måndag 4 april 2011

Nu

ger jag upp efter nittisjätton försök att få till ett inlägg med läsbara styckeindelningar :( Klokskapsbloggen är härmed återflyttad till: http://catten.bloggplatsen.se Det vore väldigt trevligt att återse er där :)

lördag 2 april 2011

Det drar ihop sig

till födelsedag här i Lilla Gulan (som jag döpt om mitt hus till, "Roteminnet" gör ju ingen människa glad liksom). Inget jämnt dock. Inte för att jag har firat så värst många jämna födelsedagar så värst stort. Min senaste "firade" jag i desolate solitude och totalt nöjd med det, härjad under en otrevlig skilsmässa som jag var. Den kommande borde jag - enligt vissa av mina vänner - börja planera redan nu, för "det kan vara svårt att få tag i rätt lokal". Detta förutsätter ju iofs att man ens är intresserad av att dra ihop en hel bunt med vitt skilda människor och köra in dem i nåt slags lokal för att hylla och ära mig? Som det ser ut nu (sex år innan) så är jag inte det bittersta intresserad. Men det var ju denna födelsedagen det gällde - den inte jämna - eller den kanske extra jämna, helt beroende på hur man ser det för fyra är ju ett jämnt tal och jag fyller två fyror - det borde väl bli dubbeljämnt? En present har jag redan fått, min omtänksamma Muskel-Putte dök upp igår med en ENOOORM kartong och ur den packade jag en......microvågsugn. Hjärtat och sonen har länge tyckt att jag behövt en dylik appamojäng - även om jag personligen anser att de fem år jag varit utan en sådan har funkat alldeles ypperligt. MEN - nu har jag en så nu får jag ju såklart börja använda den.....till att värma thévatten och tina bröd i. Kanske poppa sådana där mindre smakliga micro-popcorn också för nåt mer vet jag inte riktgt vad jag skulle kunna ha den till? Men SNYGG är den! :) Och alldeles strax kommer den andre (eller förste, även där beroende på hur man ser det) sonen för att hämta mig och Stumpan till födelsedagsfirande x 3 hos MoråFar. 1:e Son har fyllt 22, jag fyller 44, LilleFar fyller 73. Det blir på gott och ont. Det goda är främst menyn: kroppkakor a la morsan och att jag får bonusträffa Hjärtat....åsså ungarna och LilleFar såklart. Det mindre goda ska jag bespara er om ni inte redan kan ana det, eller till och med känner till det. Nog om detta.....kroppkakorna väntar! =)

torsdag 31 mars 2011

Rapport från skvallerhålan:

Häromdagen blev jag ordentligt varse om att jag flyttat tillbaka till LillaByn. Tyvärr inte genom en delegation av förnäma högt uppsatta personer med blomsterkvastar och presentkort till Byn (fåtaliga) butiker utan genom..........TADAAAAA: skvaller! Den här gången om mig själv. Jag har - för ett ytterst litet fåtal personer, vilka jag räknar som nära vänner - berättat något ganska personligt om mig själv. Jag har inte bett någon av dem att hålla det hemligt, dels för att det inte är av den digniteten och dels för att åtminstone jag personligen anser att en sådan sak på något sätt underförstått inte är något man för vidare till kreti och pleti. Tydligen delade inte alla mina vänner den uppfattningen - för en dag när jag loggade in på Facebook fick jag - från en ytlig bekant, en av de mest lösmynta i samhället och tillika en person som för övrigt aldrig någonsin hör av sig, kommeterar eller gillar statusar - en chattfråga där h*n ville veta aaaaaaaaaaaaaaaaallt om just det här personliga. Jag tackade hövligt för visat intresse och sa att det i och för sig inte var någon hemlighet men att sådant diskuterar jag med dem det vederbör och avrundade med att skriva att jag förutsatte att h*n kan och vill respektera min önskan om att själv få vara den som om behovet uppstår, berättar det för dem jag vill (nej, jag är INTE gravid). Gissa om det svaret uppskattades? Tvärtom kära ni.....jag upplystes i en allt annat än hövlig ton om att h*n "bara ville vara till hjälp" men om det inte dög då fick jag väl skylla mig själv om de rykten som spreds blev felakriga - för rykten skulle uppenbarligen spridas, oavsett min önskan? Eftersom det inte var så oerhört svårt för mig att lista ut varifrån personen ifråga hade hört berättas om mig skickade jag även iväg ett sms till den jag tyvärr tvingats inse hanterat mig och min personliga integritet valhänt för att be att ingen vidare information skulle spridas - och absolut inte till skvallerbyttan. Och här kommer Tiotusenkronorsretoriskafrågan: Har jag fått något svar på mitt sms, har jag fått någon reaktion whatsoever? Naturligtvis inte, det är förmodligen lättare att stoppa huvudet i sanden och låtsas inte förstå sitt iofs lilla men dock felsteg. Det här med personligt ansvar är en stor och vansklig sak.....

måndag 28 mars 2011

Imorgon

ska jag äntligen vara ledig. Det låter ju något, efter att ha varit ledig en hel lång helg - fredagen inräknad! Fast jag vet inte - den här helgen som just passerat måste väl ha varit en av de kortaste i manna/kvinnominne? Inte enbart beroende på den där timmen som någon - oklart vem - stal ifrån oss när vi intet ont anande låg och snusade och sov på lördagsnatten. Inte enbart beroende på att jag tyckte att Hjärtat inte mer än hann komma hit förrän han plötsligt skulle åka hem igen. Inte enbart beroende på att vi hade massor av planer om vad som skulle göras i helgen och faktist inte fick någonting av det gjort... Nej, jag tror faktiskt att det var något o-magiskt med den här gågna helgen och fler sådana o-magiskheter betackar jag mig väldeliga för! Men just det - det var ju min lediga tisdag jag hade för ögonen nu och jag gissar att den kommer att vissla förbi ännu snabbare än helgen, speciellt som jag har tänkt mig att göra en hel massa saker. Det är ett tag sedan jag var ledig på min lediga tisdag faktiskt och då borde jag kanske sätta mig i soffan och bara njuta av den? Fast....egennyttig som jag är ringde jag istället min lille far med baktanken att han kunde komma hit och entusiasmera mig till diverse arbete som jag egentligen tycker är rätt kul - men inte att utföra ensam. Pilutta mig liksom....inte får han komma hit själv, han tar såklart med morsan också och då blir det ju inget utomhusarbete - då blir hon ju ensam inomhus och det går ju inte :( Jaja, det blir sällan som man tänkt sig - kanske speciellt inte när man är så ego som jag?

torsdag 24 mars 2011

Men det är väl lite konstigt?

Är det bara jag?

Är det kvinnligt?

Är det rent av mänskligt?

Det här med att ha konstant dåligt samvete alltså. För det spelar banne mig ingen roll, jag kan nog ha dåligt samvete för jordbävningen i Japan, trots att jag bevisligen inte var där och gick med tunga steg - men det kanske är min tyngd på DENNA sidan jordklotet som orsakat den? Ja, ungefär lika logiskt löper mina tankebanor om det på lite närmare håll.

Idag har jag dåligt samvete för att vännen H - som varit i Asien och där lovat att shoppa på sig lite pryttlar till mig och Stumpan - bara lyckats få tag på de sammanlagt två saker jag och kompisen M ville ha, och inget av de sju Stumpan beställde. Hon har väntat, längtat och sett fram emot att paketet ska anlända och idag när hon fick sms om att det kommit blev hon alldeles jätteglad - och jag fick kämpa med henne för att hålla tårarna tillbaka när hon öppnade det och insåg att hon blev utan. Om man är 8 år eller 18 år - det gör lika ont i vilket fall.

Jag har ett konstant dåligt samvete för att hon har en far som skiter i henne, så till den milda grad att han inte ens kommer ihåg att betala ut underhåll, ringa henne på hennes födelsedag eller vilken annan sketen torsdag som helst och som utan att ens kommentera saken låter henne upptäcka att han ger bort både hennes kläder och saker till sin nya kvinnas något yngre dotter.

Jag har dåligt samvete för att jag har vänner som hör av sig och kommer och hälsar på mig - när hon är utfryst ur klassen och inte längre har ork att försöka skapa nya kontakter.

Jag har till och med mitt i min egen glädje dåligt samvete för att jag träffat Hjärtat och att jag mår så bra tillsammans med honom - när hon blir illa behandlad av killar som fångar hennes intresse, höjer hennes förhoppningar och sen tvärslutar att höra av sig.

Och det här är ju alltså bara ett av mina tre barn.....och sen kommer Hjärtat, LilleFar, vännerna, huset, jobbet och allt annat som jag kan förebrå mig för att jag inte ordnar mer med.

Är det bara jag eller?

Jag är ju

en "list- tok" så trots att jag inte fått någon utmaning, och för att hålla lite liv i min tynande blogg kletar jag in en lista här:

Skor: Har varit en fullständig sko-fetishist i större delen av mitt liv men har med åren blivit så jämrans kräsen att jag hellre låter bli att handla än köper något som inte är fullständigt PERFEKT!

Sneakers: Vet jag faktiskt inte riktigt vad det är ...jag har ett par Reebok Walkingshoes nu, och jag tokgillade mina Rykö men för övrigt går allt vad träningsdojjor och tygskor heter fetbort!

Jeans: Aldrig - känner mig som om jag vore iklädd tvångströja när jag har jeans :(

T-shirt: Aldrig det heller. Har aldrig i mitt liv haft en snygg t-shirt och aldrig sett nån som jag tyckt det om heller....Överhuvudtaget går tröjor med tryck bort - ja, tröjor i stort faktiskt - jag är mer av en blus/skjort/bussarong/klänningmänniska.

Underkläder:Funktionella, alltid svarta. Inget bjäfs och prål, det är inte jag liksom...

Väska: Är jag så illa tvungen att ha eftersom jag har för få fickor på mina kläder för att få rum med det jag vill/behöver ha med mig en vanlig dag. Och när jag ändå har handväska så är den fullproppad med diverse skit som jag egentligen inte behöver. Insexnyckel, nagelsax, virknål och sånt....

Plånbok: Tidigare en oversized hjälphjärna ala almanacksmodell, men sedan jag lärde mig kalenderfunktionen i mobilen har jag reducerat plånboken till det minstaste jag kunde hitta. Med barnsäkert knäppe, så att jag inte ska impulshandla för mycket ;-)

Solglasögon: Jorå, en absolut nödvändighet eftersom jag annars kisar i solen och drar på mig huvudvärken från helvetet.

Klocka: Har en sjupersnygg som jag köpte främst för armbandets skull för mååånga år sedan. Nu är armbandet slitet och fult och jag hittar inget godtagbart som ersättning och då får klockan på mobilen duga - för övrigt är min arbetsplats fullsketen med klockor både högt och lågt så jag reder mig...

Smycken: Oja, jag ÄLSKAR bling-bling, men det ska vara exakt "rätt" - jag bär inte vad som helst ba'fatt det är av ett visst märke eller en viss prisnivå - handlar gärna lågprisvarianter eftersom jag har en fantastisk förmåga att tappa både öronhängen och ringar. Ena favvoringen har jag faktiskt fått av StoraSyster, en sån där som har varit en liten gaffel tidigare. Den andra i glasfusionteknik har jag designat själv och är mycket nöjd med :) Öronhängen ska vara stora och dingliga - men inte tacky för det.

TV: Neh....vi har tre stycken gamla tjocktv i hemmet men jag kollar väldigt sällan på någon av dem...

Mobiltelefon: Den billigaste möjliga som jag kan ringa, messa och kalendra mig på. Det räcker bra för mig.

Dator: En stationär HP. Som det mesta i teknikväg i min närhet; funktionell men inte glammig.

Lotion: Nah, sånt är jag dålig på - vilket tyvärr innebär att jag går runt och dammar på vinterhalvåret och lovar mig själv att "snart" börja smörja in mig...

Deodorant: Jorå, det använder jag. Helst deostick men en favorit är Niveas "Pearl" som doftar alldeles lagom - fast den hade de inte där jag akuthandlade sist så det blev en annan ur deras sortiment och den klibbar och stinker. Men beggars can't be choosers så jag får väl använda den ett tag till - så länge jag härdar ut!

Tandkräm: Där är jag en allätare - fast jag äter förstås inte tandkräm, det blir så bubbligt i magen :)

Schampo/Balsam: Schampo, ja - byter sort då och då, för det har hårfrisörskan sagt att jag ska. Eftersom jag har Sveriges rakaste hår som inte trasslar ens om jag tuperar det har jag aldrig riktigt förstått syftet med att använda balsam?

Tvål: Ja, till händerna - just nu en som doftar honung och mandel.

Parfym: DKNY:s "Delicious" och en billighetsgrej jag hittade som doftar vanilj - den är god!

Mineralvatten: Nah, det dricker Hjärtat så det räcker för oss båda två - jag föredrar vatten utan bubblor.

Vin: Jag tål inte tanninerna i rött vin så bra så därför håller jag mig helst till vitt, hittade ett jag gillade som hette "Twisted" men som naturligtvis var en tillfällighetsvara och hädanefter måste beställas - och jag dricker så sällan vin att jag såklart inte kommer ihåg att beställa till de (få) tillfällen jag hade velat ha det...

Drink: Chokladoman som jag är så säger jag nog "White Russian" - inget finlir här inte ;-)

Bröd: Ja, ju mer "fågelmat" det är i brödet, desto bättre. Men jag är inte mycket för mackor faktiskt...

Mat: är bra. Men jag tycker att jag blir sämre och sämre på att både laga och äta - tydligen tvärtemot den allmänna trenden?

Glass: Ja GUD ja! Glass är inte ett alternativ, det är en livsnödvändighet! En gräddig mjukglass skulle jag kunna döda för när jag är på det humöret och chokladglass går så klart alltid hem. Ica har en som heter "Trippel Chokladrippel" och den mina vänner - den skulle jag nog kunna leva på!?

Godis: Periodvis - ibland kan det gå flera veckor utan att jag äter något, sen tokäter jag ett tag och så gör jag uppehåll igen. Choklad såklart - favoriten just nu är mörk med tranbär, och lakrits funkar också. Men sega råttor och tantpraliner överlämnar jag till pöbeln ;-)

Säng: Ja, det har jag en. Märke okänt, men den är hård och bra och jag sover som en klubbad säl i den - allra bäst med sällskap!

Magasin: Say what? Det jag inte har i mitt hem och det jag inte använder har åkt till bättre behövande. "Rensa i röran med Feng Shui" är (bortsett från barnen och Hjärtat) det bästa som hänt mig!

måndag 21 mars 2011

Hur kan det vara möjligt?

Idag hade vi två personal sjuka - igen´+ en som var tvungen att gå tidigare på grund av ett möte. När T och jag räknade efter kom vi fram till att vi troligtvis inte varit fullbemannade alla dagar i en enda hel vecka sedan vårterminen startade. En del dagar är jag tre personer, en del två och väldigt sällan den enda jag ska vara. Intressant nog så är det alltid jag, som är sist in som ska täcka upp för de som är frånvarande. Ännu intressantare är att jag över tid fått mer och mer ansvar för den mest autistiska eleven, tillika den elev som har svårast för förändring och trots det är det jag som ska rucka på tidigare uppgjorda planeringar.

Nu går det snart inte längre, personal kommer tillbaka trots att de egentligen inte ännu är friska - vilket innebär att de kan smitta oss andra, att de kör slut på sig själva och får gå hem en runda till.

Idag gick jag till rektor med frågan om hur vi ska lösa den här veckan, vi som släpar oss till jobbet går på knäna, den individanpassade undervisningen som vi slitit så med att ta fram faller i flera delar varje vecka när vi får pussla med personalresurserna. Vi måste ha vikarie, vi kan inte fortsätta med att täcka upp för varandra!

Svaret jag får är kortfattat: Det FINNS INGA vikarier.

Jag vill inte påstå att någon är en lögnare, men nog undrar jag - i det rådande arbetsmarknadsläget, kan det verkligen vara möjligt att det inte finns någon eller några människor som både kan och är lämpliga att vikariera hos oss?

Eller är det helt enkelt så att det av ren bekvämlighet, eller av ohejdad vana helt enkelt inte eftersöks några vikarier?

Jag vet vilket alternativ jag tror på......

tisdag 15 mars 2011

Inte är jag

ensam om att ibland tycka att det blir lite för mycket?

För det är lite mycket nu, både på en global och en högst personlig nivå - även om det är stor skillnad mellan jodbävnings/tsunami/kärnkraftskatastrofen i Japan och mitt lilla liv. Mitt lilla liv är inte ens i katastrofläge utan bara lite snurrigt. Om ni undrar så är det i allra högsta grad bra med kärleken, det är väl en av få saker jag inte tänker klaga över ;-)

Något annat jag inte heller tänker klaga över utan mest bara fundera lite kring är det faktum att en av lärarna på skolan ringde till mig idag, i egenskap av privatpersoner båda två. Det är nämligen så här [kort bakgrundshistoria] att Stumpan gör sin praktik på min arbetsplats. Stumpan har, och har i många år haft sin alldeles egna klädsmak: goth goes punk goes trash goes....nånting annat?

Igår och idag har hon haft samma utstyrsel på sig: en slags kort "tubklänning" i svart, med skinnjacka över, hudfärgade nylonstrumpor, strumpebandshållare och så svarta nylonstrumpor överst samt stålhättekängor. Inte your average stekarbrud, och även om jag ibland har både höjt på ögonbrynen och varnat henne för att hon kommer att bli bedömd efter sin klädsel så har jag alltid varit stolt över att hon har en egen stil och att hon vågar stå för den.

Men idag fick jag alltså ett samtal från en kollega som sade att h*n hade "ett problem". Problemet är alltså Stumpans klädsel. Det hade inkommit klagomål på den från både lärare och elever. Fegt nog har ingen, varken mer eller mindre vuxen individ vågat ta upp saken med henne själv, inte ens läraren ifråga utan h*n bad mig tala med henne för att "få till stånd en förändring".

Naturligtvis blev hon illa berörd. Både av det faktum att folk blivit upprörda av hennes klädsel, att ingen vågat ta det face2face med henne och inte minst för att hon ska respektera andras åsikter och/eller ideologier/religioner och klä på sig.....men ingen respekterar hennes rätt att klä sig som hon vill?

Kalla mig gärna främlingsfientlig, men om Stumpan hade menat att de slöjbärande kvinnorna och turbanbärande männen på skolan hade stridit mot hennes ideologiska uppfattning så är jag OERHÖRT tveksam till om någon lärare hade ringt hem till dem och begärt en förändring i deras klädsel?

Jag vet inte jag - men hänsyn och respekt är väl något som måste verka båda vägarna för att vara värda sin innebörd?

tisdag 1 mars 2011

Så insnöad att

hälften kunde vara nog är jag.

Tack och lov inte insnöad i bokstavlig bemärkelse, jag är mer än nöjd med den flingformiga nederbörd vi har haft hittills den här vintern så för min del behöver det alls inte komma mer.

Nej, jag är insnöad vad gäller mitt fokus just nu. Det existerar enbart två samtalsämnen för mig för tillfället: ved och jobbet.

Ved på grund av den bristfälliga tillgången, priset och sena leveransen av den.

Jobbet på grund av det krisläge vi befinner oss i och har gjort sedan veckan innan sportlovet.

Åsså kryddar jag till det med lite födelsedagsfirande med ojämna mellanrum och sen tog tid och ork liksom tvärslut.

Blogga, det är en hastgöra i väntan på antingen ved eller buss till jobbet, eller telefonsamtal om ved eller jobbet.

Förstår ni hur insnöad jag är?

måndag 28 februari 2011

28:e februari

Idag för 18 år sedan föddes min väldigt välkomne tredje son, Felix.

Trodde jag.

Eftersom alla jag kände som hade barn av olika kön påstod att det var så stora skillander mellan att vänta en flicka eller en pojke och jag hade exakt lika mycket halsbränna, lika lite cravings, lika mycket "raktfram"mage och lika överj****ligt mycket foglossningar som vid de tidigare två graviditeterna som resulterat i söner så förväntade jag mig såklart en tredje son.

Jag pratade mycket med barnmorskan om det under timmarna på förlossningen, hur "likadant" allting hade varit. Så pass mycket likadant att vi inte ens funderat över ett flicknamn utan bestämt oss för just Felix.

Men så ploppade tillslut den där ungen äntligen ut och när barnmorskan höll upp den och sa "Grattis, det blev en flicka" så var det inte enbart lustgasen som talade när jag väldigt ironiskt sa "Ha. Ha. Skitkul liksom".

Fast otroligt nog så hade hon rätt, hennes ögon svek henne inte och inte mina heller när jag konstaterade att trots alla "likadanor" så var det faktiskt en liten tjej. En alldeles ljuvlig sådan med stora blåklintsblåa ögon och en alldeles jättetät och rufsig kalufs, och så hade vi helt plötsligt fått oss en "lillatyttel".

Idag fyller hon "vuxen" - men en gång "lillatyttel", alltid "lillatyttel", lagom bortskämd och alltid övervakad och lite extra omhuldad av storebröderna :)

Grattis på din dag min skruttunge, oavsett hur gammal du blir kommer du ALLTID att vara mammas bäbis!

tisdag 22 februari 2011

Skam

är en obehaglig känsla och egentligen är det ju för väldigt få saker vi ska känna skam. Istället ska vi vara stolta och glada, och bara skämmas lite till husbehov om vi har gjort något RIKTIGT galet...

Men jag vet inte...jag kan liksom skämmas å andras vägnar?

Mr Bean är en sådan, och Ove i "Solsidan" - de blir liksom bara för mycket och så skäms jag på nåt sätt ställföreträdande åt dem - trots att jag vet att de bara är hittepå.

Jag kan skämmas by proxy för annat också. Bloggaren jag läste för en stund sedan som skopade, öste, vräkte beröm över sin egen matlagning "trots att jag egentligen inte kan nånting om matlagning och bara rör ihop". Och Facebookvännen som gång på gång omåttligt stolt rapporterar resultat och kommentarer på sina tentor, papers och skrivningar. En annan bloggare som generöst beskriver sin kommande bok och vilka höjder den kommer att nå drabbas också av min tanke om att "eget beröm luktar illa". För så sa man när jag var barn och det är en av de mindre kloka sakerna jag släpat med mig genom åren.

Och så är det ju jag som är dum när jag skäms- för vem är jag att bedöma huruvida de har "rätt" att vara stolta eller inte?

Människan som lagar så god mat kanske är uppvuxen på snabbmakaroner, i bästa fall med en klick ketchup som dekoration och kanske verkligen skapar fantastiska maträtter som är fullständigt delikata - vad vet jag? FB- vännen har kanske sett sig själv som en ganska obildbar person och haft låg självkänsla utan att jag vet om det och gör en slags upprättelse av sin person iom de här studierna - så nära vänner är vi inte att jag sitter inne med den kunskapen liksom.

Och författaren in spe.....ja, det kanske faller sig så att det blir århundradets bestseller? Mary Shelley och Magaret Mitchell hade (mig veterligen) inte publicerat någonting innan de skrev sina verk som - oaktat kvalitet - onekligen lever kvar, både i original och omarbetade till mer eller mindre igenkännelig form.

Mig själv ska jag också försöka att sluta skämmas över och istället vara stolt över vad jag kan och vem jag är. Så det så!

lördag 19 februari 2011

Det händer inte

sällan att jag, så där lagom vrålhungrig att jag behöver äta NU, tittar in i mina köksskåp och frustrerat suckande skakar på huvudet över hur oerhört lite där finns som kan bli en måltid.


För jag har ju på nåt underligt sätt en förutfattad mening om vilka ingredienser som "bör" ingå, trots att jag föredrar att avstår från kött. Ändå tittar jag främst efter nånslags köttråvara när jag är i matlagningstagen? Märkligt.


Men glädjande nog hittar jag ju sällan någon sådan, förutom i frysen och då kan jag ju inte äta omedelbums och alltså får jag experimentera. Idag tyckte jag att det var alldeles ovanligt tomt i mina skåp men si, jag kunde ändå få ihop en alldeles ypperligt fungerande måltid. Det följer inte GI, inte tallriksmodellen och ingen annan av mig känd och rekommenderad "diet" eller vad jag nu ska kalla det - men mätt och nöjd blev jag! Kanske främst för att jag fortfarande (efter 4½ år) lagar mat till närmare fem än en eller två personer?

Idag blev det ostfylld tortellini med parmesanost, färska stekta champinjoner, paprika och fetaost. Har jag nämnt att jag gillar ost? ;-)

Sol ute, sol inne...

sol i hjärta, sol i sinne...

heter det ju i den där gamla poesiboksversen. Sol ute är det verkligen idag och om jag hade haft nåt annat ställe där det var lä förutom precis i vinkeln under mitt köksfönster hade bylsat på mig massa kläder, tagit en filt, en god bok och gått ut och satt mig i solen. "Så varför gör inte gnällkärringen det", tänker ni då. Det beror helt enkelt på att just där i vinkeln där det är lä, där ligger en alldeles enorm snödriva, och den har jag ingen vidare lust att sitta i :(

Men en liten sväng har jag varit ute och inspekterat "ägorna". Det känns som om jag inte riktgit har haft möjlighet att göra det tidigare. Visst tog jag en snabbtitt första gången jag var här, men då låg ju fokus främst på huset och insidan av det, inte så väldigt mycket på trädgård och möjligheterna där.

Visst såg jag ett och annat och visst började det snurra planer redan då men nu när solen skiner och det faktiskt finns hopp om en vår och jag till yttermera visso faktiskt BOR här och är innehavare till alla de här möjligheterna, då exploderar planerna. Uj vad jag vill mycket för det här stället och uj vad mycket man faktiskt skulle kunna ordna till och uj vad det kommer att kosta pengar....

Fast...sånt där har ju en tendens att lösa sig under resans gång, och det som inte blir gjort det här året blir gjort nästa, eller nästa igen. För om det blir som jag tänker mig så kommer jag att bo kvar här, ett bra tag. Dagar som den här glömmer jag (nästan) bort hur mycket jag hatar att frysa, och funderingarna på vart nästa lass vad ska komma ifrån blir liksom undanträngda och jag ser bara underbara arbetsamma trädgårdsdagar i solen framför mig.

Lite drömmare måste man väl få vara?

tisdag 15 februari 2011

Finns det

några arbetsplatser utan intriger, härskartekniker och oupplösta konflikter?

Mig veterligen har jag aldrig jobbat på någon och jag har skuttat runt rätt rejält i mitt liv. Jag upplevde det väl inte när jag var riktigt ung, och på ett ställe var det "bara" verksamhetschefen som ägnade sig åt sådant men bortsett från dem så har jag stött på det överallt.

I kyrkan, i äldreomsorgen, i skolan, på fabrik, på hotell, på dagis och överallt annanstans.

Inte enbart i personalgrupper med övervägande kvinnliga anställda, även om jag förstått att det är överepresenterat där. Män påstås var mer raka och öppna och även mer benägna att lösa sådana konflikter än kvinnor. F*n vet. Den värsta jag stött på i alla sådana kategorier var en man, tillika chef/arbetslagsledare.

Nu är jag i det igen. Två kollegor som jobbat sedan Hedenhös konkurrerar om övertaget och kör därmed över alla och varandra - även eleverna och deras föräldrar. Men i veckan tror, hoppas och bävar jag för att det ska ta hus i h-vete. På fredag ska föräldrarna ha privat möte med rektor för att diskutera personalen och situationen i klassen. Flera elever har uppgett hemma att de är rädda för ett par av lärarna. Flera elever vägrar att delta i vissa lektioner. Flera elever har behov, intressen och önskemål som inte tillgodoses och flera elever visar på en tillbakagång i sin utveckling.

Själv ser jag hur vi bedriver mer förvaring än verksamhet vissa dagar, hur vi utsätter eleverna för fullständigt oacceptabla situationer som i vissa fall till och med kan vara skadliga eller farliga. Jag ser - och drabbas av - oviljan att vara kollegial, att ställa upp, att stötta till där det finns behov, jag ser och drabbas av ett mångårigt inpinkat revir som på inga villkor överträds från något håll. Jag har försökt att lyfta frågan på arbetslagsmöten, men jag är ju ny så jag ska bara vara tyst. Dessutom har jag redan trampat på så många ömma tår genom att visa mig vara någon annan, något mer än vad jag förväntades vara att allt jag säger är fel.

Men jag tillhör ju den sorten som inte KAN, inte VILL vara tyst - så jag går dit där man vill och måste lyssna. Jag "skvallrar". Jag har gått till chefen. inte en, inte två utan flera gånger. Inte för att höja mig själv i jämförelse med andra utan för att vi faktiskt arbetar med levande människor och allt det vi gör och säger - eller inte gör och säger - gör skillnad för dem och för att det är mitt förbannade ansvar att höja min röst när saker är fel.

Och nu är det för mycket som är fel. Jag hoppas att mätet på fredag kan bli upptakten till att rätta till det som är fel, om det så ska kosta mig jobbet!

måndag 14 februari 2011

Ouch!

Visst kan det tyckas charmigt, ekonomiskt och miljövänligt att värma sitt boende med enbart biologiskt bränsle. Men det kostar att ligga på topp kan jag säga.....

I morse var det inte så farligt kallt, mitt samvete säger mig dock att jag borde gå upp lite tidigare och elda för att få lite "grundvärme" - men resten av mig säger "ligg kvar i sängen så länge det går" och bekväm som jag är stiger jag inte upp förrän det är ett absolut måste. Det har funkat tidigare men idag straffade det sig. För trots att det inte har varit mer än 6-7 minusgrader så innebar den uteblivna morgoneldningen att inomhustempen låg på knappa 12 grader när jag kom hem idag. Det är en aaaaaaning för kallt!

Och fortfarande nu, nästan tre timar av tokeldande senare har inte tempen höjts till mer än strax över 15 grader. Det är också för kallt. Dessutom tror jag inte att det är bra för vare sig hus, rör eller folk att det är så kyligt inomhus, dagens outfit är nämligen fleecefilt. Fast den är ju åtminstone svart....

*går och eldar lite till*

söndag 13 februari 2011

Jag vet!

Att det inte är Alla Hjärtans Dag förrän imorgon - men eftersom jag fått min första Valentingåva någonsin måste jag ju lägga upp bild på den nu:



Mitt Hjärta är nog en av de absolut omtänksammaste människor jag träffat på och tyvärr är jag alltför förvirrad för att nå upp i närheten av den nivån. I fredags när han dök upp i mitt hem hade han med sig är mitt (snart) 44-åriga livs första Valentingåva: rosor, vin och choklad. Inte dumt alls må jag säga!

Nån gång ska jag försöka komma ihåg att fira honom till jul, födelsedag eller Alla Hjärtan....

Vad gäller Alla Hjärtans Dag förresten, så måste jag erkänna att det faktiskt glädjer mig att läsa i lokaltidningen så väl som i aftonblaskorna att fler och fler skolor "förbjuder" eller i alla fall avråder elevråden att medverka till inköp och utdelning av rosor imorgon. Det KAN verka som en fin gest, men ack hur känns det inte för dem som inte får varken en röd kärleksros eller en gul vänskapsros? Det kan bli oerhört utmärkande att vara en av få i en klass som inte får något av det och det kan bli alldeles för mycket populäritetstävling när någon får flockvis av blommor oavsett om h*n förtjänat dem eller inte. Jag vet, för jag har - genom mina barn - upplevt det där...

Men min present från mitt Hjärta är jag rent löjligt glad för och jag hoppas att han vet att jag älskar honom tonvis om jag inte presentat honom.....

tisdag 8 februari 2011

8 februari

Att säga att jag minns den här dagen för 20 år sedan som igår är att överdriva. Men jag minns en hel del viktiga (och en del osmakliga) detaljer.

Framför allt minns jag att jag idag för 20 år sedan fick mitt andra barn, min fantastiskt fina son =)

Jag minns att jag bönat och bett om att få slippa bli igångsatt, så som jag blev när hans storebror inte heller ville komma ut på utlovat datum. Jag minns att jag fick min vilja igenom och hade gått nästan tre veckor över tiden. Jag minns att storebror och jag hade varit hos vännen M och ätit nässelsoppa och att jag fick en fruktansvärd diarré (det var en av de osmakliga detaljerna) och att vi var på biblioteket när jag fick den första sammandragningen. Jag minns lättnaden över att slippa det där droppet, och jag minns också hur otroligt motspänstig han trots allt var...

Jag minns bilfärden in till StoraStaden, den enda dagen den vintern som det faktist VAR vinter, snön vräkte ner och vägarna var glashala. Jag minns lustgasen och alla ....hmmm...intressanta åsikter jag delgav de närvarande, främst OM de närvarande. Jag minns - med skräck - skalpelektroden och CTG-bältet som mätte de oregelbundna hjärtslagen. Jag minns den alldeles för överburna magra lilla varelsen som efter mycket möda och stort besvär till slut låg utanpå min mage istället för inuti.

Jag minns lyckan, och jag känner den ännu. <3

måndag 7 februari 2011

Det finns

mycket, och många i mitt liv som är viktig(t/a) men ända sedan i november nån gång känns det som om mitt liv främst kretsar kring en enda sak:

Ved.

Eller snarare hur man anskaffar BRA sådan. Kollegan/vännen L:s sambo erbjöd sig oerhört tjänstvilligt att skaffa fram ett gäng. Det gjorde han ganska så omgående efter min inflytt, tack och lov - hemlevererat. Men....den var inte helt billig, och egentligen alldeles för torr så det sa nästan som "voff" när jag närmade mig pannan med ett vedträ. Sen hittade jag lille J. Billig ved, gratis hemleverans...men mest tallytor och småspäntor, och dessutom inte helt pålitligt när han kunde tänkas dyka upp. Nu har jag hittat en annan ännu yngre J. Han hade "prima björkved" till ett inte speciellt bra pris men vad gör en damsel in distress, eller kyla snarare?

Igår var han - med väldigt kort varsel vilket jag är mycket tacksam över - här och avlevererade vad han, som han sade, "hade skrapat ihop". Inte billigt som sagt, och en slant kostade det att få det hemlevererat men är det prima så är det. Idag är jag en aning tveksamt till innebörden av ordet "prima". Veden känns inte helt torr och det är inte speciellt lätt att få fyr i pannan :(

Var i hela fridens dagar hittar man den OPTIMALA veden/leverantören/priset?

*sucka*

tisdag 1 februari 2011

Det är inte lätt

att bete sig vuxet när man har en mamma som i vissa lägen uppför sig som en treåring.

Då menar jag inte som en yster treårig häst utan som en trotsigt tjurig mänsklig treåring. Vi har ju aldrig haft någon nära relation, min mamma och jag. I början av mitt liv berodde det på den postpartumdepression hon fick när det var jag och inte en lillebror som tittade ut. Vad det berodde på sen var väl till stor del det kvarstående faktumet att jag inte var det barn jag förväntades vara - chocken gick kanske aldrig över?

Jag har alltid varit den som inte gjort så som man "ska" göra och min skilsmässa var förmodligen droppen som fick morsan att svämma över. Det ska ärligt sägas att vi gör försök, både hon och jag, men det vill sig liksom aldrig riktigt och det får väl vara så då....

Men ibland undrar jag om hon inte gör det svårare än vad det behöver vara? Ända sedan innan jul har jag ett flertal gånger påtalat att föräldrarna är varmt välkomna hem till mig, närhelst det passar. Hittils har hon varit här en gång, i nån timme. När jag upprepar min stående inbjudan så får jag rent löjligt tunna undanflykter, det är för kallt, det är för dåligt väder, för dåligt väglag osv osv. Det har hon ju iofs haft rätt i, men ovanstående dåligheter har inte hindrat dem från att åka till andra och hälsa på.

Alltså frågade jag idag vad jag gjort den här gången för att förtjäna detta bemötande. Fick jag något svar? Nej. Bara en massa förorättat svammel om allt möjligt som inte alls hade med min fråga att göra och sedan ett ursäktande om att det måste ätas middag innan det var dags att åka ytterligare nån annanstans än hem till mig....

Fast...det som gör mig allra mest ledsen och besviken är att min pappa - som jag VET gärna vill komma hit - inte har stake nog att åka ifrån henne och låta henne sitta hemma och tjura? Men iofs så får han väl igen för det när han kommer hem i så fall.

Uttrycket "dysfunktionell familj" har fått ett ansikte.

Ömsom vin, ömsom vatten

har det varit i helgen. Den började ju mindre trevligt med en jordfästning men fylldes på med att Hjärtat kom till oss framemot kvällen och det är ju alltid en stämningshöjare.

På lördagen var det "Kulturnatt" för 20:e året i rad i min StoraStad så vi (eller snarare jag) bestämde att vi skulle vara lite kulturella och åka dit. Vi inledde kvällen - efter lite käbbel mellan mig och Stumpan om vart vi skulle äta - med ett besök på http://www.spicenrice.se/vaxjo_menu.html , en inte jättecharmig restaurang men med mer än godkänd mat. Det är inte ofta jag äter ute så det kändes extra bra att BÅDE kunna göra ungen till viljes och få bra mat :)

Stumpan gick snart på sitt håll till sina vänner medan jag gjorde vad jag kunde för att få MumsMums och Målarflikkan att joina oss, men han var alltför kräsen för att estimera de nöjen som kulturnatten erbjöd så därför gick vi först till Stadsbiblioteket och insöp lite eletronicamusik/graffitikonst utanför och sedan fortsatte vi att virra runt där inne, och deltog bl.a i en tipsfråga om timmerhus. Inte för att jag vet varför, mer än möjligtvis för utsikten att vinna det vandringspris som Hjärtat upptäckte att vår vän E:s exman vunnit året innan?

Efter det släpade jag med mig Hjärtat till Smålands Muséum där en bekant till mig skulle uppträda med sin kör http://www.blandadkonfekt.se/ . De hade haft en uppskattad show på en av stadens restauranger och för oss som inte hade tid/råd/möjlighet att se dem då kom nu ett nytt tillfälle att höra populärmusik i annorlunda körsättningar. Suveränt bra kan jag säga!

Efter det snabbpromenerade vi till http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4xj%C3%B6_domkyrka för att lyssna till ett program med Wiehe/Afseliuslåtar. Hyfsat program, men eftersom kyrkan var mer än knökfull vilket innebar dels att vi fick stå och dels att det blev bastuvarmt så avvek vi efter ungefär en halvtimme. Planen var att möta upp Stumpan och ta oss till ett ställe som heter "Macken", ett socialt företag som bla sysslar med renovering/återvinning av möbler, samt att där lyssna på reggaebandet http://www.myspace.com/tribevibes.

Sagt och gjort - efter en promenad längs Sandgärdsgatan där vi som hastigast tittade på den nya glaskonsten som satts upp där äntrade vi den lånade bilen och for ut mot ett mindre välrennomerat bostadsområde. Det såg lite underligt ut, den "Mack" som jag tog för givet att det handlade om var mörklagd, men en bit bort lyste marshaller upp det M som är signifikativt för versamheten. Baracken bakom M:et var lugubert upplyst, utanför stod människor och rökte, till och med jag som anser mig vara hyfsat fördomsfri - eller åtminstone villig att få mina fördomar krossade - tyckte att det såg lite spooky ut....

Så jag får lov att erkänna att vi aldrig gick in, vi vände och åkte hem igen. Jag för min del nöjd med kvällen - det är bara att erkänna att jag inte är ung längre felåt, inte är VAN vid att vara ute och nattramla! :)

måndag 31 januari 2011

I fredags

var jag på begravning.

Det var - milt sagt - fruktansvärt.

Begravningar är aldirg några muntra tillställningar vad jag vet, men de jag hittils varit på har främst varit fina minnesstunder för gamla/äldre människor som levt sina liv till fullo, fått se barn och kanske barnbarn växa upp, som har jobbat, varit sociala och på det stora hela haft goda liv. Då sörjer man såklart, men vet också på något sätt att "det var dags".

I fredags gällde den förvisso oerhört fina minnesstunden en kvinna i mitten av livet. En kvinna med små barn och en (såvitt jag vet) omtänksam man. En kvinna med ett socialt respektabelt yrke. En kvinna utan några kända missbruks- eller sociala problem. En kvinna som inte kunde be om hjälp. En kvinna som till slut inte orkade med att leva det liv hon levde utan valde att avsluta det.

Vi var många som ville hedra henne med att närvara vid begravningen. Närmare bestämt en hel kyrka full och jag var förmdligen inte den enda som tänkte: "Varför anade jag inget?". Kanske lärde jag mig där och då slutligen att det inte är varken fel eller farligt att be om hjälp.....

onsdag 26 januari 2011

Jag hade velat

skriva ett interssant, eller humoristiskt eller åtminstone engagerande inlägg idag.

Det kan jag inte.

(Icke)Plåtmagen är utslagen och med den även hjärnan. Jag lider av det jag alldeles egendiagnosticerat kallar för "stressafasi" vilket innebär att jag inte kan stava (jag backstegar och rättar mer än vad jag skriver) eller ens säga rätt ord på rätt plats. Igår när jag pratade med Hjärtat dök helt randomly ordet "gurka" upp i min mun - på fullständigt fel plats. Vad jag fick den där gurkan ifrån har jag ingen aning om.

Så något långt och intressant och engagerande inlägg blir det inte. Trots att jag egentligen har alldeles fullt med viktigheter jag skulle vilja dryfta:

Vargjakten.

Att det säljs barnkläder i samma cl men ändå olika stora till pojkar och flickor.

Att rasismen breder ut sig på nätforum där man kan vara anonym.

Kylan.

Alla andra orättvisor.

Men det där har ju andra redan skrivit om så att jag för tillfället lider av skrumphjärna och -mage är kanske inte någon större förlust.....

söndag 23 januari 2011

Den stora kärleken

till det skrivna ordet bär jag (förhoppningsvis) för alltid med mig. Ända sedan min StoraSyster meddelst nypningar, hårluggande och verbala hot "tvingade" mig att lära mig att läsa som fyraåring har jag läst det mesta jag kommit över inom de mest disparata områden.

Som 6-7 åring gick jag igenom mina föräldrars ganska innehållslösa bokhylla och hittade en bok där som såg väldigt spännande ut. Den läste jag med stort intresse och kanske lade den grunden till min något morbida litterära inriktning, för det var nämligen ett samlingsverk över svenska olösta mordgåtor.

Innan ni hinner brista ut i klagosånger över oansvariga föräldrar så ska jag passa på att nämna att jag naturligtivs inte var dummare än att jag läste den i lönndom (på samma sätt som jag några år senare läste LilleFars undangömda "Riff" och "Raff").

Häromdagen var jag med min nya bästis Vaktmästare S och letade möbler i dammiga skrymslen av den jätteskola jag arbetar på och i den bokhylla jag ville lägga beslag på fanns en hel massa böcker, även de av olika slag. S erbjöd mig generöst att ta vilka jag ville ha. Matematik- och kemiböckerna ratade jag undantagslöst, likaså en uppsättning Atlas från 1989. Men så fann jag ett guldkorn!

I hyllan, med den väldigt speciella bindningen i rött och svart med en guldblixti relief på bokryggen stod - tyvärr inte min barndoms favoritbok "Olösta svenska mord" - utan dess kusin, eller kanske syssling: "Vårt samhälles olycksbarn". Den innehåller kapitel som "Från ratten till rätten", "Dunkla drifter" och "Don Juan & co gör affärer".

Med all rätta ska den nu få efterträda Nils Ahlands "Odöd, blek och hungrig - vampyren i bok och film" som min godnattlektyr! =)

fredag 21 januari 2011

Hmmm okej

Det måste bli ett tredje inlägg idag, eftersom jag är en sådan kalenderbitare tillika egotripp och inte kan låta bli att kolla min statistik....

Intressant nog finns min blogg "pingad" på en rysk variant av blogglista. Med kyrilliska bokstäver och allt.

Lika intressant är att ett av sökorden till min blogg är "jordförankring spett".

Jag får nog börja skriva lite mer spännande inlägg.

Tolkningsbart.

Idag berättade jag för kära vännen L som har en något mer "upphöjd" position på arbetsplatsen än jag att jag i veckan varit inte mindre än tre personer (nej, jag är inte schizofren, inte ännu) på klassens schema på en och samma dag. Ingen av dem är jag egentligen...

"Jag vet" , svarade hon, "allt det du gör och din entusiasm är noterad på högre ort, med tanke på framtida pensionsavgångar."

Jahopp liksom.

Nu ska jag inte vara som jag brukar och måla upp scenarier och skapa mig en massa förhoppningar. Men nog fanken lät det bra? ;-)

Jag saknar

verkligen min gamla plåtmage.

När jag var barn gick jag fram som en skördetröska (har jag hört från min kärleksfulla mor) och smakade på eller åt allt. Utom "mos", men det är en heeeelt annan historia.

Anyhooo så vet jag inte om jag var född sådan eller om jag blev sån, härdad alltså. Jag kunde nämligen äta vad som helst utan att bli dålig i magen. På något av visen, utan att bli alltför explicit.

Jag minns som i ett förklarat skimmer sommarloven hos mormor. Hon var i och för sig en himla mysig och omtänksam mormor som stekte så många pannkakor jag ville ha och sydde Barbiekläder i parti och minut av överblivna lappar från den tiden hon var hemsömmerska och cyklade runt i småbyarna och tog mått på kärringarna och sen satt hemma på kammaren och försörjde sig och två barn på städrockar, benkläder (forna tider trosor alltså), en och annan finklänning men fram för allt : spirellakorsetter! Jisses anåda vad mycket pynt och fnyssel det finns att pynta en korsett med, men som blir minst lika snyggt på en Barbiekreation!

Måste lägga en länk här: http://en.wikipedia.org/wiki/Spirella

Nu kom jag bort ifrån ämnet visst - det är nog så med barndomsminnen - man kan lätt förlora sig i dem!

Vad jag egentligen ville säga att jag mindes som i ett förklarat skimmer är hur jag praktiskt taget bodde i moromors plommonträd av sorten Viktoria och systematiskt åt mig igenom grenarnas dignande bördor allt eftersom de mognade. Jag levde i det trädet hela sensommaren mitt elfte år. Nja, kanske klättrade jag ner nån enstaka stund för att kila bort till fotbollsplan och kolla när killarna hade träning - men egentligen var min passion mer riktad mot Viktoriaplommonen. Essensen av den här utläggningen är att beskriva att jag alltså hade en plåtmage.

Det har jag inte längre. Plommon ätes numera med stor försiktighet, fikon likaså, jag har full koll på hur många jag kan - och inte kan - äta på en dag. Nu har det gått därhän att jag inte kan äta frukost längre. Eller ja, det beror på vad den består av naturligtvis. Grovbröd, flingor, müsli - ja allt i den vägen tenderar att dansa salsa upp och nedför min matstrupe hela dagen. Fil, (choklad)mjölk och yoghurt likaså. Juice, kaffe och thé ger halsbränna.

Alternativet är alltså att INTE äta frukost - men det vet vi ju alla tack vara Socialstyrelsen hur o-bra det är. Pest eller kolera alltså.

Därför ber jag:

Till den som tog min plåtmage, var snäll och lämna tillbaka den!

måndag 17 januari 2011

Det ligger

något i uttrycket "den enes död, den andres bröd". Jag tycker uppriktigt synd om S som "gått i väggen" - men tack vare honom så har jag jobb ända fram till 17 juni. Jag tycker minst lika mycket synd om kollegan D som halkade i helgen och bröt armen, men tack vare henne så har jag inte bara jobb utan jobb på heltid ett tag framöver - med tanke på att det var högerarmen på en högerhänt person så kan det vara i de fem veckor hon fick besked om att hon måste vara gipsad.

Något jag inte alls uppskattar är mitt eget humör. Som jag tidigare nämnt har jag inte PMS utan MMS (MittiMensSpänningar). Tydligen ska man bli "kossig" när man har PMS, vad det nu innebär? Eftersom jag istället har MMS så blir jag låg, lägre än en sjunken båt (den enda textrad av *lf L*nd*ll som jag tycker är något att ha) och har då djupa existensiella funderingar.

Främst om mig själv och mitt liv och vad det innehåller, djupare än så är jag tyvärr inte :( Weltschmertz är liksom inget för mig, det är alldeles för stort och omfattande för att jag ska hinna fundera på det i tre - fyra dagar och när de dagarna har gått studsar jag ju liksom upp igen, likt en sådan där docka med rundad botten (en för övrigt ganska bra liknelse rent fysiskt) som man hade när man var liten.

Fast det kanske är nyttigt för en sådan som mig att ta sig en funderare ungefär var 28:e dag för att liksom utvärdera livet so far? Jag har ju en tendens att annars bara ramla på, på gott och ont - flyta med och "hålla god min" har ju varit min grej i alldeles för många år tidigare och det visade ju sig inte vara alltför välgörande för mitt mående. Det kanske är nyttigt för alla att reflektera lite över vad som händer och sker - eller inte händer och sker - vare sig man är kvinna och har PMS,MMS eller EMS - eller om man är man och inte har M alls?

söndag 16 januari 2011

Mer från djurparken!

Egentligen borde jag ju inte bli så fascinerad, jag "borde" kanske vara lite mer blasé - jag har ju trots allt varit landsortsbo i större delen av mitt liv och bara bott i stad korta perioder. Ändå är det något märkligt att ha vilda (eller kanske snarare "otama") djur så tätt inpå knuten som jag har nu för tiden.

Häromdagen var äldste sonen hos mig för att hämta sin hund. Strax innan han skulle åka hem kom hyresvärden med sin stora muskedundermaskin och plogade min infart och gårdsplan, han är noggrann och kör mycket fram och tillbaka och gjorde så även den dagen. Så fort han var klar stegar son + hund ut och vips far hund iväg och jagar hare. Hare + hund skrämmer upp en annan hare som far iväg åt andra hållet varpå hund far efter den, men tvärvänder och kommer tillbaka i ett huj, efter sig har han nämligen två rådjur som han och haren träffat på bakom mitt uthus.....

Nån dag senare kommer jag hem med bussen, eftersom hållplatsen ligger bortanför mitt hus åker jag alltså förbi det, kastar en blick in mot det och funderar på varför Stumpan står på infarten? När jag klivit av bussen och kommit närmare huset ser jag att det alls inte är 1 Stumpa som står där utan 2 rådjur. De krafsar frenetiskt i rabatten för att försöka hitta något att äta...så sedan dess har jag lagt ut lite smått och gott till dem - jag har inte möjlighet att utfodra dem på riktigt, men jag bidrar med lite morotsskal, äppelbitar och sånt som blir över i hushållet. Bra för djuren (hoppas jag) och bra för min sophantering =)



Inte så bra bilder, det är inte helt lätt att fota genom köksfönstret utan att skrämma modellen ;-)

tisdag 11 januari 2011

När det otänkbara händer...

Igår fick jag veta att en bekant gått bort.

En relativt ung kvinna som efterlämnar man och tre barn.

Bara en kort stund efter jag fått dödsbudet fick jag också höra de första spekulationerna och hur, var och varför. För mig är det fruktansvärt nog att hon gått bort, oavsett hur.

Att dessutom spä på de efterlevandes sorg med att sprida rykten om en människa som knappt har kallnat faller mig inte på något vis in.

Att - som vissa - om och om i min Facebookstatus skriva antydningar om att jag minsann visste det här före alla andra är mig fullständigt främmande.

Alla sms, telefonsamtal och andra kontakter har besvarats på samma sätt: jag vet om att hon gått bort, ja, jag har hört rykten om dödsorsak men eftersom det enbart är rykten för jag dem inte vidare.

Helt plötsligt är JAG boven för att jag inte vill skvallra.

Att även jag har ett samvete och inte vill utsätta mig och det för att delta i byskvallret ses som ett svek. "Klart du måste berätta vad du hört".

Nej, det måste jag inte. Den dagen jag med säkerhet vet vad som har hänt ska jag berätta det - om inte annat för att bidra till att stävja ryktena - men innan dess är jag tyst.

Jag tror det kallas "respekt"?

måndag 10 januari 2011

Och just

som jag skulle logga ut fick jag syn på en reklamannons i listen.

Inte vilken annons som helst, utan en som förmedlar otrohet. Dating för gifta och sambos.

I texten står det "Gör livet levande - ha en affär". Jag hoppas bara att alla partners till medlemmarna är införstådda med att deras respektive reggat sig där :(

Ja, jag har åsikter - bland dem finns den att man reder ut det man har innan man letar nytt, och det finns väldigt, väldigt, väldigt få undantag från den regeln, allt annat är enbart undanflykter och (själv)bedrägeri.

Vet ni om...

att det sitter 30 pers i Nicaragua som har läst min blogg?

När älsklingen var här under helgerna visade han mig vart man kan se statistiken över sidvisningar och sånt, det som jag inte ens letat efter tidigare - nu är jag som besatt av att kolla den. Den är inte mycket att skryta med, men jag är ju en ruggig kalenderbitare så det var ändå intressant att få information om vilken sorts webbläsare mina besökare använder sig av...*L*

Nåt som däremot är ruggigt trist är att min vedleverantör lovar runt men håller tunt. Imorgon är han en vecka sen med den beställda och betalade veden. Under tiden har jag varit runt till alla jag vågar tigga av och tiggt en kasse här och en låda där så att Stumpan och jag ska slippa frysa ihjäl, ikväll eldade jag den sista barkbiten och nu sätter mitt mod och min stolthet stopp för "lånandet".

Jag misstänker dessutom att ungfan ljuger för mig, han lovade på eget initiativ att komma under onsdagen, men hördes inte av. På torsdagen messade jag och frågade och då hade han blivit fördröjd. På lördagen ringde jag och frågade och då hade kopplingen till släpet gått sönder, ny reservdel väntades in idag och inga av mina andra förslag till lösningar godtogs - så avslutade han samtalet med "jag kommer hem imorgon eftermiddag/kväll och försker lösa det då". Alltså var han inte ens hemma...och idag svarar han varken på sms eller samtal.

Min vedgenerösa lilla granne M, en av "kyrktanterna" sa att hon inte var så förvånad över att han inte höll vad han lovat - henne hade han nämligen lovat att måla hus åt - två somrar i rad. Trots mängder av sms och telefonsamtal även där så är huset fortfarande omålat.

Missförstå mig rätt - han är egentligen en väldigt arbetsam och trevlig grabb, men han lovar mer än vad han kan hålla och då blir irritationen större än om han helt enkelt sagt "Jag kan inte förrän...." Jag förstår inte riktigt vad som driver folk till att ta på sig att göra saker de inte genomför?

I byn finns även en elektriker som jobbar på det sättet - han fnattar runt som en skadskjuten hare och pillar lite här, och pillar lite där för att sedan lämna jobbet oavslutat och åka vidare till nån annan han lovat...och lämna ett oavslutat jobb även där för att åka till nån tredje osv osv. Folk som känner till honom undviker numera att nalita honom annat än för fullständigt akuta - och små -arbeten.

Anyhoo så känner jag att jag måste hitta någon mer pålitlig vedleverantör - men var, så här års?

Tips mottages tacksamt ;-)

söndag 9 januari 2011

Åh halleda!

Som en bekant (och mycket skånsk person) brukar säga.

När jag gick på jullov den 21 december så kändes det som om jag hade en fullständigt ändlös räcka lediga dagar framför mig. Nog hade jag betydligt fler än folk i gemen, med tanke på hur ogeneröst placerade i veckan de här helgerna har varit men ändå nalkas slutet.

Jag försökte vara ståndaktig, ställa klockan på 9 för att så sakteliga vänja mig in i den där vederstyggliga dygnsrytmen som inte alls är min - men ack så gott det är att somna om efter att ha stängt av larmet!

Imorgon skräller det igång vid 05.15 och jag är alls inte säker på att jag är en människa så dags. Vi ska börja med studiedag, ett heldagsmöte där varje arbetslag redogör för hur det arbetar för att uppnå målen i kvalitetssäkringen. Känns ju lagom intressant för mig som över huvud taget inte alls varit inblandad i det hela?

Positivt i det negativa är väl att eleverna inte börjar förrän på tisdag - min lediga dag - och alltså inte möter mig förrän på onsdag, tills dess bör jag ha kommit lite mer in i rätt rytm. Eller så sover jag till 11 på tisdag också *rodnar*

Ingenting är omöjligt!!!

lördag 8 januari 2011

Motvalls käring vänder kappan...

Envist hävdade jag under lång tid att jag aldrig skulle.....sådana skulle inte komma över min tröskel, än mindre på mina fötter - de oerhört oklädsamma imitationerna av en "sko" som kallas för Foppatofflor.

Det verkade som om ALLA sprang runt i dem, till vilken slags klädsel som helst men överepresenterat bland husvagnsfolket. Överallt i alla möjliga och omöjliga sociala sammanhang dök de upp, ibland förklädda till nåt "snyggare" med de små clipsen man kan dekorera dem med.
Jag fortsatte att vägra, skor har tidigare varit något nästan heligt för mig och jag hoppar hellre över att köpa än köper det som jag inte är 100% på att jag vill ha och att de är "jag". Jag var till och med så envis att jag vägrade hoppa i någon annans "foppisar" för att gå snabba ärenden. Tänk om någon skulle se mig och tro att jag faktiskt var en "sån där" - foppisägare?

Men tänk vad man kan ändra sig!

I våras skulle jag på skämt och bara för att ytterligare inskärpa i vännen A att jag INTE tänkte införskaffa dylika fotbeklädnader prova ett par. Naturligtvis gick jag hem med ett par svarta. Sedan dess har jag nästan bott i dem, jag har utan att skämmas åkt till StoraStaden i dem, jag tror till och med att jag hade dem på konserten i somras och jag har haft dem som inneskor på jobbet under hösten/vintern.

Det gick tom så långt att jag beklagade mig för att jag inte hade flera, åtminstone ett par att ha här hemma på de tyvärr så kalla golven. Så gissa vad jag fick i julklapp av ovan nämnda A?



Jupp, ett par oerhört (o)snygga melerade i rosa! =)

För trots att jag fallit till föga och använder dem, t.o.m kan erkänna att de är behändiga och bekväma - så tycker jag fortarande att de är oerhört fula!

*ostolt ägarinna*

fredag 7 januari 2011

Nu åkte han ut!

Det har påpekats mig att han var alltför tanig, ja rentav lite klen. Frågan om vad han egentligen klarade av väcktes. Jag fick kommentarer från mina vänner om att jag borde skaffat nån bättre och det skrattades åt oss. Men för mig betyder inte utseendet hela världen, nej nästan tvärtom så är det KÄNSLAN som är det viktiga och känslor väckte han i massor hos mig....så länge det nu varade.


För faktum är att jag blev mer än trött på honom efter ett tag, känslorna varade inte alls lika länge som jag hade hoppats. Jag tvivlar dessutom i högsta grad på att de överhuvudtaget var besvarade? När han så visade sig vara mer till besvär än till glädje, bland annat genom att som de allra flesta av sina gelikar skräpa ner och aldrig städa undan efter sig kände jag att det var dags att säga tack för den här tiden. Så småningom kommer jag förmodligen att skaffa en ny men fram tills dess:


Tack för den här tiden, lilla julgran!

Idag lyckades

vädret, intresset och orken sammanfalla något så när vilket innebär att jag fotat mitt lilla hem:
Det här är - på visst avstånd - den lilla by jag bor i. Den består av sex hus varav ett varit en småskola och så en enorm ladugård och ett gäng lador och uthus. Precis till vänster om ladan till höger i bild ligger mitt hus =)

Här har vi så det snötyngda huset. Att det är snöfritt på halva taket är Stumpans förtjänst, hon har nämligen rummet inunder och dess medeltemperatur ligger nog på 25 grader...


Jag kunde inte låta bli

att fundera lite.

På julafton avstod mina föräldrar från att köra hit eftersom vädret/väglaget var för dåligt och eftersom min syster avstått från att köra till dem eftersom vädret/väglaget var för dåligt.

Igår körde vi till dem trots väglag och väder. Är vi för snälla eller helt enkelt korkade?

Till att börja med fick jag skotta en liten stig från ytterdörren och ut till vägen. Eftersom jag numera bor i öppet odlingslandskap var det inte bara snö som kommit uppifrån utan även sådan som blåst kring som bildade drivor på upp emot en meter. När jag väl skottat mig fram till vägen upptäckte jag att den inte plogats, vilket innebar ca 25 cm löskörd snö. Ute på väg 23 var det plogat, men av någon underlig anledning verkar snöplogarna nu kasa en tio cm ovanför vägytan vilket innebar en hel massa snö kvar.

Dessutom körde folk så man kan tycka att de kanske borde ha stannat hemma? Visst, det gick inte att se filmarkeringarna på vägen, men om det ovanför ens huvud dyker upp en...två...tre stora skyltar som visar hur man successivt närmar sig en avfart åt vänster så borde man kanske inte behöva gira ut framför bakomvarande trafik sekunden innan vägen delar sig?

Man behöver kanske inte svänga ut med 24 meter lastbil ut på 90-väg rakt framför annalkande trafik?

Man behöver kanske inte köra om i en uppförsbacke, även om bilen framför kör oändligt långsamt eftersom den - tillfälligt - fastnat bakom en snöplog?

Jag ska nog inte ge mig ut i trafiken nåt mer - inte förrän jag kan lita på att folk kör med vett och sans, vilket torde innebära: aldrig.

torsdag 6 januari 2011

Det som göms i snö....

Lämpligt nog toksnöar det idag.

Lämpligt, eftersom vi ska ut och åka ett antal mil på vägar som iallafall hittils inte ser ett enda dugg plogade ut.

Jaja, skulle jag inte återkomma så hittar ni väl mig när det börjar töa framåt våren =)

onsdag 5 januari 2011

Ibland inser jag

att jag är lite för självupptagen - eller ska vi kalla det "fast i mitt eget huvud"?

På julaftonsnatten hade jag ett ärende att uträtta och närmade mig kvinnan jag hade i uppdrag att prata med och börjde med "Hejharduhört...". Där avbröt hon mig och svarade på något helt annat, något som låg henne själv väldigt nära om hjärtat - varpå jag i min tur ganska bryskt avbröt henne för att återuppta min röda tråd innan den slingrade sig bort. Jag fick mitt ärende uträttat - men när det väl var gjort borde jag ju ha kunnat fråga henne om det där hon uppenbarligen så gärna ville prata om? Men det fanns liksom inte för mig, jag nollställde min hjärna efter förättat värv, sade hejdå och gick.

Häromdagen ringde samma kvinna mig i samma ärende, vi pratade en stund om det och saker som angränsade till det och sedan började hon helt plötsligt prata om något tv-program som jag sett nån enstaka gång. Men jag hade återigen fastnat i min egen hjärna och det enda som nu kretsade runt därinne var de nya saker jag nu måste komma ihåg, och ta tag i med anledning av hennes telefonsamtal. Så återigen avfärdade jag henne med ett "tack för att du ringde" och sa hejdå.

Nu, några dagar senare har det gått upp för mig att jag förmodligen har uppfattats som tämligen otrevlig och avvisande, kvinnan ifråga är relativt nyinflyttad och försöker naturligtvis så gott det går att skapa kontakt. Och jag som i många herrans år har gått och gnällt över hur svårt det är att "komma in" i småbyar, hur insnöade folk är och hur envist de håller fast vid redan befintliga kontakter - och så gör jag likadant!?

Usch, jag måste göra bot och bättring. *skäms*

Trettondagsgnäll:

Imorgon ska jag, ungarna + deras respektive åka på senkommen/kombinerad jul- och trettondagsmiddag hos moråfar. StoraSyster med familj kom ju äntligen dit och firade nyår så nu är vägen banad och klar för oss andra ;-)

Jag tror inte att mina aningar om dagen skulle vara nån högoddsare om nån mot förmodan skulle vilja spela på dem. För min mor är ju mat synonymt med kärlek och hon har effektivt stängt både ögon och andra sinnen för att jag i mesta möjliga mån under de ungefär fyra senaste åren försöker undvika kött från fyrfotadjur.

Alltså kommer jag inte att äta revben, köttbullar, prinskorv och andra liknande saker.

Jag beklagar mig inte för det, jag äter mer än gärna "bara" ägg, sill och Jansson. Men hon kommer att klaga över att jag inte äter, över att jag inte VILL HA, som hon säger...dvs att jag dissar hennes omtanke/kärlek som hon visar med mat...

Men...hur omtänksamt och kärleksfullt är det att servera det som hon faktiskt borde ha insett/lärt sig efter den här tiden att jag faktiskt inte mår bra av?

Jaja, jag ska inte gnälla mer över det - jag borde ju också ha lärt mig och ffa lärt mig att inte ta illa vid mig när hon vid varje tillfälle lyckas vända det till att det är jag som är den som felar...

lördag 1 januari 2011

I julehelgen

- som för övrigt har varit alldeles tacknämligt übertrevlig med Hjärtat, ungarna och goda vänner - fick jag även ett utomhusdjur. En fälthare (envisas jag med att det är, och inte en kanin!) skottade sig en grop utanför mitt köksfönster och låg sedan där och gottade sig....i kylan.


Sen tog den sig en runda och bäst vad det var så var den tillbaka igen och vi var såklart tvungna att springa i fönstret och glana lite då och då för att se om han var kvar. Det var han - ända tills igår då vi efter att ha ömkat den (i våra tankar) hungriga stackaren lade ut lite mat till honom. Sedan dess är han på rymmen - det kanske är så att han är rädd för grönkål?