det som jag tidigare kallat "huvudvärken från helvetet" är migrän?
Jag har känt det så här ett par gånger tidigare under de senaste åren men aldrig riktigt "diagnosticerat" vad det varit, men nu har jag hört från tre olika håll att mina symptom - huvudvärk ända ut i tändernas tuggytor, illamående så att jag knappt vågar blinka av rädsla för att vomera och frossbrytningar - är detsamma som de upplever när de har migrän.
Ogillas starkt.
Igår sa jag - eller snarare viskade - till Stumpan att om vi hade haft en pistol hemma så hade hon gärna fått skjuta mig och jag slipper mer än gärna att känna så här fler gånger. Jaja, livet är kanske inte tänkt att vara problemfritt?
tisdag 29 juni 2010
söndag 27 juni 2010
Amatörernas afton
har kommit och gått och rubrikerna i tidningarna har varit lika svarta som de brukar. Att folk aldrig lär sig liksom?
Vad är det som får 10 ungdomar att packa in sig i en bil och ge sig ut på färd?
Vad är det som får någon att slå ihjäl någon annan, eller sexuellt våldföra sig på någon?
Vad är det som får en människa att verbalt hoppa på en gammal vän och förstöra stämningen på en fest?
Vad är det som får en pappa att dreglande däcka i soffan inför sina barn och gäster?
Vad är det som får någon att överlasta sin båt och ge sig ut på havet - utan flytväst så klart?
Alkoholen - påstås det.
Men varför finns det då massor med människor som också dricker alkohol, men som aldrig skule få för sig att göra något av ovanstående? För att man känner sina gränser? För att man lärt sig att hantera drogen alkohol? För att man är mån om både sitt eget och andras välbefinnande? För att man inte vill låta något ta kontrollen öven den människa man egentligen är - eller för att man faktiskt är medveten om den där inre människan man har, och inte vågar låta den få kontrollen?
Det kanske är djupa tankar så här i midsommaraftonens kölvatten men jag undrar verkligen - är det värt det? För mig personligen är det så att jag både kan ha och mista alkoholen - jag brukar halvt på skämt, halvt på allvar säga att "sådana som ni blir när ni har druckit lite, sådan är jag när jag är helt nykter". Sanning med modifikation såklart - men jag behöver ingen "hämningslösare" i form av sprit, jag är så bra på att skratta, tramsa och sexa även sprollans nykter.
Är det i själva verket därför man dricker - för "våga" lite mer? Isåfall, med hänvisning till första stycket i texten, kan jag tycka att folk "vågar" lite FÖR mycket.....
Naturligvis dricker jag också alkohol - och naturligtvis händer det att jag också får i mig lite för mycket. Jag är ingen ängel, jag har också gjort dumheter. Jag har kört bil onykter - 300 meter för att slippa p-böter. Jag har kräkts dagen efter så att min barn har hört det. Jag har slagits på fyllan när jag var i tonåren. Jag har varit sexuellt "påstridig" eller vad man ska kalla det, det är ju svårt att våldta en man. Jag har varit mer verbalt frimodig i onyktert tillstånd. Men jag har lärt mig något vid varje tillfälle och jag är tacksam för att jag lagt den lärdomen på minnet så att jag inte upprepar misstagen.
Och bortsett från att jag som vanligt tänker alldeles för mycket så har jag haft en fin midsommar - med Hjärtat såklart =)
Vad är det som får 10 ungdomar att packa in sig i en bil och ge sig ut på färd?
Vad är det som får någon att slå ihjäl någon annan, eller sexuellt våldföra sig på någon?
Vad är det som får en människa att verbalt hoppa på en gammal vän och förstöra stämningen på en fest?
Vad är det som får en pappa att dreglande däcka i soffan inför sina barn och gäster?
Vad är det som får någon att överlasta sin båt och ge sig ut på havet - utan flytväst så klart?
Alkoholen - påstås det.
Men varför finns det då massor med människor som också dricker alkohol, men som aldrig skule få för sig att göra något av ovanstående? För att man känner sina gränser? För att man lärt sig att hantera drogen alkohol? För att man är mån om både sitt eget och andras välbefinnande? För att man inte vill låta något ta kontrollen öven den människa man egentligen är - eller för att man faktiskt är medveten om den där inre människan man har, och inte vågar låta den få kontrollen?
Det kanske är djupa tankar så här i midsommaraftonens kölvatten men jag undrar verkligen - är det värt det? För mig personligen är det så att jag både kan ha och mista alkoholen - jag brukar halvt på skämt, halvt på allvar säga att "sådana som ni blir när ni har druckit lite, sådan är jag när jag är helt nykter". Sanning med modifikation såklart - men jag behöver ingen "hämningslösare" i form av sprit, jag är så bra på att skratta, tramsa och sexa även sprollans nykter.
Är det i själva verket därför man dricker - för "våga" lite mer? Isåfall, med hänvisning till första stycket i texten, kan jag tycka att folk "vågar" lite FÖR mycket.....
Naturligvis dricker jag också alkohol - och naturligtvis händer det att jag också får i mig lite för mycket. Jag är ingen ängel, jag har också gjort dumheter. Jag har kört bil onykter - 300 meter för att slippa p-böter. Jag har kräkts dagen efter så att min barn har hört det. Jag har slagits på fyllan när jag var i tonåren. Jag har varit sexuellt "påstridig" eller vad man ska kalla det, det är ju svårt att våldta en man. Jag har varit mer verbalt frimodig i onyktert tillstånd. Men jag har lärt mig något vid varje tillfälle och jag är tacksam för att jag lagt den lärdomen på minnet så att jag inte upprepar misstagen.
Och bortsett från att jag som vanligt tänker alldeles för mycket så har jag haft en fin midsommar - med Hjärtat såklart =)
tisdag 22 juni 2010
Jag tänker ibland...
Just nu tänker jag på det där med att "anpassa sig".
Det måste man ju, åtminstone hjälpligt, för att passa in i offentliga och sociala sammanhang? Man måste jämka lite för att fungera med andra individer - både för sin egen och för andras skull. Men hur mycket är "hjälpligt" och hur mycket kan och får man kräva av andra att de ska anpassa sig?
Vissa saker är för en del helt självklara, och vissa saker är lika självklart tabu. Men när det finns de som inte tycker likadant - vem/vilka ska anpassa sig? Vad är självklart att göra avkall på, eller att anstränga sig för att göra?
För att göra det hela lite mindre hypotetiskt:
Jag är en ivrig hängare på en community där allt mellan himmel och jord diskuteras. Jag ska ärligt erkänna att jag hänger allra mest i sex- och samlevnadsdelen av forat, jag råkar nämligen vara oerhört intresserad av just sex- och samlevnad.
Anyhoo - där finns just nu en tråd som handlar om en kvinna, en gift tvåbarnsmor vars man (sedan ganska lång tid tillbaka) nu det senaste året har tjatat på henne att de ska ta med en andra kvinna i sitt sexliv. Ingen specifik kvinna och inte för att han vill ha sex med henne utan för att han vill att hans fru ska det.
Frun vill absolut inte - hon attraheras inte det minsta av kvinnor och ser alltså inte vitsen med det hela. Mannen fortsätter att hinta och tjata, hon fortsätter att förklara sin ståndpunkt, de har diskuterat det sansat och de har grälat om det och faktum kvarstår. Han vill - hon vill inte.
Hur långt ska man jämka för att anpassa sig?
Det måste man ju, åtminstone hjälpligt, för att passa in i offentliga och sociala sammanhang? Man måste jämka lite för att fungera med andra individer - både för sin egen och för andras skull. Men hur mycket är "hjälpligt" och hur mycket kan och får man kräva av andra att de ska anpassa sig?
Vissa saker är för en del helt självklara, och vissa saker är lika självklart tabu. Men när det finns de som inte tycker likadant - vem/vilka ska anpassa sig? Vad är självklart att göra avkall på, eller att anstränga sig för att göra?
För att göra det hela lite mindre hypotetiskt:
Jag är en ivrig hängare på en community där allt mellan himmel och jord diskuteras. Jag ska ärligt erkänna att jag hänger allra mest i sex- och samlevnadsdelen av forat, jag råkar nämligen vara oerhört intresserad av just sex- och samlevnad.
Anyhoo - där finns just nu en tråd som handlar om en kvinna, en gift tvåbarnsmor vars man (sedan ganska lång tid tillbaka) nu det senaste året har tjatat på henne att de ska ta med en andra kvinna i sitt sexliv. Ingen specifik kvinna och inte för att han vill ha sex med henne utan för att han vill att hans fru ska det.
Frun vill absolut inte - hon attraheras inte det minsta av kvinnor och ser alltså inte vitsen med det hela. Mannen fortsätter att hinta och tjata, hon fortsätter att förklara sin ståndpunkt, de har diskuterat det sansat och de har grälat om det och faktum kvarstår. Han vill - hon vill inte.
Hur långt ska man jämka för att anpassa sig?
söndag 20 juni 2010
Trött men glad och nöjd
med min vecka hos Darlingen är jag!
Det är rätt underligt att när jag går här hemma och trampar så går tiden så snigellångsamt, men fem dagar i lilla Byn vid Havet liksom bara visslar förbi...
I och för sig så har jag aktiverat mig, men bara med sådant som jag tycker är roligt (åsså lite disk också, men det försvinner i den allmänna positivismen):
Jag har högtryckstvättat plank och utemöbler (men inte oljat/lackat/målat - för det är inge kul), storrensat förråd (eller snarare omorganiserat för sååå himla mycket kastade vi inte), tandemmålat en ytterdörr, grävt ner ett par funchior, sightseeat lite allmänt, cyklat en härlig runda (på den bästa cykeln såklart), varit i K-kna och shoppat loss på "nödvändigheter", badat fötterna i det iskalla havet och bara haft det allmänt bra.
Väl hemma igen förväntas jag förstå att en förkyld 17-åring inte kan plocka upp kläder från badrumsgolvet, eller ställa sin disk NERE I hon istället för bredvid samt att halva utensilieförrådet från köket står vid MIN dator eftersom det på något underligt vis är mer praktiskt så?
Sommarlov i en vecka och hon är redan fullständigt upp- och nedvänd....
MEN - jag är glad, jag är glad, jag är glad ändå! *intalar mig*
Anyhoo så får hon nog lära sig lite ändring, det är 14 dagar tills jag börjar jobba och under de åtta veckorna jobbet varar så är det faktiskt hon som får vara in charge of hushållet och sköta alla de där småsakerna som på nåt magiskt sätt verkar sköta sig själva när man är liten; byta toarulle, gå ut med soporna, sätta på hatten på tandkrämstuben, boka tvättid och allt annat sånt där kuligt! Det är inte det att hon inte KAN - det är snarare det att "nån" vanligtvis gör det, så hon slipper att ens tänka på det. Mitt fel - som vanligt ;-)
Men just nu ska jag bara njuta av mitt allmänna varande - it's good to be me!
Det är rätt underligt att när jag går här hemma och trampar så går tiden så snigellångsamt, men fem dagar i lilla Byn vid Havet liksom bara visslar förbi...
I och för sig så har jag aktiverat mig, men bara med sådant som jag tycker är roligt (åsså lite disk också, men det försvinner i den allmänna positivismen):
Jag har högtryckstvättat plank och utemöbler (men inte oljat/lackat/målat - för det är inge kul), storrensat förråd (eller snarare omorganiserat för sååå himla mycket kastade vi inte), tandemmålat en ytterdörr, grävt ner ett par funchior, sightseeat lite allmänt, cyklat en härlig runda (på den bästa cykeln såklart), varit i K-kna och shoppat loss på "nödvändigheter", badat fötterna i det iskalla havet och bara haft det allmänt bra.
Väl hemma igen förväntas jag förstå att en förkyld 17-åring inte kan plocka upp kläder från badrumsgolvet, eller ställa sin disk NERE I hon istället för bredvid samt att halva utensilieförrådet från köket står vid MIN dator eftersom det på något underligt vis är mer praktiskt så?
Sommarlov i en vecka och hon är redan fullständigt upp- och nedvänd....
MEN - jag är glad, jag är glad, jag är glad ändå! *intalar mig*
Anyhoo så får hon nog lära sig lite ändring, det är 14 dagar tills jag börjar jobba och under de åtta veckorna jobbet varar så är det faktiskt hon som får vara in charge of hushållet och sköta alla de där småsakerna som på nåt magiskt sätt verkar sköta sig själva när man är liten; byta toarulle, gå ut med soporna, sätta på hatten på tandkrämstuben, boka tvättid och allt annat sånt där kuligt! Det är inte det att hon inte KAN - det är snarare det att "nån" vanligtvis gör det, så hon slipper att ens tänka på det. Mitt fel - som vanligt ;-)
Men just nu ska jag bara njuta av mitt allmänna varande - it's good to be me!
måndag 14 juni 2010
Det är fortfarande mest gnäll här...
Just idag har jag exet och hans underbara slutledningsförmåga att tacka för det. Ty emedan han enligt egen utsaga har "stått för" så mycket ekonomiskt för våra gemensamma barn under den tid vi levde tillsammans anser han inte att det finns någon som helst anledning för honom att utöver detta reglera sin underhållsskuld till mig.
Nähä.
Ex är - åtminstone de ex som finns i min närhet - underliga varelser, och ibland undrar jag om de kommer från samma planet som vi andra, ibland undrar jag vilken sten de krupit upp under i från och ibland undrar jag....hur man gör sig av med dem?
En mig väldigt närstående person berättade om sitt ex, som tyckte det kändes relevant att leverera en styck utskällning för att det gemensamma barnet inte ätit innan det avhämtades. Att barnet ifråga hade vägrat att äta någon av de föreslagna matvarorna togs inte med i tankegången - man gör bara inte så mot sitt barn!!
Nähä.
Anyhoo...så har jag nu stillat mitt sinne och istället för att väldigt utförligt förklara för just mitt ex hur han skulle kunna reglera sin skuld till mig genom att dra ner på sin konsumtion - med tanke på vad Stumpan visade mig i StoraStaden idag att "pappa köpt" - bara svara helt kort på det som är relevant i hans långa och milt sagt aggressiva och oförskämda sms.
För sms är det jag får från den konflikträdde stackaren - de få gånger han mött mig face2face efter separationen har han inte varit tillnärmelsevis så kaxig som i sms:en och på msn. Intressant....
Men för att ändå avsluta både det här inlägget och den här dagen en gnutta positivt tänker jag berätta att jag minishoppat idag: tyg till ett par capribyxor till moi! Tillika 10 stycken armband samt ett styck JÄTTEROSA nagellack. Allt för den horribla summan av 170 kronor. Dessutom ska jag alldeles strax gå och sova och drömma om Hjärtat...
Parrrrtytime liksom =)
Nähä.
Ex är - åtminstone de ex som finns i min närhet - underliga varelser, och ibland undrar jag om de kommer från samma planet som vi andra, ibland undrar jag vilken sten de krupit upp under i från och ibland undrar jag....hur man gör sig av med dem?
En mig väldigt närstående person berättade om sitt ex, som tyckte det kändes relevant att leverera en styck utskällning för att det gemensamma barnet inte ätit innan det avhämtades. Att barnet ifråga hade vägrat att äta någon av de föreslagna matvarorna togs inte med i tankegången - man gör bara inte så mot sitt barn!!
Nähä.
Anyhoo...så har jag nu stillat mitt sinne och istället för att väldigt utförligt förklara för just mitt ex hur han skulle kunna reglera sin skuld till mig genom att dra ner på sin konsumtion - med tanke på vad Stumpan visade mig i StoraStaden idag att "pappa köpt" - bara svara helt kort på det som är relevant i hans långa och milt sagt aggressiva och oförskämda sms.
För sms är det jag får från den konflikträdde stackaren - de få gånger han mött mig face2face efter separationen har han inte varit tillnärmelsevis så kaxig som i sms:en och på msn. Intressant....
Men för att ändå avsluta både det här inlägget och den här dagen en gnutta positivt tänker jag berätta att jag minishoppat idag: tyg till ett par capribyxor till moi! Tillika 10 stycken armband samt ett styck JÄTTEROSA nagellack. Allt för den horribla summan av 170 kronor. Dessutom ska jag alldeles strax gå och sova och drömma om Hjärtat...
Parrrrtytime liksom =)
söndag 13 juni 2010
Lite avis
blev vi igår, Stumpan och jag....
Hon hade en kompis här som glatt berättade om sitt sommarjobb. Kul för henne, verkligen, och lika kul att hon hoppas kunna spara ihop stålars till nästa år då hon tar studenten och gärna vill åka till N.Y en vecka!
Mindre glada för hennes skull blev vi väl inte - men lite fundersamma på hur orättvist livet ibland faller sig - en stund senare när kompisens mobil ringer och hon blir erbjuden ännu ett sommarjobb....som hon så klart lika glatt tackade ja till. Förstå mig rätt nu bara - som vanligt är vi/jag inte missunsamma, bara lite avundsjuka!
Som en pendang till mitt förra inlägg angående hur märkligt det är att ungdomar över 16 inte kostar något på sommarlovet kan jag foga en annan intressant sak:
Eftersom jag har så låg inkomst har jag fått något från FK som heter "underhållsstöd vid växelvis boende". I mars anmälde jag ju (en månad för sent tack vara att exet bröt sitt löfte att fixa det hela) att Stumpan flyttat hit på heltid och i samband med det ansökte jag även om hjälp från dem att få det underhåll jag är berättigad till för henne från exet.
Ganska snabbt fick jag avslag på min ansökan om underhåll för februari och mars, dels på grund av Stumpan inte var folkbokförd hos mig from från 5 mars - dvs att jag gjort ansökan en månad för sent och dels på grund av att man bara kan få underhåll från FK from en månad efter att ansökan gjorts, dvs from april. Ok - so far, so good, regler är regler.
MEN, när jag häromdagen fick ett nytt brev från FK om att jag var återbetalningsskyldig för "underhållsstödet för växelvis boende" eftersom min son (?) varit bosatt på heltid hos mig sedan mars blev jag smått förvirrad. Att de har ett personnummer att gå på och att jag klart och tydligt skrivit ut Stumpans förnamn (som definitivt inte kan tolkas som något annat än ett kvinnonamn) förbryllade med - men inte lika mycket som det faktum att jag inte kan få det ena underhållet eftersom hon inte är skriven här och jag kan inte få det andra underhållet eftersom hon är skriven här? Detta alltså under en och samma månad?
Någon hjälp med att begära ut underhållet för april månad får jag inte heller - exet har ju betalat för maj och juni, om än väldigt sent och endast underrättat Stumpan (?) via Facebook (?) om sina försenade inbetalningar så aprilpengarna får jag väl se mig om i månen efter.
Usch, jag börjar känna mig lite bitter här....
Något som väger upp bitterheten är såklart det låååånga telefonsamtalet med http://http://medelaldersochtjockastpamitten.blogspot.com/ Veronica, all hjälp jag får av http://gladakatarina.bloggplatsen.se/ Katarina inför Malmöresan i höst, tänkvärda samtal med väninnan E och så klart som alltid mitt Hjärta http://denlillesnickarpojken.blogspot.com/
Aj lavv jo ål liksom!
Hon hade en kompis här som glatt berättade om sitt sommarjobb. Kul för henne, verkligen, och lika kul att hon hoppas kunna spara ihop stålars till nästa år då hon tar studenten och gärna vill åka till N.Y en vecka!
Mindre glada för hennes skull blev vi väl inte - men lite fundersamma på hur orättvist livet ibland faller sig - en stund senare när kompisens mobil ringer och hon blir erbjuden ännu ett sommarjobb....som hon så klart lika glatt tackade ja till. Förstå mig rätt nu bara - som vanligt är vi/jag inte missunsamma, bara lite avundsjuka!
Som en pendang till mitt förra inlägg angående hur märkligt det är att ungdomar över 16 inte kostar något på sommarlovet kan jag foga en annan intressant sak:
Eftersom jag har så låg inkomst har jag fått något från FK som heter "underhållsstöd vid växelvis boende". I mars anmälde jag ju (en månad för sent tack vara att exet bröt sitt löfte att fixa det hela) att Stumpan flyttat hit på heltid och i samband med det ansökte jag även om hjälp från dem att få det underhåll jag är berättigad till för henne från exet.
Ganska snabbt fick jag avslag på min ansökan om underhåll för februari och mars, dels på grund av Stumpan inte var folkbokförd hos mig from från 5 mars - dvs att jag gjort ansökan en månad för sent och dels på grund av att man bara kan få underhåll från FK from en månad efter att ansökan gjorts, dvs from april. Ok - so far, so good, regler är regler.
MEN, när jag häromdagen fick ett nytt brev från FK om att jag var återbetalningsskyldig för "underhållsstödet för växelvis boende" eftersom min son (?) varit bosatt på heltid hos mig sedan mars blev jag smått förvirrad. Att de har ett personnummer att gå på och att jag klart och tydligt skrivit ut Stumpans förnamn (som definitivt inte kan tolkas som något annat än ett kvinnonamn) förbryllade med - men inte lika mycket som det faktum att jag inte kan få det ena underhållet eftersom hon inte är skriven här och jag kan inte få det andra underhållet eftersom hon är skriven här? Detta alltså under en och samma månad?
Någon hjälp med att begära ut underhållet för april månad får jag inte heller - exet har ju betalat för maj och juni, om än väldigt sent och endast underrättat Stumpan (?) via Facebook (?) om sina försenade inbetalningar så aprilpengarna får jag väl se mig om i månen efter.
Usch, jag börjar känna mig lite bitter här....
Något som väger upp bitterheten är såklart det låååånga telefonsamtalet med http://http://medelaldersochtjockastpamitten.blogspot.com/ Veronica, all hjälp jag får av http://gladakatarina.bloggplatsen.se/ Katarina inför Malmöresan i höst, tänkvärda samtal med väninnan E och så klart som alltid mitt Hjärta http://denlillesnickarpojken.blogspot.com/
Aj lavv jo ål liksom!
torsdag 10 juni 2010
Dags att andas ut..
eller kanske tid att börja andas?
Här har firats student i dagarna två - först målarflikkan Ajax i tisdags och sedan Muskelputte igår.
Utan att förveckla mig in i för många detaljer kan jag ju säga att det har krävts en viss planering. Planering som jag i förstone fått veta att jag inte behöver bry mig om, men som sedan huxflux har lämpats över på mig. Det har varit diskussioner om ekonomi, ansvar och rättigheter - men underligt nog inga skyldigheter....
Hur som haver så hade sonen en JÄTTEFIN student, han var precis så nöjd och glad som en student ska vara på sin dag (även om den äldre generationen var mycket noga med att påpeka att det inte är någon konst att ta studenten nu förtiden), jag är mer än nöjd med min insats även om jag bara sov knappa två timmar natten innan av ren nervositet över huruvida min sitstaminutenplanering skulle gå i lås hela vägen - men det gjorde den och imorgon börjar gossen jobba "på allvar".
Jag kan inte vara tillräckligt tacksam för att båda mina pojkar valt yrkesinriktade utbildningar och även fått jobb direkt efter studenten inom just den genre de utbildat sig till. Det kallar jag
FLYT!
Idag gör jag ingenting, imorgon slutar Stumpan skolan - sen är det 10 långa veckors sommarlov. Är det någon som har några veckors jobb till henne? Varken hon eller jag ser så värst mycket fram emot en så lång ledighet, vi vet båda av erfarenhet att sovmorgnarna är skönast de första två- tre veckorna och sen blir sysslolösheten mest bara påfrestande. Ekonomin är ju inte heller på topp under sommaren när studiebidraget uteblir. På ett sätt är det naturligtvis fullt förståeligt - det är ju ersättning för deras arbete i skolan. På ett annat sätt är det fullständigt ofattbart - barnbidraget kommer ju 12 månader om året? Så barn under 16 får kosta på sommaren, men inte de över 16?
För...sanningen är ju den att även om de rent praktiskt kan arbeta och tjäna ihop en slant i den åldern så dräller det ju inte precis med sommarjobb...Hon har sökt, både de anordnade av skola/kommun/landsting och en del andra men till det förstnämnda var det närmare 650 sökande till 45 jobb, plus att de så behändigt hade glömt att notera på ansökningshandlingarna att hon var tvungen att vara skriven i den kommun där hon går i skolan och det är hon ju inte, vi bor i grannkommunen..så, inget sommarjobb och inga pengar :(
Nåväl, det har gått förut och får väl gå i år igen även om det känns snopet och ärligt talat ganska tråkigt. Ännu tråkigare blir det ju (på sätt och vis) eftersom jag ju ska jobba hela juli och augusti och därmed blir det inte ens några dagsutflykter. Det återstår att se - "tag inte ut morgondagens bekymmer i förväg" brukar kunna vara mitt motto så jag kör väl på det!
Här har firats student i dagarna två - först målarflikkan Ajax i tisdags och sedan Muskelputte igår.
Utan att förveckla mig in i för många detaljer kan jag ju säga att det har krävts en viss planering. Planering som jag i förstone fått veta att jag inte behöver bry mig om, men som sedan huxflux har lämpats över på mig. Det har varit diskussioner om ekonomi, ansvar och rättigheter - men underligt nog inga skyldigheter....
Hur som haver så hade sonen en JÄTTEFIN student, han var precis så nöjd och glad som en student ska vara på sin dag (även om den äldre generationen var mycket noga med att påpeka att det inte är någon konst att ta studenten nu förtiden), jag är mer än nöjd med min insats även om jag bara sov knappa två timmar natten innan av ren nervositet över huruvida min sitstaminutenplanering skulle gå i lås hela vägen - men det gjorde den och imorgon börjar gossen jobba "på allvar".
Jag kan inte vara tillräckligt tacksam för att båda mina pojkar valt yrkesinriktade utbildningar och även fått jobb direkt efter studenten inom just den genre de utbildat sig till. Det kallar jag
FLYT!
Idag gör jag ingenting, imorgon slutar Stumpan skolan - sen är det 10 långa veckors sommarlov. Är det någon som har några veckors jobb till henne? Varken hon eller jag ser så värst mycket fram emot en så lång ledighet, vi vet båda av erfarenhet att sovmorgnarna är skönast de första två- tre veckorna och sen blir sysslolösheten mest bara påfrestande. Ekonomin är ju inte heller på topp under sommaren när studiebidraget uteblir. På ett sätt är det naturligtvis fullt förståeligt - det är ju ersättning för deras arbete i skolan. På ett annat sätt är det fullständigt ofattbart - barnbidraget kommer ju 12 månader om året? Så barn under 16 får kosta på sommaren, men inte de över 16?
För...sanningen är ju den att även om de rent praktiskt kan arbeta och tjäna ihop en slant i den åldern så dräller det ju inte precis med sommarjobb...Hon har sökt, både de anordnade av skola/kommun/landsting och en del andra men till det förstnämnda var det närmare 650 sökande till 45 jobb, plus att de så behändigt hade glömt att notera på ansökningshandlingarna att hon var tvungen att vara skriven i den kommun där hon går i skolan och det är hon ju inte, vi bor i grannkommunen..så, inget sommarjobb och inga pengar :(
Nåväl, det har gått förut och får väl gå i år igen även om det känns snopet och ärligt talat ganska tråkigt. Ännu tråkigare blir det ju (på sätt och vis) eftersom jag ju ska jobba hela juli och augusti och därmed blir det inte ens några dagsutflykter. Det återstår att se - "tag inte ut morgondagens bekymmer i förväg" brukar kunna vara mitt motto så jag kör väl på det!
måndag 7 juni 2010
Fy vad jag är slarvig!
Flera dagar utan blogginlägg och det som till slut kommer är inte ens roligt?
Jag har lite fullt upp med att LEVA och som allt annat i mitt liv verkar det komma i skov. I helgen var det Hjärtat för hela slanten och jag kan ju inte gärna kliva upp mitt i natten när han sover för att blogga? Förresten är jag alldeles för blyg för att blogga om våra helger....
Om någon mot förmodan skulle undra så var ovanstående mening djupt ironisk. Nä, vissa saker bör hållas privata, det har till och med jag fattat. Men är det nån som undrar över något så är det bara att fråga! Eller inte.....
För det handlar ju inte enbart om mig längre. Det finns en significant other som jag måste lära mig att ta hänsyn till, utan att därför begränsa mig själv och vrida mig ur mig själv. Tack och lov är han (ja, jag menar dig Hjärtat) inte på något sätt omöjlig men så här över tid har jag kommit fram till att vi är oerhört olika i mångt och mycket.
Inget fel i det, absolut inte - "opposites attract" heter det ju och tantpralinerna vill jag ändå inte ha. Det enda jag kan komma på är riktigt opraktiskt är att jag älskar att åka karusell men inte han. Fast å andra sidan så har jag ju då en "designated bagholder"?
Bäst av allt (förutom det där som ni inte får fråga om) är väl ändå att vi faktiskt kommer överens. Jag ska tydligen inte vara bra på det men det kanske är så att det beror på vem ens med/motpart är? Om huruvida man kan diskutera och enas om vad som funkar för just oss två och inte styvnackat säger "så här ska jag ha det".
Jag vet att jag är urkass på att planera till exempel (jag har ju övat mig i form för det) men är det nu så att det verkligen behövs planeras så får jag lyfta mig i håret och skaka fram en plan.
Av hänsyn.
Av omtanke.
Av...kärlek?
Jag har lite fullt upp med att LEVA och som allt annat i mitt liv verkar det komma i skov. I helgen var det Hjärtat för hela slanten och jag kan ju inte gärna kliva upp mitt i natten när han sover för att blogga? Förresten är jag alldeles för blyg för att blogga om våra helger....
Om någon mot förmodan skulle undra så var ovanstående mening djupt ironisk. Nä, vissa saker bör hållas privata, det har till och med jag fattat. Men är det nån som undrar över något så är det bara att fråga! Eller inte.....
För det handlar ju inte enbart om mig längre. Det finns en significant other som jag måste lära mig att ta hänsyn till, utan att därför begränsa mig själv och vrida mig ur mig själv. Tack och lov är han (ja, jag menar dig Hjärtat) inte på något sätt omöjlig men så här över tid har jag kommit fram till att vi är oerhört olika i mångt och mycket.
Inget fel i det, absolut inte - "opposites attract" heter det ju och tantpralinerna vill jag ändå inte ha. Det enda jag kan komma på är riktigt opraktiskt är att jag älskar att åka karusell men inte han. Fast å andra sidan så har jag ju då en "designated bagholder"?
Bäst av allt (förutom det där som ni inte får fråga om) är väl ändå att vi faktiskt kommer överens. Jag ska tydligen inte vara bra på det men det kanske är så att det beror på vem ens med/motpart är? Om huruvida man kan diskutera och enas om vad som funkar för just oss två och inte styvnackat säger "så här ska jag ha det".
Jag vet att jag är urkass på att planera till exempel (jag har ju övat mig i form för det) men är det nu så att det verkligen behövs planeras så får jag lyfta mig i håret och skaka fram en plan.
Av hänsyn.
Av omtanke.
Av...kärlek?
onsdag 2 juni 2010
Jag ville gärna
skriva nåt idag!
Nåt roligt, eller spännande - eller åtminstone nåt engagerande och som skapade eftertanke.
Men det kändes ungefär som när den lille mannen gick med tyg till Mäster skräddare: Det blidde bara en tumme!
Här är kaos och stiltje på samma gång, för mycket och ingenting att göra och ur det föds;
bloggtorka!
Men ett intressant citat klämmer jag in, till er förnöjelse!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
