Men det är väl lite konstigt?

Är det bara jag?

Är det kvinnligt?

Är det rent av mänskligt?

Det här med att ha konstant dåligt samvete alltså. För det spelar banne mig ingen roll, jag kan nog ha dåligt samvete för jordbävningen i Japan, trots att jag bevisligen inte var där och gick med tunga steg - men det kanske är min tyngd på DENNA sidan jordklotet som orsakat den? Ja, ungefär lika logiskt löper mina tankebanor om det på lite närmare håll.

Idag har jag dåligt samvete för att vännen H - som varit i Asien och där lovat att shoppa på sig lite pryttlar till mig och Stumpan - bara lyckats få tag på de sammanlagt två saker jag och kompisen M ville ha, och inget av de sju Stumpan beställde. Hon har väntat, längtat och sett fram emot att paketet ska anlända och idag när hon fick sms om att det kommit blev hon alldeles jätteglad - och jag fick kämpa med henne för att hålla tårarna tillbaka när hon öppnade det och insåg att hon blev utan. Om man är 8 år eller 18 år - det gör lika ont i vilket fall.

Jag har ett konstant dåligt samvete för att hon har en far som skiter i henne, så till den milda grad att han inte ens kommer ihåg att betala ut underhåll, ringa henne på hennes födelsedag eller vilken annan sketen torsdag som helst och som utan att ens kommentera saken låter henne upptäcka att han ger bort både hennes kläder och saker till sin nya kvinnas något yngre dotter.

Jag har dåligt samvete för att jag har vänner som hör av sig och kommer och hälsar på mig - när hon är utfryst ur klassen och inte längre har ork att försöka skapa nya kontakter.

Jag har till och med mitt i min egen glädje dåligt samvete för att jag träffat Hjärtat och att jag mår så bra tillsammans med honom - när hon blir illa behandlad av killar som fångar hennes intresse, höjer hennes förhoppningar och sen tvärslutar att höra av sig.

Och det här är ju alltså bara ett av mina tre barn.....och sen kommer Hjärtat, LilleFar, vännerna, huset, jobbet och allt annat som jag kan förebrå mig för att jag inte ordnar mer med.

Är det bara jag eller?