Igår fick jag veta att en bekant gått bort.
En relativt ung kvinna som efterlämnar man och tre barn.
Bara en kort stund efter jag fått dödsbudet fick jag också höra de första spekulationerna och hur, var och varför. För mig är det fruktansvärt nog att hon gått bort, oavsett hur.
Att dessutom spä på de efterlevandes sorg med att sprida rykten om en människa som knappt har kallnat faller mig inte på något vis in.
Att - som vissa - om och om i min Facebookstatus skriva antydningar om att jag minsann visste det här före alla andra är mig fullständigt främmande.
Alla sms, telefonsamtal och andra kontakter har besvarats på samma sätt: jag vet om att hon gått bort, ja, jag har hört rykten om dödsorsak men eftersom det enbart är rykten för jag dem inte vidare.
Helt plötsligt är JAG boven för att jag inte vill skvallra.
Att även jag har ett samvete och inte vill utsätta mig och det för att delta i byskvallret ses som ett svek. "Klart du måste berätta vad du hört".
Nej, det måste jag inte. Den dagen jag med säkerhet vet vad som har hänt ska jag berätta det - om inte annat för att bidra till att stävja ryktena - men innan dess är jag tyst.
Jag tror det kallas "respekt"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"Respekt är kärlek i civila kläder."
SvaraRadera//Frankie Byrne
Du har gjort alldeles rätt, stå på dig!
Hit halkade jag bara men kände att jag bara var tvungen att kommentera.
Må väl/caja
Klart att det är charmen med kattdjuren när de har en udda personligheter.....det är väl därför vi älskar dem så högt våra fyrfotingar. Och de är ju egentligen precis som vi..unika var och en.
SvaraRaderaDet var lite klokskap och tokerier från mig, tack för titten inne hos mig och välkommen åter/caja