måndag 28 februari 2011

28:e februari

Idag för 18 år sedan föddes min väldigt välkomne tredje son, Felix.

Trodde jag.

Eftersom alla jag kände som hade barn av olika kön påstod att det var så stora skillander mellan att vänta en flicka eller en pojke och jag hade exakt lika mycket halsbränna, lika lite cravings, lika mycket "raktfram"mage och lika överj****ligt mycket foglossningar som vid de tidigare två graviditeterna som resulterat i söner så förväntade jag mig såklart en tredje son.

Jag pratade mycket med barnmorskan om det under timmarna på förlossningen, hur "likadant" allting hade varit. Så pass mycket likadant att vi inte ens funderat över ett flicknamn utan bestämt oss för just Felix.

Men så ploppade tillslut den där ungen äntligen ut och när barnmorskan höll upp den och sa "Grattis, det blev en flicka" så var det inte enbart lustgasen som talade när jag väldigt ironiskt sa "Ha. Ha. Skitkul liksom".

Fast otroligt nog så hade hon rätt, hennes ögon svek henne inte och inte mina heller när jag konstaterade att trots alla "likadanor" så var det faktiskt en liten tjej. En alldeles ljuvlig sådan med stora blåklintsblåa ögon och en alldeles jättetät och rufsig kalufs, och så hade vi helt plötsligt fått oss en "lillatyttel".

Idag fyller hon "vuxen" - men en gång "lillatyttel", alltid "lillatyttel", lagom bortskämd och alltid övervakad och lite extra omhuldad av storebröderna :)

Grattis på din dag min skruttunge, oavsett hur gammal du blir kommer du ALLTID att vara mammas bäbis!

tisdag 22 februari 2011

Skam

är en obehaglig känsla och egentligen är det ju för väldigt få saker vi ska känna skam. Istället ska vi vara stolta och glada, och bara skämmas lite till husbehov om vi har gjort något RIKTIGT galet...

Men jag vet inte...jag kan liksom skämmas å andras vägnar?

Mr Bean är en sådan, och Ove i "Solsidan" - de blir liksom bara för mycket och så skäms jag på nåt sätt ställföreträdande åt dem - trots att jag vet att de bara är hittepå.

Jag kan skämmas by proxy för annat också. Bloggaren jag läste för en stund sedan som skopade, öste, vräkte beröm över sin egen matlagning "trots att jag egentligen inte kan nånting om matlagning och bara rör ihop". Och Facebookvännen som gång på gång omåttligt stolt rapporterar resultat och kommentarer på sina tentor, papers och skrivningar. En annan bloggare som generöst beskriver sin kommande bok och vilka höjder den kommer att nå drabbas också av min tanke om att "eget beröm luktar illa". För så sa man när jag var barn och det är en av de mindre kloka sakerna jag släpat med mig genom åren.

Och så är det ju jag som är dum när jag skäms- för vem är jag att bedöma huruvida de har "rätt" att vara stolta eller inte?

Människan som lagar så god mat kanske är uppvuxen på snabbmakaroner, i bästa fall med en klick ketchup som dekoration och kanske verkligen skapar fantastiska maträtter som är fullständigt delikata - vad vet jag? FB- vännen har kanske sett sig själv som en ganska obildbar person och haft låg självkänsla utan att jag vet om det och gör en slags upprättelse av sin person iom de här studierna - så nära vänner är vi inte att jag sitter inne med den kunskapen liksom.

Och författaren in spe.....ja, det kanske faller sig så att det blir århundradets bestseller? Mary Shelley och Magaret Mitchell hade (mig veterligen) inte publicerat någonting innan de skrev sina verk som - oaktat kvalitet - onekligen lever kvar, både i original och omarbetade till mer eller mindre igenkännelig form.

Mig själv ska jag också försöka att sluta skämmas över och istället vara stolt över vad jag kan och vem jag är. Så det så!

lördag 19 februari 2011

Det händer inte

sällan att jag, så där lagom vrålhungrig att jag behöver äta NU, tittar in i mina köksskåp och frustrerat suckande skakar på huvudet över hur oerhört lite där finns som kan bli en måltid.


För jag har ju på nåt underligt sätt en förutfattad mening om vilka ingredienser som "bör" ingå, trots att jag föredrar att avstår från kött. Ändå tittar jag främst efter nånslags köttråvara när jag är i matlagningstagen? Märkligt.


Men glädjande nog hittar jag ju sällan någon sådan, förutom i frysen och då kan jag ju inte äta omedelbums och alltså får jag experimentera. Idag tyckte jag att det var alldeles ovanligt tomt i mina skåp men si, jag kunde ändå få ihop en alldeles ypperligt fungerande måltid. Det följer inte GI, inte tallriksmodellen och ingen annan av mig känd och rekommenderad "diet" eller vad jag nu ska kalla det - men mätt och nöjd blev jag! Kanske främst för att jag fortfarande (efter 4½ år) lagar mat till närmare fem än en eller två personer?

Idag blev det ostfylld tortellini med parmesanost, färska stekta champinjoner, paprika och fetaost. Har jag nämnt att jag gillar ost? ;-)

Sol ute, sol inne...

sol i hjärta, sol i sinne...

heter det ju i den där gamla poesiboksversen. Sol ute är det verkligen idag och om jag hade haft nåt annat ställe där det var lä förutom precis i vinkeln under mitt köksfönster hade bylsat på mig massa kläder, tagit en filt, en god bok och gått ut och satt mig i solen. "Så varför gör inte gnällkärringen det", tänker ni då. Det beror helt enkelt på att just där i vinkeln där det är lä, där ligger en alldeles enorm snödriva, och den har jag ingen vidare lust att sitta i :(

Men en liten sväng har jag varit ute och inspekterat "ägorna". Det känns som om jag inte riktgit har haft möjlighet att göra det tidigare. Visst tog jag en snabbtitt första gången jag var här, men då låg ju fokus främst på huset och insidan av det, inte så väldigt mycket på trädgård och möjligheterna där.

Visst såg jag ett och annat och visst började det snurra planer redan då men nu när solen skiner och det faktiskt finns hopp om en vår och jag till yttermera visso faktiskt BOR här och är innehavare till alla de här möjligheterna, då exploderar planerna. Uj vad jag vill mycket för det här stället och uj vad mycket man faktiskt skulle kunna ordna till och uj vad det kommer att kosta pengar....

Fast...sånt där har ju en tendens att lösa sig under resans gång, och det som inte blir gjort det här året blir gjort nästa, eller nästa igen. För om det blir som jag tänker mig så kommer jag att bo kvar här, ett bra tag. Dagar som den här glömmer jag (nästan) bort hur mycket jag hatar att frysa, och funderingarna på vart nästa lass vad ska komma ifrån blir liksom undanträngda och jag ser bara underbara arbetsamma trädgårdsdagar i solen framför mig.

Lite drömmare måste man väl få vara?

tisdag 15 februari 2011

Finns det

några arbetsplatser utan intriger, härskartekniker och oupplösta konflikter?

Mig veterligen har jag aldrig jobbat på någon och jag har skuttat runt rätt rejält i mitt liv. Jag upplevde det väl inte när jag var riktigt ung, och på ett ställe var det "bara" verksamhetschefen som ägnade sig åt sådant men bortsett från dem så har jag stött på det överallt.

I kyrkan, i äldreomsorgen, i skolan, på fabrik, på hotell, på dagis och överallt annanstans.

Inte enbart i personalgrupper med övervägande kvinnliga anställda, även om jag förstått att det är överepresenterat där. Män påstås var mer raka och öppna och även mer benägna att lösa sådana konflikter än kvinnor. F*n vet. Den värsta jag stött på i alla sådana kategorier var en man, tillika chef/arbetslagsledare.

Nu är jag i det igen. Två kollegor som jobbat sedan Hedenhös konkurrerar om övertaget och kör därmed över alla och varandra - även eleverna och deras föräldrar. Men i veckan tror, hoppas och bävar jag för att det ska ta hus i h-vete. På fredag ska föräldrarna ha privat möte med rektor för att diskutera personalen och situationen i klassen. Flera elever har uppgett hemma att de är rädda för ett par av lärarna. Flera elever vägrar att delta i vissa lektioner. Flera elever har behov, intressen och önskemål som inte tillgodoses och flera elever visar på en tillbakagång i sin utveckling.

Själv ser jag hur vi bedriver mer förvaring än verksamhet vissa dagar, hur vi utsätter eleverna för fullständigt oacceptabla situationer som i vissa fall till och med kan vara skadliga eller farliga. Jag ser - och drabbas av - oviljan att vara kollegial, att ställa upp, att stötta till där det finns behov, jag ser och drabbas av ett mångårigt inpinkat revir som på inga villkor överträds från något håll. Jag har försökt att lyfta frågan på arbetslagsmöten, men jag är ju ny så jag ska bara vara tyst. Dessutom har jag redan trampat på så många ömma tår genom att visa mig vara någon annan, något mer än vad jag förväntades vara att allt jag säger är fel.

Men jag tillhör ju den sorten som inte KAN, inte VILL vara tyst - så jag går dit där man vill och måste lyssna. Jag "skvallrar". Jag har gått till chefen. inte en, inte två utan flera gånger. Inte för att höja mig själv i jämförelse med andra utan för att vi faktiskt arbetar med levande människor och allt det vi gör och säger - eller inte gör och säger - gör skillnad för dem och för att det är mitt förbannade ansvar att höja min röst när saker är fel.

Och nu är det för mycket som är fel. Jag hoppas att mätet på fredag kan bli upptakten till att rätta till det som är fel, om det så ska kosta mig jobbet!

måndag 14 februari 2011

Ouch!

Visst kan det tyckas charmigt, ekonomiskt och miljövänligt att värma sitt boende med enbart biologiskt bränsle. Men det kostar att ligga på topp kan jag säga.....

I morse var det inte så farligt kallt, mitt samvete säger mig dock att jag borde gå upp lite tidigare och elda för att få lite "grundvärme" - men resten av mig säger "ligg kvar i sängen så länge det går" och bekväm som jag är stiger jag inte upp förrän det är ett absolut måste. Det har funkat tidigare men idag straffade det sig. För trots att det inte har varit mer än 6-7 minusgrader så innebar den uteblivna morgoneldningen att inomhustempen låg på knappa 12 grader när jag kom hem idag. Det är en aaaaaaning för kallt!

Och fortfarande nu, nästan tre timar av tokeldande senare har inte tempen höjts till mer än strax över 15 grader. Det är också för kallt. Dessutom tror jag inte att det är bra för vare sig hus, rör eller folk att det är så kyligt inomhus, dagens outfit är nämligen fleecefilt. Fast den är ju åtminstone svart....

*går och eldar lite till*

söndag 13 februari 2011

Jag vet!

Att det inte är Alla Hjärtans Dag förrän imorgon - men eftersom jag fått min första Valentingåva någonsin måste jag ju lägga upp bild på den nu:



Mitt Hjärta är nog en av de absolut omtänksammaste människor jag träffat på och tyvärr är jag alltför förvirrad för att nå upp i närheten av den nivån. I fredags när han dök upp i mitt hem hade han med sig är mitt (snart) 44-åriga livs första Valentingåva: rosor, vin och choklad. Inte dumt alls må jag säga!

Nån gång ska jag försöka komma ihåg att fira honom till jul, födelsedag eller Alla Hjärtan....

Vad gäller Alla Hjärtans Dag förresten, så måste jag erkänna att det faktiskt glädjer mig att läsa i lokaltidningen så väl som i aftonblaskorna att fler och fler skolor "förbjuder" eller i alla fall avråder elevråden att medverka till inköp och utdelning av rosor imorgon. Det KAN verka som en fin gest, men ack hur känns det inte för dem som inte får varken en röd kärleksros eller en gul vänskapsros? Det kan bli oerhört utmärkande att vara en av få i en klass som inte får något av det och det kan bli alldeles för mycket populäritetstävling när någon får flockvis av blommor oavsett om h*n förtjänat dem eller inte. Jag vet, för jag har - genom mina barn - upplevt det där...

Men min present från mitt Hjärta är jag rent löjligt glad för och jag hoppas att han vet att jag älskar honom tonvis om jag inte presentat honom.....

tisdag 8 februari 2011

8 februari

Att säga att jag minns den här dagen för 20 år sedan som igår är att överdriva. Men jag minns en hel del viktiga (och en del osmakliga) detaljer.

Framför allt minns jag att jag idag för 20 år sedan fick mitt andra barn, min fantastiskt fina son =)

Jag minns att jag bönat och bett om att få slippa bli igångsatt, så som jag blev när hans storebror inte heller ville komma ut på utlovat datum. Jag minns att jag fick min vilja igenom och hade gått nästan tre veckor över tiden. Jag minns att storebror och jag hade varit hos vännen M och ätit nässelsoppa och att jag fick en fruktansvärd diarré (det var en av de osmakliga detaljerna) och att vi var på biblioteket när jag fick den första sammandragningen. Jag minns lättnaden över att slippa det där droppet, och jag minns också hur otroligt motspänstig han trots allt var...

Jag minns bilfärden in till StoraStaden, den enda dagen den vintern som det faktist VAR vinter, snön vräkte ner och vägarna var glashala. Jag minns lustgasen och alla ....hmmm...intressanta åsikter jag delgav de närvarande, främst OM de närvarande. Jag minns - med skräck - skalpelektroden och CTG-bältet som mätte de oregelbundna hjärtslagen. Jag minns den alldeles för överburna magra lilla varelsen som efter mycket möda och stort besvär till slut låg utanpå min mage istället för inuti.

Jag minns lyckan, och jag känner den ännu. <3

måndag 7 februari 2011

Det finns

mycket, och många i mitt liv som är viktig(t/a) men ända sedan i november nån gång känns det som om mitt liv främst kretsar kring en enda sak:

Ved.

Eller snarare hur man anskaffar BRA sådan. Kollegan/vännen L:s sambo erbjöd sig oerhört tjänstvilligt att skaffa fram ett gäng. Det gjorde han ganska så omgående efter min inflytt, tack och lov - hemlevererat. Men....den var inte helt billig, och egentligen alldeles för torr så det sa nästan som "voff" när jag närmade mig pannan med ett vedträ. Sen hittade jag lille J. Billig ved, gratis hemleverans...men mest tallytor och småspäntor, och dessutom inte helt pålitligt när han kunde tänkas dyka upp. Nu har jag hittat en annan ännu yngre J. Han hade "prima björkved" till ett inte speciellt bra pris men vad gör en damsel in distress, eller kyla snarare?

Igår var han - med väldigt kort varsel vilket jag är mycket tacksam över - här och avlevererade vad han, som han sade, "hade skrapat ihop". Inte billigt som sagt, och en slant kostade det att få det hemlevererat men är det prima så är det. Idag är jag en aning tveksamt till innebörden av ordet "prima". Veden känns inte helt torr och det är inte speciellt lätt att få fyr i pannan :(

Var i hela fridens dagar hittar man den OPTIMALA veden/leverantören/priset?

*sucka*

tisdag 1 februari 2011

Det är inte lätt

att bete sig vuxet när man har en mamma som i vissa lägen uppför sig som en treåring.

Då menar jag inte som en yster treårig häst utan som en trotsigt tjurig mänsklig treåring. Vi har ju aldrig haft någon nära relation, min mamma och jag. I början av mitt liv berodde det på den postpartumdepression hon fick när det var jag och inte en lillebror som tittade ut. Vad det berodde på sen var väl till stor del det kvarstående faktumet att jag inte var det barn jag förväntades vara - chocken gick kanske aldrig över?

Jag har alltid varit den som inte gjort så som man "ska" göra och min skilsmässa var förmodligen droppen som fick morsan att svämma över. Det ska ärligt sägas att vi gör försök, både hon och jag, men det vill sig liksom aldrig riktigt och det får väl vara så då....

Men ibland undrar jag om hon inte gör det svårare än vad det behöver vara? Ända sedan innan jul har jag ett flertal gånger påtalat att föräldrarna är varmt välkomna hem till mig, närhelst det passar. Hittils har hon varit här en gång, i nån timme. När jag upprepar min stående inbjudan så får jag rent löjligt tunna undanflykter, det är för kallt, det är för dåligt väder, för dåligt väglag osv osv. Det har hon ju iofs haft rätt i, men ovanstående dåligheter har inte hindrat dem från att åka till andra och hälsa på.

Alltså frågade jag idag vad jag gjort den här gången för att förtjäna detta bemötande. Fick jag något svar? Nej. Bara en massa förorättat svammel om allt möjligt som inte alls hade med min fråga att göra och sedan ett ursäktande om att det måste ätas middag innan det var dags att åka ytterligare nån annanstans än hem till mig....

Fast...det som gör mig allra mest ledsen och besviken är att min pappa - som jag VET gärna vill komma hit - inte har stake nog att åka ifrån henne och låta henne sitta hemma och tjura? Men iofs så får han väl igen för det när han kommer hem i så fall.

Uttrycket "dysfunktionell familj" har fått ett ansikte.

Ömsom vin, ömsom vatten

har det varit i helgen. Den började ju mindre trevligt med en jordfästning men fylldes på med att Hjärtat kom till oss framemot kvällen och det är ju alltid en stämningshöjare.

På lördagen var det "Kulturnatt" för 20:e året i rad i min StoraStad så vi (eller snarare jag) bestämde att vi skulle vara lite kulturella och åka dit. Vi inledde kvällen - efter lite käbbel mellan mig och Stumpan om vart vi skulle äta - med ett besök på http://www.spicenrice.se/vaxjo_menu.html , en inte jättecharmig restaurang men med mer än godkänd mat. Det är inte ofta jag äter ute så det kändes extra bra att BÅDE kunna göra ungen till viljes och få bra mat :)

Stumpan gick snart på sitt håll till sina vänner medan jag gjorde vad jag kunde för att få MumsMums och Målarflikkan att joina oss, men han var alltför kräsen för att estimera de nöjen som kulturnatten erbjöd så därför gick vi först till Stadsbiblioteket och insöp lite eletronicamusik/graffitikonst utanför och sedan fortsatte vi att virra runt där inne, och deltog bl.a i en tipsfråga om timmerhus. Inte för att jag vet varför, mer än möjligtvis för utsikten att vinna det vandringspris som Hjärtat upptäckte att vår vän E:s exman vunnit året innan?

Efter det släpade jag med mig Hjärtat till Smålands Muséum där en bekant till mig skulle uppträda med sin kör http://www.blandadkonfekt.se/ . De hade haft en uppskattad show på en av stadens restauranger och för oss som inte hade tid/råd/möjlighet att se dem då kom nu ett nytt tillfälle att höra populärmusik i annorlunda körsättningar. Suveränt bra kan jag säga!

Efter det snabbpromenerade vi till http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4xj%C3%B6_domkyrka för att lyssna till ett program med Wiehe/Afseliuslåtar. Hyfsat program, men eftersom kyrkan var mer än knökfull vilket innebar dels att vi fick stå och dels att det blev bastuvarmt så avvek vi efter ungefär en halvtimme. Planen var att möta upp Stumpan och ta oss till ett ställe som heter "Macken", ett socialt företag som bla sysslar med renovering/återvinning av möbler, samt att där lyssna på reggaebandet http://www.myspace.com/tribevibes.

Sagt och gjort - efter en promenad längs Sandgärdsgatan där vi som hastigast tittade på den nya glaskonsten som satts upp där äntrade vi den lånade bilen och for ut mot ett mindre välrennomerat bostadsområde. Det såg lite underligt ut, den "Mack" som jag tog för givet att det handlade om var mörklagd, men en bit bort lyste marshaller upp det M som är signifikativt för versamheten. Baracken bakom M:et var lugubert upplyst, utanför stod människor och rökte, till och med jag som anser mig vara hyfsat fördomsfri - eller åtminstone villig att få mina fördomar krossade - tyckte att det såg lite spooky ut....

Så jag får lov att erkänna att vi aldrig gick in, vi vände och åkte hem igen. Jag för min del nöjd med kvällen - det är bara att erkänna att jag inte är ung längre felåt, inte är VAN vid att vara ute och nattramla! :)