till det skrivna ordet bär jag (förhoppningsvis) för alltid med mig. Ända sedan min StoraSyster meddelst nypningar, hårluggande och verbala hot "tvingade" mig att lära mig att läsa som fyraåring har jag läst det mesta jag kommit över inom de mest disparata områden.
Som 6-7 åring gick jag igenom mina föräldrars ganska innehållslösa bokhylla och hittade en bok där som såg väldigt spännande ut. Den läste jag med stort intresse och kanske lade den grunden till min något morbida litterära inriktning, för det var nämligen ett samlingsverk över svenska olösta mordgåtor.
Innan ni hinner brista ut i klagosånger över oansvariga föräldrar så ska jag passa på att nämna att jag naturligtivs inte var dummare än att jag läste den i lönndom (på samma sätt som jag några år senare läste LilleFars undangömda "Riff" och "Raff").
Häromdagen var jag med min nya bästis Vaktmästare S och letade möbler i dammiga skrymslen av den jätteskola jag arbetar på och i den bokhylla jag ville lägga beslag på fanns en hel massa böcker, även de av olika slag. S erbjöd mig generöst att ta vilka jag ville ha. Matematik- och kemiböckerna ratade jag undantagslöst, likaså en uppsättning Atlas från 1989. Men så fann jag ett guldkorn!
I hyllan, med den väldigt speciella bindningen i rött och svart med en guldblixti relief på bokryggen stod - tyvärr inte min barndoms favoritbok "Olösta svenska mord" - utan dess kusin, eller kanske syssling: "Vårt samhälles olycksbarn". Den innehåller kapitel som "Från ratten till rätten", "Dunkla drifter" och "Don Juan & co gör affärer".
Med all rätta ska den nu få efterträda Nils Ahlands "Odöd, blek och hungrig - vampyren i bok och film" som min godnattlektyr! =)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar