och Kloktoken har gjort det där som är absoluta måsten.
Städat av golven, gjort Janssons Frestelse och potatisgratäng. Plockat fram delarna av dött djur från frysen för tillagning imorgon. Pulsat i meterdjup snö för att fånga en julgran, sågat av nämnda gran ett antal gånger för att få den i hyfsad längd. Kapat av de nedersta grenarna - som förmodligen var de snyggaste? Svurit långa ramsor för att den inte vill stå rakt i den defekta julgransfoten. Krånglat med förlängningssladdar (som jag vet att jag har flockvis av, bara inte var), trasslat ut ljuskedjan jag stulade från exet häromdagen och hängt strategiskt många kulor på lovartsidan av granen så att de ska ge lite extra tyngd åt det magra, sneda eländet =)
Handlat "det sista" två gånger men kommer förmodligen ändå att sakna ett och annat imorgon. Köpt julblomma + chokladkartong till hyresvärden med familj och levererat desamma. "Lagat" tv + box åt oss, genom att sätta i scartkabeln i tv:n och dra ut samt åter sätta i strömkabeln till boxen. Gnatat på Stumpan för att hon fortfarande vid snart 18 års ålder verkar tro att vissa saker automagiskt sköter sig själva. Berömt densamma för att hon tagit eget initiativ till att mata de magra småfåglarna och funderar nu på vad som mer ska förberedas.
Förmodligen en hel massa - men så här akut kan jag inte komma på någonting.
Faaast...hade jag kunnat så hade jag virvlat BORT all snö från ostkusten, väderleksrapporten är negativ och en klass II - varning är utfärdad vilket innebär att det blir osäkert för Hjärtat att ge sig ut på vägarna imorgon. Å ena sidan vill jag så himla gärna ha honom här på julafton när alla anna logistik löst sig så smärtfritt. Å andra sidan vill jag verkligen inte att han ska fastna i någon trafikpropp, eller än värre; åka i diket. Kan man inte utlysa dubbelt Nobelpris till den som uppfinner ett säkert sätt att teleportera sig?
GOD JUL på er alla!
torsdag 23 december 2010
onsdag 22 december 2010
Det var nog
en och annan som höjde på ögonbrynen när jag flyttade från centralvärme som ingick i hyran, ett hyfsat urval bussar, gångavstånd till bank, matbutiker, frisör, blomsteraffär, pizzerior och annat "viktigt"till lilla huset på slätten, med vedpanna, två kilometer till en liten handelsbod med magert utbud och bussar som kör förbi mig trots reflexväst...
Igår gjorde jag också det.....för veden som jag beställt för att värma mitt lilla hus med (och gudarna ska veta att värme har behövts här, utetemperaturen har varit nere på - 24 som kallast och innediton på +15) dök aldrig upp. Inte i måndags som avtalat, när mina hjälpredor satt här och väntade. Inte igår som ny överenskommelse löd, när samma hjälpredor tåligt ryckte ut igen. Inte förrän närmare klockan 23 igår kväll, när den absolut sista pinnen och gnuttan sågspån sedan länge var inkastade i pannan kom den nya veden.
Då var hjälpredorna sedan länge hemåkta och idag är de inte lediga. Alltså bär skruttiga jag ved i bitande kyla - men otroligt nog är jag rätt glad ändå. Jag tittar ut över slätten och njuter av den fantastiska utsikten och tänker att tystnaden som låter mig somna så fort jag lagt huvudet på kudden, utsikten, goda grannar som skottar snö och hälsar vänligt är värd allt det där som kan ses som negativt.
Fortsätter kylan så här så kanske jag ångrar mig igen, men förmodligen bara tillfäligt. Jag är nog inte gjord för att bo i hyreskomplex.....
Igår gjorde jag också det.....för veden som jag beställt för att värma mitt lilla hus med (och gudarna ska veta att värme har behövts här, utetemperaturen har varit nere på - 24 som kallast och innediton på +15) dök aldrig upp. Inte i måndags som avtalat, när mina hjälpredor satt här och väntade. Inte igår som ny överenskommelse löd, när samma hjälpredor tåligt ryckte ut igen. Inte förrän närmare klockan 23 igår kväll, när den absolut sista pinnen och gnuttan sågspån sedan länge var inkastade i pannan kom den nya veden.
Då var hjälpredorna sedan länge hemåkta och idag är de inte lediga. Alltså bär skruttiga jag ved i bitande kyla - men otroligt nog är jag rätt glad ändå. Jag tittar ut över slätten och njuter av den fantastiska utsikten och tänker att tystnaden som låter mig somna så fort jag lagt huvudet på kudden, utsikten, goda grannar som skottar snö och hälsar vänligt är värd allt det där som kan ses som negativt.
Fortsätter kylan så här så kanske jag ångrar mig igen, men förmodligen bara tillfäligt. Jag är nog inte gjord för att bo i hyreskomplex.....
söndag 19 december 2010
Söndag, snöiga söndag...
Den här helgen har ju gått i extrem racerfart - i fredags var jag och min underbara pappa och flyttstädade lägenheten, nu är det "bara" badrummet och hallen kvar innan det är dags för besiktning (som jag inte ser fram emot). själva städningen är ju inget större problem, det är logistiken som är det komplicerade nu sedan lilla Escrutten slutligen parkerats för gott.
Tack vare att min äldste son äger samma förmåga att planera sina liv som sin far så åkte jag även på att vara chaffis/råddare när Stumpan med band skulle spela på en fritidsgård i StoraStaden, storebror hade sedan 1½ månad tillbaka lovat att köra, men kom dagen före på att han skulle på julbord med jobbet......tack och lov hade han åtminstone tänkt så långt som till att ordna med en bil jag kunde köra med, vilket var en rätt spännande upplevelse då bilen ifråga var pansarkryssaren som exet behöll i skilsmässan och som jag inte kört på rätt några år. Lika spännande var det att musikläraren som ordnat giget och skulle åka med mig inte visste riktigt vart vi skulle, samt att gatorna i StoraStaden kändes ungefär som om de var belagda med vispat sockersmör = inte alls kul att köra i!
I lördags kom Hjärtat och då målade vi badrumsskåp och hyllor i tjusigt svart - såklart! Sen kom andre sonen med flickvän hit och vi kokade julgodis - av varierande kvalitet måste jag säga, "nötgottet" som Hjärtat ville ha har fortfarande inte stelnat, och fudgen som sonen tvivlade på någonsin skulle stelna blev seg kola istället. Men "snickerskakorna" som är alltimehighfavoriten hos alla utom mig blev som vanligt bra, kanske främst för att de inte alls ska kokas utan bara röras ihop och kläggas ut på papper och sen hålls ihop av ett chokladtäcke...
Och snöat har det gjort, mer, mer och ännu mer så att jag känner mig fullständigt insnöad - i dubbel bemärkelse. Värden har inte skottat här på ett par dagar så idag tog jag skyffeln och gick ut och tog det värsta utanför dörren och bort till soptunnan, ett tips till den som fryser är att just skotta snö, gör man det håller man sig garanterat varm!!!
Jag tyckte nog att Hjärtat borde ha ringt till chefen och sagt att han var insnöad här med mig, men han gav sig iväg hemåt - trots att vi på morgonen hörde på radion att de uppmanade alla i Kalmar län att inte ge sig ut i bil om de inte var absolut tvungna. Tack och lov är han tryggt hemkommen i allafall och nu håller vi ALLA tummarna för att det inte kommer mer snö innan jul, när han kommer hit igen (jippie!).
Jul ja....fortfarande vet jag inte riktgit hur julfirandet kommer att se ut, men jag förmodar att det blir med det som med precis allting annat som jag inte kan planera inför: det löser sig när vi är där.
En julgran ska jag nog försöka pulsa ut i vännen E:s skog och kapa också innan den 24:e. Måste nog skriva mig en "att göra"lista!
*går och gör det*
Tack vare att min äldste son äger samma förmåga att planera sina liv som sin far så åkte jag även på att vara chaffis/råddare när Stumpan med band skulle spela på en fritidsgård i StoraStaden, storebror hade sedan 1½ månad tillbaka lovat att köra, men kom dagen före på att han skulle på julbord med jobbet......tack och lov hade han åtminstone tänkt så långt som till att ordna med en bil jag kunde köra med, vilket var en rätt spännande upplevelse då bilen ifråga var pansarkryssaren som exet behöll i skilsmässan och som jag inte kört på rätt några år. Lika spännande var det att musikläraren som ordnat giget och skulle åka med mig inte visste riktigt vart vi skulle, samt att gatorna i StoraStaden kändes ungefär som om de var belagda med vispat sockersmör = inte alls kul att köra i!
I lördags kom Hjärtat och då målade vi badrumsskåp och hyllor i tjusigt svart - såklart! Sen kom andre sonen med flickvän hit och vi kokade julgodis - av varierande kvalitet måste jag säga, "nötgottet" som Hjärtat ville ha har fortfarande inte stelnat, och fudgen som sonen tvivlade på någonsin skulle stelna blev seg kola istället. Men "snickerskakorna" som är alltimehighfavoriten hos alla utom mig blev som vanligt bra, kanske främst för att de inte alls ska kokas utan bara röras ihop och kläggas ut på papper och sen hålls ihop av ett chokladtäcke...
Och snöat har det gjort, mer, mer och ännu mer så att jag känner mig fullständigt insnöad - i dubbel bemärkelse. Värden har inte skottat här på ett par dagar så idag tog jag skyffeln och gick ut och tog det värsta utanför dörren och bort till soptunnan, ett tips till den som fryser är att just skotta snö, gör man det håller man sig garanterat varm!!!
Jag tyckte nog att Hjärtat borde ha ringt till chefen och sagt att han var insnöad här med mig, men han gav sig iväg hemåt - trots att vi på morgonen hörde på radion att de uppmanade alla i Kalmar län att inte ge sig ut i bil om de inte var absolut tvungna. Tack och lov är han tryggt hemkommen i allafall och nu håller vi ALLA tummarna för att det inte kommer mer snö innan jul, när han kommer hit igen (jippie!).
Jul ja....fortfarande vet jag inte riktgit hur julfirandet kommer att se ut, men jag förmodar att det blir med det som med precis allting annat som jag inte kan planera inför: det löser sig när vi är där.
En julgran ska jag nog försöka pulsa ut i vännen E:s skog och kapa också innan den 24:e. Måste nog skriva mig en "att göra"lista!
*går och gör det*
måndag 13 december 2010
Lusselelle!
Elva nätter före jul och igår fick jag en "för-julklapp" i form av att Hjärtat kommer hit redan till helgen <3>
Idag firade vi såklart Lucia på skolan, jag satt som en staffagefigur i kulissen och gol och ungarna skötte sig exemplariskt - utom min lille tomte-wannabee som redan innan vi började öva fick sådana premiärnerver att han gick på toaletten ett oräkneligt antal gånger och till slut kom ut så grön i ansiktet att jag entledigade honom från hans tomtande.
Roligast var att tre stycken utomeuropeiska killar gav sig på att vara stjärngossar för att som de sa "kolla in era traditioner", och att de sjöng manskör i "Jag såg mamma kyssa tomten" =)
Tråkigast av allt var de gossar från ett specifikt program som inte kunde hålla inne med sina rasistiska kommentarer både innan, under och efter firandet - att inte någon avhyste dem med det snaraste är för mig oförståeligt! *mycketmycketarg*
Att å ena sidan klaga på att "utlänningarna respekterar inte vår kultur" och att sedan å andra sidan kläcka idiotkommentarer om både de uppträdande och publiken när de vill ta del av den där så beramade "kulturen" får jag inte riktigt att gå ihop?
Fast den sortens missnöjesmänniskor finner förmodligen större glädje och syfte i missnöjet i sig? Anyhoo så hade vi ett fint Luciafirande och jag väntar med spänning på att Stumpan ska komma hem och förtälja hur hennes Lussande förlöpte =)
Idag firade vi såklart Lucia på skolan, jag satt som en staffagefigur i kulissen och gol och ungarna skötte sig exemplariskt - utom min lille tomte-wannabee som redan innan vi började öva fick sådana premiärnerver att han gick på toaletten ett oräkneligt antal gånger och till slut kom ut så grön i ansiktet att jag entledigade honom från hans tomtande.
Roligast var att tre stycken utomeuropeiska killar gav sig på att vara stjärngossar för att som de sa "kolla in era traditioner", och att de sjöng manskör i "Jag såg mamma kyssa tomten" =)
Tråkigast av allt var de gossar från ett specifikt program som inte kunde hålla inne med sina rasistiska kommentarer både innan, under och efter firandet - att inte någon avhyste dem med det snaraste är för mig oförståeligt! *mycketmycketarg*
Att å ena sidan klaga på att "utlänningarna respekterar inte vår kultur" och att sedan å andra sidan kläcka idiotkommentarer om både de uppträdande och publiken när de vill ta del av den där så beramade "kulturen" får jag inte riktigt att gå ihop?
Fast den sortens missnöjesmänniskor finner förmodligen större glädje och syfte i missnöjet i sig? Anyhoo så hade vi ett fint Luciafirande och jag väntar med spänning på att Stumpan ska komma hem och förtälja hur hennes Lussande förlöpte =)
söndag 12 december 2010
Julhysteri
verkar större delen av (väst)världen vara drabbad av.
Det kokas knäck, bakas och byggs pepparkakshus, stryks lusselinnen och julpyntas med nya tomtar, glitter och plastjulgran i årets färg i parti och minut.
Jag har inte gjort nåt av ovanstående (lusselinnet fick Stumpan stryka själv idag med lite hjälp av mormor) och ärligt talat funderar jag på att inte göra det heller. Jag tillhör nämligen dem som är fullständigt övertygad om att det kommer att bli jul ändå - även utan knäck och pepparkakshus. När jag säger det IRL höjs indignerade röster från dem som hävdar att de "vill ge sina barn traditioner".
Jo, den tanken är ju faktiskt himla fin, det håller jag med om - men varför i fridens dagar måste traditioner handla om främst köpenskap och ätande, dvs konsumtion?
Själv är jag ingen ängel så sett - bortsett från plastjulgranen har jag gjort det där jag med och jag kan inte skylla ifrån mig på att nån annan förväntade sig det av mig - jag gjorde det nästan av egen fri vilja. Men sett så här i perspektiv hade jag nog hellre velat ge mina barn lite andra traditioner. Om jag inte minns alldeles fel så är det i någon av allas vår Astrid Lindgrens böcker som barnen går till den handikappade pojken och hans ensamstående mamma dagen före julafton med en korg med mat. Emil far till fattigstugan med julkorv och när Kommandoran ätit upp alla hjonens mat tar han med dem hem till gården på fest trots att det innebär att de äter upp familjens julmat. Barnen i Bullerbyn är noga med att pynta Farfars lilla kammare med både gran och röda äpplen trots att han inte kan se.
Omtanke skulle jag vilja att ordet för julen vore.
Vi är nämligen inte så långt ifrån Astrids verklighet idag igen. Fler familjer än någonsin söker bidrag hos bla Majblomman och andra organisationer medan välfärdssamhället snävas in. Folk blir utförsäkrade från både Arbetslöshets- och Försäkringskassa och FHO rapporterar att var tredje ensamstående förälder är fattig, dvs med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten.
Så om du känner att julen för dig skulle kunna bestå i något annat än knäckkokning och pepparkaksbak, om du vill att även andra ska få den där mysjulen du själv vill ha kan jag starkt rekommendera en gåva till Majblomman:
http://www.majblomman.se/Om-Majblomman/Stod-Majblomman/For-privatpersoner/
eller varför inte höra av dig till närmaste kyrka för att höra om det finns något du kan hjälpa till med?
I år köper jag nog inga julklappar och minimalt med julmat. I den utsträckning jag får några pengar över ska jag ska jag stoppa dem i Frälsningsarméns gryta för att hjälpa till att hålla den kokande.
Tro mig, jag vill inte på något sätt ge er dåligt samvete, eller vara ett pretto själv - men det är så sant som det är sagt:
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!
Det kokas knäck, bakas och byggs pepparkakshus, stryks lusselinnen och julpyntas med nya tomtar, glitter och plastjulgran i årets färg i parti och minut.
Jag har inte gjort nåt av ovanstående (lusselinnet fick Stumpan stryka själv idag med lite hjälp av mormor) och ärligt talat funderar jag på att inte göra det heller. Jag tillhör nämligen dem som är fullständigt övertygad om att det kommer att bli jul ändå - även utan knäck och pepparkakshus. När jag säger det IRL höjs indignerade röster från dem som hävdar att de "vill ge sina barn traditioner".
Jo, den tanken är ju faktiskt himla fin, det håller jag med om - men varför i fridens dagar måste traditioner handla om främst köpenskap och ätande, dvs konsumtion?
Själv är jag ingen ängel så sett - bortsett från plastjulgranen har jag gjort det där jag med och jag kan inte skylla ifrån mig på att nån annan förväntade sig det av mig - jag gjorde det nästan av egen fri vilja. Men sett så här i perspektiv hade jag nog hellre velat ge mina barn lite andra traditioner. Om jag inte minns alldeles fel så är det i någon av allas vår Astrid Lindgrens böcker som barnen går till den handikappade pojken och hans ensamstående mamma dagen före julafton med en korg med mat. Emil far till fattigstugan med julkorv och när Kommandoran ätit upp alla hjonens mat tar han med dem hem till gården på fest trots att det innebär att de äter upp familjens julmat. Barnen i Bullerbyn är noga med att pynta Farfars lilla kammare med både gran och röda äpplen trots att han inte kan se.
Omtanke skulle jag vilja att ordet för julen vore.
Vi är nämligen inte så långt ifrån Astrids verklighet idag igen. Fler familjer än någonsin söker bidrag hos bla Majblomman och andra organisationer medan välfärdssamhället snävas in. Folk blir utförsäkrade från både Arbetslöshets- och Försäkringskassa och FHO rapporterar att var tredje ensamstående förälder är fattig, dvs med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten.
Så om du känner att julen för dig skulle kunna bestå i något annat än knäckkokning och pepparkaksbak, om du vill att även andra ska få den där mysjulen du själv vill ha kan jag starkt rekommendera en gåva till Majblomman:
http://www.majblomman.se/Om-Majblomman/Stod-Majblomman/For-privatpersoner/
eller varför inte höra av dig till närmaste kyrka för att höra om det finns något du kan hjälpa till med?
I år köper jag nog inga julklappar och minimalt med julmat. I den utsträckning jag får några pengar över ska jag ska jag stoppa dem i Frälsningsarméns gryta för att hjälpa till att hålla den kokande.
Tro mig, jag vill inte på något sätt ge er dåligt samvete, eller vara ett pretto själv - men det är så sant som det är sagt:
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!
lördag 11 december 2010
Nu gör jag det igen, nu gör jag det igen....
*citerar CoU*
Fast hon trillar visst dit på fel killar, mitt är lite mer I-landsproblem än så: jag GNÄLLER!
Igår hade Stumpan inflyttningsfest så jag evakuerade. Hade fått löfte om att soffcrasha hos vännen E så jag traskade dit strax efter 18 och där var det minsann liv i luckan. De två inte helt jättesmå barnen har en förmåga att höras och synas precis totalt överallt. Som sig - alltsom oftast - bör. Det är deras hem, lillturen kommer tvärtemot vad Tommy och Annikas mamma sa inte sist och så vidare och så vidare.
Men att de oavbrutet pockar på uppmärksamhet, avbryter ohämmat, ständigt ryker ihop om minsta småsak och provocerar fram ilskeutbrott hos både sig själva och syskonet - det är i mina ögon INTE ett okej sätt att bete sig, inte ens om man är ett lågstadiebarn.
Deras mormor var också nattgäst där och hon sa något som jag tänkt mycket på under de år jag känt E men faktiskt aldrig vågat yppa: att aldrig någonsin hade hon sett syskon som så oavbrutet konkurrerar om precis exakt allting.
I morse tex blev det bråk om sista flingorna i påsen. Lillebror tar så mycket han vill ha och lämnar över påsen till storasyster som tömmer resten i sin tallrik, vänder sig till lillebror och triumferande säger "haha, jag tog det sista!" Att han redan tagit så mycket han ville ha har han redan glömt bort så han bryter ihop och skriker att han vill ha meeeeeer. Att det finns mer i en ny, oöppnad flingpaket hjälper inte, han vill ha från det gaaaaamla!! Varpå storasyster såklart fortsätter att tjata om att "jag tog aaaallt", naturligtvis enbart för att göra pojken mer upprörd.
Och så håller det på...och på.....och på....och inga förklaringar, inga resonemang, ingenting gör någon skillnad. Den här gången var jag där av ren egennytta så jag ska ju egentligen inte gnälla, för jag brukar faktiskt förlägga mina besök till hennes barnfria veckor. Men hur hemskt är egentligen inte det - jag undviker en av mina allra bästa vänner för att jag helt enkelt inte klarar av hennes barn?
Stumpans inflyttningsfest gick däremot riktigt bra - om jag inte såg alldeles miste när jag kom hem har hon numera en ny pojkvän :)
Fast hon trillar visst dit på fel killar, mitt är lite mer I-landsproblem än så: jag GNÄLLER!
Igår hade Stumpan inflyttningsfest så jag evakuerade. Hade fått löfte om att soffcrasha hos vännen E så jag traskade dit strax efter 18 och där var det minsann liv i luckan. De två inte helt jättesmå barnen har en förmåga att höras och synas precis totalt överallt. Som sig - alltsom oftast - bör. Det är deras hem, lillturen kommer tvärtemot vad Tommy och Annikas mamma sa inte sist och så vidare och så vidare.
Men att de oavbrutet pockar på uppmärksamhet, avbryter ohämmat, ständigt ryker ihop om minsta småsak och provocerar fram ilskeutbrott hos både sig själva och syskonet - det är i mina ögon INTE ett okej sätt att bete sig, inte ens om man är ett lågstadiebarn.
Deras mormor var också nattgäst där och hon sa något som jag tänkt mycket på under de år jag känt E men faktiskt aldrig vågat yppa: att aldrig någonsin hade hon sett syskon som så oavbrutet konkurrerar om precis exakt allting.
I morse tex blev det bråk om sista flingorna i påsen. Lillebror tar så mycket han vill ha och lämnar över påsen till storasyster som tömmer resten i sin tallrik, vänder sig till lillebror och triumferande säger "haha, jag tog det sista!" Att han redan tagit så mycket han ville ha har han redan glömt bort så han bryter ihop och skriker att han vill ha meeeeeer. Att det finns mer i en ny, oöppnad flingpaket hjälper inte, han vill ha från det gaaaaamla!! Varpå storasyster såklart fortsätter att tjata om att "jag tog aaaallt", naturligtvis enbart för att göra pojken mer upprörd.
Och så håller det på...och på.....och på....och inga förklaringar, inga resonemang, ingenting gör någon skillnad. Den här gången var jag där av ren egennytta så jag ska ju egentligen inte gnälla, för jag brukar faktiskt förlägga mina besök till hennes barnfria veckor. Men hur hemskt är egentligen inte det - jag undviker en av mina allra bästa vänner för att jag helt enkelt inte klarar av hennes barn?
Stumpans inflyttningsfest gick däremot riktigt bra - om jag inte såg alldeles miste när jag kom hem har hon numera en ny pojkvän :)
torsdag 9 december 2010
The multipurpose me...
Idag var jag med en av mina elever som gärna vill vara med i skolans Luciatåg på övning.
Glappkäftad som jag är sjöng jag naturligtvis med i sångerna och då kom musikläraren med den oerhört snillrika idén att jag skulle vara med i tåget. Bortsett från att det förmodligen inte finns en lussesärk på jorden som jag skulle kunna komma i och det faktum att jag inte gått i Luciatåg sedan jag var tärna i Lions Luciatåg - 86 i min pyttelilla f.d hemby så kändes det milt sagt underligt att ens tänka sig tanken att trippa fram tillsammans med en flock ungar unga nog att vara mina egna barn - så jag sa tack för erbjudandet men nej tack.
När jag lite senare på dagen kom för att sjunga i personalkören så hade han grunnat sig vid det hela en aning och kommit på en alternativ lösning. Han anser att min röst behövs - så vill jag på villkors vis inte gå med i tåget så får jag alltså:
Stå i kulissen och sjunga.
Upplägget påminner mig om nån film jag sett, där en bildskön donna utan röst att tala om står och sjunger på en scen, åsså trillar ridån ner och bakom den står hon - den mindre vackra - som rösten egentligen tillhör :-D
Jaja, egot blir ju boostat så det är klart att jag ställer upp!
Glappkäftad som jag är sjöng jag naturligtvis med i sångerna och då kom musikläraren med den oerhört snillrika idén att jag skulle vara med i tåget. Bortsett från att det förmodligen inte finns en lussesärk på jorden som jag skulle kunna komma i och det faktum att jag inte gått i Luciatåg sedan jag var tärna i Lions Luciatåg - 86 i min pyttelilla f.d hemby så kändes det milt sagt underligt att ens tänka sig tanken att trippa fram tillsammans med en flock ungar unga nog att vara mina egna barn - så jag sa tack för erbjudandet men nej tack.
När jag lite senare på dagen kom för att sjunga i personalkören så hade han grunnat sig vid det hela en aning och kommit på en alternativ lösning. Han anser att min röst behövs - så vill jag på villkors vis inte gå med i tåget så får jag alltså:
Stå i kulissen och sjunga.
Upplägget påminner mig om nån film jag sett, där en bildskön donna utan röst att tala om står och sjunger på en scen, åsså trillar ridån ner och bakom den står hon - den mindre vackra - som rösten egentligen tillhör :-D
Jaja, egot blir ju boostat så det är klart att jag ställer upp!
tisdag 7 december 2010
Jag har bestämt
nämnt det nån gång tidigare: att jag inte gillar att gnälla.
Men jag gör ju det ändå, gnäller alltså. Utom i helgen - då fräste jag som en vattendroppe på en het stekpanna, eller en katt som kommer i närkontakt med en sån där slemmig hund....
Jag gör det ibland, när kontrollbehovet blir för stort, stressen pressar på och folk i min omgivning inte kan läsa mina tankar och självmant förstå min logiska planering. Ni ser genast, och jag vet alltid, att det där ju är fullständigt omöjligt. Ändå fräser jag. Jag fräste på mina snälla flyttkarlar i helgen och jag skäms för det. Men jag tror att om jag minns rätt så bad jag om ursäkt.
Det är faktiskt det enda positiva med min fräsighet - att jag även har lärt mig att be om ursäkt. Med risk för att nu hissa mig själv alldeles för högt så måste jag säga att det är stort, det där att kunna be om förlåtelse istället för att låta den där kommentaren ligga och jäsa som en surdeg och växa sig större och segare tills den helt plöstligt en dag väller över alla bredder och likt en blob jag en gång i min barndom läste om i en Stålmannentidning förtär allt och alla i sin omgivning.
Faktum att att jag så här i perspektiv mer och mer inser vilken otroligt jobbig(are) människa jag måste ha varit tidigare i livet! Jag har ju iofs aldrig trott på att det är ens fel att två träter, men nog har jag allt som oftast tyckt mig vara den missförstådda och förfördelade i flera sammanhang. Att se min egen del i sammanhanget har mest bestått i att tycka att "vaddå, jag har väl inget gjort" eller "vaddå, jag FÖRSÖKTE ju prata om det". Att mitt sätt inte är det allena saligggörande har jag fått bra hjälp av främst en speciell och insiktsfull väninna att förstå.
Åsså har jag övat mig på Hjärtat såklart. Hassegu vad den mannen har fått stå ut med - funnes det ett Nobelpris i tålamod så skulle han stå så skinande klar utan konkurrens först på plats för att få det. Aj lavv jo massor liksom!
Men jag gör ju det ändå, gnäller alltså. Utom i helgen - då fräste jag som en vattendroppe på en het stekpanna, eller en katt som kommer i närkontakt med en sån där slemmig hund....
Jag gör det ibland, när kontrollbehovet blir för stort, stressen pressar på och folk i min omgivning inte kan läsa mina tankar och självmant förstå min logiska planering. Ni ser genast, och jag vet alltid, att det där ju är fullständigt omöjligt. Ändå fräser jag. Jag fräste på mina snälla flyttkarlar i helgen och jag skäms för det. Men jag tror att om jag minns rätt så bad jag om ursäkt.
Det är faktiskt det enda positiva med min fräsighet - att jag även har lärt mig att be om ursäkt. Med risk för att nu hissa mig själv alldeles för högt så måste jag säga att det är stort, det där att kunna be om förlåtelse istället för att låta den där kommentaren ligga och jäsa som en surdeg och växa sig större och segare tills den helt plöstligt en dag väller över alla bredder och likt en blob jag en gång i min barndom läste om i en Stålmannentidning förtär allt och alla i sin omgivning.
Faktum att att jag så här i perspektiv mer och mer inser vilken otroligt jobbig(are) människa jag måste ha varit tidigare i livet! Jag har ju iofs aldrig trott på att det är ens fel att två träter, men nog har jag allt som oftast tyckt mig vara den missförstådda och förfördelade i flera sammanhang. Att se min egen del i sammanhanget har mest bestått i att tycka att "vaddå, jag har väl inget gjort" eller "vaddå, jag FÖRSÖKTE ju prata om det". Att mitt sätt inte är det allena saligggörande har jag fått bra hjälp av främst en speciell och insiktsfull väninna att förstå.
Åsså har jag övat mig på Hjärtat såklart. Hassegu vad den mannen har fått stå ut med - funnes det ett Nobelpris i tålamod så skulle han stå så skinande klar utan konkurrens först på plats för att få det. Aj lavv jo massor liksom!
måndag 6 december 2010
På plats!
Jupp, efter en massivt intensiv flyttinsats som påbörjades vid 9- tiden i fredags och avslutades ungefär 36 timmar senare är Stumpan och Kloktoken på plats i sitt lilla behändiga palats.
Allt är naturligtvis inte på plats, trots att jag tycker att det större antalet m2 är rätt fullbelamrade så har jag - om jag räknat rätt - 11 bananlådor kvar att packa upp. De som är undanställa ouppackade oräknade alltså. Jag lyckades rota reda på ett hyfsat ombyte kläder att ha på jobbet idag, men vart resten av min garderob befinner sig har jag inte den blekaste aning om!
Utöver det nämnda antalet kartonger har jag också lite möbler ute i garaget (japp, jag har garage, synd bara att min kvicksilvriga Escrutt har suckat sin sista suck) som jag inte på villkors vis vet vart jag ska ställa? Jag förstår inte riktigt hur mycket saker jag har lyckats samla på mig sedan jag evakuerade från exet och "fallfärdiga rucklet" för ganska så exakt fyra år sedan, för att inleda mitt nya spartanska liv.
Spartanskt - my *ss liksom! Jag som länge försökt hävda att jag är minimalist får väl skamset böja nacken och inse att jag skulle kunna möblera ett större antal colombianska hyddor utan större uppoffring....
Nåväl, oerhört tacksam är jag för all hjälp jag fått, främst från Lillefar och Hjärtat som har burit, kånkat och släpat - även på ett lass ved som kom som en (ganska kostsam) skänk från himlen för att jag ska kunna värma upp mitt lilla hem. Vedvärme liksom - inget är som den! Imorgon är jag ledig från jobbet och förutom att brottas med resterande bananlådor och deras innehåll ska jag också försöka fotografera mitt nya hem och kanske ha lite bildvisning här =)
Allt är naturligtvis inte på plats, trots att jag tycker att det större antalet m2 är rätt fullbelamrade så har jag - om jag räknat rätt - 11 bananlådor kvar att packa upp. De som är undanställa ouppackade oräknade alltså. Jag lyckades rota reda på ett hyfsat ombyte kläder att ha på jobbet idag, men vart resten av min garderob befinner sig har jag inte den blekaste aning om!
Utöver det nämnda antalet kartonger har jag också lite möbler ute i garaget (japp, jag har garage, synd bara att min kvicksilvriga Escrutt har suckat sin sista suck) som jag inte på villkors vis vet vart jag ska ställa? Jag förstår inte riktigt hur mycket saker jag har lyckats samla på mig sedan jag evakuerade från exet och "fallfärdiga rucklet" för ganska så exakt fyra år sedan, för att inleda mitt nya spartanska liv.
Spartanskt - my *ss liksom! Jag som länge försökt hävda att jag är minimalist får väl skamset böja nacken och inse att jag skulle kunna möblera ett större antal colombianska hyddor utan större uppoffring....
Nåväl, oerhört tacksam är jag för all hjälp jag fått, främst från Lillefar och Hjärtat som har burit, kånkat och släpat - även på ett lass ved som kom som en (ganska kostsam) skänk från himlen för att jag ska kunna värma upp mitt lilla hem. Vedvärme liksom - inget är som den! Imorgon är jag ledig från jobbet och förutom att brottas med resterande bananlådor och deras innehåll ska jag också försöka fotografera mitt nya hem och kanske ha lite bildvisning här =)
tisdag 30 november 2010
Jag minns som igår
hur jobbigt det vara att om och om igen få frågan "Är det inte dags snart" när jag var gravid. Alla tre sötungarna valde ju också att stanna kvar inne i tryggheten lite extra länge så jag fick frågan måååånga gånger.
Nästan lika jobbigt, men bara nästan, har det varit att de senaste månaderna få frågan "hur går det med flytten" - eftersom jag lika lite där har kunnat ge något klart svar.
Men NU vet jag, för idag var jag och hämtade ut nycklen och nu är det liksom bara att GO FOR IT. Shit vad jag INTE vill jobba mer den här veckan ;-)
Och btw så var jag lite paranoid när jag stressade upp mig över att värden inte svarade på mobilen. Han hade inte stängt av den och dissat mig -jag fick tag i hans fru på hemtelefonen idag och hon berättade att de upptäckt först igår att den inte fungerade....
Nästan lika jobbigt, men bara nästan, har det varit att de senaste månaderna få frågan "hur går det med flytten" - eftersom jag lika lite där har kunnat ge något klart svar.
Men NU vet jag, för idag var jag och hämtade ut nycklen och nu är det liksom bara att GO FOR IT. Shit vad jag INTE vill jobba mer den här veckan ;-)
Och btw så var jag lite paranoid när jag stressade upp mig över att värden inte svarade på mobilen. Han hade inte stängt av den och dissat mig -jag fick tag i hans fru på hemtelefonen idag och hon berättade att de upptäckt först igår att den inte fungerade....
måndag 29 november 2010
Nä, det går
ju inte riktigt som det var tänkt - som alltid?
Egentligen borde jag ju ha nästan 40 års erfarenhet av att det jag planerar sällan eller aldrig blir som jag hade tänkt mig, så varför blir jag fortfarande så oerhört låg när det inte funkar?
Jag är en visionär, i det småtta i och för sig, men dock. Jag planerar, funderar och strukturerar. Jag organiserar och logistikiserar (ja, det ordet finns nu) och så *pangtjoff* så faller allt som ett korthus.
Det BLIR en flytt, men NÄR den blir vet jag fortfarande inte. Förhoppningsvis till helgen. Om min blivande hyresvärd behagar svara i telefonen i veckan och inte - som i helgen - antingen befinna sig utanför täckningsområdet alt. stänga av telefonen TROTS att vi hade avtalat att höras.
Fast jag fick en fin helg ändå, även utan Hjärtat eftersom de andra som är mitt hjärta nära dök upp och bakade lussebullar med mig: alla tre älsklingsungarna och mina två "kärdöttrar" var här i lördags. Det var minsann mer värt än flyttslit i snöstorm det! =)
Egentligen borde jag ju ha nästan 40 års erfarenhet av att det jag planerar sällan eller aldrig blir som jag hade tänkt mig, så varför blir jag fortfarande så oerhört låg när det inte funkar?
Jag är en visionär, i det småtta i och för sig, men dock. Jag planerar, funderar och strukturerar. Jag organiserar och logistikiserar (ja, det ordet finns nu) och så *pangtjoff* så faller allt som ett korthus.
Det BLIR en flytt, men NÄR den blir vet jag fortfarande inte. Förhoppningsvis till helgen. Om min blivande hyresvärd behagar svara i telefonen i veckan och inte - som i helgen - antingen befinna sig utanför täckningsområdet alt. stänga av telefonen TROTS att vi hade avtalat att höras.
Fast jag fick en fin helg ändå, även utan Hjärtat eftersom de andra som är mitt hjärta nära dök upp och bakade lussebullar med mig: alla tre älsklingsungarna och mina två "kärdöttrar" var här i lördags. Det var minsann mer värt än flyttslit i snöstorm det! =)
måndag 22 november 2010
Sötast ever x 2
Det finns små vardagliga händelser som verkligen kan lysa upp ens dag - sådan som inte får någon plats varken i tabloiderna eller i världshistorien men som ger mig en härlig "må bra"känsla. Idag *schabadabam* inträffade inte mindre än TVÅ sådana.
Först får jag ett sms från Stumpan där hon frågar om hon mööööööjligtvis kan få låna en hundralapp tills studiebidraget kommer. Jag svarar med en smärre föreläsning om vikten av att få sina pengar att räcka hela månaden och avslutar med att fråga vad som är så viktigt att det inte kan vänta tills nästa vecka när hon har egna pengar. Då svarar den lilla sötnöten att hon ska gå och fika - med Han med stort H som hon haft en crush på i nån månad nu.....Hassegu liksom - klart att ungen ska låna en hundring, hon kan få två om hon vill! ;-)
En stund senare kommer jag släpande på matkassar ut från stormarknaden (och tvärtemot den villfarelsen som många män lever i så är det INTE min hobby att handla mat) och utanför kommer vad jag gissar är mormor, mamma och en gosse i fyraårsåldern. Gossen får syn på mig, tvärstannar och skiner upp i världens leende. Med förundran och förtjusning i rösten säger han: "Nämen HEJ, är DU här!? Vad gör DU här!?"
Jag svarar denna för mig helt obekante lille sötnos att jag har handlat mat, och frågar vad han själv gör där. Lika strålande berättar han att han OCKSÅ ska handla mat; "god mat" och vinkar sedan ett glatt hejdå när han går in i butiken.
Det spelar just ingen som helst roll att han tog miste på mig och någon annan, hela hans uppenbarelse sken av glädje för att jag träffade mig (som egentligen är nån helt annan än han tror) just där och just då- Hur han reagerar när han inser att han tog miste vet jag inte och kommer aldrig att få veta - men det kändes så gott att göra någon så passens glad som den lille blev - även om det inte egentligen var mig han blev glad av att se =)
Först får jag ett sms från Stumpan där hon frågar om hon mööööööjligtvis kan få låna en hundralapp tills studiebidraget kommer. Jag svarar med en smärre föreläsning om vikten av att få sina pengar att räcka hela månaden och avslutar med att fråga vad som är så viktigt att det inte kan vänta tills nästa vecka när hon har egna pengar. Då svarar den lilla sötnöten att hon ska gå och fika - med Han med stort H som hon haft en crush på i nån månad nu.....Hassegu liksom - klart att ungen ska låna en hundring, hon kan få två om hon vill! ;-)
En stund senare kommer jag släpande på matkassar ut från stormarknaden (och tvärtemot den villfarelsen som många män lever i så är det INTE min hobby att handla mat) och utanför kommer vad jag gissar är mormor, mamma och en gosse i fyraårsåldern. Gossen får syn på mig, tvärstannar och skiner upp i världens leende. Med förundran och förtjusning i rösten säger han: "Nämen HEJ, är DU här!? Vad gör DU här!?"
Jag svarar denna för mig helt obekante lille sötnos att jag har handlat mat, och frågar vad han själv gör där. Lika strålande berättar han att han OCKSÅ ska handla mat; "god mat" och vinkar sedan ett glatt hejdå när han går in i butiken.
Det spelar just ingen som helst roll att han tog miste på mig och någon annan, hela hans uppenbarelse sken av glädje för att jag träffade mig (som egentligen är nån helt annan än han tror) just där och just då- Hur han reagerar när han inser att han tog miste vet jag inte och kommer aldrig att få veta - men det kändes så gott att göra någon så passens glad som den lille blev - även om det inte egentligen var mig han blev glad av att se =)
lördag 13 november 2010
Till skillnad
från hos så många andra så minskar mitt behov av bloggande när det händer saker i mitt irl-liv.
Med tanke på den enooooooooooooooooooooooooorma skörden inlägg som trillat in här på sista tiden så förstår ni nog att det är lite mycket nu?
Kort uppdatering;
Jobbet - november ut (minst).
Flytten - troligtvis första och andraadventslördagarna *sucka lite*
Kärleken - lika underbar =)
Sömnbehovet - MASSIVT!!
Godnatt.
Med tanke på den enooooooooooooooooooooooooorma skörden inlägg som trillat in här på sista tiden så förstår ni nog att det är lite mycket nu?
Kort uppdatering;
Jobbet - november ut (minst).
Flytten - troligtvis första och andraadventslördagarna *sucka lite*
Kärleken - lika underbar =)
Sömnbehovet - MASSIVT!!
Godnatt.
måndag 1 november 2010
Idag skulle jag
ha njutit av att ha höstlov, första dagen.
Istället gick det allra mesta emot mig och nu har jag hållit på och krånglat hela dagen så pass att jag har världens skallebank.
Så nu går jag och lägger mig.
Japp, ni läste rätt. Mesta nattugglan ever går och lägger sig.
Nu.
Istället gick det allra mesta emot mig och nu har jag hållit på och krånglat hela dagen så pass att jag har världens skallebank.
Så nu går jag och lägger mig.
Japp, ni läste rätt. Mesta nattugglan ever går och lägger sig.
Nu.
söndag 31 oktober 2010
Skön söndag
med extra lång sovmorgon.... =)
När jag frågat ungarna i klassen vad de sak göra hela långa höstlovet svarar de:
Sova.
När jag frågat Stumpan vad hon ska göra hela långa höstlovet svarar hon:
Sova.
När jag frågar mig själv vad jag ska göra hela långa höstlovet svarar jag:
Sova.
Eller åtminstone ta sovmorgon varenda dag. Sen ska jag nog åka och fortsätta det jag påbörjade idag - rensa på min inte så lilla tomt. De tidigare hyresgästerna verkar inte ha brytt sig så mycket om den, inte under senare tid iallafall - men det kanske blir så när man vet att man är på väg ifrån någonting? - så idag for jag dit beväpnad med en sekatör, det i stort sett enda trädgårdsredskap jag äger.
Jag klippte ner en massa visset och döttt, beskar utväxter från befintliga träd, hittade en sopborste och sopade undan en hel massa lönn- och eklöv från infarten och konstaterade att en kratta är ett nödvändigt inköp med det snaraste. Lite tid måste jag också lägga på att rensa hängrännorna från ovan nämnda lövsorter så att det inte blir översvämning på mitt garagetak.
Gräsmattan är ENORM så kratta hela den ren från löv känns som ett Sisyfosarbete. Med tanke på att det är så öppet landskap att oavsett var jag deponerar det ihopkrattade så lär en hel del av det blåsa tillbaka....Jag har ialla fall konstaterat att jag inte lär sakna fritidssysselsättning framöver =) En del av det sly jag rensade bort avslöjade en kulle med fågelbad och förmodligen en och annan perenn också.
Mitt i klippandet så kom jag på att jag nog behövde pipa in till grannen, en av mina "kyrktanter" och berätta att jag är på G nu. Hon blev så glad så och trugade utan större besvär i mig kaffe och fyra sorters kakor, samt lovade att nästa gång jag kom in så skulle det inte bli så "dåligt" fika utan nybakat.....Hmmm, det bådar ju gott för min form - dvs den runda.
Imorgon ska jag ringa målaren och meddela vårt val av färg och tapeter, sen kan han - vad mig anbelangar - sätta igång precis när han vill och med tanke på att han och frugan hans ska åka till solen den 26 så avser han ju att vara färdig i mitt lilla hus tills dess och sen är det "bara" att börja bära....
Nystart, omstart - kalla det vad ni vill men det ska bli skönt för både kropp och själ att få flytta!
När jag frågat ungarna i klassen vad de sak göra hela långa höstlovet svarar de:
Sova.
När jag frågat Stumpan vad hon ska göra hela långa höstlovet svarar hon:
Sova.
När jag frågar mig själv vad jag ska göra hela långa höstlovet svarar jag:
Sova.
Eller åtminstone ta sovmorgon varenda dag. Sen ska jag nog åka och fortsätta det jag påbörjade idag - rensa på min inte så lilla tomt. De tidigare hyresgästerna verkar inte ha brytt sig så mycket om den, inte under senare tid iallafall - men det kanske blir så när man vet att man är på väg ifrån någonting? - så idag for jag dit beväpnad med en sekatör, det i stort sett enda trädgårdsredskap jag äger.
Jag klippte ner en massa visset och döttt, beskar utväxter från befintliga träd, hittade en sopborste och sopade undan en hel massa lönn- och eklöv från infarten och konstaterade att en kratta är ett nödvändigt inköp med det snaraste. Lite tid måste jag också lägga på att rensa hängrännorna från ovan nämnda lövsorter så att det inte blir översvämning på mitt garagetak.
Gräsmattan är ENORM så kratta hela den ren från löv känns som ett Sisyfosarbete. Med tanke på att det är så öppet landskap att oavsett var jag deponerar det ihopkrattade så lär en hel del av det blåsa tillbaka....Jag har ialla fall konstaterat att jag inte lär sakna fritidssysselsättning framöver =) En del av det sly jag rensade bort avslöjade en kulle med fågelbad och förmodligen en och annan perenn också.
Mitt i klippandet så kom jag på att jag nog behövde pipa in till grannen, en av mina "kyrktanter" och berätta att jag är på G nu. Hon blev så glad så och trugade utan större besvär i mig kaffe och fyra sorters kakor, samt lovade att nästa gång jag kom in så skulle det inte bli så "dåligt" fika utan nybakat.....Hmmm, det bådar ju gott för min form - dvs den runda.
Imorgon ska jag ringa målaren och meddela vårt val av färg och tapeter, sen kan han - vad mig anbelangar - sätta igång precis när han vill och med tanke på att han och frugan hans ska åka till solen den 26 så avser han ju att vara färdig i mitt lilla hus tills dess och sen är det "bara" att börja bära....
Nystart, omstart - kalla det vad ni vill men det ska bli skönt för både kropp och själ att få flytta!
måndag 25 oktober 2010
Redan måndag igen?
Eller, jag får korrigera mig - det är tisdag nu - och jag är ledig idag, därför kan jag sitta här och uggla mig =)
Helgen har ju som vanligt gått i en enda vift när Hjärtat har varit här, det är märkligt att de rätta helgerna är så mycket kortare än de feliga?
Något mer positivt är att jag fått förlängt hos de rara ungdomarna och ska stanna november ut och det gillar jag. Tänk, jag som aldrig mer skulle jobba med...ja, vad säger man som är politiskt korrekt?
Begåvningsbegränsade?
Utvecklingsstörda?
Intellektuellt handikappade?
CP-barn får jag inte säga för Stumpan, även om jag säger det med kärlek i rösten så det ska jag sluta med! Härliga är de iallafall, ungdomarna och jag stormtrivs trots att vi har en och annan kontrovers. Igår fick jag veta att jag både "är som en mamma" och att jag inte "är en bra tompis" efterom jag inte låter dem härja hur vilt som helst. Sorry mates, men det här är en skola, inte Monty Pythons flygande cirkus =)
Idag ska jag försöka ta mig till min blivande hyresvärd och lämna av ett tapetprov - ett oerhört fantasifullt sådant. Jag har fått löfte om nya tapeter i vardagsrum och mitt sovrum och jag hittade en tapet som passade mig som tummen i vanten; ett stillsamt melerat grått mönster. som ska användas i bägge rummen. Vilken veritabel färgexplosion jag är!
Vilket påminner mig om väninnan U som plockade fram en halsduk hon stickat och försökte prångla på mig. Den var.....jätttegrön. Jag föll inte ens för den när hon påstod att jag "som är så mörk kan ha vilka färger som helst". Nä. Inte jättegrönt - det skulle vara som att gå runt med ett gigantiskt fluffigt slime runt halsen. Minns ni dem förrsten, slimen?
Jag minns att jag hade ett sådant som jag tappade i sanden på en badplats i Karlskrona - det slimet blev sig aldrig likt igen :( Vilka besvikelser barndomen bjöd på.....
Och å vad jag tappar tråden, mitt liv är som en sönderklippt stickning just nu känns det som - fullt med tappade trådar överallt. Bäst jag går och nattar mig!
Helgen har ju som vanligt gått i en enda vift när Hjärtat har varit här, det är märkligt att de rätta helgerna är så mycket kortare än de feliga?
Något mer positivt är att jag fått förlängt hos de rara ungdomarna och ska stanna november ut och det gillar jag. Tänk, jag som aldrig mer skulle jobba med...ja, vad säger man som är politiskt korrekt?
Begåvningsbegränsade?
Utvecklingsstörda?
Intellektuellt handikappade?
CP-barn får jag inte säga för Stumpan, även om jag säger det med kärlek i rösten så det ska jag sluta med! Härliga är de iallafall, ungdomarna och jag stormtrivs trots att vi har en och annan kontrovers. Igår fick jag veta att jag både "är som en mamma" och att jag inte "är en bra tompis" efterom jag inte låter dem härja hur vilt som helst. Sorry mates, men det här är en skola, inte Monty Pythons flygande cirkus =)
Idag ska jag försöka ta mig till min blivande hyresvärd och lämna av ett tapetprov - ett oerhört fantasifullt sådant. Jag har fått löfte om nya tapeter i vardagsrum och mitt sovrum och jag hittade en tapet som passade mig som tummen i vanten; ett stillsamt melerat grått mönster. som ska användas i bägge rummen. Vilken veritabel färgexplosion jag är!
Vilket påminner mig om väninnan U som plockade fram en halsduk hon stickat och försökte prångla på mig. Den var.....jätttegrön. Jag föll inte ens för den när hon påstod att jag "som är så mörk kan ha vilka färger som helst". Nä. Inte jättegrönt - det skulle vara som att gå runt med ett gigantiskt fluffigt slime runt halsen. Minns ni dem förrsten, slimen?
Jag minns att jag hade ett sådant som jag tappade i sanden på en badplats i Karlskrona - det slimet blev sig aldrig likt igen :( Vilka besvikelser barndomen bjöd på.....
Och å vad jag tappar tråden, mitt liv är som en sönderklippt stickning just nu känns det som - fullt med tappade trådar överallt. Bäst jag går och nattar mig!
måndag 18 oktober 2010
Skolmaten
har ju varit ett kärt tvisteämne under många år - redan i forntiden när jag var barn hade jag kamrater som klagade, men jag kan inte minnas att jag - som alltid varit ett snällt och väluppfostrad barn - någonsin klagade? Möjligtvis på den stekta strömmingen. Inte på fisken i sig, för det har jag alltid gillat utan på det faktum att den inte var stekt utan förkolnad.
Under tidens gång har jag ju vid flera senare tillfällen haft anledning att besöka, och äta i skolmatsalar och faktiskt tyckt att skolmaten försämrats. I de flesta fall för att den tillagats centralt och sedan varmhållits och forslats till den plats där den ska förtäras, och näst på listan efter det har användandet av hel- och halvfabrikat kommit.
Men idag nåddes nog nåt slags all- time high, eller snarare low. På matsedeln stod att läsa:
Måndag 18/10: "Vad huset erbjuder"
Redan där kändes det smått illavarslande. En måndagsmiddag, tomma kylar och frysar, helgtrötta mattanter....vad månde det bliva?
Jodå, det ska jag berätta, vare sig ni vill eller inte. Det blev vattenkokta makaroner. inte bara kokta utan IHJÄLkokta och så där ruggigt institutionsgrå som de blir när de varmhålls. Till det serverades vad som påstods vara kycklingnuggets. Inte friterade, inte gyllenstekta utan bara......bruna. Jämnbruna, utan stekyta och alltså värmda snarare än tilagade. Och bruna. så brunt kycklingkött har jag aldrig sett, trots att jag tillbringat rätt mycket tid av både hemma och yrkesliv i kök och matsalar.
När man så skar i den här påstådda kycklingen fann man att de yttersta mm av den var gråbruna, och mitten var mer grårosa. Till detta serverades ingen sås, ingen chutney, ingen salsa. Bara kethup och så en sorglig strimlad rödkål, helt utan några andra grönsaker. För detta ska då personalen vara beredd att betala 55:-. Jag kan säga att till och med jag som äter pedagogiskt (=gratis) undrade om maten ens var värd min tid?
Jag tycker inte att det är underligt att ungdomarna klagar på skolmaten ibland!
Nog med gnäll, jag ska vara positiv och räkna dagar istället. One down and four to go tills Hjärtat kommer hit. Yyyyyyyyey!!
Under tidens gång har jag ju vid flera senare tillfällen haft anledning att besöka, och äta i skolmatsalar och faktiskt tyckt att skolmaten försämrats. I de flesta fall för att den tillagats centralt och sedan varmhållits och forslats till den plats där den ska förtäras, och näst på listan efter det har användandet av hel- och halvfabrikat kommit.
Men idag nåddes nog nåt slags all- time high, eller snarare low. På matsedeln stod att läsa:
Måndag 18/10: "Vad huset erbjuder"
Redan där kändes det smått illavarslande. En måndagsmiddag, tomma kylar och frysar, helgtrötta mattanter....vad månde det bliva?
Jodå, det ska jag berätta, vare sig ni vill eller inte. Det blev vattenkokta makaroner. inte bara kokta utan IHJÄLkokta och så där ruggigt institutionsgrå som de blir när de varmhålls. Till det serverades vad som påstods vara kycklingnuggets. Inte friterade, inte gyllenstekta utan bara......bruna. Jämnbruna, utan stekyta och alltså värmda snarare än tilagade. Och bruna. så brunt kycklingkött har jag aldrig sett, trots att jag tillbringat rätt mycket tid av både hemma och yrkesliv i kök och matsalar.
När man så skar i den här påstådda kycklingen fann man att de yttersta mm av den var gråbruna, och mitten var mer grårosa. Till detta serverades ingen sås, ingen chutney, ingen salsa. Bara kethup och så en sorglig strimlad rödkål, helt utan några andra grönsaker. För detta ska då personalen vara beredd att betala 55:-. Jag kan säga att till och med jag som äter pedagogiskt (=gratis) undrade om maten ens var värd min tid?
Jag tycker inte att det är underligt att ungdomarna klagar på skolmaten ibland!
Nog med gnäll, jag ska vara positiv och räkna dagar istället. One down and four to go tills Hjärtat kommer hit. Yyyyyyyyey!!
söndag 17 oktober 2010
Det finns
mindre vassa knviar - och så finns det de som man förmodligen aldrig kan slipa?
Igår var det en grabb hemma hos mig för att titta på min lägenhet. Han hade inte sin spouse med sig, men väl en 4-åring som tydligen trodde att han kommit till en ny och spännande lekplats...och grabben parkerade sig vid köksbordet utan att verka ha en tanke på varken att kolla in lägenheten eller styra med sin vildbatting.
Men utöver det verkade det i förstone bra, grabben sade sig kunna flytta in när som helst men så småningom kröp det fram en hel del som fick mig att börja fundera över när "när som helst" egentligen kunde bli.
Dels för att den sjövilda 4-åringens mamma - som inte lever ihop med pappan - också måste flytta om barnomsorgen ska kunna funka. Dels för att grabbens nuvarande kvinna tydligen var väldigt petig med tapeterna, väl vetandes att de inte skulle få nya sådana när de flyttar in. Hur lägenheten f.ö ser ut verkar hon inte vara intresserad av. Dels för att hans intygande att han kunde flytta fick mig att fråga om han bor privat, men det gör han inte utan hos samma hyresvärd som jag....som alltså som brukligt är har tre månaders uppsägningstid. Den trodde han sig kunna komma undan lätt, så lääänge som han bott hos just det hyresbolaget!
Hans uttalande gjorde mig ännu mer förundrad eftersom jag vet att han är hela 21 år, men han följde upp det med att säga att ojojojoj vad länge han bott hos dem, det var nog, jaaaaa alltså det var nog i rappet ungefär fyra år!
Jo. Jag kan förstå att när man är 21 så är fyra år en smärre evighet, men jag är rädd att bostadsbolaget inte kommer att se honom som den långvariga och trogna kund han kanske är om han jämför med andra i sin bekantskapskrets? Mina fyra år här gav åtminstone inte mig någon rabatt vad gällde uppsägningstid men jag kände att jag kanske inte behövde skriva det på näsan på honom - jag tänkte att han ju kommer att få fullt upp med att skaffa ny lägenhet åt exet och med att övertyga sin nuvarande om att tapeterna duger.......alltså blir det ingen flytt i brådrasket för Kloktoken :(
Igår var det en grabb hemma hos mig för att titta på min lägenhet. Han hade inte sin spouse med sig, men väl en 4-åring som tydligen trodde att han kommit till en ny och spännande lekplats...och grabben parkerade sig vid köksbordet utan att verka ha en tanke på varken att kolla in lägenheten eller styra med sin vildbatting.
Men utöver det verkade det i förstone bra, grabben sade sig kunna flytta in när som helst men så småningom kröp det fram en hel del som fick mig att börja fundera över när "när som helst" egentligen kunde bli.
Dels för att den sjövilda 4-åringens mamma - som inte lever ihop med pappan - också måste flytta om barnomsorgen ska kunna funka. Dels för att grabbens nuvarande kvinna tydligen var väldigt petig med tapeterna, väl vetandes att de inte skulle få nya sådana när de flyttar in. Hur lägenheten f.ö ser ut verkar hon inte vara intresserad av. Dels för att hans intygande att han kunde flytta fick mig att fråga om han bor privat, men det gör han inte utan hos samma hyresvärd som jag....som alltså som brukligt är har tre månaders uppsägningstid. Den trodde han sig kunna komma undan lätt, så lääänge som han bott hos just det hyresbolaget!
Hans uttalande gjorde mig ännu mer förundrad eftersom jag vet att han är hela 21 år, men han följde upp det med att säga att ojojojoj vad länge han bott hos dem, det var nog, jaaaaa alltså det var nog i rappet ungefär fyra år!
Jo. Jag kan förstå att när man är 21 så är fyra år en smärre evighet, men jag är rädd att bostadsbolaget inte kommer att se honom som den långvariga och trogna kund han kanske är om han jämför med andra i sin bekantskapskrets? Mina fyra år här gav åtminstone inte mig någon rabatt vad gällde uppsägningstid men jag kände att jag kanske inte behövde skriva det på näsan på honom - jag tänkte att han ju kommer att få fullt upp med att skaffa ny lägenhet åt exet och med att övertyga sin nuvarande om att tapeterna duger.......alltså blir det ingen flytt i brådrasket för Kloktoken :(
fredag 15 oktober 2010
Du vet
att du har blivit gammal när du träffar bekanta i den lokala butiken en fredagskväll och följande samtal utspelar sig:
" - Hejhej, hur är det?
- Jotack, det är synd att klaga. Själv då?
- Det är jämna plågor, men det är väl ingen idé att klaga."
Åsså kollar man ner i varandras korgar och konstaterar att där låg varken groggvirke eller kondomer...
Jag vet inte jag - är det hösten eller åldern, men jag tycker att det bästa med fredagskvällarna just nu är att få krypa ner i soffan och dra en filt över mig, vare sig har har Hjärtat hos mig eller inte så blir det inte precis nåt partyliv. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag saknar det eller inte men kan ju inte låta bli att tänka på vad min kloka lillefar sa. I och för sig angående sönerna och deras ficlkvänner men förmodligen lika tänkvärt oavsett ålder:
"Man måste hitta på nåt tillsammans också! Inte bara sitta i soffan framför tv:n, för då blir den grå vardagen bara ännu gråare"
Fast nu närmar sig tråkiga, ruggiga novemeber och då är ju frågan hur man ska få energi till att göra något över huvud taget?
Tips någon?
" - Hejhej, hur är det?
- Jotack, det är synd att klaga. Själv då?
- Det är jämna plågor, men det är väl ingen idé att klaga."
Åsså kollar man ner i varandras korgar och konstaterar att där låg varken groggvirke eller kondomer...
Jag vet inte jag - är det hösten eller åldern, men jag tycker att det bästa med fredagskvällarna just nu är att få krypa ner i soffan och dra en filt över mig, vare sig har har Hjärtat hos mig eller inte så blir det inte precis nåt partyliv. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag saknar det eller inte men kan ju inte låta bli att tänka på vad min kloka lillefar sa. I och för sig angående sönerna och deras ficlkvänner men förmodligen lika tänkvärt oavsett ålder:
"Man måste hitta på nåt tillsammans också! Inte bara sitta i soffan framför tv:n, för då blir den grå vardagen bara ännu gråare"
Fast nu närmar sig tråkiga, ruggiga novemeber och då är ju frågan hur man ska få energi till att göra något över huvud taget?
Tips någon?
torsdag 14 oktober 2010
Tyärr är det typiskt
att det blir ett visst arbetsklimat när det är en könshomogen grupp. I det här fallet handlar det om damerna jag arbetar med på skolan och klimatet jag talar om är det där man intensivt försöker upprätthålla maktstrukturer oavsett vad det kostar både elever och personal.
Det ar ju inte utan viss glädje som jag upptäckte att en av DS-pojkarna fattade tycke för mig och gärna gjorde uppgifter tillsammans med mig som han tvärvägrar i vanliga fall. Första dagarna tyckte alla de ordinarie också att det var positivt "så länge det varar" som en av dem uttryckte det. Det varar fortfarande, men nu är det med en betydligt mer besk ton det uttalas att "det kan ju kloktoken göra som har så god hand med S".
Vissa pedagoger favoriserar vissa elever, kör över andra vuxnas beslut och regler, tar egna initiativ som inte är förankrade i gruppen till synes för att skaffa sig en favoritposition utan att verka reflektera över vad det innebär för ungdomen, för kollegorna och för den pedagogiska situationen.
Alltså har alla också lagt sig till med egna strategier för att undvika konflikter - istället för att en gång för alla lösa situationen. Någon har som standardsvar "ja jag vet inte....." och sätter upp en förvirrad min för att slippa ta tag i ansvar. En annan skyller ständigt ifrån sig, på allt och alla. En tredje baktalar de(n) som är frånvarande. Det knycks på nackar, rynkas på ögonbryn och nsörps på munnar.
Ändå tokgillar jag det här jobbet! För ungarnas skull. Responsen från dem är underbar, visst gör jag fel och tokar till det på grund av min brist på kunskap om schema, arbetsuppgifter och tider men än så länge har det inte hänt något fatalt och jag försöker att fråga, fråga och fråga. Det svåra är att jag inte alltid får några svar. Men ungarna verkar gilla mig ändå =)
Idag fick jag en kärleksförklaring från G, som förra veckan totalvägrade att låta mig komma nära och om och om igen upprepade att jag inte var "hans tompis". Det har han glömt nu och idag kom han och la armen om mig när vi var ute på promenad och sa "jaj äjjskaj dej å jaj vijj pussa dej på mujjej, du äj en sötnos!"
Sen pratade vi länge om känslor. Vad man får och inte får göra med vem, skillnader och likheter mellan att "älska" och att "tycka om" - det var lika givande för mig som för ungarna. trots att de med siffror på ett papper klassas som mindre intelligenta betyder det inte på något vis att de inte kan och vill resonera om saker och ting och lära sig hur man fungerar tillsammans med andra. Jag tror till fullo på att vi kan lära oss massor av varandra. Hög- och "låg"intelligenta. I-lands- och U-landsfolk. Män och kvinnor. Alla som på något sätt kan kallas för "motsatser" skulle lära sig något av ett utbyte.
Dessutom är jag mycket stolt att kunna säga att jag fått löneförhöjning sedan i våras; 10 kronor mer/timme - för "det är du mer än väl värd" som rektor sa, samtidigt som han generöst la på 2 timmars arbetstid/vecka då jag egentligen skulle ha haft obetald håltimme. Jag gillar honom också :-D
*i slutänden mycket nöjd Kloktok*
Det ar ju inte utan viss glädje som jag upptäckte att en av DS-pojkarna fattade tycke för mig och gärna gjorde uppgifter tillsammans med mig som han tvärvägrar i vanliga fall. Första dagarna tyckte alla de ordinarie också att det var positivt "så länge det varar" som en av dem uttryckte det. Det varar fortfarande, men nu är det med en betydligt mer besk ton det uttalas att "det kan ju kloktoken göra som har så god hand med S".
Vissa pedagoger favoriserar vissa elever, kör över andra vuxnas beslut och regler, tar egna initiativ som inte är förankrade i gruppen till synes för att skaffa sig en favoritposition utan att verka reflektera över vad det innebär för ungdomen, för kollegorna och för den pedagogiska situationen.
Alltså har alla också lagt sig till med egna strategier för att undvika konflikter - istället för att en gång för alla lösa situationen. Någon har som standardsvar "ja jag vet inte....." och sätter upp en förvirrad min för att slippa ta tag i ansvar. En annan skyller ständigt ifrån sig, på allt och alla. En tredje baktalar de(n) som är frånvarande. Det knycks på nackar, rynkas på ögonbryn och nsörps på munnar.
Ändå tokgillar jag det här jobbet! För ungarnas skull. Responsen från dem är underbar, visst gör jag fel och tokar till det på grund av min brist på kunskap om schema, arbetsuppgifter och tider men än så länge har det inte hänt något fatalt och jag försöker att fråga, fråga och fråga. Det svåra är att jag inte alltid får några svar. Men ungarna verkar gilla mig ändå =)
Idag fick jag en kärleksförklaring från G, som förra veckan totalvägrade att låta mig komma nära och om och om igen upprepade att jag inte var "hans tompis". Det har han glömt nu och idag kom han och la armen om mig när vi var ute på promenad och sa "jaj äjjskaj dej å jaj vijj pussa dej på mujjej, du äj en sötnos!"
Sen pratade vi länge om känslor. Vad man får och inte får göra med vem, skillnader och likheter mellan att "älska" och att "tycka om" - det var lika givande för mig som för ungarna. trots att de med siffror på ett papper klassas som mindre intelligenta betyder det inte på något vis att de inte kan och vill resonera om saker och ting och lära sig hur man fungerar tillsammans med andra. Jag tror till fullo på att vi kan lära oss massor av varandra. Hög- och "låg"intelligenta. I-lands- och U-landsfolk. Män och kvinnor. Alla som på något sätt kan kallas för "motsatser" skulle lära sig något av ett utbyte.
Dessutom är jag mycket stolt att kunna säga att jag fått löneförhöjning sedan i våras; 10 kronor mer/timme - för "det är du mer än väl värd" som rektor sa, samtidigt som han generöst la på 2 timmars arbetstid/vecka då jag egentligen skulle ha haft obetald håltimme. Jag gillar honom också :-D
*i slutänden mycket nöjd Kloktok*
tisdag 12 oktober 2010
Allt eller inget
är ju en riktigt kul film med den engelska orginaltiteln "The full monty".
Mitt liv är också lite "full" för tillfället. Från total sysslolöshet till om inte full sysselsättning till åtminstone fullt ös. Förra veckan fick jag erbjudande om ett omedelbart månadslångt vik på gymnasiesärskolan och naturligtvis hoppade jag på det.
Så nu har jag i några dagar försökt lära mig att relatera till tio ungdomar med varierande grad av Downs syndrom, autism och CP-skador. Det är banne mig inte lätt, min förslöade hjärna får jobba på högvarv för att bemöta var och en av dem som de förtjänar och behöver.
Ett misstag kan sällan slätas över enkelt utan kan ta en hel dag att reparera. I torsdags bad jag en av flickorna att inte kittla sin bordsgranne under lunchen och hela resterande dagen samt även fredagen fick jag så gott som oavbrutet veta att hon "bara skojade". I går lät jag mattanten lägga upp pyttipanna åt en annan tjej och det tog ungefär 20 minuter att gottgöra för det - hon kan nämligen ta mat SJÄLV!! Jag sjabblade till TEACCH-bilderna för hela ena gruppen då jag blandade ihop vilka bildpärmar som hörde till vilken ungdom och till klassrummet.
Fast lite bra blir det ju så klart ibland också, en av killarna took a liking för mig och var med både på samling och nere i bildsalen, något han ytterst sällan gör. Lite teckenspråk har också fastnat, en hel del tecken för djur, de flesta färgerna, buss, sjuk, regn, sova och sol. Mitt ECDL-kort har jag också fått nytta av då jag fick lära en av lärarna hur man markerar och fetstilar en text ;-)
Man lär sig något nytt varje dag - även av de som allmänt betraktas som "mindre begåvade" än det stora flertalet av oss.
Mitt liv är också lite "full" för tillfället. Från total sysslolöshet till om inte full sysselsättning till åtminstone fullt ös. Förra veckan fick jag erbjudande om ett omedelbart månadslångt vik på gymnasiesärskolan och naturligtvis hoppade jag på det.
Så nu har jag i några dagar försökt lära mig att relatera till tio ungdomar med varierande grad av Downs syndrom, autism och CP-skador. Det är banne mig inte lätt, min förslöade hjärna får jobba på högvarv för att bemöta var och en av dem som de förtjänar och behöver.
Ett misstag kan sällan slätas över enkelt utan kan ta en hel dag att reparera. I torsdags bad jag en av flickorna att inte kittla sin bordsgranne under lunchen och hela resterande dagen samt även fredagen fick jag så gott som oavbrutet veta att hon "bara skojade". I går lät jag mattanten lägga upp pyttipanna åt en annan tjej och det tog ungefär 20 minuter att gottgöra för det - hon kan nämligen ta mat SJÄLV!! Jag sjabblade till TEACCH-bilderna för hela ena gruppen då jag blandade ihop vilka bildpärmar som hörde till vilken ungdom och till klassrummet.
Fast lite bra blir det ju så klart ibland också, en av killarna took a liking för mig och var med både på samling och nere i bildsalen, något han ytterst sällan gör. Lite teckenspråk har också fastnat, en hel del tecken för djur, de flesta färgerna, buss, sjuk, regn, sova och sol. Mitt ECDL-kort har jag också fått nytta av då jag fick lära en av lärarna hur man markerar och fetstilar en text ;-)
Man lär sig något nytt varje dag - även av de som allmänt betraktas som "mindre begåvade" än det stora flertalet av oss.
måndag 11 oktober 2010
Vet ni...
ibland gillar jag att vara gnällig.
Speciellt när det visar sig att min gnällreaktion faktiskt inte var så dum ändå....
Om ni minns så skrev jag för ett bra tag sedan om att jag anmält ett reklaminslag från tv till Reklamombudsmannen? Det var ju det där rosa varumärket man skulle tillsätta för att få tvätten riktigt ren, den stressade pappan satt i den framkörda bilen och tutade på mamman som var inne och klädde barnen, hon hittade en fläck på sonens tröja och i minnet blickar hon tillbaka på hur allt arbete med tvätten var förgäves. Eftersom det var enbart kvinnan som sysslade med tvätten surnade jag till och tyckte att reklamen var könsrollskonserverande och anmälde den.
Idag fick jag besked om att inslaget fällts! Yey för mig liksom =)
Ett litet, men dock ett strå draget till stacken för ett jämlikare samhälle?
RO:s beslut:
Anmäld reklam Reklamfilm för fläckborttagningsmedlet Vanish
Annonsör Valora Trade Sweden AB,
Reklamproducent Uppgift saknas
Anmälare Privatperson
Uttalande
Reklamombudsmannens opinionsnämnd finner att reklamfilmen är könsdiskriminerande. Den strider därmed
mot artikel 4 i Internationella Handelskammarens (ICC:s) regler för reklam och marknadskommunikation.
Reklamen:
Reklamfilmen visar en man som sitter i en bil utanför ett hus och tutar. Inuti huset håller en kvinna på att klä ett barn. En kvinnoröst säger ”Skynda, pappa väntar. Oh nej, en fläck! Är det inte så frustrerande att hitta en fläck på sina rena kläder. Allt arbete i onödan. Stryka, hänga upp, sortera, tvätta. Till ingen nytta. Det hade inte hänt om du hade använt Vanish Oxi Action. Tillsätt en skopa Vanish till ditt tvättmedel vid varje tvätt oavsett om du ser fläckar eller inte. Jag tar inga risker. Vanish, lita på rosa, farväl till fläckar”.
Samtidigt visas tillbakablicksbilder när mamman tvättar, hänger och stryker tvätten.
Anmälan:
Anmälaren menar att filmen är negativt könsrollskonserverande och att den inte hör hemma i ett svenskt medium år 2010.
Annonsörens yttrande:
Annonsören anser att det är riktigt tråkigt och beklagligt att denna anmälan kommit in och beklagar att anmälaren uppfattat företagets reklamfilm för varumärket Vanish som negativ könsrollskonserverande. Detta är en viktig aspekt som alltid beaktas innan en film visas på TV. Den berörda reklamfilmen vill spegla en vardaglig situation som belyser frustrationen av att hitta en fläck på kläderna, trots att de redan tvättats. I just denna film har man valt en rollfördelning där pappan kör fram bilen medan kvinnan sätter på barnen kläderna. Det hade
givetvis kunnat vara det motsatta förhållandet då det är en del av dagens jämställda samhälle att både kvinnor och män tar hand om hushållssysslorna. Målgruppen för Vanish är därför alla som har ett behov av fläckborttagning, och inte ett specifikt kön.
Enligt artikel 4 i ICC:s regler för reklam och marknadskommunikation får reklam inte vara diskriminerande i fråga om bland annat kön. Enligt praxis anses reklam som konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna och framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt som könsdiskriminerande. Att det i denna film är en kvinna som tar hand om tvätten och klär på barnen, kan inte vara tillräckligt för att reklamfilmen ska anses vara kränkande eller nedvärderande, då det lika väl kunnat vara en man.
Opinionsnämndens bedömning:
Enligt artikel 4 första stycket i Internationella Handelskammarens (ICC:s) regler för reklam och marknadskommunikation
får reklam inte uppamma eller överse med någon form av diskriminering, inbegripet sådan som hänför
sig bland annat till kön. Enligt praxis anses reklam som konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna och som
framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt som könsdiskriminerande (schabloniserande reklam).
Uttalande
Ärende 1004-68
2010-09-15
Uttalande
Ärende 1004-68
2010-09-15
Stiftelsen Reklamombudsmannen
Jungfrugatan 10, 114 44 Stockholm Tel: 08-662 05 50, Fax: 08-662 05 02 www.reklamombudsmannen.org
Samhället strävar genom olika åtgärder mot mer jämställda föräldraskap, i vilka båda föräldrarna har lika ansvar för barnen och förväntas aktivt ansvara för uppgiften att vårda barn och ta hand om hushåll. Som annonsören också antyder i sitt yttrande tar också båda föräldrarna i dag ett mera jämställt ansvar för barn och hushållsgöromål än förr.
Genom att i reklamfilmen genomgående visa mamman i rollen som den som tar ansvar för barn och tvätt förmedlas en bild av att det är mamman i en familj som främst har eller tar ett sådant ansvar, till skillnad mot pappans mindre ansvar. Att i marknadsföringen ge uttryck för en sådan förlegad syn på ansvaret för barn och hushållsarbetet i en familj konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna. Det är nedvärderande för kvinnor och män. Reklamombudsmannens opinionsnämnd finner därför att den anmälda reklamfilmen är könsdiskriminerande
och att den därmed strider mot artikel 4 i ICC:s regler.
Speciellt när det visar sig att min gnällreaktion faktiskt inte var så dum ändå....
Om ni minns så skrev jag för ett bra tag sedan om att jag anmält ett reklaminslag från tv till Reklamombudsmannen? Det var ju det där rosa varumärket man skulle tillsätta för att få tvätten riktigt ren, den stressade pappan satt i den framkörda bilen och tutade på mamman som var inne och klädde barnen, hon hittade en fläck på sonens tröja och i minnet blickar hon tillbaka på hur allt arbete med tvätten var förgäves. Eftersom det var enbart kvinnan som sysslade med tvätten surnade jag till och tyckte att reklamen var könsrollskonserverande och anmälde den.
Idag fick jag besked om att inslaget fällts! Yey för mig liksom =)
Ett litet, men dock ett strå draget till stacken för ett jämlikare samhälle?
RO:s beslut:
Anmäld reklam Reklamfilm för fläckborttagningsmedlet Vanish
Annonsör Valora Trade Sweden AB,
Reklamproducent Uppgift saknas
Anmälare Privatperson
Uttalande
Reklamombudsmannens opinionsnämnd finner att reklamfilmen är könsdiskriminerande. Den strider därmed
mot artikel 4 i Internationella Handelskammarens (ICC:s) regler för reklam och marknadskommunikation.
Reklamen:
Reklamfilmen visar en man som sitter i en bil utanför ett hus och tutar. Inuti huset håller en kvinna på att klä ett barn. En kvinnoröst säger ”Skynda, pappa väntar. Oh nej, en fläck! Är det inte så frustrerande att hitta en fläck på sina rena kläder. Allt arbete i onödan. Stryka, hänga upp, sortera, tvätta. Till ingen nytta. Det hade inte hänt om du hade använt Vanish Oxi Action. Tillsätt en skopa Vanish till ditt tvättmedel vid varje tvätt oavsett om du ser fläckar eller inte. Jag tar inga risker. Vanish, lita på rosa, farväl till fläckar”.
Samtidigt visas tillbakablicksbilder när mamman tvättar, hänger och stryker tvätten.
Anmälan:
Anmälaren menar att filmen är negativt könsrollskonserverande och att den inte hör hemma i ett svenskt medium år 2010.
Annonsörens yttrande:
Annonsören anser att det är riktigt tråkigt och beklagligt att denna anmälan kommit in och beklagar att anmälaren uppfattat företagets reklamfilm för varumärket Vanish som negativ könsrollskonserverande. Detta är en viktig aspekt som alltid beaktas innan en film visas på TV. Den berörda reklamfilmen vill spegla en vardaglig situation som belyser frustrationen av att hitta en fläck på kläderna, trots att de redan tvättats. I just denna film har man valt en rollfördelning där pappan kör fram bilen medan kvinnan sätter på barnen kläderna. Det hade
givetvis kunnat vara det motsatta förhållandet då det är en del av dagens jämställda samhälle att både kvinnor och män tar hand om hushållssysslorna. Målgruppen för Vanish är därför alla som har ett behov av fläckborttagning, och inte ett specifikt kön.
Enligt artikel 4 i ICC:s regler för reklam och marknadskommunikation får reklam inte vara diskriminerande i fråga om bland annat kön. Enligt praxis anses reklam som konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna och framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt som könsdiskriminerande. Att det i denna film är en kvinna som tar hand om tvätten och klär på barnen, kan inte vara tillräckligt för att reklamfilmen ska anses vara kränkande eller nedvärderande, då det lika väl kunnat vara en man.
Opinionsnämndens bedömning:
Enligt artikel 4 första stycket i Internationella Handelskammarens (ICC:s) regler för reklam och marknadskommunikation
får reklam inte uppamma eller överse med någon form av diskriminering, inbegripet sådan som hänför
sig bland annat till kön. Enligt praxis anses reklam som konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna och som
framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt som könsdiskriminerande (schabloniserande reklam).
Uttalande
Ärende 1004-68
2010-09-15
Uttalande
Ärende 1004-68
2010-09-15
Stiftelsen Reklamombudsmannen
Jungfrugatan 10, 114 44 Stockholm Tel: 08-662 05 50, Fax: 08-662 05 02 www.reklamombudsmannen.org
Samhället strävar genom olika åtgärder mot mer jämställda föräldraskap, i vilka båda föräldrarna har lika ansvar för barnen och förväntas aktivt ansvara för uppgiften att vårda barn och ta hand om hushåll. Som annonsören också antyder i sitt yttrande tar också båda föräldrarna i dag ett mera jämställt ansvar för barn och hushållsgöromål än förr.
Genom att i reklamfilmen genomgående visa mamman i rollen som den som tar ansvar för barn och tvätt förmedlas en bild av att det är mamman i en familj som främst har eller tar ett sådant ansvar, till skillnad mot pappans mindre ansvar. Att i marknadsföringen ge uttryck för en sådan förlegad syn på ansvaret för barn och hushållsarbetet i en familj konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna. Det är nedvärderande för kvinnor och män. Reklamombudsmannens opinionsnämnd finner därför att den anmälda reklamfilmen är könsdiskriminerande
och att den därmed strider mot artikel 4 i ICC:s regler.
fredag 1 oktober 2010
En lång dags färd mot natt
har jag varit med om idag...
En lång och onekligen trevlig dag faktiskt. Kära A och jag har farit runt som de lantlollor vi är och nogsamt hållit oss i utkanten av den StoraStaden. Köpcenter och kringområden duger alldeles ypperligt åt oss med vår begränsade vana av utbud och socialt gnussande med okändingar, city undviker vi i mesta möjliga mån!
Jag storhandlade i en av de där "utomkringbutikerna" - ungefär exakt det jag hade tänkt att handla: diskmedel och rengöringsmedel. Sen for vi ju runt som tokar och käkade lite gott, kollade på tapeter i oändliga mängder och konstaterade att min smak är inte i enlighet med det för tillfället rådande tapetmodet. Jag vill ha en enkel mellangrå omönstrad tapet i mitt sällskapsrum. Vad som finns är rena rama motsatsen till enkelt. Det är sammet, det är metallic, det är stoooora flådiga blommor i skarpa färger, det är zebra, leopard och tigermönstrat och det är INTE jag liksom....
A köpte på sig ett lager med fölseprepenter eftersom hennes 7 - åriga dotter är bjuden på icke mindre än fem kalas under innevarande månad och var för övrigt rätt modest i sitt shoppande - men tittat i stort sett överallt har vi gjort! Bland annat i en nyöppnad skoaffär där jag faktiskt upplevde dagens highlight.
Nä, jag är ingen skofetishist - för att vara kvinna *fördomar mig* så har jag inte ens speciellt många par skor, gillar inte ens att prova även om jag inte kunde låta bli att prova ett par sådana där hyperfula "gungskor" - och jag kan rapportera att de var inte alls så bekväma som det påstås!
Highlighten bestod faktiskt av äldste sonens svärmor som dök upp bbland alla dessa skor och naturligtvis blev ihjälbabblad av mig. Några sylar i vädret fick hon dock och det var under en av mina sällsynta andningspauser som hon berättade att hennes dotter tyckte att det var så himla kul att träffa mig och sitta och prata.
Wow liksom....en 19-årig pingla tycker att det är intressant att sitta och prata med mig. Gissa om jag blev stolt!
Det är banne mig värt betydligt mer än både diskmedlet jag köpte och smörgåstårtebakelsen med rent löjligt mycket räkor på som A bjöd på till fredagslunch. Jag tycker nog att jag är en människa som är rätt lätt att glädja =)
Nu längtar jag faktiskt efter att det snart ska bli natt, den här dagen har varit intensiv!
En lång och onekligen trevlig dag faktiskt. Kära A och jag har farit runt som de lantlollor vi är och nogsamt hållit oss i utkanten av den StoraStaden. Köpcenter och kringområden duger alldeles ypperligt åt oss med vår begränsade vana av utbud och socialt gnussande med okändingar, city undviker vi i mesta möjliga mån!
Jag storhandlade i en av de där "utomkringbutikerna" - ungefär exakt det jag hade tänkt att handla: diskmedel och rengöringsmedel. Sen for vi ju runt som tokar och käkade lite gott, kollade på tapeter i oändliga mängder och konstaterade att min smak är inte i enlighet med det för tillfället rådande tapetmodet. Jag vill ha en enkel mellangrå omönstrad tapet i mitt sällskapsrum. Vad som finns är rena rama motsatsen till enkelt. Det är sammet, det är metallic, det är stoooora flådiga blommor i skarpa färger, det är zebra, leopard och tigermönstrat och det är INTE jag liksom....
A köpte på sig ett lager med fölseprepenter eftersom hennes 7 - åriga dotter är bjuden på icke mindre än fem kalas under innevarande månad och var för övrigt rätt modest i sitt shoppande - men tittat i stort sett överallt har vi gjort! Bland annat i en nyöppnad skoaffär där jag faktiskt upplevde dagens highlight.
Nä, jag är ingen skofetishist - för att vara kvinna *fördomar mig* så har jag inte ens speciellt många par skor, gillar inte ens att prova även om jag inte kunde låta bli att prova ett par sådana där hyperfula "gungskor" - och jag kan rapportera att de var inte alls så bekväma som det påstås!
Highlighten bestod faktiskt av äldste sonens svärmor som dök upp bbland alla dessa skor och naturligtvis blev ihjälbabblad av mig. Några sylar i vädret fick hon dock och det var under en av mina sällsynta andningspauser som hon berättade att hennes dotter tyckte att det var så himla kul att träffa mig och sitta och prata.
Wow liksom....en 19-årig pingla tycker att det är intressant att sitta och prata med mig. Gissa om jag blev stolt!
Det är banne mig värt betydligt mer än både diskmedlet jag köpte och smörgåstårtebakelsen med rent löjligt mycket räkor på som A bjöd på till fredagslunch. Jag tycker nog att jag är en människa som är rätt lätt att glädja =)
Nu längtar jag faktiskt efter att det snart ska bli natt, den här dagen har varit intensiv!
torsdag 30 september 2010
Vad hade vi inte missat?
Om vi inte hade haft ett mångkulturellt samhälle, hur mycket hade vi inte missat då?
Vi hade missat en hel massa jättebehändiga ord - från medeltiden och framåt ungefär. Med ursprung i latinet, grekiskan, franskan, turkiskan, tyskan och på senare tid även engelskan.
Vi hade missat olika slags kläder, de av många så älskade jeansen tillexempel. Haremsbrallerna gör väl iofs inte så mycket om vi hade sluppit men...ändå liksom.
Vi hade missat - åh hemska tanke - otroligt mycket mat! Alltifrån de ursprungligen turkiska kåldolmarna till pizzan och falafeln. Och vi hade missat baklavan!
Jag kan leva utan en vaktaklänning (garderob), ännu lättare kan jag leva utan jeans men banne mig om jag skulle kunna leva utan den söta, feta baklavan? Igår gjorde jag ett kap när jag "råkade" trilla över en presentförpackning med blandad baklava. Det är så löjligt gott. Men mättande.
Idag behöver jag nog ingen middag.....
Var sa du att du bodde?
En av de saker som jag svor ve och förbannelse över på den tiden jag var handelsträdgårdsägare och fick hemleveranser var att så många av de som skulle ha flådiga blomgrupper till jul inte bodde på en gatuadress utan på ett husnamn. Ni vet "Persgård" eller "Månsagården" typ...
När jag sen fått kläm på vad de flesta husen/gårdarna hette så började jag tycka att det var lite mysigt - jag menar, visst vill man hellre bo på "Lyckan" än på Stationsgatan liksom?
Nu ska jag ju också få ett husnamn istället för en gatuadress och jag började såklart, min vana trogen att fundilura över vad den lilla stugan kunde heta - glömde ju såklart att fråga värden, vars hus btw heter "Haga". Ett annat av husen heter "Tannatorp" och det finns "Björkemon" och jag vet inte vad...så vad kan då mitt lilla charmiga hus kallas?
Lyckans Höjd?
Lyckebo?
Björkelund?
Granetorp?
Aplamon?
Enedungen?
Jag kollade upp det på nätet och joråsåatte...
Roteminnet.
Jupp, så är det.
Roteminnet.
Hur mysigt låter inte det då?
*suckar*
Får man döpa om hus som man hyr?
När jag sen fått kläm på vad de flesta husen/gårdarna hette så började jag tycka att det var lite mysigt - jag menar, visst vill man hellre bo på "Lyckan" än på Stationsgatan liksom?
Nu ska jag ju också få ett husnamn istället för en gatuadress och jag började såklart, min vana trogen att fundilura över vad den lilla stugan kunde heta - glömde ju såklart att fråga värden, vars hus btw heter "Haga". Ett annat av husen heter "Tannatorp" och det finns "Björkemon" och jag vet inte vad...så vad kan då mitt lilla charmiga hus kallas?
Lyckans Höjd?
Lyckebo?
Björkelund?
Granetorp?
Aplamon?
Enedungen?
Jag kollade upp det på nätet och joråsåatte...
Roteminnet.
Jupp, så är det.
Roteminnet.
Hur mysigt låter inte det då?
*suckar*
Får man döpa om hus som man hyr?
onsdag 29 september 2010
Jag fick
ingen utmaning någonstans ifrån - men jag gör den ändå för som ni vet så älskar jag ju sådana här "kändiswannabee"grejer!
Kärleken i mitt liv: Den största och otvivelaktliga är naturligvis till barnen. Och så Hjärtat. Och pappa. Och vännerna.
Min favoritfärg är svart och rosa. Enligt andra kan jag "ha vilka färger som helst" men de är de enda jag trivs i.
Jag är fantastiskt glad över att jag lever ett så bra liv som jag gör.
Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min omvärld, men jag lär mig mer för varje dag som går.
Min dröm är den om en vänligare värld, både på personnivå och internationellt.
Jag tror på människans inneboende godhet, trots allt
Jag kommer förmodligen aldrig att hoppa bungeejump, kela med en spindel eller tycka att diskriminering på grund av etnicitet, religion eller sexualitet är okej.
Kärleken i mitt liv: Den största och otvivelaktliga är naturligvis till barnen. Och så Hjärtat. Och pappa. Och vännerna.
Min favoritfärg är svart och rosa. Enligt andra kan jag "ha vilka färger som helst" men de är de enda jag trivs i.
Jag är fantastiskt glad över att jag lever ett så bra liv som jag gör.
Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min omvärld, men jag lär mig mer för varje dag som går.
Min dröm är den om en vänligare värld, både på personnivå och internationellt.
Jag tror på människans inneboende godhet, trots allt
Jag kommer förmodligen aldrig att hoppa bungeejump, kela med en spindel eller tycka att diskriminering på grund av etnicitet, religion eller sexualitet är okej.
On the move...
Snabba beslut brukar vara okloka beslut, men den här gången känns det inte så.
Igår var vi nämligen och tittade på det lilla huset, och idag bestämde vi oss. Idag har jag sagt upp lägenhet, fast telefoni, bredband, tvkanalsabonnemang och mest suttit i telefonkö överallt.
Anyhoo så kommer Stumpan och jag under hösten/vintern nån gång - beroende på hur fort jag får en efterträdare på den här lägenheten - att flytta till ett charmigt litet hus i en stor trädgård. Ett hus med två sovrum och toalett på övervåningen, med två rum, badrum och fräscht kök (och DISKMASKIN!) på bottenvåningen. Med fin veranda och stor balkong, pannrum/tvättstuga och ett garage som redan är uthyrt till äldste sonen för vinterförvaring av hans sommarbil =)
Ett hus mitt ute i ingenstans skulle man kunna säga - "byn" som den ligger i består av sju hus, varav ett bebos av en av mina bästa väninnor, ett annat av en av mina kyrktanter och resten av medlemmar från en och samma ursprungsfamilj. Tvärs över vägen ligger en ladugård där vi kommer att kunna hämta "äkta" komjölk - som vi iofs inte dricker, jag pga jag helt enkelt inte dricker mjölk och Stumpan pga laktosintolerans - men det är tanken som räknas.
Jag pratade med de nuvarande hyresgästerna angående värden - som jag känner lite grann sedan tidigare, men inte alls från sådana här sammanhang - och de sa att han var bra, lätt att ha att göra med och mån om både huset och hyresgästerna. Vid ett tillfälle hade det blivit stopp i avloppet och som tack för att mannen i huset fixade det själv drog värden av en hel månadshyra. En annan gång bad han om hjälp med att byta en vindskiva på garaget och när han fick syn på att tre - fyra takpannor var trasiga lade han om hela taket - så jag tror inte att det blir några problem att komma överens med honom heller.
Vi har en vacker utsikt över åkrar och betesmarker, kossor som promenerar inpå husknuten (så flug/myggdörrar och - fönster kommer att behövas), busshållplatsen 100 meter från infarten och cykelavstånd till vännerna i min förra Byhåla, som jag nu alltså återvänder till. Jag har suttit i telefonkö i stort sett hela dagen för att flytta och avsluta olika abonnemang och trots skrämselhickan jag fick av olika vänner tidigare i veckan angående uppsägnings-, öppnings- och flyttningsavgifter klarade jag mig oförskämt bra och fick faktiskt inga sådana alls utan tvärtom mobilt bredband och telefoni billigare än vad jag har här.
Stumpan får klara sig utan extra tv-kanaler ett tag, eller se det hon vill se via nätet istället - jag valde att prioritera bredband framför tv och det hade hon inget emot. Lite klurifikt var det att ange ett avslutnings/startdatum för de olika abonnemangen eftersom jag ju ännu inte vet riktigt när vi flyttar - men att vara utan nätuppkoppling ett tag har väl ingen dött av? Eventuellt kan jag bli den första.... ;-)
Hjärtat kommer "äntligen" att få lite att pyssla med i mitt hem, jag har redan en del projekt planerade. Sömnen har tagit tid på sig de senaste nätterna och även i drömmarna har jag möblerat, planterat och funderat. Men det känns bra. Så himla bra.
Både att slippa lägenheten med allt vad det innebär av busliv, både i byn och huset. Ikväll skriker grannarna igen, både barnet och de vuxna så att betongväggarna nästan bågnar. Jag byter lätt vedhantering mot det. Hur lätt som helst liksom....
Igår var vi nämligen och tittade på det lilla huset, och idag bestämde vi oss. Idag har jag sagt upp lägenhet, fast telefoni, bredband, tvkanalsabonnemang och mest suttit i telefonkö överallt.
Anyhoo så kommer Stumpan och jag under hösten/vintern nån gång - beroende på hur fort jag får en efterträdare på den här lägenheten - att flytta till ett charmigt litet hus i en stor trädgård. Ett hus med två sovrum och toalett på övervåningen, med två rum, badrum och fräscht kök (och DISKMASKIN!) på bottenvåningen. Med fin veranda och stor balkong, pannrum/tvättstuga och ett garage som redan är uthyrt till äldste sonen för vinterförvaring av hans sommarbil =)
Ett hus mitt ute i ingenstans skulle man kunna säga - "byn" som den ligger i består av sju hus, varav ett bebos av en av mina bästa väninnor, ett annat av en av mina kyrktanter och resten av medlemmar från en och samma ursprungsfamilj. Tvärs över vägen ligger en ladugård där vi kommer att kunna hämta "äkta" komjölk - som vi iofs inte dricker, jag pga jag helt enkelt inte dricker mjölk och Stumpan pga laktosintolerans - men det är tanken som räknas.
Jag pratade med de nuvarande hyresgästerna angående värden - som jag känner lite grann sedan tidigare, men inte alls från sådana här sammanhang - och de sa att han var bra, lätt att ha att göra med och mån om både huset och hyresgästerna. Vid ett tillfälle hade det blivit stopp i avloppet och som tack för att mannen i huset fixade det själv drog värden av en hel månadshyra. En annan gång bad han om hjälp med att byta en vindskiva på garaget och när han fick syn på att tre - fyra takpannor var trasiga lade han om hela taket - så jag tror inte att det blir några problem att komma överens med honom heller.
Vi har en vacker utsikt över åkrar och betesmarker, kossor som promenerar inpå husknuten (så flug/myggdörrar och - fönster kommer att behövas), busshållplatsen 100 meter från infarten och cykelavstånd till vännerna i min förra Byhåla, som jag nu alltså återvänder till. Jag har suttit i telefonkö i stort sett hela dagen för att flytta och avsluta olika abonnemang och trots skrämselhickan jag fick av olika vänner tidigare i veckan angående uppsägnings-, öppnings- och flyttningsavgifter klarade jag mig oförskämt bra och fick faktiskt inga sådana alls utan tvärtom mobilt bredband och telefoni billigare än vad jag har här.
Stumpan får klara sig utan extra tv-kanaler ett tag, eller se det hon vill se via nätet istället - jag valde att prioritera bredband framför tv och det hade hon inget emot. Lite klurifikt var det att ange ett avslutnings/startdatum för de olika abonnemangen eftersom jag ju ännu inte vet riktigt när vi flyttar - men att vara utan nätuppkoppling ett tag har väl ingen dött av? Eventuellt kan jag bli den första.... ;-)
Hjärtat kommer "äntligen" att få lite att pyssla med i mitt hem, jag har redan en del projekt planerade. Sömnen har tagit tid på sig de senaste nätterna och även i drömmarna har jag möblerat, planterat och funderat. Men det känns bra. Så himla bra.
Både att slippa lägenheten med allt vad det innebär av busliv, både i byn och huset. Ikväll skriker grannarna igen, både barnet och de vuxna så att betongväggarna nästan bågnar. Jag byter lätt vedhantering mot det. Hur lätt som helst liksom....
söndag 26 september 2010
Men okej alltså...
Tvåsamhet är jäkligt bra - jag kan inte säga det på nåt annat sätt. Eller jo, det skulle jag förmodligen kunna om jag la manken till, eller om jag ville lämna ut mig och Hjärtat och våra förehavanden här i bloggen - men det vill jag ju inte så jag säger bara "Hjärtathelger is da shiet".
Något som var med skit än "da sheit" var kryddpartyt jag fylld av socialt patos gick på i eftermiddags. Min "in-law" H har bjudit mig på homeparty efter homeparty sedan våra ungar började dejta och jag har tack och lov haft anledning att tacka nej tidigare. Nu kände jag att det nog var dags att säga ja.
Jag ångrade mig rätt omgående. Dels för att vi in alles var 10 pers, varav en var den entusiastiska men ack så gröna försäljerskan och 6 pers var familjen. Ähem. Där uppstår alltså det andra "dels"et. För är man så få så måste man handla.....
"Det är inget köptvång" sägs det ju alltid i inbjudan, men hur lätt är det när vi till slut bara är tre personer som sitter där med beställningslistor? Och dessuotm han det provsmakats i parti och minut på än det ena och än det andra - då känner jag mig tillslut nästan skyldig att köpa nåt...åtminstone nåt litet.
Kryddparty känns ju åtminstone lite okej att gå på, där säljs ju sådant jag faktiskt kan ha användning för, till skillnad från plast-, ljus -, underkläds - , och sminkpartyn. Men till skillnad från de ovanstående finns inget "litet" att köpa så "svooosch" så hade jag handlat för över 200 spänn. Inga många pengar men ändå....
Fast jag får väl se det som så att jag fullgjort min sociala plikt för ett tag framöver - jag lyckades till och med le mot en liten knubbig och nerspydd baby och vara hyfsat trevlig mot dess stolta moder. Jeezuzz..det där tog på mina krafter, jag tillhör ju de där ytterst okvinnliga kvinnorna som inte faller i trans över sådana knytt ba'fatt de råkar finnas i närheten. Jag faller inte heller i trans över löksoppepulver á 279 lusidorer som är såååå bara att dryga ut/krydda köttbullarna/tacofärsen/såsen/köttsoppan/färslimpan/whatever med.
Den här eftermiddagen gav mig en påminnelse om varför jag slutade gå på hempartyn för i runda slängar 10 år sedan. Enda undantaget jag kan tänka mig nu är om någon i min bekantskapskrets mot förmodan skulle bli så frimodig att hon skulle boka ett party med "leksaker för vuxna". Fast då ruinerar jag väl mig där med.....men på nåt betydligt kuligare än löksoppepulver i allafall....
Något som var med skit än "da sheit" var kryddpartyt jag fylld av socialt patos gick på i eftermiddags. Min "in-law" H har bjudit mig på homeparty efter homeparty sedan våra ungar började dejta och jag har tack och lov haft anledning att tacka nej tidigare. Nu kände jag att det nog var dags att säga ja.
Jag ångrade mig rätt omgående. Dels för att vi in alles var 10 pers, varav en var den entusiastiska men ack så gröna försäljerskan och 6 pers var familjen. Ähem. Där uppstår alltså det andra "dels"et. För är man så få så måste man handla.....
"Det är inget köptvång" sägs det ju alltid i inbjudan, men hur lätt är det när vi till slut bara är tre personer som sitter där med beställningslistor? Och dessuotm han det provsmakats i parti och minut på än det ena och än det andra - då känner jag mig tillslut nästan skyldig att köpa nåt...åtminstone nåt litet.
Kryddparty känns ju åtminstone lite okej att gå på, där säljs ju sådant jag faktiskt kan ha användning för, till skillnad från plast-, ljus -, underkläds - , och sminkpartyn. Men till skillnad från de ovanstående finns inget "litet" att köpa så "svooosch" så hade jag handlat för över 200 spänn. Inga många pengar men ändå....
Fast jag får väl se det som så att jag fullgjort min sociala plikt för ett tag framöver - jag lyckades till och med le mot en liten knubbig och nerspydd baby och vara hyfsat trevlig mot dess stolta moder. Jeezuzz..det där tog på mina krafter, jag tillhör ju de där ytterst okvinnliga kvinnorna som inte faller i trans över sådana knytt ba'fatt de råkar finnas i närheten. Jag faller inte heller i trans över löksoppepulver á 279 lusidorer som är såååå bara att dryga ut/krydda köttbullarna/tacofärsen/såsen/köttsoppan/färslimpan/whatever med.
Den här eftermiddagen gav mig en påminnelse om varför jag slutade gå på hempartyn för i runda slängar 10 år sedan. Enda undantaget jag kan tänka mig nu är om någon i min bekantskapskrets mot förmodan skulle bli så frimodig att hon skulle boka ett party med "leksaker för vuxna". Fast då ruinerar jag väl mig där med.....men på nåt betydligt kuligare än löksoppepulver i allafall....
torsdag 23 september 2010
Yey!?
Senast på tisdag ska jag titta på hus.
Det känns......
Jo, det känns faktiskt bra. Även om det då börjar brinna lite i knutarna vad gäller uppsägning av mitt nuvarande boende - jag vill ju gärna inte skjuta det ytterligare en månad framför mig liksom. Jag är ju sådan att när jag verkligen VILL någonting då vill jag det NU - helst igår.
Som att träffa Hjärtat tillexempel. Det är alldeles för länge sedan sist, nästan hela 14 dagar och det är rent löjligt länge. Jag är helt klart positivt inställd till särboförhållanden - jag skulle inte vilja pådyvla någon det tveksamma nöjet att leva tillsammans med mig och mitt humör (och en Stumpa med samma humör, hon ingår ju i paketet) men långdistansförhållanden blir jag mer och mer tveksam till nyttan med.
Fast som Hjärtat så positivt påpekade igår när jag gnällde så skulle en flytt för mig ju faktiskt innebära att vi kommer en hel mil närmare varandra- avståndet minskar alltså till 13 mil....hmmm....ytterligare en sak att lägga till på listan över fördelar med det lilla huset...
Det känns......
Jo, det känns faktiskt bra. Även om det då börjar brinna lite i knutarna vad gäller uppsägning av mitt nuvarande boende - jag vill ju gärna inte skjuta det ytterligare en månad framför mig liksom. Jag är ju sådan att när jag verkligen VILL någonting då vill jag det NU - helst igår.
Som att träffa Hjärtat tillexempel. Det är alldeles för länge sedan sist, nästan hela 14 dagar och det är rent löjligt länge. Jag är helt klart positivt inställd till särboförhållanden - jag skulle inte vilja pådyvla någon det tveksamma nöjet att leva tillsammans med mig och mitt humör (och en Stumpa med samma humör, hon ingår ju i paketet) men långdistansförhållanden blir jag mer och mer tveksam till nyttan med.
Fast som Hjärtat så positivt påpekade igår när jag gnällde så skulle en flytt för mig ju faktiskt innebära att vi kommer en hel mil närmare varandra- avståndet minskar alltså till 13 mil....hmmm....ytterligare en sak att lägga till på listan över fördelar med det lilla huset...
tisdag 21 september 2010
Att flytta - eller inte flytta?
Jag har sugit på en karamell ett tag....I somras fick jag veta att det skulle finnas ett hus för uthyrning strax utanför min förra lilla Byhåla. En charmig liten "undantagsstuga" i 1½ plan med två sovrum och vardagsrum/matrum och det övriga som brukar finnas.
Jag ringde upp ägaren och satte upp mig på "intresselistan" och innan helgen fick jag veta att nu var turen kommen till mig. Jag har inte varit och tittat på insidan ännu men ska göra de ASAP och eftersom jag är en rättskaffens person så infade jag såklart om att jag har tre månaders uppsägning på mitt nuvarande boende, men det var lungt, de kunde hålla huset till mig - det behövde dessutom renoveras lite så det var bara bra om de fick lite tid på sig för det. Då började såklart tvivlen komma...vill jag verkligen flytta?
Fördelar:
Närmare vännerna i Byhålan
Närmare kören
Fristående boende - inga "väggivägggrannar" som klampar i trapp och visslar nätterna igenom
Inga moppepojkar som kör runt, runt, runt
Billigare hyra för större yta
Trädgård
Garage
Många promenadstråk i närheten
Cykelavstånd till Byhålan
Elpatron för "nödfall"
Busshållplats nästan utanför dörren
Nackdelar:
Vedeldning, var köper jag ved, vad kostar det, hur mycket behöver jag?
Inga ackumulatortankar
Ligger verkligen "på landet" - tvärs emot vad jag tänkt mig att bo
Inget gångavstånd till affär/apotek osv som jag har nu
Snöskottning
Privatägt - tänk om jag kommer på kant med värden?
Jag ser ju att fördelarna till antalet är fler än nackdelarna - men kan nackdelarna bli så mycket större för sinnet att det blir jobbigt? Har jag nämnt nån gång att jag tänker för mycket? ;-)
Jag ringde upp ägaren och satte upp mig på "intresselistan" och innan helgen fick jag veta att nu var turen kommen till mig. Jag har inte varit och tittat på insidan ännu men ska göra de ASAP och eftersom jag är en rättskaffens person så infade jag såklart om att jag har tre månaders uppsägning på mitt nuvarande boende, men det var lungt, de kunde hålla huset till mig - det behövde dessutom renoveras lite så det var bara bra om de fick lite tid på sig för det. Då började såklart tvivlen komma...vill jag verkligen flytta?
Fördelar:
Närmare vännerna i Byhålan
Närmare kören
Fristående boende - inga "väggivägggrannar" som klampar i trapp och visslar nätterna igenom
Inga moppepojkar som kör runt, runt, runt
Billigare hyra för större yta
Trädgård
Garage
Många promenadstråk i närheten
Cykelavstånd till Byhålan
Elpatron för "nödfall"
Busshållplats nästan utanför dörren
Nackdelar:
Vedeldning, var köper jag ved, vad kostar det, hur mycket behöver jag?
Inga ackumulatortankar
Ligger verkligen "på landet" - tvärs emot vad jag tänkt mig att bo
Inget gångavstånd till affär/apotek osv som jag har nu
Snöskottning
Privatägt - tänk om jag kommer på kant med värden?
Jag ser ju att fördelarna till antalet är fler än nackdelarna - men kan nackdelarna bli så mycket större för sinnet att det blir jobbigt? Har jag nämnt nån gång att jag tänker för mycket? ;-)
måndag 20 september 2010
Och tiden den går..
och aldrig blir bloggen skriven i. Men nu kanske!?
Jag är fortfarande sjuk, det är väl den främsta anledningen till att jag inte skrivit. Jag har fortfarande en hel massa tankar, bara lite svårt att få plats att formulera dem bland allt snor som finns i mitt huvud :(
Men en hel del har ju hänt sen sist:
I Malmö var vi och ÅH vad trevligt det var! Med 13 tjejer/kvinnor/damer på resa kan ni förstå att det blir ju en hel del babbel =) Vi hann med otroligt mycket på kort tid även utan att stressa, bl a ett guidat besök på anrika Hipp där vi fann inte mindre än tre beröringspunkter mellan vår hemtrakt/medlemmar i kören och Malmö/anställda på Hipp. Världen är bra liten.
Vi åt gott flera gånger, både latinamerikanskt och indiskt, vi gick på stan och fick både historisk och shoppingunderhållning. Vi åkte båttur på kanalerna och såg stan från vattnet, vi promenerade ut till Västra Hamnen och såg vattnet från stan - och bron och Torson. Jag träffade raraunderbara GladaKatarina (tack igen vännen) och racerpratade. Vi kom hem till landsort igen som rätt slagna men oerhört nöjda hjältinnor!
Det finns inte längre någon fet, lat, gul katt hos Hjärtat. Akut njurproblematik och en oförsäkrad bonnkatt är ingen bra ekvation. Eftersom dessutom ingen konstant förbättring eller fullständig bot kunde utlovas fick kissen sluta sina dagar - ingen ska behöva plågas i ovisshet.
Ett sensationsval har vi genomlevt. Sensationellt ur flera synvinklar. En journalist skrev att SD:s roll i regeringen kommer att bli "en rysare". Jag håller med, av mer än en anledning. Jag känner mig beklämd - inatt blev Sverige en ännu kallare plats att bo på. Ordet "solidaritet" fick ny innebörd och verkar nu betyda "mer åt dem som redan har" och ordet "motivation" låter skrämmande likt "hot och tvång"...Vårt nya välfärdsland är numera "normalt" enligt Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard - hur kan det komma sig... att jag inte alls känner mig trygg i den sortens normalitet?
Egosamhället breder ut sig....till och med med hjälp av dem som inte på något vis tjänar på att tycka så. Är man ensamstående, lågutbildad, långtidsarbetslös mamma med ett handikappat barn och lever på A-kassa, bostadsbidrag, underhållsbidrag och vårdbidrag - är man då i rätt position för att rösta på Alliansen för att "de har lovat att fixa mer jobb"? Ja, jag vet att det hänt. Som en ytterligare upplysning kan jag berätta att kvinnan ifråga är väldigt blond - nästan mer på insidan än utsidan verkar det som..
Andra människor nästan skryter med att de inte röstat alls för "de bryr sig VERKLIGEN inte om politik, det är så trist".
Jaha.
Jo, politik kan vara oerhört trist - det kan jag hålla med om - om man väljer att se det under den etiketten; "politik". Men om man istället ser det som "mina framtida villkor" så kanske det inte är så trist längre? Folk borde åtminstone kunna masa sig iväg och rösta blankt om de nu inte alls orkar sätta sig in partipolitiken? Då har man använt sig av sin medborgerliga rättighet, och visat att man inte ger ett ruttet lingon för något av de etablerade partierna.
Nä, jag är ju ingen politisk bloggare, lika lite som jag är modebloggare så därför blir det inte mer sådant här - även om jag har en hel massa tankar. Nu ska jag återgå till det jag pausade ifrån, nämligen papperssorterande. Jag letar av en alldeles speciell anledning efter ett alldeles speciellt litet papper som jag var tvärsäker på att jag hade precis exakt där det borde vara. Det var det dock inte - men en hel massa andra papper har jag hittat.
Faderskapserkännande från 1989 tex - tror ni det behöver sparas längre? En faktura på en försäkring tagen på Stumpan när hon föddes -93? Antagningsbeskedet från universitetet -99? Ja jäklar vad mycket skräp jag har samlat på mig "omifallatt"!
*återgår till rensandet*
Jag är fortfarande sjuk, det är väl den främsta anledningen till att jag inte skrivit. Jag har fortfarande en hel massa tankar, bara lite svårt att få plats att formulera dem bland allt snor som finns i mitt huvud :(
Men en hel del har ju hänt sen sist:
I Malmö var vi och ÅH vad trevligt det var! Med 13 tjejer/kvinnor/damer på resa kan ni förstå att det blir ju en hel del babbel =) Vi hann med otroligt mycket på kort tid även utan att stressa, bl a ett guidat besök på anrika Hipp där vi fann inte mindre än tre beröringspunkter mellan vår hemtrakt/medlemmar i kören och Malmö/anställda på Hipp. Världen är bra liten.
Vi åt gott flera gånger, både latinamerikanskt och indiskt, vi gick på stan och fick både historisk och shoppingunderhållning. Vi åkte båttur på kanalerna och såg stan från vattnet, vi promenerade ut till Västra Hamnen och såg vattnet från stan - och bron och Torson. Jag träffade raraunderbara GladaKatarina (tack igen vännen) och racerpratade. Vi kom hem till landsort igen som rätt slagna men oerhört nöjda hjältinnor!
Det finns inte längre någon fet, lat, gul katt hos Hjärtat. Akut njurproblematik och en oförsäkrad bonnkatt är ingen bra ekvation. Eftersom dessutom ingen konstant förbättring eller fullständig bot kunde utlovas fick kissen sluta sina dagar - ingen ska behöva plågas i ovisshet.
Ett sensationsval har vi genomlevt. Sensationellt ur flera synvinklar. En journalist skrev att SD:s roll i regeringen kommer att bli "en rysare". Jag håller med, av mer än en anledning. Jag känner mig beklämd - inatt blev Sverige en ännu kallare plats att bo på. Ordet "solidaritet" fick ny innebörd och verkar nu betyda "mer åt dem som redan har" och ordet "motivation" låter skrämmande likt "hot och tvång"...Vårt nya välfärdsland är numera "normalt" enligt Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard - hur kan det komma sig... att jag inte alls känner mig trygg i den sortens normalitet?
Egosamhället breder ut sig....till och med med hjälp av dem som inte på något vis tjänar på att tycka så. Är man ensamstående, lågutbildad, långtidsarbetslös mamma med ett handikappat barn och lever på A-kassa, bostadsbidrag, underhållsbidrag och vårdbidrag - är man då i rätt position för att rösta på Alliansen för att "de har lovat att fixa mer jobb"? Ja, jag vet att det hänt. Som en ytterligare upplysning kan jag berätta att kvinnan ifråga är väldigt blond - nästan mer på insidan än utsidan verkar det som..
Andra människor nästan skryter med att de inte röstat alls för "de bryr sig VERKLIGEN inte om politik, det är så trist".
Jaha.
Jo, politik kan vara oerhört trist - det kan jag hålla med om - om man väljer att se det under den etiketten; "politik". Men om man istället ser det som "mina framtida villkor" så kanske det inte är så trist längre? Folk borde åtminstone kunna masa sig iväg och rösta blankt om de nu inte alls orkar sätta sig in partipolitiken? Då har man använt sig av sin medborgerliga rättighet, och visat att man inte ger ett ruttet lingon för något av de etablerade partierna.
Nä, jag är ju ingen politisk bloggare, lika lite som jag är modebloggare så därför blir det inte mer sådant här - även om jag har en hel massa tankar. Nu ska jag återgå till det jag pausade ifrån, nämligen papperssorterande. Jag letar av en alldeles speciell anledning efter ett alldeles speciellt litet papper som jag var tvärsäker på att jag hade precis exakt där det borde vara. Det var det dock inte - men en hel massa andra papper har jag hittat.
Faderskapserkännande från 1989 tex - tror ni det behöver sparas längre? En faktura på en försäkring tagen på Stumpan när hon föddes -93? Antagningsbeskedet från universitetet -99? Ja jäklar vad mycket skräp jag har samlat på mig "omifallatt"!
*återgår till rensandet*
fredag 10 september 2010
Imorgon
tänker vi drabba Malmö - en bunta medelålders damer och två något yngre från minsta Byhålan ska göra storstan osäker....
Eller snarare blir det väl så att det är vi som blir osäkra?
Anyhoo ska vi ha rent horribelt roligt och underhålla oss med både kultur, god mat och förhoppningsvis lite utgång för de av oss som orkar på lördagskvällen.
Måste bara komma ihåg att ta med tågbiljetter och bokningsnummer till hotellet - vore ju sketlyckat om jag skulle glömma det för 13 pers liksom....
Eller snarare blir det väl så att det är vi som blir osäkra?
Anyhoo ska vi ha rent horribelt roligt och underhålla oss med både kultur, god mat och förhoppningsvis lite utgång för de av oss som orkar på lördagskvällen.
Måste bara komma ihåg att ta med tågbiljetter och bokningsnummer till hotellet - vore ju sketlyckat om jag skulle glömma det för 13 pers liksom....
torsdag 9 september 2010
Egentligen VET jag
ju precis vad jag tänker och tycker och oftast hur jag känner och fungerar också.
Men ibland är det himla bra att få ventilera de där tyckåtänkarna med någon som är en bit ifrån, nån som inte själv är intrasslad i just det utan har en lite distansierad syn på det hela.
Det var väl ursprungligen inte därför http://medelaldersochtjockastpamitten.blogspot.com/ Yasha ringde till mig igår men under tiden vi babblade om ditt och datt - mest datt faktiskt så omskapades en och annan av de där många tankarna som svirrar runt i mitt huvud och jag tror - noter att jag bara tror, men jag tror iallafall - att jag blev en liten aning klokare av det, men kanske även en aning tokigare, eftersom jag ju är jag?
Erbjudandet om en soffplats i tjejlyan lät lockande, Stumpan kunde tänka sig att följa med och ligga skaffötters - tänk, en hel FLOCK med tjejer/kvinnor på en ganska begränsad yta. Undrar hur lång tid det skulle ta innan världskriget bröt ut? Ungefär samtidigt som våra menstruationscykler korrigerades efter varandra skulle jag tro. För det vet ni väl, lever flera kvinnor i samma hushåll så jämkar naturen ihop det så att alla ska ha PMS samtidigt. Mindre listigt av naturen kan jag tycka?
Fundrade ut att det faktiskt är nästan tre år sedan jag var i Tokholmen senast och med tanke på att jag i helgen ställer kosan mot Malmö/Skåne som jag inte besökt på ungefär lika länge (och där ska jag bl.a träffa http://gladakatarina.bloggplatsen.se/) är det kanske dags snart?
Men ibland är det himla bra att få ventilera de där tyckåtänkarna med någon som är en bit ifrån, nån som inte själv är intrasslad i just det utan har en lite distansierad syn på det hela.
Det var väl ursprungligen inte därför http://medelaldersochtjockastpamitten.blogspot.com/ Yasha ringde till mig igår men under tiden vi babblade om ditt och datt - mest datt faktiskt så omskapades en och annan av de där många tankarna som svirrar runt i mitt huvud och jag tror - noter att jag bara tror, men jag tror iallafall - att jag blev en liten aning klokare av det, men kanske även en aning tokigare, eftersom jag ju är jag?
Erbjudandet om en soffplats i tjejlyan lät lockande, Stumpan kunde tänka sig att följa med och ligga skaffötters - tänk, en hel FLOCK med tjejer/kvinnor på en ganska begränsad yta. Undrar hur lång tid det skulle ta innan världskriget bröt ut? Ungefär samtidigt som våra menstruationscykler korrigerades efter varandra skulle jag tro. För det vet ni väl, lever flera kvinnor i samma hushåll så jämkar naturen ihop det så att alla ska ha PMS samtidigt. Mindre listigt av naturen kan jag tycka?
Fundrade ut att det faktiskt är nästan tre år sedan jag var i Tokholmen senast och med tanke på att jag i helgen ställer kosan mot Malmö/Skåne som jag inte besökt på ungefär lika länge (och där ska jag bl.a träffa http://gladakatarina.bloggplatsen.se/) är det kanske dags snart?
onsdag 8 september 2010
Högst upp på
min "att köpa"-lista och numera till 100% prioriterat är nån form av allergimedicin.
Hastigt och lustigt beslöt jag mig i söndags för att åka till Hjärtat. Jag visste sedan tidigare besök att jag blir sjuk av hans ludenboll till hårande allergenbesmittade inomhuskatt (nä, jag är inte förtjust i hur han får mig att må) men hade ju såklart - mot bättre vetande - inte beväpnat mig med antiallergener när det blev en sådan här rivstart.
Så söndagen fick ju funka utan meddusiner.
Måndagen likaså eftersom jag ändå skulle åka hem på tisdagen.
Men på tisdagen var mitt huvud så rejält intryckt i en glasburk med locket tight påskruvat att det inte kom på fråga att drömma om att sätta sig i bilen och åka hem.
En natt till med Älskot var ju iofs inte på något sätt fel men nu säger jag: aldrig mer!
Då menar jag förstås inte att åka till byn vid havet, utan att åka dit beväpnad med så massiva doser meddusin som jag kan få tag på. Jag gillar nämligen inte att vara instängd - klaustrofobin gäller även entrappment i mitt eget huvud :(
Hastigt och lustigt beslöt jag mig i söndags för att åka till Hjärtat. Jag visste sedan tidigare besök att jag blir sjuk av hans ludenboll till hårande allergenbesmittade inomhuskatt (nä, jag är inte förtjust i hur han får mig att må) men hade ju såklart - mot bättre vetande - inte beväpnat mig med antiallergener när det blev en sådan här rivstart.
Så söndagen fick ju funka utan meddusiner.
Måndagen likaså eftersom jag ändå skulle åka hem på tisdagen.
Men på tisdagen var mitt huvud så rejält intryckt i en glasburk med locket tight påskruvat att det inte kom på fråga att drömma om att sätta sig i bilen och åka hem.
En natt till med Älskot var ju iofs inte på något sätt fel men nu säger jag: aldrig mer!
Då menar jag förstås inte att åka till byn vid havet, utan att åka dit beväpnad med så massiva doser meddusin som jag kan få tag på. Jag gillar nämligen inte att vara instängd - klaustrofobin gäller även entrappment i mitt eget huvud :(
torsdag 2 september 2010
Idag
har ingenting hänt.
Jag tror inte jag har tänkt en aktiv tanke.
Inte läst nåt intressant nånstans.
Inte gjort nåt mer spännande än vardagsinköp på matbutiken.
Inte kommunicerat med någon om nåt med nåt speciellt innehåll.
Inte...nä, jag har appselut ingenting att blogga om idag.
Så då låter jag väl bli =)
Det enda jag skulle kunna skriva om vore väl hur mycket jag saknar mitt Hjärta - jag tror jag blev lite bortskämd i sommar när vi träffades lite oftare och längre än vanligt - men skulle jag börja skriva om HUR mycket jag saknar så skulle det tvärtom bli ett sjupermegajättelångt inlägg och för att vara helt ärlig så skulle det ju inte förändra något - jag skulle fortfarande sakna lika mycket när jag skrivit klart!
Jag tror inte jag har tänkt en aktiv tanke.
Inte läst nåt intressant nånstans.
Inte gjort nåt mer spännande än vardagsinköp på matbutiken.
Inte kommunicerat med någon om nåt med nåt speciellt innehåll.
Inte...nä, jag har appselut ingenting att blogga om idag.
Så då låter jag väl bli =)
Det enda jag skulle kunna skriva om vore väl hur mycket jag saknar mitt Hjärta - jag tror jag blev lite bortskämd i sommar när vi träffades lite oftare och längre än vanligt - men skulle jag börja skriva om HUR mycket jag saknar så skulle det tvärtom bli ett sjupermegajättelångt inlägg och för att vara helt ärlig så skulle det ju inte förändra något - jag skulle fortfarande sakna lika mycket när jag skrivit klart!
tisdag 31 augusti 2010
Ibland händer det
att äpplet faller långt från päronträdet.
Jag tänker på väninnan P som är uppvuxen under värsta hippeeran, gått i demonstrationståg i hela sitt liv, är en så "typisk proggare" som man kan vara i vårt nya materialistiska 2000-tal. Hennes son gjorde lumpen efter gymnasiet - ett val mamma inte alls var nöjd med, men som hon respekterade fullt ut eftersom det var just det: hans val - hans liv.
Han har gillat att göra värnplikten, gott kamratskap och intressanta lärdomar, han gjorde ett aktivt val, trots att han gått ett gymnasieprogram som han lätt kunde fått jobb efter. I våras - lagom till den muck som mamman så ivrigt efterlängtade - fick hon veta att han bestämt sig för att skriva på för ytterligare 2½ år. Jag minns inte terminologin, men han ska alltså vidareutbildas för att kunna skickas utomlands, till verkliga krigshärdar.
När hon berättade det för mig var det med blanka ögon och lätt darrande röst och jag förstår henne fullt ut. Att inse att det lilla barn som man skyddat och värnat efter bästa förmåga nu själv är stor nog att ta beslut att utsätta sig för livsfara måste kännas hårt. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det skulle kännas.
Jag förstår hans tanke om att kunna finnas till och göra gott - men jag förstår ännu mer hennes känslor, som mor.
Det här inlägget är inget ställningstagande varken för eller emot våra utlandstrupper, inte heller är det ett politiskt ställningstagande (trots P:s uttalande att hon mycket väl skulle kunna tänka sig att rösta på S efter Monas uttalande om att ta hem trupperna). Det är helt enkelt en reflektion över att jag är glad över att det finns vissa saker som jag inte måste förhålla mig till på ett närmare plan än så här.
Jag tänker på väninnan P som är uppvuxen under värsta hippeeran, gått i demonstrationståg i hela sitt liv, är en så "typisk proggare" som man kan vara i vårt nya materialistiska 2000-tal. Hennes son gjorde lumpen efter gymnasiet - ett val mamma inte alls var nöjd med, men som hon respekterade fullt ut eftersom det var just det: hans val - hans liv.
Han har gillat att göra värnplikten, gott kamratskap och intressanta lärdomar, han gjorde ett aktivt val, trots att han gått ett gymnasieprogram som han lätt kunde fått jobb efter. I våras - lagom till den muck som mamman så ivrigt efterlängtade - fick hon veta att han bestämt sig för att skriva på för ytterligare 2½ år. Jag minns inte terminologin, men han ska alltså vidareutbildas för att kunna skickas utomlands, till verkliga krigshärdar.
När hon berättade det för mig var det med blanka ögon och lätt darrande röst och jag förstår henne fullt ut. Att inse att det lilla barn som man skyddat och värnat efter bästa förmåga nu själv är stor nog att ta beslut att utsätta sig för livsfara måste kännas hårt. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det skulle kännas.
Jag förstår hans tanke om att kunna finnas till och göra gott - men jag förstår ännu mer hennes känslor, som mor.
Det här inlägget är inget ställningstagande varken för eller emot våra utlandstrupper, inte heller är det ett politiskt ställningstagande (trots P:s uttalande att hon mycket väl skulle kunna tänka sig att rösta på S efter Monas uttalande om att ta hem trupperna). Det är helt enkelt en reflektion över att jag är glad över att det finns vissa saker som jag inte måste förhålla mig till på ett närmare plan än så här.
lördag 28 augusti 2010
Trots att
jag har åkt på värsta killförkylningen kunde jag inte låta bli att åka på "tjejmiddag" hos en väninna ikväll. Det sällskap som var inbjudet brukar alltid bjuda på intressanta diskussioner och jag tänkte att även om jag känner mig som om huvudet var fyllt av bomull och därefter instoppat i en glasburk med ordentligt påskruvat lock kan jag åtminstone lyssna på när de andra underhåller mig med sina intellekt.
Så blev det - vi hade en givande kväll med mycket bra prat, bland annat en match-makingsekvens som tyvärr inte gav nåt utfall.
Och jag vet att det är barnsligt av mig, men det roade mig faktiskt att få höra av vännen P att hon trodde att exet och jag blivit ihop igen när hon såg honom i den lokala mataffären ihop med *trumvirvel* min efterträderska. Nu har jag hört från fem olika håll att hon är oerhört lik mig och tja, vad kan man säga - jag har tydligen lagt ribban ;-)
Nåt annat som jag kan fundera på ibland när hjärnan går på tomgång är att av de fyra män som jag på allvar kan kalla för mina ex har tre stycken efter mig skaffat sig en mörkhårig, vänsterhänt Camilla.....coincidences?
Ja, ni ser vad som roar mig; inte så avancerade saker alltså =)
Så blev det - vi hade en givande kväll med mycket bra prat, bland annat en match-makingsekvens som tyvärr inte gav nåt utfall.
Och jag vet att det är barnsligt av mig, men det roade mig faktiskt att få höra av vännen P att hon trodde att exet och jag blivit ihop igen när hon såg honom i den lokala mataffären ihop med *trumvirvel* min efterträderska. Nu har jag hört från fem olika håll att hon är oerhört lik mig och tja, vad kan man säga - jag har tydligen lagt ribban ;-)
Nåt annat som jag kan fundera på ibland när hjärnan går på tomgång är att av de fyra män som jag på allvar kan kalla för mina ex har tre stycken efter mig skaffat sig en mörkhårig, vänsterhänt Camilla.....coincidences?
Ja, ni ser vad som roar mig; inte så avancerade saker alltså =)
måndag 23 augusti 2010
Full
av alkohol var jag inte i helgen - men full av glädje, även om jag lyckades klämma in lite gnäll också =)
Älsklingen var nämligen omtänksam nog att ta mig med på F*rever Y*ung konserten i Kalmar och det var njutbart! Drösvis med folk och drösvis med gooood musik och så lite läsk att toppa upplevelsen med....
Min rankinglista:
1. Ultravox
På en klar och obesudlad förstaplats, masspsykos och total nostalgitripp är väl de ord som bäst beskriver konsertens andra akt. De gamla godingarna lät precis som de ska, nämligen som FÖRR! Jag till och med dansade med den här gamla slitna kroppen, det säger väl allt....
2. Human League
Klara tvåor - även de för att de lät som de gjorde på den gamla goda tiden och för att de hade en helt underbar liten basist/keyboardistpojke som var själva sinnebilden för entusiasm, det märktes att han verkligen gillar att stå på scen! Att de fick vara avslutande akt var ett bra val, jag gick hem med en känsla av tillfredsställelse =)
3. Alphaville och Lustans Lakejer
De får dela på tredjeplatsen, hade inte Alphaville förfallit till en massa skrikande elgitarrer hade de varit ensamma på placeringen, nu var det Marions oändliga "studsande köttbulleenergi" som räddade dem.... Lustans Kinde är lika mycket posör nu som för 20 år sedan och det faktum att han presenterade sina bandmedlemmar (samtliga betydligt yngre än honom) som hans söner från olika heta nätter med kändisar och att även han hade en obändigt entusiastisk basist lyfte hela akten.
4. Reeperbahn
Jag vet inte vad jag ska säga om dem egentligen - de spelade ett par av mina gamla favoriter men Olle hade problem med rösten, läste en del text innantill och dissade några låtar som "gråtmild tonårsprosa" - trots att det var dem han var där för att spela och dem vi kommit för att höra?
?. Jacob Hellman
Egentligen vill jag inte ge honom någon placering alls, han hörde inte riktigt till i den här laguppställningen och om honom och hans band skramlade det mest tycker jag...tyvärr.
Övrigt att gnälla över:
Att man inte fick ta med sig stolar in på området - vad tror de att en flock medelålders människor ska ta sig till? Ha pålivochdödkamper med fällstolar?
Att köerna till baren var nästintill milslånga och att vattnet var slutsålt före midnatt. Halllå liksom - vi är som sagt medelålders!
Att vissa medelålders människor inte hittat gränsen för sin alkoholtolerans :(
Men all-in-all VAR det ju såklart en toppenkväll, musik är livet ju!
Älsklingen var nämligen omtänksam nog att ta mig med på F*rever Y*ung konserten i Kalmar och det var njutbart! Drösvis med folk och drösvis med gooood musik och så lite läsk att toppa upplevelsen med....
Min rankinglista:
1. Ultravox
På en klar och obesudlad förstaplats, masspsykos och total nostalgitripp är väl de ord som bäst beskriver konsertens andra akt. De gamla godingarna lät precis som de ska, nämligen som FÖRR! Jag till och med dansade med den här gamla slitna kroppen, det säger väl allt....
2. Human League
Klara tvåor - även de för att de lät som de gjorde på den gamla goda tiden och för att de hade en helt underbar liten basist/keyboardistpojke som var själva sinnebilden för entusiasm, det märktes att han verkligen gillar att stå på scen! Att de fick vara avslutande akt var ett bra val, jag gick hem med en känsla av tillfredsställelse =)
3. Alphaville och Lustans Lakejer
De får dela på tredjeplatsen, hade inte Alphaville förfallit till en massa skrikande elgitarrer hade de varit ensamma på placeringen, nu var det Marions oändliga "studsande köttbulleenergi" som räddade dem.... Lustans Kinde är lika mycket posör nu som för 20 år sedan och det faktum att han presenterade sina bandmedlemmar (samtliga betydligt yngre än honom) som hans söner från olika heta nätter med kändisar och att även han hade en obändigt entusiastisk basist lyfte hela akten.
4. Reeperbahn
Jag vet inte vad jag ska säga om dem egentligen - de spelade ett par av mina gamla favoriter men Olle hade problem med rösten, läste en del text innantill och dissade några låtar som "gråtmild tonårsprosa" - trots att det var dem han var där för att spela och dem vi kommit för att höra?
?. Jacob Hellman
Egentligen vill jag inte ge honom någon placering alls, han hörde inte riktigt till i den här laguppställningen och om honom och hans band skramlade det mest tycker jag...tyvärr.
Övrigt att gnälla över:
Att man inte fick ta med sig stolar in på området - vad tror de att en flock medelålders människor ska ta sig till? Ha pålivochdödkamper med fällstolar?
Att köerna till baren var nästintill milslånga och att vattnet var slutsålt före midnatt. Halllå liksom - vi är som sagt medelålders!
Att vissa medelålders människor inte hittat gränsen för sin alkoholtolerans :(
Men all-in-all VAR det ju såklart en toppenkväll, musik är livet ju!
söndag 15 augusti 2010
Åsså åkte
han hem igen, Hjärtat.
2 x en vecka har vi levt samboliv nu i sommar och jag tror att det varit trevligare för mig än för honom, stackaren....
För jag är trött.
Och när jag är trött blir jag gnällig, osocial och lättiritterad.
Jag har försökt att påtala att tröttheten beror på mitt jobb. Ett väldigt trivsamt jobb, men ett som får mig att känna mig som om jag blivit överkörd av en mangel varje dag när klockan närmar sig 16. Tyvärr, tyvärr går den manglingen ut över nära och kära och för att vara helt, fullständigt och totalt ärlig (och oerhört politiskt inkorrekt) så längtar jag tils jag blir arbetslös igen. Åtminstone från just den här sortens arbetsuppgifter.
Egentligen var det något jag visste redan innan, men jag är nog en sån där som in i det längsta lever på hoppet och den här gången hoppades jag att det skulle gå bättre. För att det var kortare tid. För att det var under de varma månaderna. För att jag rent allmänt mår betydligt bättre nu än för två år sedan. För att....tja, för att jag ville det!
Men så blidde det inte, och Hjärtats vistelse här har mest präglats av att jag gnällt. Fast bra har jag haft det och han kan lätt få ta semester igen och vara ledig med mig, när jag också är ledig!
2 x en vecka har vi levt samboliv nu i sommar och jag tror att det varit trevligare för mig än för honom, stackaren....
För jag är trött.
Och när jag är trött blir jag gnällig, osocial och lättiritterad.
Jag har försökt att påtala att tröttheten beror på mitt jobb. Ett väldigt trivsamt jobb, men ett som får mig att känna mig som om jag blivit överkörd av en mangel varje dag när klockan närmar sig 16. Tyvärr, tyvärr går den manglingen ut över nära och kära och för att vara helt, fullständigt och totalt ärlig (och oerhört politiskt inkorrekt) så längtar jag tils jag blir arbetslös igen. Åtminstone från just den här sortens arbetsuppgifter.
Egentligen var det något jag visste redan innan, men jag är nog en sån där som in i det längsta lever på hoppet och den här gången hoppades jag att det skulle gå bättre. För att det var kortare tid. För att det var under de varma månaderna. För att jag rent allmänt mår betydligt bättre nu än för två år sedan. För att....tja, för att jag ville det!
Men så blidde det inte, och Hjärtats vistelse här har mest präglats av att jag gnällt. Fast bra har jag haft det och han kan lätt få ta semester igen och vara ledig med mig, när jag också är ledig!
lördag 7 augusti 2010
Idag
är det ett år sedan jag med kaxig attityd utåt, men ganska skakig på insidan, åkte de vindlande vägarna till lilla byn vid havet för att träffa Hjärtat. Man kan nog säga att det blev vi där och då - trots att jag inte vågade erkänna det riktigt,varken för mig själv eller för honom
Tänk, ett helt år - eller kanske bara ett år, för det känns som om det varit mycket längre. Så självklar är han i mitt liv nu och det hoppas jag innerligt att han kommer att förbli. Vi har fortfarande mycket att lära om och av varandra men det är väl så det ska vara - hela livet är ju en upptäcktsfärd!
Idag firar han på sitt håll med konsert med sonen och jag firar med en påse cheeseballs - men på nåt sätt ska vi fira det hela nästa vecka. Jag tyckte mig höra ett önskemål som inkluderade sprejgrädde, men riktigt hur den skulle användas gick inte fram ;-)
Tänk, ett helt år - eller kanske bara ett år, för det känns som om det varit mycket längre. Så självklar är han i mitt liv nu och det hoppas jag innerligt att han kommer att förbli. Vi har fortfarande mycket att lära om och av varandra men det är väl så det ska vara - hela livet är ju en upptäcktsfärd!
Idag firar han på sitt håll med konsert med sonen och jag firar med en påse cheeseballs - men på nåt sätt ska vi fira det hela nästa vecka. Jag tyckte mig höra ett önskemål som inkluderade sprejgrädde, men riktigt hur den skulle användas gick inte fram ;-)
tisdag 3 augusti 2010
Jag lever
men det är nätt och jämnt och det jag lever gör jag inne i en egen liten bubbla dit bara de allrasom närmaste hittar och får rum.
Återigen har jag hamnat där där jag är supermegaurkass på att höra av mig till folk, ens med ett uselt litet sms, bloggkonnentar eller -inlägg eller vaffan som helst - höjden var i söndags när vännen C ganska sårat ringde för att kolla om jag kom på 40-årskalas, sista OSA-dagen var liksom passerad....
Jag vet hur och varför jag hamnar i bubblan, jag vill inte vara där men har svårt att ta mig för att göra något åt det. Förhoppningsvis spricker den i slutet av augusti när jag går av mitt sjuperkuliga men oerhört tröttande semestervik och om det är till någon tröst som helst så TÄNKER jag en hel del på er under tiden!
Återigen har jag hamnat där där jag är supermegaurkass på att höra av mig till folk, ens med ett uselt litet sms, bloggkonnentar eller -inlägg eller vaffan som helst - höjden var i söndags när vännen C ganska sårat ringde för att kolla om jag kom på 40-årskalas, sista OSA-dagen var liksom passerad....
Jag vet hur och varför jag hamnar i bubblan, jag vill inte vara där men har svårt att ta mig för att göra något åt det. Förhoppningsvis spricker den i slutet av augusti när jag går av mitt sjuperkuliga men oerhört tröttande semestervik och om det är till någon tröst som helst så TÄNKER jag en hel del på er under tiden!
söndag 25 juli 2010
Det ringde på min dörr
och eftersom jag var helt övertygad om att det var Stumpan som kom hem och ville skoja med mig kikade jag inte i det där lilla excellenta tittögat jag har utan slängde upp dörren, beredd på det mesta - men inte på att där skulle stå en vilt främmande karl utanför.
I och för sig en liten och tanig karl, klädd i beige - han såg ut ungefär som den där beiga mannen från "Macken" om ni minns?
Han frågade mig försynt om jag kände till en W**** A***** som skulle bo i trappen. Det gjorde jag inte - för i min svale är det något så ovanligt som bara "svenska" namn på namntavlan. Det sa jag, och lade sedan till att han kanske möjligtvis tillhörde dem som bor högst upp i den lägenheten som är omarkerad nere på tavlan i porten.
Då blev mannen nyfiken och frågade mer och jag berättade det lilla jag känner till - som visade sig vara en hel del; vilket land männen i lägenheten kommer ifrån, vem som är deras arbetsgivare och var h*n bor och vilka underligt oregelbundna arbetstider männen har.
Den beiga mannen hade redan ringt på i nämnda lägenhet och inte fått något svar, och frågade mig mer om arbetsgivaren jag nämnt men där hade jag inget att tillägga. Så här i efterhand slog det mig: har jag blivit en angivare nu? Jag har redan tidigare spekulerat i om huruvida de här gossarna jag sett nån enstaka gång verkligen är ordentligt anställda och hur i fridens dagar det kan komma sig att lägenheten inte har något namn på sig, när den står som uthyrd i bostadsbolagets anteckningar? För det har den här kloktokssnokaren såklart tagit reda på.
Skulle det vara så att den lille beigea mannen är nån slags kontrollant tycker jag på ett plan synd om de utomnordiska arbetarna som tagit chansen att kunna försörja sig i Sverige, men kommer att gotta mig åt att arbetsgivaren i fråga förhoppningsvis kläms åt - för man utnyttjar inte dem som har det svårt, och man svartanställer inte när arbetslösheten är så hög i vårt land!
Ett klart etiskmoraliskt dilemma - men gjort är gjort.....
I och för sig en liten och tanig karl, klädd i beige - han såg ut ungefär som den där beiga mannen från "Macken" om ni minns?
Han frågade mig försynt om jag kände till en W**** A***** som skulle bo i trappen. Det gjorde jag inte - för i min svale är det något så ovanligt som bara "svenska" namn på namntavlan. Det sa jag, och lade sedan till att han kanske möjligtvis tillhörde dem som bor högst upp i den lägenheten som är omarkerad nere på tavlan i porten.
Då blev mannen nyfiken och frågade mer och jag berättade det lilla jag känner till - som visade sig vara en hel del; vilket land männen i lägenheten kommer ifrån, vem som är deras arbetsgivare och var h*n bor och vilka underligt oregelbundna arbetstider männen har.
Den beiga mannen hade redan ringt på i nämnda lägenhet och inte fått något svar, och frågade mig mer om arbetsgivaren jag nämnt men där hade jag inget att tillägga. Så här i efterhand slog det mig: har jag blivit en angivare nu? Jag har redan tidigare spekulerat i om huruvida de här gossarna jag sett nån enstaka gång verkligen är ordentligt anställda och hur i fridens dagar det kan komma sig att lägenheten inte har något namn på sig, när den står som uthyrd i bostadsbolagets anteckningar? För det har den här kloktokssnokaren såklart tagit reda på.
Skulle det vara så att den lille beigea mannen är nån slags kontrollant tycker jag på ett plan synd om de utomnordiska arbetarna som tagit chansen att kunna försörja sig i Sverige, men kommer att gotta mig åt att arbetsgivaren i fråga förhoppningsvis kläms åt - för man utnyttjar inte dem som har det svårt, och man svartanställer inte när arbetslösheten är så hög i vårt land!
Ett klart etiskmoraliskt dilemma - men gjort är gjort.....
Ba'så atte ni vet!
I morgon kommer Hjärtat hit för att serva mig på sin semester. Det jätteråsa förklädet är nytvättat och skåpen fyllda med mat, golven nysvabbade och badrummet skurat - han lovade nämligen att hålla stället i samma skick som det är när han kommer.......moahahaha!
En till passion utöver min snickarpojke har jag också hittat:
Det påstås att den ska smaka passionsfrukt och chili, men av chilin känns inget och det gör så lite så. Jag har varit såld på passionsfrukt sedan jag (vad jag vet) åt det för första gången i Göteborg på NK:s restaurangbuffé nån gång på tidiga 80-talet när StoraSyster bodde där och jag våldgästade henne så gott som varje helg. Det var också då jag gick på Donken för första gången, i det legendariska Femman-huset, på väg till tåget hem. Den passionen höll dock inte i sig, främst för att deras veggoburgare verkade vara gjorda på innehållet i en burk konserverade ärtor och morötter som passerats till brun sörja :(
Egentligen borde jag inte äta Marabouchoklad heller - jag är fullt medveten om att de innehåller mer kakasmör och socker än kakao och att choklad med högre kakaohalt helt klart är att föredra, både ur smak- och hälsosynpunkt - men är man en passionerad kvinna så är man ;-)
tisdag 20 juli 2010
Vad är det med sommaren?
Eller kanske snarare "vad är det med FOLK på sommaren"?
Folk som inte har hörts av med minsta lilla viskning på flera månader trillar plötsligt ner i inboxar både här och där med "Åååååh vi mååååååååååååååååste träffas snart, det vore sååååååååååå kul att ses i sommar!!!" med ingen eller liten variation. Jag är förmodligen ganska udda, men jag gillar att umgås med folk året om faktiskt...
Det är inte bara sedan länge förlorade så kallade vänner som hör av sig - denna veckan har inte mindre än fyra före detta på den tiden det begav sig potentiella "significant other"kandidater hört av sig - fortfarande singlar (eller singlar igen) och tycker att vi "mååååste ses". Det tycker inte jag - och upplyser vänligt men bestämt att jag numera har ett Hjärta och inte är ett dugg intresserad av att träffa just nån mer än bara honom.
Då får jag svar om att "Men vi är ju vuxna människor! Vi kan väl träffas som vänner bara?"
Vänner?
Vi var inte vänner då det begav sig, vi var inte vänner efter vi slutade höras av - hur kan vi plötsligt bli vänner efter en massa tids tystnad? Och vilket skulle syftet vara med att träffas? Fikar eller tar en öl gör jag med mina befintliga vänner och vänners vänner - det räcker bra för mig! Att det är mig helt likgiltigt vad de anser om min mentala status beroende på ovanstående faktum går dem också förbi så jag undrar verkligen: vad ÄR det med folk på sommaren?
En annan sak som jag finner betydligt mer skrattretande och skulle vilja räkna på sannolikheten för (om jag hade kunnat någon högre matematik) är att inte mindre än tre av mina "föredettor" har ersatt mig med kvinnor vid namn Camilla. Ett ännu märkligare sammanträffande är att två av dem dessutom (liksom jag) är tjockisar, mörkhåriga och vänsterhänta...
Mycket funderingar blir det när hjärnan är kokt av sommarvärmen - en sommar som har chansen att gå till historien som den varmaste på 109 år!
Folk som inte har hörts av med minsta lilla viskning på flera månader trillar plötsligt ner i inboxar både här och där med "Åååååh vi mååååååååååååååååste träffas snart, det vore sååååååååååå kul att ses i sommar!!!" med ingen eller liten variation. Jag är förmodligen ganska udda, men jag gillar att umgås med folk året om faktiskt...
Det är inte bara sedan länge förlorade så kallade vänner som hör av sig - denna veckan har inte mindre än fyra före detta på den tiden det begav sig potentiella "significant other"kandidater hört av sig - fortfarande singlar (eller singlar igen) och tycker att vi "mååååste ses". Det tycker inte jag - och upplyser vänligt men bestämt att jag numera har ett Hjärta och inte är ett dugg intresserad av att träffa just nån mer än bara honom.
Då får jag svar om att "Men vi är ju vuxna människor! Vi kan väl träffas som vänner bara?"
Vänner?
Vi var inte vänner då det begav sig, vi var inte vänner efter vi slutade höras av - hur kan vi plötsligt bli vänner efter en massa tids tystnad? Och vilket skulle syftet vara med att träffas? Fikar eller tar en öl gör jag med mina befintliga vänner och vänners vänner - det räcker bra för mig! Att det är mig helt likgiltigt vad de anser om min mentala status beroende på ovanstående faktum går dem också förbi så jag undrar verkligen: vad ÄR det med folk på sommaren?
En annan sak som jag finner betydligt mer skrattretande och skulle vilja räkna på sannolikheten för (om jag hade kunnat någon högre matematik) är att inte mindre än tre av mina "föredettor" har ersatt mig med kvinnor vid namn Camilla. Ett ännu märkligare sammanträffande är att två av dem dessutom (liksom jag) är tjockisar, mörkhåriga och vänsterhänta...
Mycket funderingar blir det när hjärnan är kokt av sommarvärmen - en sommar som har chansen att gå till historien som den varmaste på 109 år!
måndag 19 juli 2010
Jag måste säga
att dagarna går undan nuförtiden - speciellt helgerna!
Jag toktrivs med att jobba med lille H, han är tjänstvilligheten personifierad och ingenting är för tungt eller besvärligt utan görs med ett leende. Idag fick vi dock bakläxa och det irriterade oss båda två - mig som vanligt och lite ovanligare för honom. Vi sliter som djur med att vattna, rensa ogräs och gräsröja och hinner faktiskt inte så mycket mer än det - förutom sådant som vi passar på att ta när vi ändå springer förbi och har jämnt skägg med att hinna med.
Häromveckan var ju den nye herden inne och lånade spett och slägga för att jordförankra en torkvinda och det lånade vi såklart gärna ut. Samtidigt sa han att han skulle ta ett snack med kyrkorevisorn G om vad för trädgårdsskötsel som skulle ingå i hyresavtalet och vi hoppades - naivt nog - på att det nya herdeparet skulle vilja ta lite mer ansvar än vad den tidigare herden gjort. Men icke så.
Inte nog med att spett och slägga ff inte är tillbakalämnade, idag hade den gode herden även ringt till G och begärt att vaktmästarna skulle rensa den icke föraktliga uppfarten från ogräs....vi tala alltså om en uppfart som är ca 25 meter lång och en grusplan framför huset som kan vara ungefär 45 - 50 m2. Jomen visst - den har vi ju all tid och ork i världen att stå och skyffla!!! Han och frugan har semester tre veckor till och kanske skulle ta ett nappatag med den, de som har tid? *muttrar*
Redan förra helgen konstaterade jag ju att helgerna borde användas till att vila upp sig på men jag har tydligen inte riktigt förstått vad det betyder? Det var ju dags att åka till lilla byn vid havet i fredags, men vad jag fullständigt hade missat var att det var den lördagen som årets stora begivenhet gick av stapeln: vattenfestival!
Det var en väldigt trevlig helg i stort, men i korthet kan jag nog nöja mig med att konstatera att all vätska jag kom i närheten av inte var vatten och att jag är lite för gammal för sådant och av artisterna såg och hörde jag inte jättemycket. Dock minns jag Brolles "Playing with fire" och den är faktiskt riktigt bra!
Anyhoo innebar detta våldsamma festande att jag ännu en måndag är tröttare och mer sliten än vad jag var på fredagen - men vaddå, man lever ju bara en gång! =)
Jag toktrivs med att jobba med lille H, han är tjänstvilligheten personifierad och ingenting är för tungt eller besvärligt utan görs med ett leende. Idag fick vi dock bakläxa och det irriterade oss båda två - mig som vanligt och lite ovanligare för honom. Vi sliter som djur med att vattna, rensa ogräs och gräsröja och hinner faktiskt inte så mycket mer än det - förutom sådant som vi passar på att ta när vi ändå springer förbi och har jämnt skägg med att hinna med.
Häromveckan var ju den nye herden inne och lånade spett och slägga för att jordförankra en torkvinda och det lånade vi såklart gärna ut. Samtidigt sa han att han skulle ta ett snack med kyrkorevisorn G om vad för trädgårdsskötsel som skulle ingå i hyresavtalet och vi hoppades - naivt nog - på att det nya herdeparet skulle vilja ta lite mer ansvar än vad den tidigare herden gjort. Men icke så.
Inte nog med att spett och slägga ff inte är tillbakalämnade, idag hade den gode herden även ringt till G och begärt att vaktmästarna skulle rensa den icke föraktliga uppfarten från ogräs....vi tala alltså om en uppfart som är ca 25 meter lång och en grusplan framför huset som kan vara ungefär 45 - 50 m2. Jomen visst - den har vi ju all tid och ork i världen att stå och skyffla!!! Han och frugan har semester tre veckor till och kanske skulle ta ett nappatag med den, de som har tid? *muttrar*
Redan förra helgen konstaterade jag ju att helgerna borde användas till att vila upp sig på men jag har tydligen inte riktigt förstått vad det betyder? Det var ju dags att åka till lilla byn vid havet i fredags, men vad jag fullständigt hade missat var att det var den lördagen som årets stora begivenhet gick av stapeln: vattenfestival!
Det var en väldigt trevlig helg i stort, men i korthet kan jag nog nöja mig med att konstatera att all vätska jag kom i närheten av inte var vatten och att jag är lite för gammal för sådant och av artisterna såg och hörde jag inte jättemycket. Dock minns jag Brolles "Playing with fire" och den är faktiskt riktigt bra!
Anyhoo innebar detta våldsamma festande att jag ännu en måndag är tröttare och mer sliten än vad jag var på fredagen - men vaddå, man lever ju bara en gång! =)
onsdag 14 juli 2010
Ovanpå
att jag faktiskt är ganska trött är jag också....nedstämd, låg, blue eller nåt i den stilen.
MumsMums ringde igår och berättade att hans pappa beställt hem en container till fallfärdiga rucklet för att rensa de två enorma förvaringsutrymmen som finns där; klädkammaren och källaren. Han undrade om det var något jag ville ha, och med tanke på att jag var där för ungefär två år sedan och då hjälpte till med en storröjning som resulterade i tre fyllda hästsläp så avböjde jag.
Men vid lunch när jag tog en sväng ner på byn insåg jag att det inte bara röjdes skräp - det röjdes ALLT!!! Betydligt mer än vad jag föreställt mig när jag fick frågan, för även de många och långa snedgarderoberna på övervåningen tömdes - på som sagt ALLT. Det lilla fåtal babykläder jag sparat, bl.a hemstickat av farmor och mormor. Alla leksaker. Alla barnböcker, inklusive mina egna gamla. Alla minnessaker som jag stoppat undan i kartonger från resor och utflykter. Det vill säga så gott som hela mina barns barndom ligger nu i en container och ska demoleras och det mina vänner, det känns inte så bra....
Dessutom ringde jag till Morsan för att gratulera på hennes högtidsdag, dagen hon delar med vår nygifta kronprinsessa. Naturligtvis för sent. Naturligtvis efter att alla andra redan bombat henne med fiiiina kort och långa telefonsamtal. Naturligtvis när Lillefar, hon och hennes kära syster som är "hemma" från Amörrrkat skulle sätta sig och äta så hon hann inte mycket mer än berätta vilken sjupertrevlig dag det haft hos StoraSyster i hennes sommarstuga i helgen och att hon gick på penicillin efter nåt elakt insektsbett och att de varit här och gjort ditt och där och gjort datt. Om mig, de mina och mitt jobb nämndes inget - förutom kommentaren "när du nu tvunget ska arbeta" - underförstått "när jag inte gör mig ledig för att fira hennes födelsedag".
Att jag erbjöd mig att komma inom en stund på fredag var inte intressant - då skulle man dinera på ett närbeläget pensionat och jag var iofs välkommen - om jag åkte hem och dushade och bytte kläder efter jobbet. Att det innebär ett antal extra mil och tid därtill fanns ingen förståelse för. Då erbjöd jag mig att stanna till på söndag för att vara social och säga grattis - men då var det ingen mening för då har Amörrkanskan åkt hem.
Hur vuxen jag än blir, och hur medveten jag än blir så är det bitvis jobbigt som fan att vara ett barn som dissas av sin morsa...
MumsMums ringde igår och berättade att hans pappa beställt hem en container till fallfärdiga rucklet för att rensa de två enorma förvaringsutrymmen som finns där; klädkammaren och källaren. Han undrade om det var något jag ville ha, och med tanke på att jag var där för ungefär två år sedan och då hjälpte till med en storröjning som resulterade i tre fyllda hästsläp så avböjde jag.
Men vid lunch när jag tog en sväng ner på byn insåg jag att det inte bara röjdes skräp - det röjdes ALLT!!! Betydligt mer än vad jag föreställt mig när jag fick frågan, för även de många och långa snedgarderoberna på övervåningen tömdes - på som sagt ALLT. Det lilla fåtal babykläder jag sparat, bl.a hemstickat av farmor och mormor. Alla leksaker. Alla barnböcker, inklusive mina egna gamla. Alla minnessaker som jag stoppat undan i kartonger från resor och utflykter. Det vill säga så gott som hela mina barns barndom ligger nu i en container och ska demoleras och det mina vänner, det känns inte så bra....
Dessutom ringde jag till Morsan för att gratulera på hennes högtidsdag, dagen hon delar med vår nygifta kronprinsessa. Naturligtvis för sent. Naturligtvis efter att alla andra redan bombat henne med fiiiina kort och långa telefonsamtal. Naturligtvis när Lillefar, hon och hennes kära syster som är "hemma" från Amörrrkat skulle sätta sig och äta så hon hann inte mycket mer än berätta vilken sjupertrevlig dag det haft hos StoraSyster i hennes sommarstuga i helgen och att hon gick på penicillin efter nåt elakt insektsbett och att de varit här och gjort ditt och där och gjort datt. Om mig, de mina och mitt jobb nämndes inget - förutom kommentaren "när du nu tvunget ska arbeta" - underförstått "när jag inte gör mig ledig för att fira hennes födelsedag".
Att jag erbjöd mig att komma inom en stund på fredag var inte intressant - då skulle man dinera på ett närbeläget pensionat och jag var iofs välkommen - om jag åkte hem och dushade och bytte kläder efter jobbet. Att det innebär ett antal extra mil och tid därtill fanns ingen förståelse för. Då erbjöd jag mig att stanna till på söndag för att vara social och säga grattis - men då var det ingen mening för då har Amörrkanskan åkt hem.
Hur vuxen jag än blir, och hur medveten jag än blir så är det bitvis jobbigt som fan att vara ett barn som dissas av sin morsa...
tisdag 13 juli 2010
Man kan ju
-på förekommen anledning - undra vad "på riktigt" innebär?
För nu har det hänt igen, någon har tvärsäkert och kategoriskt uttalat sig om att det Hjärtat och jag känner för varandra inte är "på riktigt" eftersom vi inte åtminstone smider långt gångna planer på att flytta ihop, vi firar ju bevars snart ett år tillsammans!
Märkligt är det, för hade vi varit 20 och velat flytta ihop efter ett år ihop så hade förmodligen olyckskorparna kraxat i högan sky, men nu - när vi båda har förpliktelser annorstädes, är socialt etablerade i respektive byhåla och jadda jadda så ska det helt plötsligt skyndas på?
Jag är plågsamt medveten om att man bara har ett liv och att man ska vårda det, men om det innebär att köra spikraka fåror och blunda för allt annat än en enda sak så är inte det att "vårda" för mig. Dessutom ska det kännas bra för OSS TVÅ, det ska varken till vänner och bekanta eller almanackor för att ta beslut om en sådan massiv händelse.
Nu ska det här inte handla om eventuella flyttanden eller inte utan om något jag tycker verkar blir mer och mer allenarådande: "it's my way or the highway!" Jag läste idag vad en kvinna skrivit angående solskydd och att inte vara ute mellan 11 och 14 i den sortens solsken vi haft de senaste dagarna och hon menade att eftersom hon, hennes man och deras barn inte brände sig eller for illa i solen så är solen inte farlig, men KAN alltså inte bränna sig.
Det är kanske så - min, och endast och allenast MIN åsikt och upplevelse är det sanna. Så är det ju i och för sig, min upplevelse är ju min, men jag vill banne mig inte bli påprackad någon annans och tvingas leva efter den. Att man kan bränna sig i solen är både MuskelPutte och Stumpan levande bevis på, de har befunnit sig på varsin kust på ömse sida om landet i helgen och båda två - som ärvt sin fars pigmentering - är sorgligt röda på alldeles för stora delar av kroppen.
Men alltså borde jag titta på dem och anse att det rödflammiga är vaddå? En hallucination från min sida? Psykosomatiskt från deras? För någon okänd privatperson har sagt att man inte kan bränna sig? På samma sätt kommer jag att fortsätta att inte låta mig påverkas i större utsträckning än med en liten irritation över att andra tror sig veta vad som är bäst för mig, helt oprövat och hypotetiskt, utifrån deras alldeles egna funderingar...
För nu har det hänt igen, någon har tvärsäkert och kategoriskt uttalat sig om att det Hjärtat och jag känner för varandra inte är "på riktigt" eftersom vi inte åtminstone smider långt gångna planer på att flytta ihop, vi firar ju bevars snart ett år tillsammans!
Märkligt är det, för hade vi varit 20 och velat flytta ihop efter ett år ihop så hade förmodligen olyckskorparna kraxat i högan sky, men nu - när vi båda har förpliktelser annorstädes, är socialt etablerade i respektive byhåla och jadda jadda så ska det helt plötsligt skyndas på?
Jag är plågsamt medveten om att man bara har ett liv och att man ska vårda det, men om det innebär att köra spikraka fåror och blunda för allt annat än en enda sak så är inte det att "vårda" för mig. Dessutom ska det kännas bra för OSS TVÅ, det ska varken till vänner och bekanta eller almanackor för att ta beslut om en sådan massiv händelse.
Nu ska det här inte handla om eventuella flyttanden eller inte utan om något jag tycker verkar blir mer och mer allenarådande: "it's my way or the highway!" Jag läste idag vad en kvinna skrivit angående solskydd och att inte vara ute mellan 11 och 14 i den sortens solsken vi haft de senaste dagarna och hon menade att eftersom hon, hennes man och deras barn inte brände sig eller for illa i solen så är solen inte farlig, men KAN alltså inte bränna sig.
Det är kanske så - min, och endast och allenast MIN åsikt och upplevelse är det sanna. Så är det ju i och för sig, min upplevelse är ju min, men jag vill banne mig inte bli påprackad någon annans och tvingas leva efter den. Att man kan bränna sig i solen är både MuskelPutte och Stumpan levande bevis på, de har befunnit sig på varsin kust på ömse sida om landet i helgen och båda två - som ärvt sin fars pigmentering - är sorgligt röda på alldeles för stora delar av kroppen.
Men alltså borde jag titta på dem och anse att det rödflammiga är vaddå? En hallucination från min sida? Psykosomatiskt från deras? För någon okänd privatperson har sagt att man inte kan bränna sig? På samma sätt kommer jag att fortsätta att inte låta mig påverkas i större utsträckning än med en liten irritation över att andra tror sig veta vad som är bäst för mig, helt oprövat och hypotetiskt, utifrån deras alldeles egna funderingar...
måndag 12 juli 2010
Det ÄR kul att jobba!
Men jag önskar att jag hade det där med sysselsättning lite mer jämt fördelat över året...och i morse önskade jag att jag kunnat lära mig att säga nej. Exet och ungarna kan jag neka nuförtiden, men kuligheter är svårare.
Kalaseriet i lördags blev så där himla kul som det kan vara att få ingå i ett glatt och positivt sammanhang men ändå utan att vara i den inre kretsen med allt vad det innebär av att vara uppklädd, intresserad och underhållande social. Jag höll mig mest i diskbaljan och K trodde mig inte ett spår när jag sa att min absoluta hatsysselsättning var att diska....men jag hatar ju oreda och rörighet ännu mer så det var bara att ge sig på (hand)disk efter närmare 70 personer.
För det var ett äkta småländskt bonnakalas med mat i mängder; en synnerligen massiv kall buffé följd av ostkaka med glass, sylt och grädde och fram på nattakröken kaffe och tårta. Ännu äktare blev det av det faktum att så gott som alla fat var fullständigt länsade, det sägs ju att en smålänning svälter i en vecka innan han ska på kalas för att riktigt ha nytta av det....
Klockan två gav vi upp och åkte hem och nästa dag kavade jag mig stelt ur sängen för att åka med bästaste A till H-stad för att hälsa på hennes föräldrar i husvagnen på säsongscampingen och för att hämta hem MuskelPutte som tillbringat helgen i en stuga tillsammans med kompisar. Höjden av otur - eller kanske klantighet - hade de haft; vid besök på badstranden blev en av dem bestulen på en styck hypermodern pekskärmsmobil á 5800 pengar, en digitalkamera samt plånbok med körkort, id-kort, betalkort, tankkort samt en sjuhelsikes massa andra plastkortsgrunkor som han fått/köpt via skolan där han utbildar sig inom tunga transporter. Tur att det finns mammor som sitter hemma och bara läääängtar efter att få börja ringa och spärra och nybeställa plastbitar..
Anyhoo så förstår jag dem som inte riktigt fattar vart semestern tar vägen - sju timmar i den underbara solen visslade förbi som ingenting och under resan hem var det svårt att hålla ögonen öppna trots intensivbabbel.
Och idag...idag har det varit VARMT!! Fast värmen är inte det värsta på jobbet. Värst är alla bromsar, blindknaggar och myggor som verkar svärma oavbrutet kring mig, jag har så många bett, stick och blaffor att jag inte kan räkna dem - och det är höjden av orättvisa att de inte alls bryr sig om lille H. Men jag väljer att se det från den positiva sidan; jag är förmodligen godast! =)
Kalaseriet i lördags blev så där himla kul som det kan vara att få ingå i ett glatt och positivt sammanhang men ändå utan att vara i den inre kretsen med allt vad det innebär av att vara uppklädd, intresserad och underhållande social. Jag höll mig mest i diskbaljan och K trodde mig inte ett spår när jag sa att min absoluta hatsysselsättning var att diska....men jag hatar ju oreda och rörighet ännu mer så det var bara att ge sig på (hand)disk efter närmare 70 personer.
För det var ett äkta småländskt bonnakalas med mat i mängder; en synnerligen massiv kall buffé följd av ostkaka med glass, sylt och grädde och fram på nattakröken kaffe och tårta. Ännu äktare blev det av det faktum att så gott som alla fat var fullständigt länsade, det sägs ju att en smålänning svälter i en vecka innan han ska på kalas för att riktigt ha nytta av det....
Klockan två gav vi upp och åkte hem och nästa dag kavade jag mig stelt ur sängen för att åka med bästaste A till H-stad för att hälsa på hennes föräldrar i husvagnen på säsongscampingen och för att hämta hem MuskelPutte som tillbringat helgen i en stuga tillsammans med kompisar. Höjden av otur - eller kanske klantighet - hade de haft; vid besök på badstranden blev en av dem bestulen på en styck hypermodern pekskärmsmobil á 5800 pengar, en digitalkamera samt plånbok med körkort, id-kort, betalkort, tankkort samt en sjuhelsikes massa andra plastkortsgrunkor som han fått/köpt via skolan där han utbildar sig inom tunga transporter. Tur att det finns mammor som sitter hemma och bara läääängtar efter att få börja ringa och spärra och nybeställa plastbitar..
Anyhoo så förstår jag dem som inte riktigt fattar vart semestern tar vägen - sju timmar i den underbara solen visslade förbi som ingenting och under resan hem var det svårt att hålla ögonen öppna trots intensivbabbel.
Och idag...idag har det varit VARMT!! Fast värmen är inte det värsta på jobbet. Värst är alla bromsar, blindknaggar och myggor som verkar svärma oavbrutet kring mig, jag har så många bett, stick och blaffor att jag inte kan räkna dem - och det är höjden av orättvisa att de inte alls bryr sig om lille H. Men jag väljer att se det från den positiva sidan; jag är förmodligen godast! =)
lördag 10 juli 2010
Det är lite jobbigt
att som jag - ha sin dator placerad i vardagsrummet. Inte för att jag drivs av obehärskad längtan att porrsurfa när jag har besök, eller för att min vitmaktmusik hörs ut genom balkongen....
Nej, det är just nu för att vardagsrummet vetter mot söder och idag mina vänner - idag är det VARMT!! Jag kan svära på att det skiljer tre - fyra grader mellan köket och vardagsrummet och köket är minsann inte svalt det heller. Jag kollade termometern som sitter i köksfönstret, där det varit skugga i ungefär fyra timmar när jag kollade och den visade på modesta 32 grader.
Jag vill verkligen inte klaga på solen och värmen, jag gillar det absolut - men kanske i lite mer för våra förhållanden normala värden? 25 grade är tillräckligt för mig, varför drämma till med över 30 liksom, det är väl slöseri? De överskjutande graderna skulle väl kunna sparas till nån kall och regning dag istället?
Har man sedan som jag tillräckligt med underhudsfett för att värma både mig, en valross och en grizzlybjörn i babyformat så känns det en aning överdrivet med den här sortens värme, jag var ju knappast frusen av mig innan?
Ovanpå det ska jag i denna mindre kylslagna dag *ironi* roa mig med att jobba. En väninna sysselsätter sig bl.a som "kalaskokerska" och frågade i veckan om jag kunde tänka mig att assistera henne i köket vid ett 50-årskalas och det ville jag naturligtvis. Jag ska vara där om en timme och för att vara riktigt ärlig så börjar jag nog ångra mitt löfte.
Detta i vetskapen om att kalaset ska hållas i en maskinhall byggd av korrugerad plåt.....och att maten samt den efterföljande disken ska bäras mellan hallen och huset till det på intet sätt överdimensionerade köket där merparten tydligen ska handdiskas...
Jag måste nog börja tänka över mina beslut lite.
Men jag gillar fortfarande sol och värme - tro inget annat liksom ;-)
Nej, det är just nu för att vardagsrummet vetter mot söder och idag mina vänner - idag är det VARMT!! Jag kan svära på att det skiljer tre - fyra grader mellan köket och vardagsrummet och köket är minsann inte svalt det heller. Jag kollade termometern som sitter i köksfönstret, där det varit skugga i ungefär fyra timmar när jag kollade och den visade på modesta 32 grader.
Jag vill verkligen inte klaga på solen och värmen, jag gillar det absolut - men kanske i lite mer för våra förhållanden normala värden? 25 grade är tillräckligt för mig, varför drämma till med över 30 liksom, det är väl slöseri? De överskjutande graderna skulle väl kunna sparas till nån kall och regning dag istället?
Har man sedan som jag tillräckligt med underhudsfett för att värma både mig, en valross och en grizzlybjörn i babyformat så känns det en aning överdrivet med den här sortens värme, jag var ju knappast frusen av mig innan?
Ovanpå det ska jag i denna mindre kylslagna dag *ironi* roa mig med att jobba. En väninna sysselsätter sig bl.a som "kalaskokerska" och frågade i veckan om jag kunde tänka mig att assistera henne i köket vid ett 50-årskalas och det ville jag naturligtvis. Jag ska vara där om en timme och för att vara riktigt ärlig så börjar jag nog ångra mitt löfte.
Detta i vetskapen om att kalaset ska hållas i en maskinhall byggd av korrugerad plåt.....och att maten samt den efterföljande disken ska bäras mellan hallen och huset till det på intet sätt överdimensionerade köket där merparten tydligen ska handdiskas...
Jag måste nog börja tänka över mina beslut lite.
Men jag gillar fortfarande sol och värme - tro inget annat liksom ;-)
torsdag 8 juli 2010
Jag har insett
att jag nog kan bli näst intill manisk ibland.
En av de få manierna jag kan drabbas av är städmani. Det tog sig uttryck i Hjärtats förråd som jag virvlade igenom som en subtropisk tromb tidigare i somras, och nu tar det sig uttryck i prästgårn's trädgård. Tanken i tisdags var att åka upp med megaklipparen och förvandla den försummade ängsmarken åter till gräsmatta och den tanken förvandlades hastigt till en utrensning.
Inte enbart för att jag faktiskt tycker att det är riktigt KUL att rensa, utan också för att jag i det här fallet inte alls såg syftet med välklippta gräsmattor när allt annat i trädgården såg ut som nåt som Gud hade glömt för i runda slängar 40 år sedan.
Så - beväpnad med såg, grensax och sekatör angrep jag syrenhäckar som förvandlats till monsterskog, rosenbuskage som var till 70% döda, små träd som självsått sig på olämpliga ställen och tillåtits växa sig fyra - fem meter höga, fruktträd som hade fler döda grenar än levande, blommande buskar som tagits över av hassel och/eller lönn och vi har kört, kört och kört klipp - sju traktorsläp in alles på två dagar och i morgon när nyanställda kyrkoherden rullar in med sitt bohag kan han åtminstone inte klaga på trädgårdens skick.
Mitt skick är lite sämre. Nyponrosor har envisa små taggar, trots handskar sitter spetsarna fast förankrade i flera av mina fingrar. Jag är sönderriven på armar och ben av alla grenar jag klättrat omkring i, åkt på och burit. Överkroppen, halsen, nacken och ansiktet är tjusigt dekorerad av mygg-, broms- och blindknaggsbett och jag har överdoserat på nässelstygn så pass att mina skenben och vader är domnade.
Men jag klagar inte - jag är totalnöjd med vår arbetsinsats och jag har förstått att de kommande sex veckorna kommer att bli hur bra som helst - lille H opponerar sig inte ett enda dugg mot mina vilda idéer, trots att jag idag till och med kastade en ostfylld tortellini på honom....av misstag såklart ;-) Enda kommentaren han fällde när han skrattat klart var att "det här kan nog kanske bli de sex intressantaste och galnaste veckorna i mitt liv hittils".
Nädå, jag är mycket noga med att påtala för honom att det EGENTLIGEN inte är min avsikt att bossa med honom - jag har bara så mycket bättre ordning på mig än vad han har på sig*L* Lite kär i honom är jag eftersom han med en glad min och stor förståelse har tagit på sig att göra en del slitarbeten som min kropp bara inte klarar av. Köra gräsröjaren till exempel - det är min kropp helt enkelt inte skapt för, dels på grund av min krockskadade nacke och rygg, dels på grund av att selen man ska bära den i för avlastning på intet sätt är kompatibel med de kvinnligare delarna av min anatomi - jag bular ut för mycket på ställen där man inte bör bula ut om man ska ha den där selen på sig!
Men det handlar faktiskt om tjänster och gentjänster - han avskyr det i hans tycke enformiga arbetet med att vattna, så det sköter jag. Nu förutsätter jag att de har rätt i det de sa på nyheterna; att det ska regna inatt och då slipper jag vattna, men han får fortsätta handskas med röjsågen. Det kallar jag en bra deal! =)
Har jag nämnt att jag gillar mitt jobb?
En av de få manierna jag kan drabbas av är städmani. Det tog sig uttryck i Hjärtats förråd som jag virvlade igenom som en subtropisk tromb tidigare i somras, och nu tar det sig uttryck i prästgårn's trädgård. Tanken i tisdags var att åka upp med megaklipparen och förvandla den försummade ängsmarken åter till gräsmatta och den tanken förvandlades hastigt till en utrensning.
Inte enbart för att jag faktiskt tycker att det är riktigt KUL att rensa, utan också för att jag i det här fallet inte alls såg syftet med välklippta gräsmattor när allt annat i trädgården såg ut som nåt som Gud hade glömt för i runda slängar 40 år sedan.
Så - beväpnad med såg, grensax och sekatör angrep jag syrenhäckar som förvandlats till monsterskog, rosenbuskage som var till 70% döda, små träd som självsått sig på olämpliga ställen och tillåtits växa sig fyra - fem meter höga, fruktträd som hade fler döda grenar än levande, blommande buskar som tagits över av hassel och/eller lönn och vi har kört, kört och kört klipp - sju traktorsläp in alles på två dagar och i morgon när nyanställda kyrkoherden rullar in med sitt bohag kan han åtminstone inte klaga på trädgårdens skick.
Mitt skick är lite sämre. Nyponrosor har envisa små taggar, trots handskar sitter spetsarna fast förankrade i flera av mina fingrar. Jag är sönderriven på armar och ben av alla grenar jag klättrat omkring i, åkt på och burit. Överkroppen, halsen, nacken och ansiktet är tjusigt dekorerad av mygg-, broms- och blindknaggsbett och jag har överdoserat på nässelstygn så pass att mina skenben och vader är domnade.
Men jag klagar inte - jag är totalnöjd med vår arbetsinsats och jag har förstått att de kommande sex veckorna kommer att bli hur bra som helst - lille H opponerar sig inte ett enda dugg mot mina vilda idéer, trots att jag idag till och med kastade en ostfylld tortellini på honom....av misstag såklart ;-) Enda kommentaren han fällde när han skrattat klart var att "det här kan nog kanske bli de sex intressantaste och galnaste veckorna i mitt liv hittils".
Nädå, jag är mycket noga med att påtala för honom att det EGENTLIGEN inte är min avsikt att bossa med honom - jag har bara så mycket bättre ordning på mig än vad han har på sig*L* Lite kär i honom är jag eftersom han med en glad min och stor förståelse har tagit på sig att göra en del slitarbeten som min kropp bara inte klarar av. Köra gräsröjaren till exempel - det är min kropp helt enkelt inte skapt för, dels på grund av min krockskadade nacke och rygg, dels på grund av att selen man ska bära den i för avlastning på intet sätt är kompatibel med de kvinnligare delarna av min anatomi - jag bular ut för mycket på ställen där man inte bör bula ut om man ska ha den där selen på sig!
Men det handlar faktiskt om tjänster och gentjänster - han avskyr det i hans tycke enformiga arbetet med att vattna, så det sköter jag. Nu förutsätter jag att de har rätt i det de sa på nyheterna; att det ska regna inatt och då slipper jag vattna, men han får fortsätta handskas med röjsågen. Det kallar jag en bra deal! =)
Har jag nämnt att jag gillar mitt jobb?
tisdag 6 juli 2010
Och dagarna bara
rasslar förbi - nyss var det midsommar och nu är det snart mitt i sommaren! (Ja, det ÄR skillnad på det)
Helgen rasslade ju såklart förbi enbart och allenast för att Hjärtat var här - märkligt vad mycket snabbare en "tillsammanshelg" går än en "ensamhelg"? I helgen inte bara njöt jag av sällskap, jag blev med både elektrisk grill till balkongen och ny mobiltelefon tack vare honom. Jag gjorde ett tappert försök att köpa en elgrill redan sommaren -07 som var min första här på balkongen, men då gjorde jag ett minst lika tappert försök att elektrifiera mig själv (med hjälp av en styck elgrill och ett pekfinger som kom för nära grilltrådarna) så jag lade ner tankarna på grillning och satt bara och var avundsjuk på alla andra som kunde.....Men nu kan jag också och på två dagar grillade jag två gånger =)
Ny mobil hade jag ju redan fått egentligen, men så lyckades mannen i mitt liv mackla sönder sin och behövde få tillbaka den han så generöst gett mig - så alltså går han och köper en ännu nyare till mig? Ja, det är enklare än vad det verkar; den jag fått (låna) hade plats för minneskort, den nyinköpta hade det inte och eftersom jag inte behöver nåt minneskort så var det ju inte så svårt att räkna ut vem som skule ha vilken telefon.
Måndagen och tisdagen har också gått i racerfart - så är det tydligen när man arbetar? Större delen av måndag förmiddag tillbringade jag i ett cementrör nere i marken där jag försökte få en stillastående vattenpump att börja pumpa igen så att de stackars plantorna som flämtande förtvinade i solen skulle kunna få lite vatten. Det var också rätt enkelt att lösa - bara att slå på strömmen som en ovetande målare hade slagit ifrån när han skulle tapetsera prästgårn' - som alltså levererar strömmen till pumpen.
Medan jag väntade på vatten fick jag förevisa ALLT i maskinhallen för en ytterst nyfiken liten Leopold, 3 år som var med pappa på benåkern för att vattna. Tänk jag hade glömt att i den åldern finns ALLTID en fullständigt resonabel följdfråga till allting som sägs, nämligen "vaffö då?". Resten av dagen -som gick åt till vattning av ungefär 300 gravrabatter med snigelätna blommor funderade jag också rätt mycket på "vaffö då"....
Ett "vaffö då" som man mycket väl kan grunna på är det faktum att just nu på kyrkogården arbetar jag: kvinna, 43 år med en gedigen universitetsutbildning inom missbrukarvård och pedagogik samt H, gosse, 27 år med en lika gedigen universitetsexamen i biblioteksvetenskap. Det är förmodligen sant det som sägs, att aldrig någonsin tidigare har akademikerarbetslösheten varit så hög?
Inte så att jag på något sätt misstycker till att arbeta med det jag ftf gör, eller "nöjer mig" med det i brist på annat, tvärtom stormtrivs den här knakande gamla kroppen med att få röra på sig och ta rejäla handtag - jag tycker mest att det är rätt underligt att det är så svårt att komma in på arbetsmarknaden för oss båda - som har valt att utbilda oss inom de områden där vi upplysts om att det skulle råda brist på arbetskraft inom överskådlig tid?
Herr R tittade in en sväng i går och lyckades skrämma upp lille bibliotekarien genom att fråga om "damen i svart" - jag alltså - hade gjort några otillbörliga närmanden ännu....Stackarn, han visste inte om han skulle skratta eller gråta när herr R och jag drog igång i samma goda och raljerande stil som förr. Nu svarar han på tilltal och ler lite nervöst när jag babblar öronen av honom på rasterna men håen vet om han någonsin kommer att våga starta ett snack med mig om nånting annat än det som handlar om specifika arbetsuppgifter....
Praktisk är han dock, för hittils har han inte protesterat ett enda dugg när jag har talat om för honom vad vi ska sysselsätta oss med för arbete under dagarna - jag gissar att om han inte hade upplevt det som blasfemiskt hade han förmodligen sagt "amen" varje gång efter jag har pekat med hela handen.
Ujujujuj vilken styrande satkärring jag är.....
Helgen rasslade ju såklart förbi enbart och allenast för att Hjärtat var här - märkligt vad mycket snabbare en "tillsammanshelg" går än en "ensamhelg"? I helgen inte bara njöt jag av sällskap, jag blev med både elektrisk grill till balkongen och ny mobiltelefon tack vare honom. Jag gjorde ett tappert försök att köpa en elgrill redan sommaren -07 som var min första här på balkongen, men då gjorde jag ett minst lika tappert försök att elektrifiera mig själv (med hjälp av en styck elgrill och ett pekfinger som kom för nära grilltrådarna) så jag lade ner tankarna på grillning och satt bara och var avundsjuk på alla andra som kunde.....Men nu kan jag också och på två dagar grillade jag två gånger =)
Ny mobil hade jag ju redan fått egentligen, men så lyckades mannen i mitt liv mackla sönder sin och behövde få tillbaka den han så generöst gett mig - så alltså går han och köper en ännu nyare till mig? Ja, det är enklare än vad det verkar; den jag fått (låna) hade plats för minneskort, den nyinköpta hade det inte och eftersom jag inte behöver nåt minneskort så var det ju inte så svårt att räkna ut vem som skule ha vilken telefon.
Måndagen och tisdagen har också gått i racerfart - så är det tydligen när man arbetar? Större delen av måndag förmiddag tillbringade jag i ett cementrör nere i marken där jag försökte få en stillastående vattenpump att börja pumpa igen så att de stackars plantorna som flämtande förtvinade i solen skulle kunna få lite vatten. Det var också rätt enkelt att lösa - bara att slå på strömmen som en ovetande målare hade slagit ifrån när han skulle tapetsera prästgårn' - som alltså levererar strömmen till pumpen.
Medan jag väntade på vatten fick jag förevisa ALLT i maskinhallen för en ytterst nyfiken liten Leopold, 3 år som var med pappa på benåkern för att vattna. Tänk jag hade glömt att i den åldern finns ALLTID en fullständigt resonabel följdfråga till allting som sägs, nämligen "vaffö då?". Resten av dagen -som gick åt till vattning av ungefär 300 gravrabatter med snigelätna blommor funderade jag också rätt mycket på "vaffö då"....
Ett "vaffö då" som man mycket väl kan grunna på är det faktum att just nu på kyrkogården arbetar jag: kvinna, 43 år med en gedigen universitetsutbildning inom missbrukarvård och pedagogik samt H, gosse, 27 år med en lika gedigen universitetsexamen i biblioteksvetenskap. Det är förmodligen sant det som sägs, att aldrig någonsin tidigare har akademikerarbetslösheten varit så hög?
Inte så att jag på något sätt misstycker till att arbeta med det jag ftf gör, eller "nöjer mig" med det i brist på annat, tvärtom stormtrivs den här knakande gamla kroppen med att få röra på sig och ta rejäla handtag - jag tycker mest att det är rätt underligt att det är så svårt att komma in på arbetsmarknaden för oss båda - som har valt att utbilda oss inom de områden där vi upplysts om att det skulle råda brist på arbetskraft inom överskådlig tid?
Herr R tittade in en sväng i går och lyckades skrämma upp lille bibliotekarien genom att fråga om "damen i svart" - jag alltså - hade gjort några otillbörliga närmanden ännu....Stackarn, han visste inte om han skulle skratta eller gråta när herr R och jag drog igång i samma goda och raljerande stil som förr. Nu svarar han på tilltal och ler lite nervöst när jag babblar öronen av honom på rasterna men håen vet om han någonsin kommer att våga starta ett snack med mig om nånting annat än det som handlar om specifika arbetsuppgifter....
Praktisk är han dock, för hittils har han inte protesterat ett enda dugg när jag har talat om för honom vad vi ska sysselsätta oss med för arbete under dagarna - jag gissar att om han inte hade upplevt det som blasfemiskt hade han förmodligen sagt "amen" varje gång efter jag har pekat med hela handen.
Ujujujuj vilken styrande satkärring jag är.....
torsdag 1 juli 2010
Musik
är - och har alltid varit - oerhört viktigt i mitt liv. Mer än normalförvirrad som jag är så har jag för det mesta ingen aning om vem som sjungit/spelat vad, vilket år, med vilket band tidigare och framför allt inte på vilket skivbolag. Det är liksom inte viktigt för mig och på senare tid har jag tydligen varit en källa till muntration för att jag inte har full koll på sånt...
Det är ju tonerna, ljudet, orden, känslan som är det viktiga!
Påverkad av musiken blir jag också - ibland mer än vad jag trott. Snickarpojken a.k.a Hjärtat fixade en gratis Spotify åt mig ganska så snabbt efter vi lärt känna varandra och för det - och en massa annat också naturligtvis - ska jag alltid vara honom tacksam. Där har jag hittat gamla godingar och nya fenomen, plockat ihop de allrasom tokigaste listorna och hyggat mig nåt oerhört. Mina listor visar förmodligen mer på min lätt schizoida läggning än vilket DSM-IV test som helst. Man återfinner tex en lista som heter "AlternativMammansGothåblandatlista" och där har jag en låt som egentligen borde vara en annan...
Låt mig förklara.
1986 var jag på den allra första Hultsfredsfestivalen och hörde Freddie Wadling sjunga, livspremiär för mig - och vilken premiär det var! Anyhoo har jag fortsatt att uppskatta, ja nästan älska hans röst och när han för några år sedan sjöng in ett antal välkända psalmer smälte mitt hjärta ännu mer. Jag Spotifysökte på dem men hittade bara en annan man som sjöng just DEN låten som jag ville höra, och det nästan lika bra som käre Freddie. Så Toni Holgersson hamnade i min lista och just idag såg jag att den låten på något mirakulöst sätt hade försvunnit?
Sååå, jag sökte mer på herr Holgersson och fann att han var med och sjöng på - i mitt tycke - mästerverket "Den flygande holländaren" - där vad som brukar kallas V.A sjöng Cornelis Vreeswijks sånger i sin egen tolkning. Så snabbt som min prinskorvsfingrar tillät skapade jag en lista just med namnet "Holländaren".
Nu - efter många och långa utläggningar är jag på väg att närma mig pudelns kärna: fan vad musik kan göra mig melankolisk! 1988 när den här skivan kom ut var jag 21 år, väntade mitt första barn och kände att jag hade det mesta och det bästa kvar av livet....
Livet blev väl inte riktigt som jag i min naivitet och oskuldsfulla förhoppning trodde, men under senaste åren har det bara blivit bättre och bättre, det senaste alldeles toppenbra faktiskt - och ändå sitter jag här med en liiiiiiten ågrenklump i magen - jag är nog rätt bra på självplågeri - även om jag inte på något sätt önskar mig tillbaka där jag varit.
Jag ska lyssna klart på listan, tugga i mig den spräckta stoltheten och imorgon är en annan dag - då kommer mitt Hjärta och allt blir lika tippelitoppen igen! =)
Det är ju tonerna, ljudet, orden, känslan som är det viktiga!
Påverkad av musiken blir jag också - ibland mer än vad jag trott. Snickarpojken a.k.a Hjärtat fixade en gratis Spotify åt mig ganska så snabbt efter vi lärt känna varandra och för det - och en massa annat också naturligtvis - ska jag alltid vara honom tacksam. Där har jag hittat gamla godingar och nya fenomen, plockat ihop de allrasom tokigaste listorna och hyggat mig nåt oerhört. Mina listor visar förmodligen mer på min lätt schizoida läggning än vilket DSM-IV test som helst. Man återfinner tex en lista som heter "AlternativMammansGothåblandatlista" och där har jag en låt som egentligen borde vara en annan...
Låt mig förklara.
1986 var jag på den allra första Hultsfredsfestivalen och hörde Freddie Wadling sjunga, livspremiär för mig - och vilken premiär det var! Anyhoo har jag fortsatt att uppskatta, ja nästan älska hans röst och när han för några år sedan sjöng in ett antal välkända psalmer smälte mitt hjärta ännu mer. Jag Spotifysökte på dem men hittade bara en annan man som sjöng just DEN låten som jag ville höra, och det nästan lika bra som käre Freddie. Så Toni Holgersson hamnade i min lista och just idag såg jag att den låten på något mirakulöst sätt hade försvunnit?
Sååå, jag sökte mer på herr Holgersson och fann att han var med och sjöng på - i mitt tycke - mästerverket "Den flygande holländaren" - där vad som brukar kallas V.A sjöng Cornelis Vreeswijks sånger i sin egen tolkning. Så snabbt som min prinskorvsfingrar tillät skapade jag en lista just med namnet "Holländaren".
Nu - efter många och långa utläggningar är jag på väg att närma mig pudelns kärna: fan vad musik kan göra mig melankolisk! 1988 när den här skivan kom ut var jag 21 år, väntade mitt första barn och kände att jag hade det mesta och det bästa kvar av livet....
Livet blev väl inte riktigt som jag i min naivitet och oskuldsfulla förhoppning trodde, men under senaste åren har det bara blivit bättre och bättre, det senaste alldeles toppenbra faktiskt - och ändå sitter jag här med en liiiiiiten ågrenklump i magen - jag är nog rätt bra på självplågeri - även om jag inte på något sätt önskar mig tillbaka där jag varit.
Jag ska lyssna klart på listan, tugga i mig den spräckta stoltheten och imorgon är en annan dag - då kommer mitt Hjärta och allt blir lika tippelitoppen igen! =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
