I fredags

var jag på begravning.

Det var - milt sagt - fruktansvärt.

Begravningar är aldirg några muntra tillställningar vad jag vet, men de jag hittils varit på har främst varit fina minnesstunder för gamla/äldre människor som levt sina liv till fullo, fått se barn och kanske barnbarn växa upp, som har jobbat, varit sociala och på det stora hela haft goda liv. Då sörjer man såklart, men vet också på något sätt att "det var dags".

I fredags gällde den förvisso oerhört fina minnesstunden en kvinna i mitten av livet. En kvinna med små barn och en (såvitt jag vet) omtänksam man. En kvinna med ett socialt respektabelt yrke. En kvinna utan några kända missbruks- eller sociala problem. En kvinna som inte kunde be om hjälp. En kvinna som till slut inte orkade med att leva det liv hon levde utan valde att avsluta det.

Vi var många som ville hedra henne med att närvara vid begravningen. Närmare bestämt en hel kyrka full och jag var förmdligen inte den enda som tänkte: "Varför anade jag inget?". Kanske lärde jag mig där och då slutligen att det inte är varken fel eller farligt att be om hjälp.....