Jag lever

men det är nätt och jämnt och det jag lever gör jag inne i en egen liten bubbla dit bara de allrasom närmaste hittar och får rum.

Återigen har jag hamnat där där jag är supermegaurkass på att höra av mig till folk, ens med ett uselt litet sms, bloggkonnentar eller -inlägg eller vaffan som helst - höjden var i söndags när vännen C ganska sårat ringde för att kolla om jag kom på 40-årskalas, sista OSA-dagen var liksom passerad....

Jag vet hur och varför jag hamnar i bubblan, jag vill inte vara där men har svårt att ta mig för att göra något åt det. Förhoppningsvis spricker den i slutet av augusti när jag går av mitt sjuperkuliga men oerhört tröttande semestervik och om det är till någon tröst som helst så TÄNKER jag en hel del på er under tiden!