Ibland händer det

att äpplet faller långt från päronträdet.

Jag tänker på väninnan P som är uppvuxen under värsta hippeeran, gått i demonstrationståg i hela sitt liv, är en så "typisk proggare" som man kan vara i vårt nya materialistiska 2000-tal. Hennes son gjorde lumpen efter gymnasiet - ett val mamma inte alls var nöjd med, men som hon respekterade fullt ut eftersom det var just det: hans val - hans liv.

Han har gillat att göra värnplikten, gott kamratskap och intressanta lärdomar, han gjorde ett aktivt val, trots att han gått ett gymnasieprogram som han lätt kunde fått jobb efter. I våras - lagom till den muck som mamman så ivrigt efterlängtade - fick hon veta att han bestämt sig för att skriva på för ytterligare 2½ år. Jag minns inte terminologin, men han ska alltså vidareutbildas för att kunna skickas utomlands, till verkliga krigshärdar.

När hon berättade det för mig var det med blanka ögon och lätt darrande röst och jag förstår henne fullt ut. Att inse att det lilla barn som man skyddat och värnat efter bästa förmåga nu själv är stor nog att ta beslut att utsätta sig för livsfara måste kännas hårt. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det skulle kännas.

Jag förstår hans tanke om att kunna finnas till och göra gott - men jag förstår ännu mer hennes känslor, som mor.

Det här inlägget är inget ställningstagande varken för eller emot våra utlandstrupper, inte heller är det ett politiskt ställningstagande (trots P:s uttalande att hon mycket väl skulle kunna tänka sig att rösta på S efter Monas uttalande om att ta hem trupperna). Det är helt enkelt en reflektion över att jag är glad över att det finns vissa saker som jag inte måste förhålla mig till på ett närmare plan än så här.