Det ligger

något i uttrycket "den enes död, den andres bröd". Jag tycker uppriktigt synd om S som "gått i väggen" - men tack vare honom så har jag jobb ända fram till 17 juni. Jag tycker minst lika mycket synd om kollegan D som halkade i helgen och bröt armen, men tack vare henne så har jag inte bara jobb utan jobb på heltid ett tag framöver - med tanke på att det var högerarmen på en högerhänt person så kan det vara i de fem veckor hon fick besked om att hon måste vara gipsad.

Något jag inte alls uppskattar är mitt eget humör. Som jag tidigare nämnt har jag inte PMS utan MMS (MittiMensSpänningar). Tydligen ska man bli "kossig" när man har PMS, vad det nu innebär? Eftersom jag istället har MMS så blir jag låg, lägre än en sjunken båt (den enda textrad av *lf L*nd*ll som jag tycker är något att ha) och har då djupa existensiella funderingar.

Främst om mig själv och mitt liv och vad det innehåller, djupare än så är jag tyvärr inte :( Weltschmertz är liksom inget för mig, det är alldeles för stort och omfattande för att jag ska hinna fundera på det i tre - fyra dagar och när de dagarna har gått studsar jag ju liksom upp igen, likt en sådan där docka med rundad botten (en för övrigt ganska bra liknelse rent fysiskt) som man hade när man var liten.

Fast det kanske är nyttigt för en sådan som mig att ta sig en funderare ungefär var 28:e dag för att liksom utvärdera livet so far? Jag har ju en tendens att annars bara ramla på, på gott och ont - flyta med och "hålla god min" har ju varit min grej i alldeles för många år tidigare och det visade ju sig inte vara alltför välgörande för mitt mående. Det kanske är nyttigt för alla att reflektera lite över vad som händer och sker - eller inte händer och sker - vare sig man är kvinna och har PMS,MMS eller EMS - eller om man är man och inte har M alls?