Finns det

några arbetsplatser utan intriger, härskartekniker och oupplösta konflikter?

Mig veterligen har jag aldrig jobbat på någon och jag har skuttat runt rätt rejält i mitt liv. Jag upplevde det väl inte när jag var riktigt ung, och på ett ställe var det "bara" verksamhetschefen som ägnade sig åt sådant men bortsett från dem så har jag stött på det överallt.

I kyrkan, i äldreomsorgen, i skolan, på fabrik, på hotell, på dagis och överallt annanstans.

Inte enbart i personalgrupper med övervägande kvinnliga anställda, även om jag förstått att det är överepresenterat där. Män påstås var mer raka och öppna och även mer benägna att lösa sådana konflikter än kvinnor. F*n vet. Den värsta jag stött på i alla sådana kategorier var en man, tillika chef/arbetslagsledare.

Nu är jag i det igen. Två kollegor som jobbat sedan Hedenhös konkurrerar om övertaget och kör därmed över alla och varandra - även eleverna och deras föräldrar. Men i veckan tror, hoppas och bävar jag för att det ska ta hus i h-vete. På fredag ska föräldrarna ha privat möte med rektor för att diskutera personalen och situationen i klassen. Flera elever har uppgett hemma att de är rädda för ett par av lärarna. Flera elever vägrar att delta i vissa lektioner. Flera elever har behov, intressen och önskemål som inte tillgodoses och flera elever visar på en tillbakagång i sin utveckling.

Själv ser jag hur vi bedriver mer förvaring än verksamhet vissa dagar, hur vi utsätter eleverna för fullständigt oacceptabla situationer som i vissa fall till och med kan vara skadliga eller farliga. Jag ser - och drabbas av - oviljan att vara kollegial, att ställa upp, att stötta till där det finns behov, jag ser och drabbas av ett mångårigt inpinkat revir som på inga villkor överträds från något håll. Jag har försökt att lyfta frågan på arbetslagsmöten, men jag är ju ny så jag ska bara vara tyst. Dessutom har jag redan trampat på så många ömma tår genom att visa mig vara någon annan, något mer än vad jag förväntades vara att allt jag säger är fel.

Men jag tillhör ju den sorten som inte KAN, inte VILL vara tyst - så jag går dit där man vill och måste lyssna. Jag "skvallrar". Jag har gått till chefen. inte en, inte två utan flera gånger. Inte för att höja mig själv i jämförelse med andra utan för att vi faktiskt arbetar med levande människor och allt det vi gör och säger - eller inte gör och säger - gör skillnad för dem och för att det är mitt förbannade ansvar att höja min röst när saker är fel.

Och nu är det för mycket som är fel. Jag hoppas att mätet på fredag kan bli upptakten till att rätta till det som är fel, om det så ska kosta mig jobbet!