Det ringde på min dörr

och eftersom jag var helt övertygad om att det var Stumpan som kom hem och ville skoja med mig kikade jag inte i det där lilla excellenta tittögat jag har utan slängde upp dörren, beredd på det mesta - men inte på att där skulle stå en vilt främmande karl utanför.

I och för sig en liten och tanig karl, klädd i beige - han såg ut ungefär som den där beiga mannen från "Macken" om ni minns?

Han frågade mig försynt om jag kände till en W**** A***** som skulle bo i trappen. Det gjorde jag inte - för i min svale är det något så ovanligt som bara "svenska" namn på namntavlan. Det sa jag, och lade sedan till att han kanske möjligtvis tillhörde dem som bor högst upp i den lägenheten som är omarkerad nere på tavlan i porten.

Då blev mannen nyfiken och frågade mer och jag berättade det lilla jag känner till - som visade sig vara en hel del; vilket land männen i lägenheten kommer ifrån, vem som är deras arbetsgivare och var h*n bor och vilka underligt oregelbundna arbetstider männen har.

Den beiga mannen hade redan ringt på i nämnda lägenhet och inte fått något svar, och frågade mig mer om arbetsgivaren jag nämnt men där hade jag inget att tillägga. Så här i efterhand slog det mig: har jag blivit en angivare nu? Jag har redan tidigare spekulerat i om huruvida de här gossarna jag sett nån enstaka gång verkligen är ordentligt anställda och hur i fridens dagar det kan komma sig att lägenheten inte har något namn på sig, när den står som uthyrd i bostadsbolagets anteckningar? För det har den här kloktokssnokaren såklart tagit reda på.

Skulle det vara så att den lille beigea mannen är nån slags kontrollant tycker jag på ett plan synd om de utomnordiska arbetarna som tagit chansen att kunna försörja sig i Sverige, men kommer att gotta mig åt att arbetsgivaren i fråga förhoppningsvis kläms åt - för man utnyttjar inte dem som har det svårt, och man svartanställer inte när arbetslösheten är så hög i vårt land!

Ett klart etiskmoraliskt dilemma - men gjort är gjort.....