gör mig en enda jävla dugg gladare, men jag har fått ännu mer bekräftelse på att ex många gånger gör livet lite mer komplicerat att leva:
Idag ringde MuskelPutte och berättade att bilen pappa lovat honom att åka runt i på StoraStadens gator på studentdagen - den vart helt plötsligt uppbokad på annat håll....
Skånska väninnan ringde och berättade att hon fått sina misstankar bekräftade; hennes ex har systematiskt under ett par års tid tömt båda barnens sparkonton på ganska mycket pengar - pengar som det inte ens ursprungligen är han som har satt in och detta har han lyckats med genom att förfalska hennes signatur....
Väninnan i norr har ett ex som på pin kiv och av ren prestige tänker förstöra sonens studentfirande genom att dyka upp oinbjuden....
Och på vilka är det som uppgiften att lösa/hantera detta faller?
Jo, på mammorna så klart.
Naturligtvis vill jag (och de flesta andra mammor också) finnas till för våra barn till 100% - men när det gång efter gång innebär att papporna kan bära sig åt som jag vet inte vad och att allting på något magiskt sätt alltid ordnar sig ändå kan det ibland kännas på gränsen till övermäktigt.
Nej - jag är ingen manshatare, jag ogillar bara å det skarpaste människor som inte vet att uppföra sig mot andra och för tillfället råkar de i dessa fall tillhöra det manliga könet.
måndag 31 maj 2010
Detta livet - det enda (?)
Jag har en sjuhelvetes massa åsikter om allt - och lite till. En del ventilerar jag glatt, andra ruvar jag en stund på, jag är aldrig medvetet elak men jag står alltid för vad jag tycker. Jag är noga med att poängtera - speciellt i skrift - att det här är min egna och högst personliga åsikt. Jag kan ibland överväga att byta ståndpunkt om man kan motivera mig till det. Det är klart att det irriterar folk att jag är jag och dessutom är det ganska högljutt och bestämt!
Jag är fullt medveten om att en del av mina åsikter är kontroversiella, andra är förlegade och mossiga, andra åter igen smått chockerande - men det är mina åsikter.
Häromsistens kom jag i diskussion med en man som bestämt hävdade att "kvinnor är alldeles för kräsna". Jag bad honom utveckla och han riposterade då med att han blev nobbad av alla brudar; "till och med de skitfula nobbar mig för att de vet att vi snubbar är så desperata". Diskussionen gick fram och tillbaka ett tag och jag försökte puffa hans tankar lite åt det hållet att alla är olika och söker olika saker hos en eventuell partner, att det ju faktiskt kunde vara bra att veta vad man ville med sitt liv och hur man tänker sig att mannen i det livet ska vara för att det ska bli optimalt.
Men icke.
Förståelsen var noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt övergick han till att ösa galla över mig.
Ungefär i samma veva ramlade jag in i en diskussion där en flock jämförelsevis unga kvinnor diskuterade vad man kunde förvänta sig av en partner. Det var tydligen inte mycket, och jag blev sorgsen. Där fanns hon som levde med en jämnårig man och två barn i dagisåldern, mannen var arbetslös och spelade WoW hela dagarna medan kvinnan var på jobbet och barnen på dagis. Där var hon vars man skrek och svor åt henne så fort hon öppnade munnen. Där var hon som fått höra av sin man sedan 13 år tilbaka att hon nu var för fet för att ha sex med - han tände inte på henne längre, men ville inte skiljas för barnens och det sociala livets skull. Där var hon vars sambo vägrade ta med henne till svärföräldrarna eftersom "hon inte är den sortens tjej de ville se honom med". Jag skulle kunna fylla på med massor av liknande exempel - och gemensamt för dem alla var att strax efter de beklagat sig över sin respektive och fått medhåll av andra så tvärvände de och hävdade att "jamen jag älskar honom ändå, när det är bra så är det skiiiitbra"
När jag ifrågasatte vad kärlek verkligen innebär (för mig bör jag tillägga) blir det plötsligt jag som blir hatobjektet.
Förståelsen är noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt så övergår man till att ösa galla över mig.
Missförstå mig rätt nu - jag anser inte att jag är ett orakel, ett mirakel - jag har inte alla svaren och vet inte vad som är "rätt"
men
jag vet att vi alla har en skyldighet:
Att under detta enda liv vi lever se till att leva det så bra som vi bara kan. Vår största skyldighet är mot oss själva - för om inte jag mår bra kan inte min omgivning må bra.
Kasta skäppavis med skit på mig för att jag envist förfäktar den åsikten, det kan jag lätt ta. Bli gärna förnärmad när jag klampar på dina tår, då har jag åtminstone väckt dig och kanske, kanske kan jag vara det där lilla envisa gruskornet i din sko som irriterar och till slut får dig att stanna upp och fundera på vad mer exakt det är som egentligen skaver? Ta gärna illa upp för att jag skriver dig på näsan att du har ansvar för ditt eget liv, då reagerar du åtminstone och är inte död inuti.
Jag tar det, jag har inget behov av att bli omtyckt av kreti och pleti - den insikten var en del av vägen till mitt eget "tillfrisknande", min väg att ta vara på min skyldighet mot mig själv. Jag kommer att fortsätta att vara gruskornet i skon, blomflugan mitt framför ögonen, tejpen som fastnar först på vänstertummen, sen på höger långfinger för att sen häfta vid vänster lillfinger.
Och vettu vad?
Det är inte bara min skyldighet - jag gillar det också! =)
Jag är fullt medveten om att en del av mina åsikter är kontroversiella, andra är förlegade och mossiga, andra åter igen smått chockerande - men det är mina åsikter.
Häromsistens kom jag i diskussion med en man som bestämt hävdade att "kvinnor är alldeles för kräsna". Jag bad honom utveckla och han riposterade då med att han blev nobbad av alla brudar; "till och med de skitfula nobbar mig för att de vet att vi snubbar är så desperata". Diskussionen gick fram och tillbaka ett tag och jag försökte puffa hans tankar lite åt det hållet att alla är olika och söker olika saker hos en eventuell partner, att det ju faktiskt kunde vara bra att veta vad man ville med sitt liv och hur man tänker sig att mannen i det livet ska vara för att det ska bli optimalt.
Men icke.
Förståelsen var noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt övergick han till att ösa galla över mig.
Ungefär i samma veva ramlade jag in i en diskussion där en flock jämförelsevis unga kvinnor diskuterade vad man kunde förvänta sig av en partner. Det var tydligen inte mycket, och jag blev sorgsen. Där fanns hon som levde med en jämnårig man och två barn i dagisåldern, mannen var arbetslös och spelade WoW hela dagarna medan kvinnan var på jobbet och barnen på dagis. Där var hon vars man skrek och svor åt henne så fort hon öppnade munnen. Där var hon som fått höra av sin man sedan 13 år tilbaka att hon nu var för fet för att ha sex med - han tände inte på henne längre, men ville inte skiljas för barnens och det sociala livets skull. Där var hon vars sambo vägrade ta med henne till svärföräldrarna eftersom "hon inte är den sortens tjej de ville se honom med". Jag skulle kunna fylla på med massor av liknande exempel - och gemensamt för dem alla var att strax efter de beklagat sig över sin respektive och fått medhåll av andra så tvärvände de och hävdade att "jamen jag älskar honom ändå, när det är bra så är det skiiiitbra"
När jag ifrågasatte vad kärlek verkligen innebär (för mig bör jag tillägga) blir det plötsligt jag som blir hatobjektet.
Förståelsen är noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt så övergår man till att ösa galla över mig.
Missförstå mig rätt nu - jag anser inte att jag är ett orakel, ett mirakel - jag har inte alla svaren och vet inte vad som är "rätt"
men
jag vet att vi alla har en skyldighet:
Att under detta enda liv vi lever se till att leva det så bra som vi bara kan. Vår största skyldighet är mot oss själva - för om inte jag mår bra kan inte min omgivning må bra.
Kasta skäppavis med skit på mig för att jag envist förfäktar den åsikten, det kan jag lätt ta. Bli gärna förnärmad när jag klampar på dina tår, då har jag åtminstone väckt dig och kanske, kanske kan jag vara det där lilla envisa gruskornet i din sko som irriterar och till slut får dig att stanna upp och fundera på vad mer exakt det är som egentligen skaver? Ta gärna illa upp för att jag skriver dig på näsan att du har ansvar för ditt eget liv, då reagerar du åtminstone och är inte död inuti.
Jag tar det, jag har inget behov av att bli omtyckt av kreti och pleti - den insikten var en del av vägen till mitt eget "tillfrisknande", min väg att ta vara på min skyldighet mot mig själv. Jag kommer att fortsätta att vara gruskornet i skon, blomflugan mitt framför ögonen, tejpen som fastnar först på vänstertummen, sen på höger långfinger för att sen häfta vid vänster lillfinger.
Och vettu vad?
Det är inte bara min skyldighet - jag gillar det också! =)
Mors dag - eller en farsdag?
Ja, för lite farsartat blir det ju gärna när jag umgås med mina föräldrar (läs: min mamma). Trots att jag har känt henne i 43 år nu så har jag fortfarande väldigt svårt att förstå hur en människa kan vara så oerhört fokuserad på enbart sig själv och kläcka så många underliga uttalanden.
Hon avbryter, byter samtalsämne, pratar främst med sig själv som utgångspunkt och lyckades i går vid knappa 71 års ålder verka avundsjuk och småaktig mot MumsMums och hans flickvän då hon med ett klassiskt hönsrövssnörp på munnen ifrågasatta hur Ajax "vågade släppa iväg" sin pojkvän sedan mer än 2 år tillbaka på tävling i Tokholmen med en flock tjejer. Att tjejerna ifråga är 11- 13 vägde hon inte in som faktor.....och en stund senare upprepade hon samma bedrift genom att undra om han "verkligen tyckte att det var en bra idé" att Ajax åker till Magaluf med tre tjejkompisar under en vecka för att fira studenten. Detta häver hon ur sig bara en stund efter att de unga tu berättat att de äntligen hittat en lägenhet och ska titta på den idag...
Lösryckta kommentarer, påpekanden utan relevans och allamänna klavertramp är hennes specialitet och jag fick min släng av sleven, bland annat angående mina livsval, jag också. MuskelPutte som stannade kvar och underhöll sin Kloktokiga mamma med att spela ett gammalt "DonkeyKongIsland" på tv-spel kommenterade mer än en gång att "morfar var sig inte lik" och det håller jag med om och förstår till fullo. Jag vet inte om jag ska beundra min fars uthållighet eller förbanna hans envishet som innebär att han nu i närmare 50 år levt med denna instabila kvinna. Eller kanske jag borde skriva "utsatt sig för"?
Jag hänger ju mycket på en nätcommunity och läser och förundras över vad människor utsätter sig för i sina relationer, jag har väl inte heller gjort de klokaste valen tidigare i livet så jag ska egentligen inte kasta någon dvärg, men jag tog mig till slut en funderare på vad jag ville med mitt liv, kom fram till att det jag levde i längden inte gagnade någon av oss närmast inblandade och gjorde något åt det.
Jag kommer för alltid att få leva med konsekvenserna av det beslutet - både positiva och negativa - men jag gjorde åtminstone ett aktivt val. Jag gjorde mig inte till martyr och har kastat den där offerkoftan som vi kvinnor alltför lätt iklär oss istället för att står upp för oss själva och med det bagaget jag ändock har kan jag inte riktigt förstå hur; svårt kan det vara?
Och därmed har jag - på mitt vanliga och oerhört charmiga sätt - spårat ur från det jag ursprungligen tänkte mig att skriva om...
Så, hur var DIN mors dag?
Hon avbryter, byter samtalsämne, pratar främst med sig själv som utgångspunkt och lyckades i går vid knappa 71 års ålder verka avundsjuk och småaktig mot MumsMums och hans flickvän då hon med ett klassiskt hönsrövssnörp på munnen ifrågasatta hur Ajax "vågade släppa iväg" sin pojkvän sedan mer än 2 år tillbaka på tävling i Tokholmen med en flock tjejer. Att tjejerna ifråga är 11- 13 vägde hon inte in som faktor.....och en stund senare upprepade hon samma bedrift genom att undra om han "verkligen tyckte att det var en bra idé" att Ajax åker till Magaluf med tre tjejkompisar under en vecka för att fira studenten. Detta häver hon ur sig bara en stund efter att de unga tu berättat att de äntligen hittat en lägenhet och ska titta på den idag...
Lösryckta kommentarer, påpekanden utan relevans och allamänna klavertramp är hennes specialitet och jag fick min släng av sleven, bland annat angående mina livsval, jag också. MuskelPutte som stannade kvar och underhöll sin Kloktokiga mamma med att spela ett gammalt "DonkeyKongIsland" på tv-spel kommenterade mer än en gång att "morfar var sig inte lik" och det håller jag med om och förstår till fullo. Jag vet inte om jag ska beundra min fars uthållighet eller förbanna hans envishet som innebär att han nu i närmare 50 år levt med denna instabila kvinna. Eller kanske jag borde skriva "utsatt sig för"?
Jag hänger ju mycket på en nätcommunity och läser och förundras över vad människor utsätter sig för i sina relationer, jag har väl inte heller gjort de klokaste valen tidigare i livet så jag ska egentligen inte kasta någon dvärg, men jag tog mig till slut en funderare på vad jag ville med mitt liv, kom fram till att det jag levde i längden inte gagnade någon av oss närmast inblandade och gjorde något åt det.
Jag kommer för alltid att få leva med konsekvenserna av det beslutet - både positiva och negativa - men jag gjorde åtminstone ett aktivt val. Jag gjorde mig inte till martyr och har kastat den där offerkoftan som vi kvinnor alltför lätt iklär oss istället för att står upp för oss själva och med det bagaget jag ändock har kan jag inte riktigt förstå hur; svårt kan det vara?
Och därmed har jag - på mitt vanliga och oerhört charmiga sätt - spårat ur från det jag ursprungligen tänkte mig att skriva om...
Så, hur var DIN mors dag?
lördag 29 maj 2010
Futterna...
värker, men humöret blev plötsligt på topp!
Snyggot Å och jag har gjort StoraStaden och letat kläder till henne och hittat en hel del - kanske lite för mycket *L*. Vi har fikat och hyggat oss alldeles allmänt och känt med all önskvärd tydlighet att det är för långt mellan gångerna - konstigt att det ska vara så svårt att få till något som är så trevligt? En hel del känt folk var det på stan också, många nickar och hejanden blir det och jag minns tillbaka till den tiden då exet och jag var ett alldeles nytt fenomen och gick på stan. Efter en halv vända på gågatan såg han ut som ett åskmoln i synen och när jag frågade vad som stod på fräste han till svar att "vi kommer ju för fan ingenstans, du ska ju bara stanna och prata hela tiden".
Riktigt lika mycket "apa" är jag inte nuförtiden, ohejdat många liter vatten har flutit under broarna sedan jag var discodrottning och kände alla - mycket tack vare min lärare Ludde som var dörrvakt på det då mest populära discot i stan och som släppte in mig oavsett hur fullt där var (och jag var). Att jag de första tre åren dessutom var minderårig är förhoppningsvis preskriberat....*utvikning*
Kom nånstans gjorde Å och jag idag, de bekanta jag träffade på var mest liksom jag lagom trötta medelålders kvinnor i jakt på något att ta på sig under den förhoppningsvis stundande våren och vi nöjde oss med lika trötta och i vissa fall uppgivna nickningar till varandra så vi betade rätt snabbt av de butiker som har kläder över barnstorlek *ironi* och de duggar ju tyvärr inte så himla tätt.
Som tröst för att hon inte hittade så värst mycket hon kom i - och inte jag heller för den delen, även om det främst var min plånbok som begränsade mig - bjöd Å på Napoleonbakelse och den var ooootroligt lätt att få att slinka ner!
Nu är jag hemma igen - på min soffa ligger en mätt och otroligt trött E, jag har utfodrat henne med lax såklart (var glad att du slapp det Hjärtat) och vi har pratat om våra favoritämnen; 5 och 7 och speciellt det däremellan *L* och nu sover hon sött efter att ha haft avslutningsfester på sitt jobb aka Skolan i dagarna tre. Jag har fått löfte att väcka henne om tio minuter så vi kan fortsätta babbla om detta outtömliga ämne - vi är inte för inte damer i blomman av vår ålder!! Bara en gnutta trötta....
Nähä mina vänner - vinet väntar och natten är ung, jag ska väcka skolfröken för att fortsätta babblandet och jag hoppas ni har en fin kväll!
Snyggot Å och jag har gjort StoraStaden och letat kläder till henne och hittat en hel del - kanske lite för mycket *L*. Vi har fikat och hyggat oss alldeles allmänt och känt med all önskvärd tydlighet att det är för långt mellan gångerna - konstigt att det ska vara så svårt att få till något som är så trevligt? En hel del känt folk var det på stan också, många nickar och hejanden blir det och jag minns tillbaka till den tiden då exet och jag var ett alldeles nytt fenomen och gick på stan. Efter en halv vända på gågatan såg han ut som ett åskmoln i synen och när jag frågade vad som stod på fräste han till svar att "vi kommer ju för fan ingenstans, du ska ju bara stanna och prata hela tiden".
Riktigt lika mycket "apa" är jag inte nuförtiden, ohejdat många liter vatten har flutit under broarna sedan jag var discodrottning och kände alla - mycket tack vare min lärare Ludde som var dörrvakt på det då mest populära discot i stan och som släppte in mig oavsett hur fullt där var (och jag var). Att jag de första tre åren dessutom var minderårig är förhoppningsvis preskriberat....*utvikning*
Kom nånstans gjorde Å och jag idag, de bekanta jag träffade på var mest liksom jag lagom trötta medelålders kvinnor i jakt på något att ta på sig under den förhoppningsvis stundande våren och vi nöjde oss med lika trötta och i vissa fall uppgivna nickningar till varandra så vi betade rätt snabbt av de butiker som har kläder över barnstorlek *ironi* och de duggar ju tyvärr inte så himla tätt.
Som tröst för att hon inte hittade så värst mycket hon kom i - och inte jag heller för den delen, även om det främst var min plånbok som begränsade mig - bjöd Å på Napoleonbakelse och den var ooootroligt lätt att få att slinka ner!
Nu är jag hemma igen - på min soffa ligger en mätt och otroligt trött E, jag har utfodrat henne med lax såklart (var glad att du slapp det Hjärtat) och vi har pratat om våra favoritämnen; 5 och 7 och speciellt det däremellan *L* och nu sover hon sött efter att ha haft avslutningsfester på sitt jobb aka Skolan i dagarna tre. Jag har fått löfte att väcka henne om tio minuter så vi kan fortsätta babbla om detta outtömliga ämne - vi är inte för inte damer i blomman av vår ålder!! Bara en gnutta trötta....
Nähä mina vänner - vinet väntar och natten är ung, jag ska väcka skolfröken för att fortsätta babblandet och jag hoppas ni har en fin kväll!
Skandal!!
RFSU:s nya informations/reklamfilm om siten knullträdet.se har stoppats. Siten har skapats för att man ska kunna få en överblick om hur många man indirekt haft sex med, och det kan vara oerhört viktigt att veta om man kör oskyddat - HIVsmittan ökar drastiskt hos unga igen.
Filmen finns här:http://video.se.msn.com/watch/video/har-ar-skandalfilmen/6f8eb0ec
och enligt min åsikt visar den inga "skandalösa" kroppsdelar. Det mest skandalösa jag kan komma på med filmsnutten är att trots att de öppet visar en snutt lesbisk sex så antyder de enbart gaysexbiten.
Vad ÄR det med tjejsex egentligen - varför är det så mycket mer okej än när killar har sex? Har film/sitcom/ståuppbranshen rätt när de stönar över "catfights" och kallar det för "hett"? Är det verkligen så att till och med RFSU fallit för porrfilmsmyten att tjejer kan vara "hobbyflator" och tänka sig att gå ner på en annan tjej bara för skojs skull?
ÄR det så att RFSU tycker att RFSL ska göra en ännu skandalösare film till "sin målgrupp" och därför bara touchar vid manlig homosex? Men varför finns scenen med tjejerna med då?
Ja jag vet, jag är rätt hung-up på det där och det har jag varit ett bra tag. Jag har oerhört svårt att se kvinnors sexualitet (oavsett i vilken form den kommer) som en slags "underhållning" för män. Jag avskydde sexscenen mellan Lisbeth Salander och hennes väninna. Inte för att jag är pryd, inte för att jag satt intill min dotter i biosalongen, inte för att jag är homofob utan för att den scenen var sååå uppenbart inkastad i filmen för att "hotta upp" lite. Och om jag inte missminner mig efter att ha sett tv-verisionen är dessutom minst en sexscen mellan Mikael Blomkvist och hans chef/älskarinna bortklippt från filmen...varför då?
Statistiskt sett borde vi vara fler heteronormativa människor i Sverige som kan relatera till och intressera oss för en sådan scen än en lesbisk - och förlåt mig om jag är cynisk och tillåter mig tvivla på att den lesbiska akten var avsedd för att vidga folkets vyer och skapa mer tolerans....
Nu ska jag skaka av mig lite morgonirritation och åka och shoppa kläder till snyggot Å - allt blir lite gladare med henne =)
Filmen finns här:http://video.se.msn.com/watch/video/har-ar-skandalfilmen/6f8eb0ec
och enligt min åsikt visar den inga "skandalösa" kroppsdelar. Det mest skandalösa jag kan komma på med filmsnutten är att trots att de öppet visar en snutt lesbisk sex så antyder de enbart gaysexbiten.
Vad ÄR det med tjejsex egentligen - varför är det så mycket mer okej än när killar har sex? Har film/sitcom/ståuppbranshen rätt när de stönar över "catfights" och kallar det för "hett"? Är det verkligen så att till och med RFSU fallit för porrfilmsmyten att tjejer kan vara "hobbyflator" och tänka sig att gå ner på en annan tjej bara för skojs skull?
ÄR det så att RFSU tycker att RFSL ska göra en ännu skandalösare film till "sin målgrupp" och därför bara touchar vid manlig homosex? Men varför finns scenen med tjejerna med då?
Ja jag vet, jag är rätt hung-up på det där och det har jag varit ett bra tag. Jag har oerhört svårt att se kvinnors sexualitet (oavsett i vilken form den kommer) som en slags "underhållning" för män. Jag avskydde sexscenen mellan Lisbeth Salander och hennes väninna. Inte för att jag är pryd, inte för att jag satt intill min dotter i biosalongen, inte för att jag är homofob utan för att den scenen var sååå uppenbart inkastad i filmen för att "hotta upp" lite. Och om jag inte missminner mig efter att ha sett tv-verisionen är dessutom minst en sexscen mellan Mikael Blomkvist och hans chef/älskarinna bortklippt från filmen...varför då?
Statistiskt sett borde vi vara fler heteronormativa människor i Sverige som kan relatera till och intressera oss för en sådan scen än en lesbisk - och förlåt mig om jag är cynisk och tillåter mig tvivla på att den lesbiska akten var avsedd för att vidga folkets vyer och skapa mer tolerans....
Nu ska jag skaka av mig lite morgonirritation och åka och shoppa kläder till snyggot Å - allt blir lite gladare med henne =)
fredag 28 maj 2010
Så mycket
tankar och funderingar har jag - ingen av dem varken speciellt klok eller tokig så jag vet inte om de passar in här?
Jag pratar med folk, tar del av andras vardag, läser i tidningar och på forum, kollar morgontv en sväng och funderar på mitt liv - hur passar det in i allt det här, hurdant är det och vad vill jag med det?
Mitt liv är lite som ett renoveringsprojekt känns det som just nu. Om jag inte gör A först så kan jag inte göra B sen och D som jag helst hade börjat på imorgon kan jag ju appselut inte göra innan C är avklarat och färdigtställt?
Jag har massor av lösa trådar, så många att jag borde börja virka, men jag saknar både mönster och virknål.
Hassegu vilka metaforer jag använder mig av....
Enklast för tillfället är nog helt enkelt att göra som den där galna fågeln gör med Kalle Ankas film på julafton: proppa ner i en ask och klippa av det som hänger utanför!
Jag pratar med folk, tar del av andras vardag, läser i tidningar och på forum, kollar morgontv en sväng och funderar på mitt liv - hur passar det in i allt det här, hurdant är det och vad vill jag med det?
Mitt liv är lite som ett renoveringsprojekt känns det som just nu. Om jag inte gör A först så kan jag inte göra B sen och D som jag helst hade börjat på imorgon kan jag ju appselut inte göra innan C är avklarat och färdigtställt?
Jag har massor av lösa trådar, så många att jag borde börja virka, men jag saknar både mönster och virknål.
Hassegu vilka metaforer jag använder mig av....
Enklast för tillfället är nog helt enkelt att göra som den där galna fågeln gör med Kalle Ankas film på julafton: proppa ner i en ask och klippa av det som hänger utanför!
onsdag 26 maj 2010
Men alltså!
Alla klyschor till trots - man SKA verkligen inte ropa hej....
Just när livet känns som på topp så trillar skiten in, som en avloppspropp som plötsligt lossnar.
Igår var damerna i skolan överjävligtskittristbarnsligirriterande och bär sig åt som jag vet inte vad.
Exet messar med anledning av P19:s stundande student - och inte speciellt trevligt (vem blir förvånad, räck upp handen).
Inkomsten når - lagom till sagda student - all time lowmärket på grund av efterskottsutbetalning från kommunen och pga av månadens hittils arbetade (men ej arvoderade) timmar får jag lägre belopp från tidigare "bidragsgivare".
Egentligen skulle jag inte ha varit på plats resten av veckan, pga en planerad utflykt men eftersom denna ställts in så påtalade jag idag att jag var tillgänglig - då visar det sig att ingen av mina "kollegor" ens registrerat att jag tidigare nämnt min kommande frånvaro?
Jag jobbar i snitt 6.5 h/ dag - men fick idag förelagt mig ett anställningsbevis med en 50%ig tjänst inskriven.
Syns jag?
Finns jag?
Behövs jag?
Jag inser att jag ofta har jävligt lätt för att låta kaxig men i morse var magkatarrens återkomst ett faktum och hela dagen har varit...underlig. Fick tillslut åtminstone besked om att jag skulle infinna mig imorgon men allra helst vill jag dra täcket över huvudet och inte titta fram förrän lagom till nästa helg.
*gnäller*
Just när livet känns som på topp så trillar skiten in, som en avloppspropp som plötsligt lossnar.
Igår var damerna i skolan överjävligtskittristbarnsligirriterande och bär sig åt som jag vet inte vad.
Exet messar med anledning av P19:s stundande student - och inte speciellt trevligt (vem blir förvånad, räck upp handen).
Inkomsten når - lagom till sagda student - all time lowmärket på grund av efterskottsutbetalning från kommunen och pga av månadens hittils arbetade (men ej arvoderade) timmar får jag lägre belopp från tidigare "bidragsgivare".
Egentligen skulle jag inte ha varit på plats resten av veckan, pga en planerad utflykt men eftersom denna ställts in så påtalade jag idag att jag var tillgänglig - då visar det sig att ingen av mina "kollegor" ens registrerat att jag tidigare nämnt min kommande frånvaro?
Jag jobbar i snitt 6.5 h/ dag - men fick idag förelagt mig ett anställningsbevis med en 50%ig tjänst inskriven.
Syns jag?
Finns jag?
Behövs jag?
Jag inser att jag ofta har jävligt lätt för att låta kaxig men i morse var magkatarrens återkomst ett faktum och hela dagen har varit...underlig. Fick tillslut åtminstone besked om att jag skulle infinna mig imorgon men allra helst vill jag dra täcket över huvudet och inte titta fram förrän lagom till nästa helg.
*gnäller*
måndag 24 maj 2010
Helg hos Hjärtat
Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga.
Men jag kan ju nämna snickande både borta och hemma, öl och "mummelmann" hos chefen, skratt, *censur*, trädgårdsarbete,*censur* hockeytittande, *censur*, picnic vid havet, sightseeing, tupplur i hammocken, *censur*, andmatning, läskig film och så slutligen lite *censur*.
Sanslöst nöjd med livet är jag........
Men jag kan ju nämna snickande både borta och hemma, öl och "mummelmann" hos chefen, skratt, *censur*, trädgårdsarbete,*censur* hockeytittande, *censur*, picnic vid havet, sightseeing, tupplur i hammocken, *censur*, andmatning, läskig film och så slutligen lite *censur*.
Sanslöst nöjd med livet är jag........
onsdag 19 maj 2010
Hoppsan Kerstin....
Jag tror mig om att vara den sortens människa som kan se det goda i de allra flesta - eller i alla fall se bortom det som för tillfället inte är bra - men det finns människor som jag har en aaaaning svårare för.
Idag träffade jag en av dem - en gosse som dök upp helt oförmodat. Han är inskriven i klassen men har uppemot 90% frånvaro. När han väl är på plats gör han (enligt kollegorna som haft äran att träffa honom tidigare) ingenting och gnäller mest över att han är trött, hungrig och är förbannad på CSN:s "löjliga" regler om närvarobaserat studiemedel.
Utöver detta är han dessutom en av de #%&$£@ som misshandlade min P21 för fyra år sedan.
Jag kan inte påstå att jag hoppade av glädje över att få återse honom -för övrigt har jag bara sett honom face2face en gång tidigare - vid rättegången. Eller fejs och fejs - han vågade inte titta på mig, trots att han lovat min son att han skulle k****a mig....rejält!
Anyhoo - grabben fick sitt straff, rättsystemet har sagt sitt och därmed är händelsen utagerad, och har han inte dykt upp mer än under en lektion på mina dryga tre veckor är väl sannolikheten rätt liten att jag ska stöta på honom igen och om jag gör det är jag (förhoppningsvis och troligtvis) tillräckligt professionell för att inte lägga hans tidigare ord och agerande honom till last.
Men innerst inne och allra mest är jag ju trots allt en (höns)mamma.....eller en lejoninna - som försvarar sina ungar till sista blodsdroppen.
Idag träffade jag en av dem - en gosse som dök upp helt oförmodat. Han är inskriven i klassen men har uppemot 90% frånvaro. När han väl är på plats gör han (enligt kollegorna som haft äran att träffa honom tidigare) ingenting och gnäller mest över att han är trött, hungrig och är förbannad på CSN:s "löjliga" regler om närvarobaserat studiemedel.
Utöver detta är han dessutom en av de #%&$£@ som misshandlade min P21 för fyra år sedan.
Jag kan inte påstå att jag hoppade av glädje över att få återse honom -för övrigt har jag bara sett honom face2face en gång tidigare - vid rättegången. Eller fejs och fejs - han vågade inte titta på mig, trots att han lovat min son att han skulle k****a mig....rejält!
Anyhoo - grabben fick sitt straff, rättsystemet har sagt sitt och därmed är händelsen utagerad, och har han inte dykt upp mer än under en lektion på mina dryga tre veckor är väl sannolikheten rätt liten att jag ska stöta på honom igen och om jag gör det är jag (förhoppningsvis och troligtvis) tillräckligt professionell för att inte lägga hans tidigare ord och agerande honom till last.
Men innerst inne och allra mest är jag ju trots allt en (höns)mamma.....eller en lejoninna - som försvarar sina ungar till sista blodsdroppen.
tisdag 18 maj 2010
Det växer
på jobbfronten...
Nu har man kommit på att jag är en multitaskingpersonlighet och utökat min arbetstid - med en hel timme. Lite olyckligt är att den timmen är placerad på morgonen mellan 8 och 9. Då vaktar jag en telefon, nämligen den där sjukanmälningarna ska göras. I dag ringde det......ingen gång!!
Då var det inte jätteförnöjsamt att vara telefonvakt, men i och för sig, hellre att den ringer ingen gång och jag hinner fila nglarna under tiden än att den ringer oavbrutet...
Har jag sjungit den här sången för er tidigare:
"Aaaaldrig nöjd, jag är aaaaaldrig nöjd"?
;-)
Nu har man kommit på att jag är en multitaskingpersonlighet och utökat min arbetstid - med en hel timme. Lite olyckligt är att den timmen är placerad på morgonen mellan 8 och 9. Då vaktar jag en telefon, nämligen den där sjukanmälningarna ska göras. I dag ringde det......ingen gång!!
Då var det inte jätteförnöjsamt att vara telefonvakt, men i och för sig, hellre att den ringer ingen gång och jag hinner fila nglarna under tiden än att den ringer oavbrutet...
Har jag sjungit den här sången för er tidigare:
"Aaaaldrig nöjd, jag är aaaaaldrig nöjd"?
;-)
måndag 17 maj 2010
Att vara timvikarie innebär
att arbetsgivaren ropar:
"HOPPA!"
och du frågar:
"Hur högt?"
Jag veeeet - " var glad för att du får jobba", "bra att ha en sysselsättning" och allt sånt där och det ÄR jag verkligen! Bara lite extra gnällig av flera olika anledningar idag....
"HOPPA!"
och du frågar:
"Hur högt?"
Jag veeeet - " var glad för att du får jobba", "bra att ha en sysselsättning" och allt sånt där och det ÄR jag verkligen! Bara lite extra gnällig av flera olika anledningar idag....
En av anledningarna
till att Stumpans pappa tyckte att hon "ballat ur" och som gjorde att han inte längre ville ha henne boende hos sig var att han tyckte att hon kom hem försent på kvällarna. Hos mig har hon sedan 15- årsdagen haft kl 21 som deadline på skolkvällarna, och sedan 17- årsdagen har det varit 22 som gällt. Att det är utökat till 22 har iallafall inte jag meddelat så alltså borde han anta att det ff är 21 som är aktuellt, men trots detta, och trots att det där med för sena kvällar uppenbarligen varit en stor stötesten för honom så väljer han att avleverera henne vid min port kl 22.30 på söndagskvällen.
Dödstrött och mäkta irriterad på sina "plastsyskon" var hon, samt i stort sett utsvulten då pappa och M valt att äta innan han hämtade Stumpan, småungarna har ätit hos sin pappa innan han överlämnade dem till M och det enda som intagits under eftermiddag/kväll är en fika hos M:s syster. Nog kan man tycka att en 17-åring borde ha föförstånd, och det sa jag också till henne - men enligt Stumpan hade hon fått svaret att "vi andra har ju redan ätit, och vi ska fika snart" när hon påtalade sin hunger - vid vad som också var första besöket hemma hos M. Inte så lätt då kanske...och jag biter mig i läppen för det är såååå mycket som vill komma ut, men som inte bör göra det!
Själv fick jag en extra ledig dag - rektor ringde i förmiddags och nästintill beordrade mig att vara på plats klockan halv åtta (!!!!!!!) i morgon bitti. N är tillbaka på halvtid men jag kommer fortfarande att behövs på hennes lektionstider och dessutom även i receptionen på morgonen eftersom K ska göra en "tjockisoperation" (som hon själv kallar det). Det rullar på....
Höll på att säga till honom att jag hade fått ett nackskott när han frågade hur jag hade det, men kom på att det är i ryggen man får skott - i nacken får man spärr! Undrar varför det är så? Och ännu mer undrar jag hur han hade reagerat om jag verkligen hade sagt det? Förr hade jag en bekant som alltid försmädligt sa: "Har du legat på armen inatt" (dvs någon annans arm= lite obekvämt) när nån i omgivningen hade ont i nacken - jag hade mer än gärna haft så här ont om jag bara hade fått ligga på armen lite oftare kan jag meddela..
Dödstrött och mäkta irriterad på sina "plastsyskon" var hon, samt i stort sett utsvulten då pappa och M valt att äta innan han hämtade Stumpan, småungarna har ätit hos sin pappa innan han överlämnade dem till M och det enda som intagits under eftermiddag/kväll är en fika hos M:s syster. Nog kan man tycka att en 17-åring borde ha föförstånd, och det sa jag också till henne - men enligt Stumpan hade hon fått svaret att "vi andra har ju redan ätit, och vi ska fika snart" när hon påtalade sin hunger - vid vad som också var första besöket hemma hos M. Inte så lätt då kanske...och jag biter mig i läppen för det är såååå mycket som vill komma ut, men som inte bör göra det!
Själv fick jag en extra ledig dag - rektor ringde i förmiddags och nästintill beordrade mig att vara på plats klockan halv åtta (!!!!!!!) i morgon bitti. N är tillbaka på halvtid men jag kommer fortfarande att behövs på hennes lektionstider och dessutom även i receptionen på morgonen eftersom K ska göra en "tjockisoperation" (som hon själv kallar det). Det rullar på....
Höll på att säga till honom att jag hade fått ett nackskott när han frågade hur jag hade det, men kom på att det är i ryggen man får skott - i nacken får man spärr! Undrar varför det är så? Och ännu mer undrar jag hur han hade reagerat om jag verkligen hade sagt det? Förr hade jag en bekant som alltid försmädligt sa: "Har du legat på armen inatt" (dvs någon annans arm= lite obekvämt) när nån i omgivningen hade ont i nacken - jag hade mer än gärna haft så här ont om jag bara hade fått ligga på armen lite oftare kan jag meddela..
söndag 16 maj 2010
Är det så jag ska göra?
Min hjärna fungerar på det underligaste vis - just när jag beslutat mig för att spara jobbsökeriet till imorgon skulle jag "bara" kika på en av annonserna och vips så hade jag sökt sju jobb....
Funktionen med att klicka på en länk för att komma till nån "extern webbplats" (fråga mig inte vilken, jag är bara glad för den) där mitt CV ligger registrerat och där jag bara behöver vinkla det personliga brevet så att det appellerar till just den arbetsgivaren är en eminent uppfinning.
NU kan jag med gott samvete sätta mig i soffan och rulla tummarna i väntan på att arbetsgivarna ska börja jaga mig *ler en smula desillusionerat* - eller snarare masa mig ut i köket för att tillaga en deliciös fiskmåltid till mig och rara väninnan E som kommer hit...för att hjälpa mig att skriva mina personliga brev till jobbansökningarna! *oooopss*
Funktionen med att klicka på en länk för att komma till nån "extern webbplats" (fråga mig inte vilken, jag är bara glad för den) där mitt CV ligger registrerat och där jag bara behöver vinkla det personliga brevet så att det appellerar till just den arbetsgivaren är en eminent uppfinning.
NU kan jag med gott samvete sätta mig i soffan och rulla tummarna i väntan på att arbetsgivarna ska börja jaga mig *ler en smula desillusionerat* - eller snarare masa mig ut i köket för att tillaga en deliciös fiskmåltid till mig och rara väninnan E som kommer hit...för att hjälpa mig att skriva mina personliga brev till jobbansökningarna! *oooopss*
Egentligen
borde jag väl jubla så smått och slå antingen frivolter eller frivoliteter, vilket som nu passar sig bäst för en medelålders kvinna lika vig som en villatomt eftersom jag hittat inte mindre än FYRA arbeten att söka vilket är en smärre sensation i den nu förhoppningsvis vikande lågkonjunkturen.
Men nej, jag väljer att parkera röven i villatomtsformat oppanpå den hysteriskt fula men ack så bekväma loppisfyndsoffan istället. Idag är jag osedvanligt håglös och även utan att titta mig i spegeln vet jag att det som flapprar under mina ögon är i sopsäcksformat. Jag har ont i nacken, är tung i huvudet och borde med tanke på hur jag känner mig ha dragit i mig minst ett helrör igårkväll.
Det gjorde jag inte, jag drack däremot nån slags "saft" förmodligen fullspäckad med aromämnen, konserveringsmedel, aspartam och andra kemikalier. Blandat med vattnet från kranarna i Byhåla blir det tydligen knockoutdricka. Kommer jag att lära mig något av det här måntro eller somnar jag på soffan inom tre minuter och har glömt alltihop?
(För den oinvigde: redan på 90-talet misstänkte man att aspartam kunde orsaka rubbningar i signalsubstanserna i hjärnan)
Men nej, jag väljer att parkera röven i villatomtsformat oppanpå den hysteriskt fula men ack så bekväma loppisfyndsoffan istället. Idag är jag osedvanligt håglös och även utan att titta mig i spegeln vet jag att det som flapprar under mina ögon är i sopsäcksformat. Jag har ont i nacken, är tung i huvudet och borde med tanke på hur jag känner mig ha dragit i mig minst ett helrör igårkväll.
Det gjorde jag inte, jag drack däremot nån slags "saft" förmodligen fullspäckad med aromämnen, konserveringsmedel, aspartam och andra kemikalier. Blandat med vattnet från kranarna i Byhåla blir det tydligen knockoutdricka. Kommer jag att lära mig något av det här måntro eller somnar jag på soffan inom tre minuter och har glömt alltihop?
(För den oinvigde: redan på 90-talet misstänkte man att aspartam kunde orsaka rubbningar i signalsubstanserna i hjärnan)
Alldeles nyss
gick hon ut genom dörren, min Stumpa.
Hon gick för att träffa sin pappa som hon inte sett sedan 5 februari, och som sedan dess hört av sig till henne via Facebook, msn och sms.
Anledningen till att de ska träffas?
Hon ska klippa ett av hans "nya" barn.
Priset?
En biljett till MetalTown, inklusive resa i sommar.
Hon vet sitt värde, det älskade lilla barnet :)
Hon gick för att träffa sin pappa som hon inte sett sedan 5 februari, och som sedan dess hört av sig till henne via Facebook, msn och sms.
Anledningen till att de ska träffas?
Hon ska klippa ett av hans "nya" barn.
Priset?
En biljett till MetalTown, inklusive resa i sommar.
Hon vet sitt värde, det älskade lilla barnet :)
Tur i spel?
Nä, inte jag inte - och det är helt okej eftersom jag då enligt det uuuuuuuuuuuurgamla (förmodligen taoistiskt visa) ordspråket har tur i kärlek. Och det HAR jag ju! =)
För en halv mindre evighet sedan när jag jobbade på det anrika "Hotel Tre S" i StoraStaden lärde de unga inneboende kvinnorna där mig att spela ett kortspel vid namn SkipBo. Samma skapare som till Uno, och samma klurighet så jag föll för det och köpte hem. P19 är en speltok och han och jag har spenderat mångamånga timmar vid köksbordet med SkipBo-leken. Mot honom tål jag att förlora, för det är något magiskt över hans spel - korten bara liksom flyter hans väg...
Men nu är det slut med det, igår ägde han mig fullständigt sönder och samman. Trots att jag ruckade en aaaaning på reglerna och gav honom dubbla antalet kort att bli av med i jämförelse vad jag gav mig själv krossade han mig - när han lade det sista av sina 30 kort hade jag fortfarande fem att bli av med. Thus endeth the SkipBo -era in this house!
Som ersättningsunderhållning roade jag mig under kvällen med att ge både son och dotter varsin fotmassage - underligt nog kunde ingen av dem tänka sig att paybacka, inte ens med varsin av Kloktokens fötter :(
För en halv mindre evighet sedan när jag jobbade på det anrika "Hotel Tre S" i StoraStaden lärde de unga inneboende kvinnorna där mig att spela ett kortspel vid namn SkipBo. Samma skapare som till Uno, och samma klurighet så jag föll för det och köpte hem. P19 är en speltok och han och jag har spenderat mångamånga timmar vid köksbordet med SkipBo-leken. Mot honom tål jag att förlora, för det är något magiskt över hans spel - korten bara liksom flyter hans väg...
Men nu är det slut med det, igår ägde han mig fullständigt sönder och samman. Trots att jag ruckade en aaaaning på reglerna och gav honom dubbla antalet kort att bli av med i jämförelse vad jag gav mig själv krossade han mig - när han lade det sista av sina 30 kort hade jag fortfarande fem att bli av med. Thus endeth the SkipBo -era in this house!
Som ersättningsunderhållning roade jag mig under kvällen med att ge både son och dotter varsin fotmassage - underligt nog kunde ingen av dem tänka sig att paybacka, inte ens med varsin av Kloktokens fötter :(
lördag 15 maj 2010
Så märkligt?
Jag låg och läste bok en stund efter maten och tyckte att det prasslade intill mig.
Småkryp är ju min förskräckelse - speciellt den där sorten med åtta ben så det gick ju inte an att ligga kvar i godan ro och lyssna på prasslandet utan att åtgärda det - för tänk om det skulle prassla UPP på mig i sinom tid?
Jag letade...
och letade....
och letade lite till...
men hittade inget prassel. Dock var friden störd och ron borta så jag gick ut hit till datorn istället. Döm om min förvåning om det inte är så att det fortfarande prasslar!!
Nu har jag - efter en stunds intensivt lyssnande insett att det varken är en skallerorm eller en skarabéskalbagge i mitt hem.
Det prasslar inne i mitt öra.
Funderar allvarligt på att skaffa en flaskborste om i fall att det fortsätter!!
Småkryp är ju min förskräckelse - speciellt den där sorten med åtta ben så det gick ju inte an att ligga kvar i godan ro och lyssna på prasslandet utan att åtgärda det - för tänk om det skulle prassla UPP på mig i sinom tid?
Jag letade...
och letade....
och letade lite till...
men hittade inget prassel. Dock var friden störd och ron borta så jag gick ut hit till datorn istället. Döm om min förvåning om det inte är så att det fortfarande prasslar!!
Nu har jag - efter en stunds intensivt lyssnande insett att det varken är en skallerorm eller en skarabéskalbagge i mitt hem.
Det prasslar inne i mitt öra.
Funderar allvarligt på att skaffa en flaskborste om i fall att det fortsätter!!
Storebror ser mig
och dig och dig och dig!
Det är väl nåt jag borde ha vant mig vid, det också men ibland vaknar jag till och inser hur mycket han ser mig!!!
Det händer ju understundom att jag hamnar framför tv:n, underligt nog oftast i akt och mening att sova och då ser jag de mest skiftande program: om den amerikanska familjen som red ut på tajgan för att få sin autistiske son botad av en shaman, ett "underhållningsprogram" från samma land där en jury hånar och kränker de tävlande (känns konceptet igen ;-) ?) och häromkvällen ett engelskt program om kameraövervakning på offentlig plats.
De har lite andra lagar där än vad vi har här gällande sådant. På gott och ont. I det här programmet var det på sitt sätt på gott. Man filmade fotbollshuliganer, cykeltjuvar, inbrottstjuvar, våldsverkare, rattfyllerister. Och alla andra vanliga människor som var ute och rörde på sig. Storebror ser dig.
En skola här i StoraStaden har drabbats av återkommande bränder, startade inne på toaletterna. Nu har man ansökt, och fått, tillstånd att sätta upp kameror utanför skolans toaletter. Eleverna rasar och känner sig kränkta - vill inte få sina toalettbestyr filmade. Att kamerorna kommer at sitta utanför toaletterna, och bara blir tittade på av polisen om någon ny brand inträffar har fullständigt gått dem förbi. De "lovar" att vandalisera varje kamera som sätts upp - men ändå: Storebror ser dig.
Jag fick reklam igår från den lokala matbutiken, via dess centralenhet. Adresserad reklam som med stora bokstäver hojtade mot mig: "Hej Kloktoken!". Under glättigheten hade man väldigt som nåt slags rabatterbjudande måleriskt avbildat vad man ansåg vara "mina favoritvaror", dvs de som enligt mitt plastkort var det jag köpt oftast. Tamponger. Vetemjöl. Äppelmos. Pulversås. De två första varorna händer det onekligen att jag köper, de två sista har jag mig veterligen aldrig handlat, och om jag har trängt bort det så har det definititvt inte hänt i den här butiken inom överskådlig tid.
Däremot vet jag med skrämmande klarhet att jag köper mjölk (både laktosfri och vanlig), laktosfritt smörgåsmargarin, mjölkfritt bröd, massor av frukt och grönt, toalettpapper och snus. Dessa varor köper jag betydligt oftare än t. ex. tamponger men dem ska jag uppenbarligen inte ha rabatt på? Nej, varför det - när det faktiskt är dagligvaror som jag kan ha nytta av att få rabatt på!? I vilket fall som helst var det ytterligare en på minnelse om att: Storebror ser dig.
Jag vill så väldigt gärna hoppas och tro att det är till någon nytta - men samtidigt så känns det faktiskt lite läskigt!
Det är väl nåt jag borde ha vant mig vid, det också men ibland vaknar jag till och inser hur mycket han ser mig!!!
Det händer ju understundom att jag hamnar framför tv:n, underligt nog oftast i akt och mening att sova och då ser jag de mest skiftande program: om den amerikanska familjen som red ut på tajgan för att få sin autistiske son botad av en shaman, ett "underhållningsprogram" från samma land där en jury hånar och kränker de tävlande (känns konceptet igen ;-) ?) och häromkvällen ett engelskt program om kameraövervakning på offentlig plats.
De har lite andra lagar där än vad vi har här gällande sådant. På gott och ont. I det här programmet var det på sitt sätt på gott. Man filmade fotbollshuliganer, cykeltjuvar, inbrottstjuvar, våldsverkare, rattfyllerister. Och alla andra vanliga människor som var ute och rörde på sig. Storebror ser dig.
En skola här i StoraStaden har drabbats av återkommande bränder, startade inne på toaletterna. Nu har man ansökt, och fått, tillstånd att sätta upp kameror utanför skolans toaletter. Eleverna rasar och känner sig kränkta - vill inte få sina toalettbestyr filmade. Att kamerorna kommer at sitta utanför toaletterna, och bara blir tittade på av polisen om någon ny brand inträffar har fullständigt gått dem förbi. De "lovar" att vandalisera varje kamera som sätts upp - men ändå: Storebror ser dig.
Jag fick reklam igår från den lokala matbutiken, via dess centralenhet. Adresserad reklam som med stora bokstäver hojtade mot mig: "Hej Kloktoken!". Under glättigheten hade man väldigt som nåt slags rabatterbjudande måleriskt avbildat vad man ansåg vara "mina favoritvaror", dvs de som enligt mitt plastkort var det jag köpt oftast. Tamponger. Vetemjöl. Äppelmos. Pulversås. De två första varorna händer det onekligen att jag köper, de två sista har jag mig veterligen aldrig handlat, och om jag har trängt bort det så har det definititvt inte hänt i den här butiken inom överskådlig tid.
Däremot vet jag med skrämmande klarhet att jag köper mjölk (både laktosfri och vanlig), laktosfritt smörgåsmargarin, mjölkfritt bröd, massor av frukt och grönt, toalettpapper och snus. Dessa varor köper jag betydligt oftare än t. ex. tamponger men dem ska jag uppenbarligen inte ha rabatt på? Nej, varför det - när det faktiskt är dagligvaror som jag kan ha nytta av att få rabatt på!? I vilket fall som helst var det ytterligare en på minnelse om att: Storebror ser dig.
Jag vill så väldigt gärna hoppas och tro att det är till någon nytta - men samtidigt så känns det faktiskt lite läskigt!
fredag 14 maj 2010
Något
jag alltid varit otroligt dålig på är att fatta när folk (läs män) flirtar med mig - kanske för att jag själv ofta uppfattas som flirtig utan att vara det i dess egentliga innebörd.
Igår kunde dock inte ens jag missa den nästintill desperation som lös ur ögonen på en av männen på festen hos T och E. Att han blivit rätt brutalt dumpad för ca 6 månader sedan berättade han redan vid middagsbordet och sedan valde han att enbart vända sig till mig oavsett vad han sa och oavsett vad konversationen runt bordet innehöll. Jag är på intet sätt blyg av mig - men att ha en okänd individ som klistrar fast sin blick vid mitt ansikte gör mig.....förvirrad, speciellt när inget ömsesidigt intresse finns.
Framåt kvällen droppade folk av och vi som blev kvar satte oss för att spela ett TP-liknande spel och *tjohoo* - naturligtvis blev jag teamad med tittaren. Under spelets gång droppades en och annan kommentar, både från hans sida angående mig, han erbjöd sig att skjutsa mig hem eftersom han "ändå har vägarna förbi", han berättade om hur trist det var att bo ensam i den "stoooora nybyggda, fräscha lägenheten i markplan med trädgård" osv osv - trots att övriga närvarande frågade mig om var Hjärtat höll hus, trots att Hjärtat ringde och jag gick undan för att prata med honom, trots att jag själv flera gånger nämnde saker han sagt eller gjort...
När det blev nattedags visade det sig att tittaren och jag var de enda som skulle stanna över, jag på soffan enligt eget önskemål och han i T:s sovrum, T och E utrymde för att sova i husbilen. När de gått ut får jag frågan: "Så vad ska du och jag hitta på nu då?". Jag svarade att jag skulle sova eftersom klockan var närmare tre och jag var snortrött. På det fick jag frågan om jag veeeeerkligen inte ville dricka lite till, och därefter en hint om att soffan inte såg så skön ut och att jag var välkommen en trappa upp om jag ville "ligga lite bekvämare".
Vaffan svarar man på sånt? Spontant kände jag att han verkligen inte VILLE fatta vad jag sa, men lite självmedveten som jag ändock är tvivlade jag på signalerna och tänkte att han bara ville vara snäll och bespara mig en natt på soffan. Jag framhärdade dock i att jag gillar soffan och tänkte sova där - men....hur tänkte han? Kunde han missa allt prat om Hjärtat eller brydde han sig inte?
Jag gissar på det senare faktiskt för han fick ett samtal på morgonen då han blev ivägkallad på jobb och det beklagade han djupt eftersom han då inte skulle få "komma med hem och se hur jag bodde" - något som jag aldrig erbjudit då jag tackade ja till skjutsen. Det sista han sa innan han åkte var "Står du i telefonkatalogen så jag kan komma och hälsa på nån dag?" Vad jag svarade?
Jo, då spottade jag faktiskt upp mig en aning, och sen får han tolka det som han vill utifrån sina egna premisser: "Du kan väl hänga med T och E nån gång när jag har min älskling hos mig, ta med dig en dejt så kan vi spela mer spel!"
Jag fick ingen kram när han gick - och vettni vad, det är jag inte ett enda dugg ledsen för!!
Igår kunde dock inte ens jag missa den nästintill desperation som lös ur ögonen på en av männen på festen hos T och E. Att han blivit rätt brutalt dumpad för ca 6 månader sedan berättade han redan vid middagsbordet och sedan valde han att enbart vända sig till mig oavsett vad han sa och oavsett vad konversationen runt bordet innehöll. Jag är på intet sätt blyg av mig - men att ha en okänd individ som klistrar fast sin blick vid mitt ansikte gör mig.....förvirrad, speciellt när inget ömsesidigt intresse finns.
Framåt kvällen droppade folk av och vi som blev kvar satte oss för att spela ett TP-liknande spel och *tjohoo* - naturligtvis blev jag teamad med tittaren. Under spelets gång droppades en och annan kommentar, både från hans sida angående mig, han erbjöd sig att skjutsa mig hem eftersom han "ändå har vägarna förbi", han berättade om hur trist det var att bo ensam i den "stoooora nybyggda, fräscha lägenheten i markplan med trädgård" osv osv - trots att övriga närvarande frågade mig om var Hjärtat höll hus, trots att Hjärtat ringde och jag gick undan för att prata med honom, trots att jag själv flera gånger nämnde saker han sagt eller gjort...
När det blev nattedags visade det sig att tittaren och jag var de enda som skulle stanna över, jag på soffan enligt eget önskemål och han i T:s sovrum, T och E utrymde för att sova i husbilen. När de gått ut får jag frågan: "Så vad ska du och jag hitta på nu då?". Jag svarade att jag skulle sova eftersom klockan var närmare tre och jag var snortrött. På det fick jag frågan om jag veeeeerkligen inte ville dricka lite till, och därefter en hint om att soffan inte såg så skön ut och att jag var välkommen en trappa upp om jag ville "ligga lite bekvämare".
Vaffan svarar man på sånt? Spontant kände jag att han verkligen inte VILLE fatta vad jag sa, men lite självmedveten som jag ändock är tvivlade jag på signalerna och tänkte att han bara ville vara snäll och bespara mig en natt på soffan. Jag framhärdade dock i att jag gillar soffan och tänkte sova där - men....hur tänkte han? Kunde han missa allt prat om Hjärtat eller brydde han sig inte?
Jag gissar på det senare faktiskt för han fick ett samtal på morgonen då han blev ivägkallad på jobb och det beklagade han djupt eftersom han då inte skulle få "komma med hem och se hur jag bodde" - något som jag aldrig erbjudit då jag tackade ja till skjutsen. Det sista han sa innan han åkte var "Står du i telefonkatalogen så jag kan komma och hälsa på nån dag?" Vad jag svarade?
Jo, då spottade jag faktiskt upp mig en aning, och sen får han tolka det som han vill utifrån sina egna premisser: "Du kan väl hänga med T och E nån gång när jag har min älskling hos mig, ta med dig en dejt så kan vi spela mer spel!"
Jag fick ingen kram när han gick - och vettni vad, det är jag inte ett enda dugg ledsen för!!
Nu rultar jag vidare!
Visst ska en blogg vara öppen och tillgänglig för alla, det är åtminstone min personliga åsikt.
Men ibland händer det sig att vissa specifika människor som egentligen inte borde läsa just allt jag skriver hittar till min blogg - de flesta kan jag ha fördragsamhet med, vill de irritera sig på vad jag skriver så varsågod.
Men just den här lilla människan som jag insett hittat min blogg bör inte läsa den - den är inte avsedd för sådana små människor som hon, vissa specifika åsikter och upplevelser mår hon troligtvis betydligt bättre av att inte läsa - och eftersom jag mår bra av att skriva ned dem och få viss respons på dem så väljer jag att flytta.
Välkomna hit!
Men ibland händer det sig att vissa specifika människor som egentligen inte borde läsa just allt jag skriver hittar till min blogg - de flesta kan jag ha fördragsamhet med, vill de irritera sig på vad jag skriver så varsågod.
Men just den här lilla människan som jag insett hittat min blogg bör inte läsa den - den är inte avsedd för sådana små människor som hon, vissa specifika åsikter och upplevelser mår hon troligtvis betydligt bättre av att inte läsa - och eftersom jag mår bra av att skriva ned dem och få viss respons på dem så väljer jag att flytta.
Välkomna hit!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
