Det är inte lätt

att bete sig vuxet när man har en mamma som i vissa lägen uppför sig som en treåring.

Då menar jag inte som en yster treårig häst utan som en trotsigt tjurig mänsklig treåring. Vi har ju aldrig haft någon nära relation, min mamma och jag. I början av mitt liv berodde det på den postpartumdepression hon fick när det var jag och inte en lillebror som tittade ut. Vad det berodde på sen var väl till stor del det kvarstående faktumet att jag inte var det barn jag förväntades vara - chocken gick kanske aldrig över?

Jag har alltid varit den som inte gjort så som man "ska" göra och min skilsmässa var förmodligen droppen som fick morsan att svämma över. Det ska ärligt sägas att vi gör försök, både hon och jag, men det vill sig liksom aldrig riktigt och det får väl vara så då....

Men ibland undrar jag om hon inte gör det svårare än vad det behöver vara? Ända sedan innan jul har jag ett flertal gånger påtalat att föräldrarna är varmt välkomna hem till mig, närhelst det passar. Hittils har hon varit här en gång, i nån timme. När jag upprepar min stående inbjudan så får jag rent löjligt tunna undanflykter, det är för kallt, det är för dåligt väder, för dåligt väglag osv osv. Det har hon ju iofs haft rätt i, men ovanstående dåligheter har inte hindrat dem från att åka till andra och hälsa på.

Alltså frågade jag idag vad jag gjort den här gången för att förtjäna detta bemötande. Fick jag något svar? Nej. Bara en massa förorättat svammel om allt möjligt som inte alls hade med min fråga att göra och sedan ett ursäktande om att det måste ätas middag innan det var dags att åka ytterligare nån annanstans än hem till mig....

Fast...det som gör mig allra mest ledsen och besviken är att min pappa - som jag VET gärna vill komma hit - inte har stake nog att åka ifrån henne och låta henne sitta hemma och tjura? Men iofs så får han väl igen för det när han kommer hem i så fall.

Uttrycket "dysfunktionell familj" har fått ett ansikte.