och eftersom jag var helt övertygad om att det var Stumpan som kom hem och ville skoja med mig kikade jag inte i det där lilla excellenta tittögat jag har utan slängde upp dörren, beredd på det mesta - men inte på att där skulle stå en vilt främmande karl utanför.
I och för sig en liten och tanig karl, klädd i beige - han såg ut ungefär som den där beiga mannen från "Macken" om ni minns?
Han frågade mig försynt om jag kände till en W**** A***** som skulle bo i trappen. Det gjorde jag inte - för i min svale är det något så ovanligt som bara "svenska" namn på namntavlan. Det sa jag, och lade sedan till att han kanske möjligtvis tillhörde dem som bor högst upp i den lägenheten som är omarkerad nere på tavlan i porten.
Då blev mannen nyfiken och frågade mer och jag berättade det lilla jag känner till - som visade sig vara en hel del; vilket land männen i lägenheten kommer ifrån, vem som är deras arbetsgivare och var h*n bor och vilka underligt oregelbundna arbetstider männen har.
Den beiga mannen hade redan ringt på i nämnda lägenhet och inte fått något svar, och frågade mig mer om arbetsgivaren jag nämnt men där hade jag inget att tillägga. Så här i efterhand slog det mig: har jag blivit en angivare nu? Jag har redan tidigare spekulerat i om huruvida de här gossarna jag sett nån enstaka gång verkligen är ordentligt anställda och hur i fridens dagar det kan komma sig att lägenheten inte har något namn på sig, när den står som uthyrd i bostadsbolagets anteckningar? För det har den här kloktokssnokaren såklart tagit reda på.
Skulle det vara så att den lille beigea mannen är nån slags kontrollant tycker jag på ett plan synd om de utomnordiska arbetarna som tagit chansen att kunna försörja sig i Sverige, men kommer att gotta mig åt att arbetsgivaren i fråga förhoppningsvis kläms åt - för man utnyttjar inte dem som har det svårt, och man svartanställer inte när arbetslösheten är så hög i vårt land!
Ett klart etiskmoraliskt dilemma - men gjort är gjort.....
söndag 25 juli 2010
Ba'så atte ni vet!
I morgon kommer Hjärtat hit för att serva mig på sin semester. Det jätteråsa förklädet är nytvättat och skåpen fyllda med mat, golven nysvabbade och badrummet skurat - han lovade nämligen att hålla stället i samma skick som det är när han kommer.......moahahaha!
En till passion utöver min snickarpojke har jag också hittat:
Det påstås att den ska smaka passionsfrukt och chili, men av chilin känns inget och det gör så lite så. Jag har varit såld på passionsfrukt sedan jag (vad jag vet) åt det för första gången i Göteborg på NK:s restaurangbuffé nån gång på tidiga 80-talet när StoraSyster bodde där och jag våldgästade henne så gott som varje helg. Det var också då jag gick på Donken för första gången, i det legendariska Femman-huset, på väg till tåget hem. Den passionen höll dock inte i sig, främst för att deras veggoburgare verkade vara gjorda på innehållet i en burk konserverade ärtor och morötter som passerats till brun sörja :(
Egentligen borde jag inte äta Marabouchoklad heller - jag är fullt medveten om att de innehåller mer kakasmör och socker än kakao och att choklad med högre kakaohalt helt klart är att föredra, både ur smak- och hälsosynpunkt - men är man en passionerad kvinna så är man ;-)
tisdag 20 juli 2010
Vad är det med sommaren?
Eller kanske snarare "vad är det med FOLK på sommaren"?
Folk som inte har hörts av med minsta lilla viskning på flera månader trillar plötsligt ner i inboxar både här och där med "Åååååh vi mååååååååååååååååste träffas snart, det vore sååååååååååå kul att ses i sommar!!!" med ingen eller liten variation. Jag är förmodligen ganska udda, men jag gillar att umgås med folk året om faktiskt...
Det är inte bara sedan länge förlorade så kallade vänner som hör av sig - denna veckan har inte mindre än fyra före detta på den tiden det begav sig potentiella "significant other"kandidater hört av sig - fortfarande singlar (eller singlar igen) och tycker att vi "mååååste ses". Det tycker inte jag - och upplyser vänligt men bestämt att jag numera har ett Hjärta och inte är ett dugg intresserad av att träffa just nån mer än bara honom.
Då får jag svar om att "Men vi är ju vuxna människor! Vi kan väl träffas som vänner bara?"
Vänner?
Vi var inte vänner då det begav sig, vi var inte vänner efter vi slutade höras av - hur kan vi plötsligt bli vänner efter en massa tids tystnad? Och vilket skulle syftet vara med att träffas? Fikar eller tar en öl gör jag med mina befintliga vänner och vänners vänner - det räcker bra för mig! Att det är mig helt likgiltigt vad de anser om min mentala status beroende på ovanstående faktum går dem också förbi så jag undrar verkligen: vad ÄR det med folk på sommaren?
En annan sak som jag finner betydligt mer skrattretande och skulle vilja räkna på sannolikheten för (om jag hade kunnat någon högre matematik) är att inte mindre än tre av mina "föredettor" har ersatt mig med kvinnor vid namn Camilla. Ett ännu märkligare sammanträffande är att två av dem dessutom (liksom jag) är tjockisar, mörkhåriga och vänsterhänta...
Mycket funderingar blir det när hjärnan är kokt av sommarvärmen - en sommar som har chansen att gå till historien som den varmaste på 109 år!
Folk som inte har hörts av med minsta lilla viskning på flera månader trillar plötsligt ner i inboxar både här och där med "Åååååh vi mååååååååååååååååste träffas snart, det vore sååååååååååå kul att ses i sommar!!!" med ingen eller liten variation. Jag är förmodligen ganska udda, men jag gillar att umgås med folk året om faktiskt...
Det är inte bara sedan länge förlorade så kallade vänner som hör av sig - denna veckan har inte mindre än fyra före detta på den tiden det begav sig potentiella "significant other"kandidater hört av sig - fortfarande singlar (eller singlar igen) och tycker att vi "mååååste ses". Det tycker inte jag - och upplyser vänligt men bestämt att jag numera har ett Hjärta och inte är ett dugg intresserad av att träffa just nån mer än bara honom.
Då får jag svar om att "Men vi är ju vuxna människor! Vi kan väl träffas som vänner bara?"
Vänner?
Vi var inte vänner då det begav sig, vi var inte vänner efter vi slutade höras av - hur kan vi plötsligt bli vänner efter en massa tids tystnad? Och vilket skulle syftet vara med att träffas? Fikar eller tar en öl gör jag med mina befintliga vänner och vänners vänner - det räcker bra för mig! Att det är mig helt likgiltigt vad de anser om min mentala status beroende på ovanstående faktum går dem också förbi så jag undrar verkligen: vad ÄR det med folk på sommaren?
En annan sak som jag finner betydligt mer skrattretande och skulle vilja räkna på sannolikheten för (om jag hade kunnat någon högre matematik) är att inte mindre än tre av mina "föredettor" har ersatt mig med kvinnor vid namn Camilla. Ett ännu märkligare sammanträffande är att två av dem dessutom (liksom jag) är tjockisar, mörkhåriga och vänsterhänta...
Mycket funderingar blir det när hjärnan är kokt av sommarvärmen - en sommar som har chansen att gå till historien som den varmaste på 109 år!
måndag 19 juli 2010
Jag måste säga
att dagarna går undan nuförtiden - speciellt helgerna!
Jag toktrivs med att jobba med lille H, han är tjänstvilligheten personifierad och ingenting är för tungt eller besvärligt utan görs med ett leende. Idag fick vi dock bakläxa och det irriterade oss båda två - mig som vanligt och lite ovanligare för honom. Vi sliter som djur med att vattna, rensa ogräs och gräsröja och hinner faktiskt inte så mycket mer än det - förutom sådant som vi passar på att ta när vi ändå springer förbi och har jämnt skägg med att hinna med.
Häromveckan var ju den nye herden inne och lånade spett och slägga för att jordförankra en torkvinda och det lånade vi såklart gärna ut. Samtidigt sa han att han skulle ta ett snack med kyrkorevisorn G om vad för trädgårdsskötsel som skulle ingå i hyresavtalet och vi hoppades - naivt nog - på att det nya herdeparet skulle vilja ta lite mer ansvar än vad den tidigare herden gjort. Men icke så.
Inte nog med att spett och slägga ff inte är tillbakalämnade, idag hade den gode herden även ringt till G och begärt att vaktmästarna skulle rensa den icke föraktliga uppfarten från ogräs....vi tala alltså om en uppfart som är ca 25 meter lång och en grusplan framför huset som kan vara ungefär 45 - 50 m2. Jomen visst - den har vi ju all tid och ork i världen att stå och skyffla!!! Han och frugan har semester tre veckor till och kanske skulle ta ett nappatag med den, de som har tid? *muttrar*
Redan förra helgen konstaterade jag ju att helgerna borde användas till att vila upp sig på men jag har tydligen inte riktigt förstått vad det betyder? Det var ju dags att åka till lilla byn vid havet i fredags, men vad jag fullständigt hade missat var att det var den lördagen som årets stora begivenhet gick av stapeln: vattenfestival!
Det var en väldigt trevlig helg i stort, men i korthet kan jag nog nöja mig med att konstatera att all vätska jag kom i närheten av inte var vatten och att jag är lite för gammal för sådant och av artisterna såg och hörde jag inte jättemycket. Dock minns jag Brolles "Playing with fire" och den är faktiskt riktigt bra!
Anyhoo innebar detta våldsamma festande att jag ännu en måndag är tröttare och mer sliten än vad jag var på fredagen - men vaddå, man lever ju bara en gång! =)
Jag toktrivs med att jobba med lille H, han är tjänstvilligheten personifierad och ingenting är för tungt eller besvärligt utan görs med ett leende. Idag fick vi dock bakläxa och det irriterade oss båda två - mig som vanligt och lite ovanligare för honom. Vi sliter som djur med att vattna, rensa ogräs och gräsröja och hinner faktiskt inte så mycket mer än det - förutom sådant som vi passar på att ta när vi ändå springer förbi och har jämnt skägg med att hinna med.
Häromveckan var ju den nye herden inne och lånade spett och slägga för att jordförankra en torkvinda och det lånade vi såklart gärna ut. Samtidigt sa han att han skulle ta ett snack med kyrkorevisorn G om vad för trädgårdsskötsel som skulle ingå i hyresavtalet och vi hoppades - naivt nog - på att det nya herdeparet skulle vilja ta lite mer ansvar än vad den tidigare herden gjort. Men icke så.
Inte nog med att spett och slägga ff inte är tillbakalämnade, idag hade den gode herden även ringt till G och begärt att vaktmästarna skulle rensa den icke föraktliga uppfarten från ogräs....vi tala alltså om en uppfart som är ca 25 meter lång och en grusplan framför huset som kan vara ungefär 45 - 50 m2. Jomen visst - den har vi ju all tid och ork i världen att stå och skyffla!!! Han och frugan har semester tre veckor till och kanske skulle ta ett nappatag med den, de som har tid? *muttrar*
Redan förra helgen konstaterade jag ju att helgerna borde användas till att vila upp sig på men jag har tydligen inte riktigt förstått vad det betyder? Det var ju dags att åka till lilla byn vid havet i fredags, men vad jag fullständigt hade missat var att det var den lördagen som årets stora begivenhet gick av stapeln: vattenfestival!
Det var en väldigt trevlig helg i stort, men i korthet kan jag nog nöja mig med att konstatera att all vätska jag kom i närheten av inte var vatten och att jag är lite för gammal för sådant och av artisterna såg och hörde jag inte jättemycket. Dock minns jag Brolles "Playing with fire" och den är faktiskt riktigt bra!
Anyhoo innebar detta våldsamma festande att jag ännu en måndag är tröttare och mer sliten än vad jag var på fredagen - men vaddå, man lever ju bara en gång! =)
onsdag 14 juli 2010
Ovanpå
att jag faktiskt är ganska trött är jag också....nedstämd, låg, blue eller nåt i den stilen.
MumsMums ringde igår och berättade att hans pappa beställt hem en container till fallfärdiga rucklet för att rensa de två enorma förvaringsutrymmen som finns där; klädkammaren och källaren. Han undrade om det var något jag ville ha, och med tanke på att jag var där för ungefär två år sedan och då hjälpte till med en storröjning som resulterade i tre fyllda hästsläp så avböjde jag.
Men vid lunch när jag tog en sväng ner på byn insåg jag att det inte bara röjdes skräp - det röjdes ALLT!!! Betydligt mer än vad jag föreställt mig när jag fick frågan, för även de många och långa snedgarderoberna på övervåningen tömdes - på som sagt ALLT. Det lilla fåtal babykläder jag sparat, bl.a hemstickat av farmor och mormor. Alla leksaker. Alla barnböcker, inklusive mina egna gamla. Alla minnessaker som jag stoppat undan i kartonger från resor och utflykter. Det vill säga så gott som hela mina barns barndom ligger nu i en container och ska demoleras och det mina vänner, det känns inte så bra....
Dessutom ringde jag till Morsan för att gratulera på hennes högtidsdag, dagen hon delar med vår nygifta kronprinsessa. Naturligtvis för sent. Naturligtvis efter att alla andra redan bombat henne med fiiiina kort och långa telefonsamtal. Naturligtvis när Lillefar, hon och hennes kära syster som är "hemma" från Amörrrkat skulle sätta sig och äta så hon hann inte mycket mer än berätta vilken sjupertrevlig dag det haft hos StoraSyster i hennes sommarstuga i helgen och att hon gick på penicillin efter nåt elakt insektsbett och att de varit här och gjort ditt och där och gjort datt. Om mig, de mina och mitt jobb nämndes inget - förutom kommentaren "när du nu tvunget ska arbeta" - underförstått "när jag inte gör mig ledig för att fira hennes födelsedag".
Att jag erbjöd mig att komma inom en stund på fredag var inte intressant - då skulle man dinera på ett närbeläget pensionat och jag var iofs välkommen - om jag åkte hem och dushade och bytte kläder efter jobbet. Att det innebär ett antal extra mil och tid därtill fanns ingen förståelse för. Då erbjöd jag mig att stanna till på söndag för att vara social och säga grattis - men då var det ingen mening för då har Amörrkanskan åkt hem.
Hur vuxen jag än blir, och hur medveten jag än blir så är det bitvis jobbigt som fan att vara ett barn som dissas av sin morsa...
MumsMums ringde igår och berättade att hans pappa beställt hem en container till fallfärdiga rucklet för att rensa de två enorma förvaringsutrymmen som finns där; klädkammaren och källaren. Han undrade om det var något jag ville ha, och med tanke på att jag var där för ungefär två år sedan och då hjälpte till med en storröjning som resulterade i tre fyllda hästsläp så avböjde jag.
Men vid lunch när jag tog en sväng ner på byn insåg jag att det inte bara röjdes skräp - det röjdes ALLT!!! Betydligt mer än vad jag föreställt mig när jag fick frågan, för även de många och långa snedgarderoberna på övervåningen tömdes - på som sagt ALLT. Det lilla fåtal babykläder jag sparat, bl.a hemstickat av farmor och mormor. Alla leksaker. Alla barnböcker, inklusive mina egna gamla. Alla minnessaker som jag stoppat undan i kartonger från resor och utflykter. Det vill säga så gott som hela mina barns barndom ligger nu i en container och ska demoleras och det mina vänner, det känns inte så bra....
Dessutom ringde jag till Morsan för att gratulera på hennes högtidsdag, dagen hon delar med vår nygifta kronprinsessa. Naturligtvis för sent. Naturligtvis efter att alla andra redan bombat henne med fiiiina kort och långa telefonsamtal. Naturligtvis när Lillefar, hon och hennes kära syster som är "hemma" från Amörrrkat skulle sätta sig och äta så hon hann inte mycket mer än berätta vilken sjupertrevlig dag det haft hos StoraSyster i hennes sommarstuga i helgen och att hon gick på penicillin efter nåt elakt insektsbett och att de varit här och gjort ditt och där och gjort datt. Om mig, de mina och mitt jobb nämndes inget - förutom kommentaren "när du nu tvunget ska arbeta" - underförstått "när jag inte gör mig ledig för att fira hennes födelsedag".
Att jag erbjöd mig att komma inom en stund på fredag var inte intressant - då skulle man dinera på ett närbeläget pensionat och jag var iofs välkommen - om jag åkte hem och dushade och bytte kläder efter jobbet. Att det innebär ett antal extra mil och tid därtill fanns ingen förståelse för. Då erbjöd jag mig att stanna till på söndag för att vara social och säga grattis - men då var det ingen mening för då har Amörrkanskan åkt hem.
Hur vuxen jag än blir, och hur medveten jag än blir så är det bitvis jobbigt som fan att vara ett barn som dissas av sin morsa...
tisdag 13 juli 2010
Man kan ju
-på förekommen anledning - undra vad "på riktigt" innebär?
För nu har det hänt igen, någon har tvärsäkert och kategoriskt uttalat sig om att det Hjärtat och jag känner för varandra inte är "på riktigt" eftersom vi inte åtminstone smider långt gångna planer på att flytta ihop, vi firar ju bevars snart ett år tillsammans!
Märkligt är det, för hade vi varit 20 och velat flytta ihop efter ett år ihop så hade förmodligen olyckskorparna kraxat i högan sky, men nu - när vi båda har förpliktelser annorstädes, är socialt etablerade i respektive byhåla och jadda jadda så ska det helt plötsligt skyndas på?
Jag är plågsamt medveten om att man bara har ett liv och att man ska vårda det, men om det innebär att köra spikraka fåror och blunda för allt annat än en enda sak så är inte det att "vårda" för mig. Dessutom ska det kännas bra för OSS TVÅ, det ska varken till vänner och bekanta eller almanackor för att ta beslut om en sådan massiv händelse.
Nu ska det här inte handla om eventuella flyttanden eller inte utan om något jag tycker verkar blir mer och mer allenarådande: "it's my way or the highway!" Jag läste idag vad en kvinna skrivit angående solskydd och att inte vara ute mellan 11 och 14 i den sortens solsken vi haft de senaste dagarna och hon menade att eftersom hon, hennes man och deras barn inte brände sig eller for illa i solen så är solen inte farlig, men KAN alltså inte bränna sig.
Det är kanske så - min, och endast och allenast MIN åsikt och upplevelse är det sanna. Så är det ju i och för sig, min upplevelse är ju min, men jag vill banne mig inte bli påprackad någon annans och tvingas leva efter den. Att man kan bränna sig i solen är både MuskelPutte och Stumpan levande bevis på, de har befunnit sig på varsin kust på ömse sida om landet i helgen och båda två - som ärvt sin fars pigmentering - är sorgligt röda på alldeles för stora delar av kroppen.
Men alltså borde jag titta på dem och anse att det rödflammiga är vaddå? En hallucination från min sida? Psykosomatiskt från deras? För någon okänd privatperson har sagt att man inte kan bränna sig? På samma sätt kommer jag att fortsätta att inte låta mig påverkas i större utsträckning än med en liten irritation över att andra tror sig veta vad som är bäst för mig, helt oprövat och hypotetiskt, utifrån deras alldeles egna funderingar...
För nu har det hänt igen, någon har tvärsäkert och kategoriskt uttalat sig om att det Hjärtat och jag känner för varandra inte är "på riktigt" eftersom vi inte åtminstone smider långt gångna planer på att flytta ihop, vi firar ju bevars snart ett år tillsammans!
Märkligt är det, för hade vi varit 20 och velat flytta ihop efter ett år ihop så hade förmodligen olyckskorparna kraxat i högan sky, men nu - när vi båda har förpliktelser annorstädes, är socialt etablerade i respektive byhåla och jadda jadda så ska det helt plötsligt skyndas på?
Jag är plågsamt medveten om att man bara har ett liv och att man ska vårda det, men om det innebär att köra spikraka fåror och blunda för allt annat än en enda sak så är inte det att "vårda" för mig. Dessutom ska det kännas bra för OSS TVÅ, det ska varken till vänner och bekanta eller almanackor för att ta beslut om en sådan massiv händelse.
Nu ska det här inte handla om eventuella flyttanden eller inte utan om något jag tycker verkar blir mer och mer allenarådande: "it's my way or the highway!" Jag läste idag vad en kvinna skrivit angående solskydd och att inte vara ute mellan 11 och 14 i den sortens solsken vi haft de senaste dagarna och hon menade att eftersom hon, hennes man och deras barn inte brände sig eller for illa i solen så är solen inte farlig, men KAN alltså inte bränna sig.
Det är kanske så - min, och endast och allenast MIN åsikt och upplevelse är det sanna. Så är det ju i och för sig, min upplevelse är ju min, men jag vill banne mig inte bli påprackad någon annans och tvingas leva efter den. Att man kan bränna sig i solen är både MuskelPutte och Stumpan levande bevis på, de har befunnit sig på varsin kust på ömse sida om landet i helgen och båda två - som ärvt sin fars pigmentering - är sorgligt röda på alldeles för stora delar av kroppen.
Men alltså borde jag titta på dem och anse att det rödflammiga är vaddå? En hallucination från min sida? Psykosomatiskt från deras? För någon okänd privatperson har sagt att man inte kan bränna sig? På samma sätt kommer jag att fortsätta att inte låta mig påverkas i större utsträckning än med en liten irritation över att andra tror sig veta vad som är bäst för mig, helt oprövat och hypotetiskt, utifrån deras alldeles egna funderingar...
måndag 12 juli 2010
Det ÄR kul att jobba!
Men jag önskar att jag hade det där med sysselsättning lite mer jämt fördelat över året...och i morse önskade jag att jag kunnat lära mig att säga nej. Exet och ungarna kan jag neka nuförtiden, men kuligheter är svårare.
Kalaseriet i lördags blev så där himla kul som det kan vara att få ingå i ett glatt och positivt sammanhang men ändå utan att vara i den inre kretsen med allt vad det innebär av att vara uppklädd, intresserad och underhållande social. Jag höll mig mest i diskbaljan och K trodde mig inte ett spår när jag sa att min absoluta hatsysselsättning var att diska....men jag hatar ju oreda och rörighet ännu mer så det var bara att ge sig på (hand)disk efter närmare 70 personer.
För det var ett äkta småländskt bonnakalas med mat i mängder; en synnerligen massiv kall buffé följd av ostkaka med glass, sylt och grädde och fram på nattakröken kaffe och tårta. Ännu äktare blev det av det faktum att så gott som alla fat var fullständigt länsade, det sägs ju att en smålänning svälter i en vecka innan han ska på kalas för att riktigt ha nytta av det....
Klockan två gav vi upp och åkte hem och nästa dag kavade jag mig stelt ur sängen för att åka med bästaste A till H-stad för att hälsa på hennes föräldrar i husvagnen på säsongscampingen och för att hämta hem MuskelPutte som tillbringat helgen i en stuga tillsammans med kompisar. Höjden av otur - eller kanske klantighet - hade de haft; vid besök på badstranden blev en av dem bestulen på en styck hypermodern pekskärmsmobil á 5800 pengar, en digitalkamera samt plånbok med körkort, id-kort, betalkort, tankkort samt en sjuhelsikes massa andra plastkortsgrunkor som han fått/köpt via skolan där han utbildar sig inom tunga transporter. Tur att det finns mammor som sitter hemma och bara läääängtar efter att få börja ringa och spärra och nybeställa plastbitar..
Anyhoo så förstår jag dem som inte riktigt fattar vart semestern tar vägen - sju timmar i den underbara solen visslade förbi som ingenting och under resan hem var det svårt att hålla ögonen öppna trots intensivbabbel.
Och idag...idag har det varit VARMT!! Fast värmen är inte det värsta på jobbet. Värst är alla bromsar, blindknaggar och myggor som verkar svärma oavbrutet kring mig, jag har så många bett, stick och blaffor att jag inte kan räkna dem - och det är höjden av orättvisa att de inte alls bryr sig om lille H. Men jag väljer att se det från den positiva sidan; jag är förmodligen godast! =)
Kalaseriet i lördags blev så där himla kul som det kan vara att få ingå i ett glatt och positivt sammanhang men ändå utan att vara i den inre kretsen med allt vad det innebär av att vara uppklädd, intresserad och underhållande social. Jag höll mig mest i diskbaljan och K trodde mig inte ett spår när jag sa att min absoluta hatsysselsättning var att diska....men jag hatar ju oreda och rörighet ännu mer så det var bara att ge sig på (hand)disk efter närmare 70 personer.
För det var ett äkta småländskt bonnakalas med mat i mängder; en synnerligen massiv kall buffé följd av ostkaka med glass, sylt och grädde och fram på nattakröken kaffe och tårta. Ännu äktare blev det av det faktum att så gott som alla fat var fullständigt länsade, det sägs ju att en smålänning svälter i en vecka innan han ska på kalas för att riktigt ha nytta av det....
Klockan två gav vi upp och åkte hem och nästa dag kavade jag mig stelt ur sängen för att åka med bästaste A till H-stad för att hälsa på hennes föräldrar i husvagnen på säsongscampingen och för att hämta hem MuskelPutte som tillbringat helgen i en stuga tillsammans med kompisar. Höjden av otur - eller kanske klantighet - hade de haft; vid besök på badstranden blev en av dem bestulen på en styck hypermodern pekskärmsmobil á 5800 pengar, en digitalkamera samt plånbok med körkort, id-kort, betalkort, tankkort samt en sjuhelsikes massa andra plastkortsgrunkor som han fått/köpt via skolan där han utbildar sig inom tunga transporter. Tur att det finns mammor som sitter hemma och bara läääängtar efter att få börja ringa och spärra och nybeställa plastbitar..
Anyhoo så förstår jag dem som inte riktigt fattar vart semestern tar vägen - sju timmar i den underbara solen visslade förbi som ingenting och under resan hem var det svårt att hålla ögonen öppna trots intensivbabbel.
Och idag...idag har det varit VARMT!! Fast värmen är inte det värsta på jobbet. Värst är alla bromsar, blindknaggar och myggor som verkar svärma oavbrutet kring mig, jag har så många bett, stick och blaffor att jag inte kan räkna dem - och det är höjden av orättvisa att de inte alls bryr sig om lille H. Men jag väljer att se det från den positiva sidan; jag är förmodligen godast! =)
lördag 10 juli 2010
Det är lite jobbigt
att som jag - ha sin dator placerad i vardagsrummet. Inte för att jag drivs av obehärskad längtan att porrsurfa när jag har besök, eller för att min vitmaktmusik hörs ut genom balkongen....
Nej, det är just nu för att vardagsrummet vetter mot söder och idag mina vänner - idag är det VARMT!! Jag kan svära på att det skiljer tre - fyra grader mellan köket och vardagsrummet och köket är minsann inte svalt det heller. Jag kollade termometern som sitter i köksfönstret, där det varit skugga i ungefär fyra timmar när jag kollade och den visade på modesta 32 grader.
Jag vill verkligen inte klaga på solen och värmen, jag gillar det absolut - men kanske i lite mer för våra förhållanden normala värden? 25 grade är tillräckligt för mig, varför drämma till med över 30 liksom, det är väl slöseri? De överskjutande graderna skulle väl kunna sparas till nån kall och regning dag istället?
Har man sedan som jag tillräckligt med underhudsfett för att värma både mig, en valross och en grizzlybjörn i babyformat så känns det en aning överdrivet med den här sortens värme, jag var ju knappast frusen av mig innan?
Ovanpå det ska jag i denna mindre kylslagna dag *ironi* roa mig med att jobba. En väninna sysselsätter sig bl.a som "kalaskokerska" och frågade i veckan om jag kunde tänka mig att assistera henne i köket vid ett 50-årskalas och det ville jag naturligtvis. Jag ska vara där om en timme och för att vara riktigt ärlig så börjar jag nog ångra mitt löfte.
Detta i vetskapen om att kalaset ska hållas i en maskinhall byggd av korrugerad plåt.....och att maten samt den efterföljande disken ska bäras mellan hallen och huset till det på intet sätt överdimensionerade köket där merparten tydligen ska handdiskas...
Jag måste nog börja tänka över mina beslut lite.
Men jag gillar fortfarande sol och värme - tro inget annat liksom ;-)
Nej, det är just nu för att vardagsrummet vetter mot söder och idag mina vänner - idag är det VARMT!! Jag kan svära på att det skiljer tre - fyra grader mellan köket och vardagsrummet och köket är minsann inte svalt det heller. Jag kollade termometern som sitter i köksfönstret, där det varit skugga i ungefär fyra timmar när jag kollade och den visade på modesta 32 grader.
Jag vill verkligen inte klaga på solen och värmen, jag gillar det absolut - men kanske i lite mer för våra förhållanden normala värden? 25 grade är tillräckligt för mig, varför drämma till med över 30 liksom, det är väl slöseri? De överskjutande graderna skulle väl kunna sparas till nån kall och regning dag istället?
Har man sedan som jag tillräckligt med underhudsfett för att värma både mig, en valross och en grizzlybjörn i babyformat så känns det en aning överdrivet med den här sortens värme, jag var ju knappast frusen av mig innan?
Ovanpå det ska jag i denna mindre kylslagna dag *ironi* roa mig med att jobba. En väninna sysselsätter sig bl.a som "kalaskokerska" och frågade i veckan om jag kunde tänka mig att assistera henne i köket vid ett 50-årskalas och det ville jag naturligtvis. Jag ska vara där om en timme och för att vara riktigt ärlig så börjar jag nog ångra mitt löfte.
Detta i vetskapen om att kalaset ska hållas i en maskinhall byggd av korrugerad plåt.....och att maten samt den efterföljande disken ska bäras mellan hallen och huset till det på intet sätt överdimensionerade köket där merparten tydligen ska handdiskas...
Jag måste nog börja tänka över mina beslut lite.
Men jag gillar fortfarande sol och värme - tro inget annat liksom ;-)
torsdag 8 juli 2010
Jag har insett
att jag nog kan bli näst intill manisk ibland.
En av de få manierna jag kan drabbas av är städmani. Det tog sig uttryck i Hjärtats förråd som jag virvlade igenom som en subtropisk tromb tidigare i somras, och nu tar det sig uttryck i prästgårn's trädgård. Tanken i tisdags var att åka upp med megaklipparen och förvandla den försummade ängsmarken åter till gräsmatta och den tanken förvandlades hastigt till en utrensning.
Inte enbart för att jag faktiskt tycker att det är riktigt KUL att rensa, utan också för att jag i det här fallet inte alls såg syftet med välklippta gräsmattor när allt annat i trädgården såg ut som nåt som Gud hade glömt för i runda slängar 40 år sedan.
Så - beväpnad med såg, grensax och sekatör angrep jag syrenhäckar som förvandlats till monsterskog, rosenbuskage som var till 70% döda, små träd som självsått sig på olämpliga ställen och tillåtits växa sig fyra - fem meter höga, fruktträd som hade fler döda grenar än levande, blommande buskar som tagits över av hassel och/eller lönn och vi har kört, kört och kört klipp - sju traktorsläp in alles på två dagar och i morgon när nyanställda kyrkoherden rullar in med sitt bohag kan han åtminstone inte klaga på trädgårdens skick.
Mitt skick är lite sämre. Nyponrosor har envisa små taggar, trots handskar sitter spetsarna fast förankrade i flera av mina fingrar. Jag är sönderriven på armar och ben av alla grenar jag klättrat omkring i, åkt på och burit. Överkroppen, halsen, nacken och ansiktet är tjusigt dekorerad av mygg-, broms- och blindknaggsbett och jag har överdoserat på nässelstygn så pass att mina skenben och vader är domnade.
Men jag klagar inte - jag är totalnöjd med vår arbetsinsats och jag har förstått att de kommande sex veckorna kommer att bli hur bra som helst - lille H opponerar sig inte ett enda dugg mot mina vilda idéer, trots att jag idag till och med kastade en ostfylld tortellini på honom....av misstag såklart ;-) Enda kommentaren han fällde när han skrattat klart var att "det här kan nog kanske bli de sex intressantaste och galnaste veckorna i mitt liv hittils".
Nädå, jag är mycket noga med att påtala för honom att det EGENTLIGEN inte är min avsikt att bossa med honom - jag har bara så mycket bättre ordning på mig än vad han har på sig*L* Lite kär i honom är jag eftersom han med en glad min och stor förståelse har tagit på sig att göra en del slitarbeten som min kropp bara inte klarar av. Köra gräsröjaren till exempel - det är min kropp helt enkelt inte skapt för, dels på grund av min krockskadade nacke och rygg, dels på grund av att selen man ska bära den i för avlastning på intet sätt är kompatibel med de kvinnligare delarna av min anatomi - jag bular ut för mycket på ställen där man inte bör bula ut om man ska ha den där selen på sig!
Men det handlar faktiskt om tjänster och gentjänster - han avskyr det i hans tycke enformiga arbetet med att vattna, så det sköter jag. Nu förutsätter jag att de har rätt i det de sa på nyheterna; att det ska regna inatt och då slipper jag vattna, men han får fortsätta handskas med röjsågen. Det kallar jag en bra deal! =)
Har jag nämnt att jag gillar mitt jobb?
En av de få manierna jag kan drabbas av är städmani. Det tog sig uttryck i Hjärtats förråd som jag virvlade igenom som en subtropisk tromb tidigare i somras, och nu tar det sig uttryck i prästgårn's trädgård. Tanken i tisdags var att åka upp med megaklipparen och förvandla den försummade ängsmarken åter till gräsmatta och den tanken förvandlades hastigt till en utrensning.
Inte enbart för att jag faktiskt tycker att det är riktigt KUL att rensa, utan också för att jag i det här fallet inte alls såg syftet med välklippta gräsmattor när allt annat i trädgården såg ut som nåt som Gud hade glömt för i runda slängar 40 år sedan.
Så - beväpnad med såg, grensax och sekatör angrep jag syrenhäckar som förvandlats till monsterskog, rosenbuskage som var till 70% döda, små träd som självsått sig på olämpliga ställen och tillåtits växa sig fyra - fem meter höga, fruktträd som hade fler döda grenar än levande, blommande buskar som tagits över av hassel och/eller lönn och vi har kört, kört och kört klipp - sju traktorsläp in alles på två dagar och i morgon när nyanställda kyrkoherden rullar in med sitt bohag kan han åtminstone inte klaga på trädgårdens skick.
Mitt skick är lite sämre. Nyponrosor har envisa små taggar, trots handskar sitter spetsarna fast förankrade i flera av mina fingrar. Jag är sönderriven på armar och ben av alla grenar jag klättrat omkring i, åkt på och burit. Överkroppen, halsen, nacken och ansiktet är tjusigt dekorerad av mygg-, broms- och blindknaggsbett och jag har överdoserat på nässelstygn så pass att mina skenben och vader är domnade.
Men jag klagar inte - jag är totalnöjd med vår arbetsinsats och jag har förstått att de kommande sex veckorna kommer att bli hur bra som helst - lille H opponerar sig inte ett enda dugg mot mina vilda idéer, trots att jag idag till och med kastade en ostfylld tortellini på honom....av misstag såklart ;-) Enda kommentaren han fällde när han skrattat klart var att "det här kan nog kanske bli de sex intressantaste och galnaste veckorna i mitt liv hittils".
Nädå, jag är mycket noga med att påtala för honom att det EGENTLIGEN inte är min avsikt att bossa med honom - jag har bara så mycket bättre ordning på mig än vad han har på sig*L* Lite kär i honom är jag eftersom han med en glad min och stor förståelse har tagit på sig att göra en del slitarbeten som min kropp bara inte klarar av. Köra gräsröjaren till exempel - det är min kropp helt enkelt inte skapt för, dels på grund av min krockskadade nacke och rygg, dels på grund av att selen man ska bära den i för avlastning på intet sätt är kompatibel med de kvinnligare delarna av min anatomi - jag bular ut för mycket på ställen där man inte bör bula ut om man ska ha den där selen på sig!
Men det handlar faktiskt om tjänster och gentjänster - han avskyr det i hans tycke enformiga arbetet med att vattna, så det sköter jag. Nu förutsätter jag att de har rätt i det de sa på nyheterna; att det ska regna inatt och då slipper jag vattna, men han får fortsätta handskas med röjsågen. Det kallar jag en bra deal! =)
Har jag nämnt att jag gillar mitt jobb?
tisdag 6 juli 2010
Och dagarna bara
rasslar förbi - nyss var det midsommar och nu är det snart mitt i sommaren! (Ja, det ÄR skillnad på det)
Helgen rasslade ju såklart förbi enbart och allenast för att Hjärtat var här - märkligt vad mycket snabbare en "tillsammanshelg" går än en "ensamhelg"? I helgen inte bara njöt jag av sällskap, jag blev med både elektrisk grill till balkongen och ny mobiltelefon tack vare honom. Jag gjorde ett tappert försök att köpa en elgrill redan sommaren -07 som var min första här på balkongen, men då gjorde jag ett minst lika tappert försök att elektrifiera mig själv (med hjälp av en styck elgrill och ett pekfinger som kom för nära grilltrådarna) så jag lade ner tankarna på grillning och satt bara och var avundsjuk på alla andra som kunde.....Men nu kan jag också och på två dagar grillade jag två gånger =)
Ny mobil hade jag ju redan fått egentligen, men så lyckades mannen i mitt liv mackla sönder sin och behövde få tillbaka den han så generöst gett mig - så alltså går han och köper en ännu nyare till mig? Ja, det är enklare än vad det verkar; den jag fått (låna) hade plats för minneskort, den nyinköpta hade det inte och eftersom jag inte behöver nåt minneskort så var det ju inte så svårt att räkna ut vem som skule ha vilken telefon.
Måndagen och tisdagen har också gått i racerfart - så är det tydligen när man arbetar? Större delen av måndag förmiddag tillbringade jag i ett cementrör nere i marken där jag försökte få en stillastående vattenpump att börja pumpa igen så att de stackars plantorna som flämtande förtvinade i solen skulle kunna få lite vatten. Det var också rätt enkelt att lösa - bara att slå på strömmen som en ovetande målare hade slagit ifrån när han skulle tapetsera prästgårn' - som alltså levererar strömmen till pumpen.
Medan jag väntade på vatten fick jag förevisa ALLT i maskinhallen för en ytterst nyfiken liten Leopold, 3 år som var med pappa på benåkern för att vattna. Tänk jag hade glömt att i den åldern finns ALLTID en fullständigt resonabel följdfråga till allting som sägs, nämligen "vaffö då?". Resten av dagen -som gick åt till vattning av ungefär 300 gravrabatter med snigelätna blommor funderade jag också rätt mycket på "vaffö då"....
Ett "vaffö då" som man mycket väl kan grunna på är det faktum att just nu på kyrkogården arbetar jag: kvinna, 43 år med en gedigen universitetsutbildning inom missbrukarvård och pedagogik samt H, gosse, 27 år med en lika gedigen universitetsexamen i biblioteksvetenskap. Det är förmodligen sant det som sägs, att aldrig någonsin tidigare har akademikerarbetslösheten varit så hög?
Inte så att jag på något sätt misstycker till att arbeta med det jag ftf gör, eller "nöjer mig" med det i brist på annat, tvärtom stormtrivs den här knakande gamla kroppen med att få röra på sig och ta rejäla handtag - jag tycker mest att det är rätt underligt att det är så svårt att komma in på arbetsmarknaden för oss båda - som har valt att utbilda oss inom de områden där vi upplysts om att det skulle råda brist på arbetskraft inom överskådlig tid?
Herr R tittade in en sväng i går och lyckades skrämma upp lille bibliotekarien genom att fråga om "damen i svart" - jag alltså - hade gjort några otillbörliga närmanden ännu....Stackarn, han visste inte om han skulle skratta eller gråta när herr R och jag drog igång i samma goda och raljerande stil som förr. Nu svarar han på tilltal och ler lite nervöst när jag babblar öronen av honom på rasterna men håen vet om han någonsin kommer att våga starta ett snack med mig om nånting annat än det som handlar om specifika arbetsuppgifter....
Praktisk är han dock, för hittils har han inte protesterat ett enda dugg när jag har talat om för honom vad vi ska sysselsätta oss med för arbete under dagarna - jag gissar att om han inte hade upplevt det som blasfemiskt hade han förmodligen sagt "amen" varje gång efter jag har pekat med hela handen.
Ujujujuj vilken styrande satkärring jag är.....
Helgen rasslade ju såklart förbi enbart och allenast för att Hjärtat var här - märkligt vad mycket snabbare en "tillsammanshelg" går än en "ensamhelg"? I helgen inte bara njöt jag av sällskap, jag blev med både elektrisk grill till balkongen och ny mobiltelefon tack vare honom. Jag gjorde ett tappert försök att köpa en elgrill redan sommaren -07 som var min första här på balkongen, men då gjorde jag ett minst lika tappert försök att elektrifiera mig själv (med hjälp av en styck elgrill och ett pekfinger som kom för nära grilltrådarna) så jag lade ner tankarna på grillning och satt bara och var avundsjuk på alla andra som kunde.....Men nu kan jag också och på två dagar grillade jag två gånger =)
Ny mobil hade jag ju redan fått egentligen, men så lyckades mannen i mitt liv mackla sönder sin och behövde få tillbaka den han så generöst gett mig - så alltså går han och köper en ännu nyare till mig? Ja, det är enklare än vad det verkar; den jag fått (låna) hade plats för minneskort, den nyinköpta hade det inte och eftersom jag inte behöver nåt minneskort så var det ju inte så svårt att räkna ut vem som skule ha vilken telefon.
Måndagen och tisdagen har också gått i racerfart - så är det tydligen när man arbetar? Större delen av måndag förmiddag tillbringade jag i ett cementrör nere i marken där jag försökte få en stillastående vattenpump att börja pumpa igen så att de stackars plantorna som flämtande förtvinade i solen skulle kunna få lite vatten. Det var också rätt enkelt att lösa - bara att slå på strömmen som en ovetande målare hade slagit ifrån när han skulle tapetsera prästgårn' - som alltså levererar strömmen till pumpen.
Medan jag väntade på vatten fick jag förevisa ALLT i maskinhallen för en ytterst nyfiken liten Leopold, 3 år som var med pappa på benåkern för att vattna. Tänk jag hade glömt att i den åldern finns ALLTID en fullständigt resonabel följdfråga till allting som sägs, nämligen "vaffö då?". Resten av dagen -som gick åt till vattning av ungefär 300 gravrabatter med snigelätna blommor funderade jag också rätt mycket på "vaffö då"....
Ett "vaffö då" som man mycket väl kan grunna på är det faktum att just nu på kyrkogården arbetar jag: kvinna, 43 år med en gedigen universitetsutbildning inom missbrukarvård och pedagogik samt H, gosse, 27 år med en lika gedigen universitetsexamen i biblioteksvetenskap. Det är förmodligen sant det som sägs, att aldrig någonsin tidigare har akademikerarbetslösheten varit så hög?
Inte så att jag på något sätt misstycker till att arbeta med det jag ftf gör, eller "nöjer mig" med det i brist på annat, tvärtom stormtrivs den här knakande gamla kroppen med att få röra på sig och ta rejäla handtag - jag tycker mest att det är rätt underligt att det är så svårt att komma in på arbetsmarknaden för oss båda - som har valt att utbilda oss inom de områden där vi upplysts om att det skulle råda brist på arbetskraft inom överskådlig tid?
Herr R tittade in en sväng i går och lyckades skrämma upp lille bibliotekarien genom att fråga om "damen i svart" - jag alltså - hade gjort några otillbörliga närmanden ännu....Stackarn, han visste inte om han skulle skratta eller gråta när herr R och jag drog igång i samma goda och raljerande stil som förr. Nu svarar han på tilltal och ler lite nervöst när jag babblar öronen av honom på rasterna men håen vet om han någonsin kommer att våga starta ett snack med mig om nånting annat än det som handlar om specifika arbetsuppgifter....
Praktisk är han dock, för hittils har han inte protesterat ett enda dugg när jag har talat om för honom vad vi ska sysselsätta oss med för arbete under dagarna - jag gissar att om han inte hade upplevt det som blasfemiskt hade han förmodligen sagt "amen" varje gång efter jag har pekat med hela handen.
Ujujujuj vilken styrande satkärring jag är.....
torsdag 1 juli 2010
Musik
är - och har alltid varit - oerhört viktigt i mitt liv. Mer än normalförvirrad som jag är så har jag för det mesta ingen aning om vem som sjungit/spelat vad, vilket år, med vilket band tidigare och framför allt inte på vilket skivbolag. Det är liksom inte viktigt för mig och på senare tid har jag tydligen varit en källa till muntration för att jag inte har full koll på sånt...
Det är ju tonerna, ljudet, orden, känslan som är det viktiga!
Påverkad av musiken blir jag också - ibland mer än vad jag trott. Snickarpojken a.k.a Hjärtat fixade en gratis Spotify åt mig ganska så snabbt efter vi lärt känna varandra och för det - och en massa annat också naturligtvis - ska jag alltid vara honom tacksam. Där har jag hittat gamla godingar och nya fenomen, plockat ihop de allrasom tokigaste listorna och hyggat mig nåt oerhört. Mina listor visar förmodligen mer på min lätt schizoida läggning än vilket DSM-IV test som helst. Man återfinner tex en lista som heter "AlternativMammansGothåblandatlista" och där har jag en låt som egentligen borde vara en annan...
Låt mig förklara.
1986 var jag på den allra första Hultsfredsfestivalen och hörde Freddie Wadling sjunga, livspremiär för mig - och vilken premiär det var! Anyhoo har jag fortsatt att uppskatta, ja nästan älska hans röst och när han för några år sedan sjöng in ett antal välkända psalmer smälte mitt hjärta ännu mer. Jag Spotifysökte på dem men hittade bara en annan man som sjöng just DEN låten som jag ville höra, och det nästan lika bra som käre Freddie. Så Toni Holgersson hamnade i min lista och just idag såg jag att den låten på något mirakulöst sätt hade försvunnit?
Sååå, jag sökte mer på herr Holgersson och fann att han var med och sjöng på - i mitt tycke - mästerverket "Den flygande holländaren" - där vad som brukar kallas V.A sjöng Cornelis Vreeswijks sånger i sin egen tolkning. Så snabbt som min prinskorvsfingrar tillät skapade jag en lista just med namnet "Holländaren".
Nu - efter många och långa utläggningar är jag på väg att närma mig pudelns kärna: fan vad musik kan göra mig melankolisk! 1988 när den här skivan kom ut var jag 21 år, väntade mitt första barn och kände att jag hade det mesta och det bästa kvar av livet....
Livet blev väl inte riktigt som jag i min naivitet och oskuldsfulla förhoppning trodde, men under senaste åren har det bara blivit bättre och bättre, det senaste alldeles toppenbra faktiskt - och ändå sitter jag här med en liiiiiiten ågrenklump i magen - jag är nog rätt bra på självplågeri - även om jag inte på något sätt önskar mig tillbaka där jag varit.
Jag ska lyssna klart på listan, tugga i mig den spräckta stoltheten och imorgon är en annan dag - då kommer mitt Hjärta och allt blir lika tippelitoppen igen! =)
Det är ju tonerna, ljudet, orden, känslan som är det viktiga!
Påverkad av musiken blir jag också - ibland mer än vad jag trott. Snickarpojken a.k.a Hjärtat fixade en gratis Spotify åt mig ganska så snabbt efter vi lärt känna varandra och för det - och en massa annat också naturligtvis - ska jag alltid vara honom tacksam. Där har jag hittat gamla godingar och nya fenomen, plockat ihop de allrasom tokigaste listorna och hyggat mig nåt oerhört. Mina listor visar förmodligen mer på min lätt schizoida läggning än vilket DSM-IV test som helst. Man återfinner tex en lista som heter "AlternativMammansGothåblandatlista" och där har jag en låt som egentligen borde vara en annan...
Låt mig förklara.
1986 var jag på den allra första Hultsfredsfestivalen och hörde Freddie Wadling sjunga, livspremiär för mig - och vilken premiär det var! Anyhoo har jag fortsatt att uppskatta, ja nästan älska hans röst och när han för några år sedan sjöng in ett antal välkända psalmer smälte mitt hjärta ännu mer. Jag Spotifysökte på dem men hittade bara en annan man som sjöng just DEN låten som jag ville höra, och det nästan lika bra som käre Freddie. Så Toni Holgersson hamnade i min lista och just idag såg jag att den låten på något mirakulöst sätt hade försvunnit?
Sååå, jag sökte mer på herr Holgersson och fann att han var med och sjöng på - i mitt tycke - mästerverket "Den flygande holländaren" - där vad som brukar kallas V.A sjöng Cornelis Vreeswijks sånger i sin egen tolkning. Så snabbt som min prinskorvsfingrar tillät skapade jag en lista just med namnet "Holländaren".
Nu - efter många och långa utläggningar är jag på väg att närma mig pudelns kärna: fan vad musik kan göra mig melankolisk! 1988 när den här skivan kom ut var jag 21 år, väntade mitt första barn och kände att jag hade det mesta och det bästa kvar av livet....
Livet blev väl inte riktigt som jag i min naivitet och oskuldsfulla förhoppning trodde, men under senaste åren har det bara blivit bättre och bättre, det senaste alldeles toppenbra faktiskt - och ändå sitter jag här med en liiiiiiten ågrenklump i magen - jag är nog rätt bra på självplågeri - även om jag inte på något sätt önskar mig tillbaka där jag varit.
Jag ska lyssna klart på listan, tugga i mig den spräckta stoltheten och imorgon är en annan dag - då kommer mitt Hjärta och allt blir lika tippelitoppen igen! =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
