Mitt Hjärta är nog en av de absolut omtänksammaste människor jag träffat på och tyvärr är jag alltför förvirrad för att nå upp i närheten av den nivån. I fredags när han dök upp i mitt hem hade han med sig är mitt (snart) 44-åriga livs första Valentingåva: rosor, vin och choklad. Inte dumt alls må jag säga!
Nån gång ska jag försöka komma ihåg att fira honom till jul, födelsedag eller Alla Hjärtan....
Vad gäller Alla Hjärtans Dag förresten, så måste jag erkänna att det faktiskt glädjer mig att läsa i lokaltidningen så väl som i aftonblaskorna att fler och fler skolor "förbjuder" eller i alla fall avråder elevråden att medverka till inköp och utdelning av rosor imorgon. Det KAN verka som en fin gest, men ack hur känns det inte för dem som inte får varken en röd kärleksros eller en gul vänskapsros? Det kan bli oerhört utmärkande att vara en av få i en klass som inte får något av det och det kan bli alldeles för mycket populäritetstävling när någon får flockvis av blommor oavsett om h*n förtjänat dem eller inte. Jag vet, för jag har - genom mina barn - upplevt det där...
Men min present från mitt Hjärta är jag rent löjligt glad för och jag hoppas att han vet att jag älskar honom tonvis om jag inte presentat honom.....
Om du bara visste så glad jag är att du gör det ,jäkla tur jag hade som hittade dej svårt o tänka mej att vi inte alltid varit vi
SvaraRadera