Ibland inser jag

att jag är lite för självupptagen - eller ska vi kalla det "fast i mitt eget huvud"?

På julaftonsnatten hade jag ett ärende att uträtta och närmade mig kvinnan jag hade i uppdrag att prata med och börjde med "Hejharduhört...". Där avbröt hon mig och svarade på något helt annat, något som låg henne själv väldigt nära om hjärtat - varpå jag i min tur ganska bryskt avbröt henne för att återuppta min röda tråd innan den slingrade sig bort. Jag fick mitt ärende uträttat - men när det väl var gjort borde jag ju ha kunnat fråga henne om det där hon uppenbarligen så gärna ville prata om? Men det fanns liksom inte för mig, jag nollställde min hjärna efter förättat värv, sade hejdå och gick.

Häromdagen ringde samma kvinna mig i samma ärende, vi pratade en stund om det och saker som angränsade till det och sedan började hon helt plötsligt prata om något tv-program som jag sett nån enstaka gång. Men jag hade återigen fastnat i min egen hjärna och det enda som nu kretsade runt därinne var de nya saker jag nu måste komma ihåg, och ta tag i med anledning av hennes telefonsamtal. Så återigen avfärdade jag henne med ett "tack för att du ringde" och sa hejdå.

Nu, några dagar senare har det gått upp för mig att jag förmodligen har uppfattats som tämligen otrevlig och avvisande, kvinnan ifråga är relativt nyinflyttad och försöker naturligtvis så gott det går att skapa kontakt. Och jag som i många herrans år har gått och gnällt över hur svårt det är att "komma in" i småbyar, hur insnöade folk är och hur envist de håller fast vid redan befintliga kontakter - och så gör jag likadant!?

Usch, jag måste göra bot och bättring. *skäms*