Jag har bestämt

nämnt det nån gång tidigare: att jag inte gillar att gnälla.

Men jag gör ju det ändå, gnäller alltså. Utom i helgen - då fräste jag som en vattendroppe på en het stekpanna, eller en katt som kommer i närkontakt med en sån där slemmig hund....

Jag gör det ibland, när kontrollbehovet blir för stort, stressen pressar på och folk i min omgivning inte kan läsa mina tankar och självmant förstå min logiska planering. Ni ser genast, och jag vet alltid, att det där ju är fullständigt omöjligt. Ändå fräser jag. Jag fräste på mina snälla flyttkarlar i helgen och jag skäms för det. Men jag tror att om jag minns rätt så bad jag om ursäkt.

Det är faktiskt det enda positiva med min fräsighet - att jag även har lärt mig att be om ursäkt. Med risk för att nu hissa mig själv alldeles för högt så måste jag säga att det är stort, det där att kunna be om förlåtelse istället för att låta den där kommentaren ligga och jäsa som en surdeg och växa sig större och segare tills den helt plöstligt en dag väller över alla bredder och likt en blob jag en gång i min barndom läste om i en Stålmannentidning förtär allt och alla i sin omgivning.

Faktum att att jag så här i perspektiv mer och mer inser vilken otroligt jobbig(are) människa jag måste ha varit tidigare i livet! Jag har ju iofs aldrig trott på att det är ens fel att två träter, men nog har jag allt som oftast tyckt mig vara den missförstådda och förfördelade i flera sammanhang. Att se min egen del i sammanhanget har mest bestått i att tycka att "vaddå, jag har väl inget gjort" eller "vaddå, jag FÖRSÖKTE ju prata om det". Att mitt sätt inte är det allena saligggörande har jag fått bra hjälp av främst en speciell och insiktsfull väninna att förstå.

Åsså har jag övat mig på Hjärtat såklart. Hassegu vad den mannen har fått stå ut med - funnes det ett Nobelpris i tålamod så skulle han stå så skinande klar utan konkurrens först på plats för att få det. Aj lavv jo massor liksom!