Rapport från skvallerhålan:

Häromdagen blev jag ordentligt varse om att jag flyttat tillbaka till LillaByn. Tyvärr inte genom en delegation av förnäma högt uppsatta personer med blomsterkvastar och presentkort till Byn (fåtaliga) butiker utan genom..........TADAAAAA: skvaller! Den här gången om mig själv. Jag har - för ett ytterst litet fåtal personer, vilka jag räknar som nära vänner - berättat något ganska personligt om mig själv. Jag har inte bett någon av dem att hålla det hemligt, dels för att det inte är av den digniteten och dels för att åtminstone jag personligen anser att en sådan sak på något sätt underförstått inte är något man för vidare till kreti och pleti. Tydligen delade inte alla mina vänner den uppfattningen - för en dag när jag loggade in på Facebook fick jag - från en ytlig bekant, en av de mest lösmynta i samhället och tillika en person som för övrigt aldrig någonsin hör av sig, kommeterar eller gillar statusar - en chattfråga där h*n ville veta aaaaaaaaaaaaaaaaallt om just det här personliga. Jag tackade hövligt för visat intresse och sa att det i och för sig inte var någon hemlighet men att sådant diskuterar jag med dem det vederbör och avrundade med att skriva att jag förutsatte att h*n kan och vill respektera min önskan om att själv få vara den som om behovet uppstår, berättar det för dem jag vill (nej, jag är INTE gravid). Gissa om det svaret uppskattades? Tvärtom kära ni.....jag upplystes i en allt annat än hövlig ton om att h*n "bara ville vara till hjälp" men om det inte dög då fick jag väl skylla mig själv om de rykten som spreds blev felakriga - för rykten skulle uppenbarligen spridas, oavsett min önskan? Eftersom det inte var så oerhört svårt för mig att lista ut varifrån personen ifråga hade hört berättas om mig skickade jag även iväg ett sms till den jag tyvärr tvingats inse hanterat mig och min personliga integritet valhänt för att be att ingen vidare information skulle spridas - och absolut inte till skvallerbyttan. Och här kommer Tiotusenkronorsretoriskafrågan: Har jag fått något svar på mitt sms, har jag fått någon reaktion whatsoever? Naturligtvis inte, det är förmodligen lättare att stoppa huvudet i sanden och låtsas inte förstå sitt iofs lilla men dock felsteg. Det här med personligt ansvar är en stor och vansklig sak.....

Imorgon

ska jag äntligen vara ledig. Det låter ju något, efter att ha varit ledig en hel lång helg - fredagen inräknad! Fast jag vet inte - den här helgen som just passerat måste väl ha varit en av de kortaste i manna/kvinnominne? Inte enbart beroende på den där timmen som någon - oklart vem - stal ifrån oss när vi intet ont anande låg och snusade och sov på lördagsnatten. Inte enbart beroende på att jag tyckte att Hjärtat inte mer än hann komma hit förrän han plötsligt skulle åka hem igen. Inte enbart beroende på att vi hade massor av planer om vad som skulle göras i helgen och faktist inte fick någonting av det gjort... Nej, jag tror faktiskt att det var något o-magiskt med den här gågna helgen och fler sådana o-magiskheter betackar jag mig väldeliga för! Men just det - det var ju min lediga tisdag jag hade för ögonen nu och jag gissar att den kommer att vissla förbi ännu snabbare än helgen, speciellt som jag har tänkt mig att göra en hel massa saker. Det är ett tag sedan jag var ledig på min lediga tisdag faktiskt och då borde jag kanske sätta mig i soffan och bara njuta av den? Fast....egennyttig som jag är ringde jag istället min lille far med baktanken att han kunde komma hit och entusiasmera mig till diverse arbete som jag egentligen tycker är rätt kul - men inte att utföra ensam. Pilutta mig liksom....inte får han komma hit själv, han tar såklart med morsan också och då blir det ju inget utomhusarbete - då blir hon ju ensam inomhus och det går ju inte :( Jaja, det blir sällan som man tänkt sig - kanske speciellt inte när man är så ego som jag?

Men det är väl lite konstigt?

Är det bara jag?

Är det kvinnligt?

Är det rent av mänskligt?

Det här med att ha konstant dåligt samvete alltså. För det spelar banne mig ingen roll, jag kan nog ha dåligt samvete för jordbävningen i Japan, trots att jag bevisligen inte var där och gick med tunga steg - men det kanske är min tyngd på DENNA sidan jordklotet som orsakat den? Ja, ungefär lika logiskt löper mina tankebanor om det på lite närmare håll.

Idag har jag dåligt samvete för att vännen H - som varit i Asien och där lovat att shoppa på sig lite pryttlar till mig och Stumpan - bara lyckats få tag på de sammanlagt två saker jag och kompisen M ville ha, och inget av de sju Stumpan beställde. Hon har väntat, längtat och sett fram emot att paketet ska anlända och idag när hon fick sms om att det kommit blev hon alldeles jätteglad - och jag fick kämpa med henne för att hålla tårarna tillbaka när hon öppnade det och insåg att hon blev utan. Om man är 8 år eller 18 år - det gör lika ont i vilket fall.

Jag har ett konstant dåligt samvete för att hon har en far som skiter i henne, så till den milda grad att han inte ens kommer ihåg att betala ut underhåll, ringa henne på hennes födelsedag eller vilken annan sketen torsdag som helst och som utan att ens kommentera saken låter henne upptäcka att han ger bort både hennes kläder och saker till sin nya kvinnas något yngre dotter.

Jag har dåligt samvete för att jag har vänner som hör av sig och kommer och hälsar på mig - när hon är utfryst ur klassen och inte längre har ork att försöka skapa nya kontakter.

Jag har till och med mitt i min egen glädje dåligt samvete för att jag träffat Hjärtat och att jag mår så bra tillsammans med honom - när hon blir illa behandlad av killar som fångar hennes intresse, höjer hennes förhoppningar och sen tvärslutar att höra av sig.

Och det här är ju alltså bara ett av mina tre barn.....och sen kommer Hjärtat, LilleFar, vännerna, huset, jobbet och allt annat som jag kan förebrå mig för att jag inte ordnar mer med.

Är det bara jag eller?

Jag är ju

en "list- tok" så trots att jag inte fått någon utmaning, och för att hålla lite liv i min tynande blogg kletar jag in en lista här:

Skor: Har varit en fullständig sko-fetishist i större delen av mitt liv men har med åren blivit så jämrans kräsen att jag hellre låter bli att handla än köper något som inte är fullständigt PERFEKT!

Sneakers: Vet jag faktiskt inte riktigt vad det är ...jag har ett par Reebok Walkingshoes nu, och jag tokgillade mina Rykö men för övrigt går allt vad träningsdojjor och tygskor heter fetbort!

Jeans: Aldrig - känner mig som om jag vore iklädd tvångströja när jag har jeans :(

T-shirt: Aldrig det heller. Har aldrig i mitt liv haft en snygg t-shirt och aldrig sett nån som jag tyckt det om heller....Överhuvudtaget går tröjor med tryck bort - ja, tröjor i stort faktiskt - jag är mer av en blus/skjort/bussarong/klänningmänniska.

Underkläder:Funktionella, alltid svarta. Inget bjäfs och prål, det är inte jag liksom...

Väska: Är jag så illa tvungen att ha eftersom jag har för få fickor på mina kläder för att få rum med det jag vill/behöver ha med mig en vanlig dag. Och när jag ändå har handväska så är den fullproppad med diverse skit som jag egentligen inte behöver. Insexnyckel, nagelsax, virknål och sånt....

Plånbok: Tidigare en oversized hjälphjärna ala almanacksmodell, men sedan jag lärde mig kalenderfunktionen i mobilen har jag reducerat plånboken till det minstaste jag kunde hitta. Med barnsäkert knäppe, så att jag inte ska impulshandla för mycket ;-)

Solglasögon: Jorå, en absolut nödvändighet eftersom jag annars kisar i solen och drar på mig huvudvärken från helvetet.

Klocka: Har en sjupersnygg som jag köpte främst för armbandets skull för mååånga år sedan. Nu är armbandet slitet och fult och jag hittar inget godtagbart som ersättning och då får klockan på mobilen duga - för övrigt är min arbetsplats fullsketen med klockor både högt och lågt så jag reder mig...

Smycken: Oja, jag ÄLSKAR bling-bling, men det ska vara exakt "rätt" - jag bär inte vad som helst ba'fatt det är av ett visst märke eller en viss prisnivå - handlar gärna lågprisvarianter eftersom jag har en fantastisk förmåga att tappa både öronhängen och ringar. Ena favvoringen har jag faktiskt fått av StoraSyster, en sån där som har varit en liten gaffel tidigare. Den andra i glasfusionteknik har jag designat själv och är mycket nöjd med :) Öronhängen ska vara stora och dingliga - men inte tacky för det.

TV: Neh....vi har tre stycken gamla tjocktv i hemmet men jag kollar väldigt sällan på någon av dem...

Mobiltelefon: Den billigaste möjliga som jag kan ringa, messa och kalendra mig på. Det räcker bra för mig.

Dator: En stationär HP. Som det mesta i teknikväg i min närhet; funktionell men inte glammig.

Lotion: Nah, sånt är jag dålig på - vilket tyvärr innebär att jag går runt och dammar på vinterhalvåret och lovar mig själv att "snart" börja smörja in mig...

Deodorant: Jorå, det använder jag. Helst deostick men en favorit är Niveas "Pearl" som doftar alldeles lagom - fast den hade de inte där jag akuthandlade sist så det blev en annan ur deras sortiment och den klibbar och stinker. Men beggars can't be choosers så jag får väl använda den ett tag till - så länge jag härdar ut!

Tandkräm: Där är jag en allätare - fast jag äter förstås inte tandkräm, det blir så bubbligt i magen :)

Schampo/Balsam: Schampo, ja - byter sort då och då, för det har hårfrisörskan sagt att jag ska. Eftersom jag har Sveriges rakaste hår som inte trasslar ens om jag tuperar det har jag aldrig riktigt förstått syftet med att använda balsam?

Tvål: Ja, till händerna - just nu en som doftar honung och mandel.

Parfym: DKNY:s "Delicious" och en billighetsgrej jag hittade som doftar vanilj - den är god!

Mineralvatten: Nah, det dricker Hjärtat så det räcker för oss båda två - jag föredrar vatten utan bubblor.

Vin: Jag tål inte tanninerna i rött vin så bra så därför håller jag mig helst till vitt, hittade ett jag gillade som hette "Twisted" men som naturligtvis var en tillfällighetsvara och hädanefter måste beställas - och jag dricker så sällan vin att jag såklart inte kommer ihåg att beställa till de (få) tillfällen jag hade velat ha det...

Drink: Chokladoman som jag är så säger jag nog "White Russian" - inget finlir här inte ;-)

Bröd: Ja, ju mer "fågelmat" det är i brödet, desto bättre. Men jag är inte mycket för mackor faktiskt...

Mat: är bra. Men jag tycker att jag blir sämre och sämre på att både laga och äta - tydligen tvärtemot den allmänna trenden?

Glass: Ja GUD ja! Glass är inte ett alternativ, det är en livsnödvändighet! En gräddig mjukglass skulle jag kunna döda för när jag är på det humöret och chokladglass går så klart alltid hem. Ica har en som heter "Trippel Chokladrippel" och den mina vänner - den skulle jag nog kunna leva på!?

Godis: Periodvis - ibland kan det gå flera veckor utan att jag äter något, sen tokäter jag ett tag och så gör jag uppehåll igen. Choklad såklart - favoriten just nu är mörk med tranbär, och lakrits funkar också. Men sega råttor och tantpraliner överlämnar jag till pöbeln ;-)

Säng: Ja, det har jag en. Märke okänt, men den är hård och bra och jag sover som en klubbad säl i den - allra bäst med sällskap!

Magasin: Say what? Det jag inte har i mitt hem och det jag inte använder har åkt till bättre behövande. "Rensa i röran med Feng Shui" är (bortsett från barnen och Hjärtat) det bästa som hänt mig!

Hur kan det vara möjligt?

Idag hade vi två personal sjuka - igen´+ en som var tvungen att gå tidigare på grund av ett möte. När T och jag räknade efter kom vi fram till att vi troligtvis inte varit fullbemannade alla dagar i en enda hel vecka sedan vårterminen startade. En del dagar är jag tre personer, en del två och väldigt sällan den enda jag ska vara. Intressant nog så är det alltid jag, som är sist in som ska täcka upp för de som är frånvarande. Ännu intressantare är att jag över tid fått mer och mer ansvar för den mest autistiska eleven, tillika den elev som har svårast för förändring och trots det är det jag som ska rucka på tidigare uppgjorda planeringar.

Nu går det snart inte längre, personal kommer tillbaka trots att de egentligen inte ännu är friska - vilket innebär att de kan smitta oss andra, att de kör slut på sig själva och får gå hem en runda till.

Idag gick jag till rektor med frågan om hur vi ska lösa den här veckan, vi som släpar oss till jobbet går på knäna, den individanpassade undervisningen som vi slitit så med att ta fram faller i flera delar varje vecka när vi får pussla med personalresurserna. Vi måste ha vikarie, vi kan inte fortsätta med att täcka upp för varandra!

Svaret jag får är kortfattat: Det FINNS INGA vikarier.

Jag vill inte påstå att någon är en lögnare, men nog undrar jag - i det rådande arbetsmarknadsläget, kan det verkligen vara möjligt att det inte finns någon eller några människor som både kan och är lämpliga att vikariera hos oss?

Eller är det helt enkelt så att det av ren bekvämlighet, eller av ohejdad vana helt enkelt inte eftersöks några vikarier?

Jag vet vilket alternativ jag tror på......

Inte är jag

ensam om att ibland tycka att det blir lite för mycket?

För det är lite mycket nu, både på en global och en högst personlig nivå - även om det är stor skillnad mellan jodbävnings/tsunami/kärnkraftskatastrofen i Japan och mitt lilla liv. Mitt lilla liv är inte ens i katastrofläge utan bara lite snurrigt. Om ni undrar så är det i allra högsta grad bra med kärleken, det är väl en av få saker jag inte tänker klaga över ;-)

Något annat jag inte heller tänker klaga över utan mest bara fundera lite kring är det faktum att en av lärarna på skolan ringde till mig idag, i egenskap av privatpersoner båda två. Det är nämligen så här [kort bakgrundshistoria] att Stumpan gör sin praktik på min arbetsplats. Stumpan har, och har i många år haft sin alldeles egna klädsmak: goth goes punk goes trash goes....nånting annat?

Igår och idag har hon haft samma utstyrsel på sig: en slags kort "tubklänning" i svart, med skinnjacka över, hudfärgade nylonstrumpor, strumpebandshållare och så svarta nylonstrumpor överst samt stålhättekängor. Inte your average stekarbrud, och även om jag ibland har både höjt på ögonbrynen och varnat henne för att hon kommer att bli bedömd efter sin klädsel så har jag alltid varit stolt över att hon har en egen stil och att hon vågar stå för den.

Men idag fick jag alltså ett samtal från en kollega som sade att h*n hade "ett problem". Problemet är alltså Stumpans klädsel. Det hade inkommit klagomål på den från både lärare och elever. Fegt nog har ingen, varken mer eller mindre vuxen individ vågat ta upp saken med henne själv, inte ens läraren ifråga utan h*n bad mig tala med henne för att "få till stånd en förändring".

Naturligtvis blev hon illa berörd. Både av det faktum att folk blivit upprörda av hennes klädsel, att ingen vågat ta det face2face med henne och inte minst för att hon ska respektera andras åsikter och/eller ideologier/religioner och klä på sig.....men ingen respekterar hennes rätt att klä sig som hon vill?

Kalla mig gärna främlingsfientlig, men om Stumpan hade menat att de slöjbärande kvinnorna och turbanbärande männen på skolan hade stridit mot hennes ideologiska uppfattning så är jag OERHÖRT tveksam till om någon lärare hade ringt hem till dem och begärt en förändring i deras klädsel?

Jag vet inte jag - men hänsyn och respekt är väl något som måste verka båda vägarna för att vara värda sin innebörd?

Så insnöad att

hälften kunde vara nog är jag.

Tack och lov inte insnöad i bokstavlig bemärkelse, jag är mer än nöjd med den flingformiga nederbörd vi har haft hittills den här vintern så för min del behöver det alls inte komma mer.

Nej, jag är insnöad vad gäller mitt fokus just nu. Det existerar enbart två samtalsämnen för mig för tillfället: ved och jobbet.

Ved på grund av den bristfälliga tillgången, priset och sena leveransen av den.

Jobbet på grund av det krisläge vi befinner oss i och har gjort sedan veckan innan sportlovet.

Åsså kryddar jag till det med lite födelsedagsfirande med ojämna mellanrum och sen tog tid och ork liksom tvärslut.

Blogga, det är en hastgöra i väntan på antingen ved eller buss till jobbet, eller telefonsamtal om ved eller jobbet.

Förstår ni hur insnöad jag är?