var jag på begravning.
Det var - milt sagt - fruktansvärt.
Begravningar är aldirg några muntra tillställningar vad jag vet, men de jag hittils varit på har främst varit fina minnesstunder för gamla/äldre människor som levt sina liv till fullo, fått se barn och kanske barnbarn växa upp, som har jobbat, varit sociala och på det stora hela haft goda liv. Då sörjer man såklart, men vet också på något sätt att "det var dags".
I fredags gällde den förvisso oerhört fina minnesstunden en kvinna i mitten av livet. En kvinna med små barn och en (såvitt jag vet) omtänksam man. En kvinna med ett socialt respektabelt yrke. En kvinna utan några kända missbruks- eller sociala problem. En kvinna som inte kunde be om hjälp. En kvinna som till slut inte orkade med att leva det liv hon levde utan valde att avsluta det.
Vi var många som ville hedra henne med att närvara vid begravningen. Närmare bestämt en hel kyrka full och jag var förmdligen inte den enda som tänkte: "Varför anade jag inget?". Kanske lärde jag mig där och då slutligen att det inte är varken fel eller farligt att be om hjälp.....
måndag 31 januari 2011
onsdag 26 januari 2011
Jag hade velat
skriva ett interssant, eller humoristiskt eller åtminstone engagerande inlägg idag.
Det kan jag inte.
(Icke)Plåtmagen är utslagen och med den även hjärnan. Jag lider av det jag alldeles egendiagnosticerat kallar för "stressafasi" vilket innebär att jag inte kan stava (jag backstegar och rättar mer än vad jag skriver) eller ens säga rätt ord på rätt plats. Igår när jag pratade med Hjärtat dök helt randomly ordet "gurka" upp i min mun - på fullständigt fel plats. Vad jag fick den där gurkan ifrån har jag ingen aning om.
Så något långt och intressant och engagerande inlägg blir det inte. Trots att jag egentligen har alldeles fullt med viktigheter jag skulle vilja dryfta:
Vargjakten.
Att det säljs barnkläder i samma cl men ändå olika stora till pojkar och flickor.
Att rasismen breder ut sig på nätforum där man kan vara anonym.
Kylan.
Alla andra orättvisor.
Men det där har ju andra redan skrivit om så att jag för tillfället lider av skrumphjärna och -mage är kanske inte någon större förlust.....
Det kan jag inte.
(Icke)Plåtmagen är utslagen och med den även hjärnan. Jag lider av det jag alldeles egendiagnosticerat kallar för "stressafasi" vilket innebär att jag inte kan stava (jag backstegar och rättar mer än vad jag skriver) eller ens säga rätt ord på rätt plats. Igår när jag pratade med Hjärtat dök helt randomly ordet "gurka" upp i min mun - på fullständigt fel plats. Vad jag fick den där gurkan ifrån har jag ingen aning om.
Så något långt och intressant och engagerande inlägg blir det inte. Trots att jag egentligen har alldeles fullt med viktigheter jag skulle vilja dryfta:
Vargjakten.
Att det säljs barnkläder i samma cl men ändå olika stora till pojkar och flickor.
Att rasismen breder ut sig på nätforum där man kan vara anonym.
Kylan.
Alla andra orättvisor.
Men det där har ju andra redan skrivit om så att jag för tillfället lider av skrumphjärna och -mage är kanske inte någon större förlust.....
söndag 23 januari 2011
Den stora kärleken
till det skrivna ordet bär jag (förhoppningsvis) för alltid med mig. Ända sedan min StoraSyster meddelst nypningar, hårluggande och verbala hot "tvingade" mig att lära mig att läsa som fyraåring har jag läst det mesta jag kommit över inom de mest disparata områden.
Som 6-7 åring gick jag igenom mina föräldrars ganska innehållslösa bokhylla och hittade en bok där som såg väldigt spännande ut. Den läste jag med stort intresse och kanske lade den grunden till min något morbida litterära inriktning, för det var nämligen ett samlingsverk över svenska olösta mordgåtor.
Innan ni hinner brista ut i klagosånger över oansvariga föräldrar så ska jag passa på att nämna att jag naturligtivs inte var dummare än att jag läste den i lönndom (på samma sätt som jag några år senare läste LilleFars undangömda "Riff" och "Raff").
Häromdagen var jag med min nya bästis Vaktmästare S och letade möbler i dammiga skrymslen av den jätteskola jag arbetar på och i den bokhylla jag ville lägga beslag på fanns en hel massa böcker, även de av olika slag. S erbjöd mig generöst att ta vilka jag ville ha. Matematik- och kemiböckerna ratade jag undantagslöst, likaså en uppsättning Atlas från 1989. Men så fann jag ett guldkorn!
I hyllan, med den väldigt speciella bindningen i rött och svart med en guldblixti relief på bokryggen stod - tyvärr inte min barndoms favoritbok "Olösta svenska mord" - utan dess kusin, eller kanske syssling: "Vårt samhälles olycksbarn". Den innehåller kapitel som "Från ratten till rätten", "Dunkla drifter" och "Don Juan & co gör affärer".
Med all rätta ska den nu få efterträda Nils Ahlands "Odöd, blek och hungrig - vampyren i bok och film" som min godnattlektyr! =)
Som 6-7 åring gick jag igenom mina föräldrars ganska innehållslösa bokhylla och hittade en bok där som såg väldigt spännande ut. Den läste jag med stort intresse och kanske lade den grunden till min något morbida litterära inriktning, för det var nämligen ett samlingsverk över svenska olösta mordgåtor.
Innan ni hinner brista ut i klagosånger över oansvariga föräldrar så ska jag passa på att nämna att jag naturligtivs inte var dummare än att jag läste den i lönndom (på samma sätt som jag några år senare läste LilleFars undangömda "Riff" och "Raff").
Häromdagen var jag med min nya bästis Vaktmästare S och letade möbler i dammiga skrymslen av den jätteskola jag arbetar på och i den bokhylla jag ville lägga beslag på fanns en hel massa böcker, även de av olika slag. S erbjöd mig generöst att ta vilka jag ville ha. Matematik- och kemiböckerna ratade jag undantagslöst, likaså en uppsättning Atlas från 1989. Men så fann jag ett guldkorn!
I hyllan, med den väldigt speciella bindningen i rött och svart med en guldblixti relief på bokryggen stod - tyvärr inte min barndoms favoritbok "Olösta svenska mord" - utan dess kusin, eller kanske syssling: "Vårt samhälles olycksbarn". Den innehåller kapitel som "Från ratten till rätten", "Dunkla drifter" och "Don Juan & co gör affärer".
Med all rätta ska den nu få efterträda Nils Ahlands "Odöd, blek och hungrig - vampyren i bok och film" som min godnattlektyr! =)
fredag 21 januari 2011
Hmmm okej
Det måste bli ett tredje inlägg idag, eftersom jag är en sådan kalenderbitare tillika egotripp och inte kan låta bli att kolla min statistik....
Intressant nog finns min blogg "pingad" på en rysk variant av blogglista. Med kyrilliska bokstäver och allt.
Lika intressant är att ett av sökorden till min blogg är "jordförankring spett".
Jag får nog börja skriva lite mer spännande inlägg.
Intressant nog finns min blogg "pingad" på en rysk variant av blogglista. Med kyrilliska bokstäver och allt.
Lika intressant är att ett av sökorden till min blogg är "jordförankring spett".
Jag får nog börja skriva lite mer spännande inlägg.
Tolkningsbart.
Idag berättade jag för kära vännen L som har en något mer "upphöjd" position på arbetsplatsen än jag att jag i veckan varit inte mindre än tre personer (nej, jag är inte schizofren, inte ännu) på klassens schema på en och samma dag. Ingen av dem är jag egentligen...
"Jag vet" , svarade hon, "allt det du gör och din entusiasm är noterad på högre ort, med tanke på framtida pensionsavgångar."
Jahopp liksom.
Nu ska jag inte vara som jag brukar och måla upp scenarier och skapa mig en massa förhoppningar. Men nog fanken lät det bra? ;-)
"Jag vet" , svarade hon, "allt det du gör och din entusiasm är noterad på högre ort, med tanke på framtida pensionsavgångar."
Jahopp liksom.
Nu ska jag inte vara som jag brukar och måla upp scenarier och skapa mig en massa förhoppningar. Men nog fanken lät det bra? ;-)
Jag saknar
verkligen min gamla plåtmage.
När jag var barn gick jag fram som en skördetröska (har jag hört från min kärleksfulla mor) och smakade på eller åt allt. Utom "mos", men det är en heeeelt annan historia.
Anyhooo så vet jag inte om jag var född sådan eller om jag blev sån, härdad alltså. Jag kunde nämligen äta vad som helst utan att bli dålig i magen. På något av visen, utan att bli alltför explicit.
Jag minns som i ett förklarat skimmer sommarloven hos mormor. Hon var i och för sig en himla mysig och omtänksam mormor som stekte så många pannkakor jag ville ha och sydde Barbiekläder i parti och minut av överblivna lappar från den tiden hon var hemsömmerska och cyklade runt i småbyarna och tog mått på kärringarna och sen satt hemma på kammaren och försörjde sig och två barn på städrockar, benkläder (forna tider trosor alltså), en och annan finklänning men fram för allt : spirellakorsetter! Jisses anåda vad mycket pynt och fnyssel det finns att pynta en korsett med, men som blir minst lika snyggt på en Barbiekreation!
Måste lägga en länk här: http://en.wikipedia.org/wiki/Spirella
Nu kom jag bort ifrån ämnet visst - det är nog så med barndomsminnen - man kan lätt förlora sig i dem!
Vad jag egentligen ville säga att jag mindes som i ett förklarat skimmer är hur jag praktiskt taget bodde i moromors plommonträd av sorten Viktoria och systematiskt åt mig igenom grenarnas dignande bördor allt eftersom de mognade. Jag levde i det trädet hela sensommaren mitt elfte år. Nja, kanske klättrade jag ner nån enstaka stund för att kila bort till fotbollsplan och kolla när killarna hade träning - men egentligen var min passion mer riktad mot Viktoriaplommonen. Essensen av den här utläggningen är att beskriva att jag alltså hade en plåtmage.
Det har jag inte längre. Plommon ätes numera med stor försiktighet, fikon likaså, jag har full koll på hur många jag kan - och inte kan - äta på en dag. Nu har det gått därhän att jag inte kan äta frukost längre. Eller ja, det beror på vad den består av naturligtvis. Grovbröd, flingor, müsli - ja allt i den vägen tenderar att dansa salsa upp och nedför min matstrupe hela dagen. Fil, (choklad)mjölk och yoghurt likaså. Juice, kaffe och thé ger halsbränna.
Alternativet är alltså att INTE äta frukost - men det vet vi ju alla tack vara Socialstyrelsen hur o-bra det är. Pest eller kolera alltså.
Därför ber jag:
Till den som tog min plåtmage, var snäll och lämna tillbaka den!
När jag var barn gick jag fram som en skördetröska (har jag hört från min kärleksfulla mor) och smakade på eller åt allt. Utom "mos", men det är en heeeelt annan historia.
Anyhooo så vet jag inte om jag var född sådan eller om jag blev sån, härdad alltså. Jag kunde nämligen äta vad som helst utan att bli dålig i magen. På något av visen, utan att bli alltför explicit.
Jag minns som i ett förklarat skimmer sommarloven hos mormor. Hon var i och för sig en himla mysig och omtänksam mormor som stekte så många pannkakor jag ville ha och sydde Barbiekläder i parti och minut av överblivna lappar från den tiden hon var hemsömmerska och cyklade runt i småbyarna och tog mått på kärringarna och sen satt hemma på kammaren och försörjde sig och två barn på städrockar, benkläder (forna tider trosor alltså), en och annan finklänning men fram för allt : spirellakorsetter! Jisses anåda vad mycket pynt och fnyssel det finns att pynta en korsett med, men som blir minst lika snyggt på en Barbiekreation!
Måste lägga en länk här: http://en.wikipedia.org/wiki/Spirella
Nu kom jag bort ifrån ämnet visst - det är nog så med barndomsminnen - man kan lätt förlora sig i dem!
Vad jag egentligen ville säga att jag mindes som i ett förklarat skimmer är hur jag praktiskt taget bodde i moromors plommonträd av sorten Viktoria och systematiskt åt mig igenom grenarnas dignande bördor allt eftersom de mognade. Jag levde i det trädet hela sensommaren mitt elfte år. Nja, kanske klättrade jag ner nån enstaka stund för att kila bort till fotbollsplan och kolla när killarna hade träning - men egentligen var min passion mer riktad mot Viktoriaplommonen. Essensen av den här utläggningen är att beskriva att jag alltså hade en plåtmage.
Det har jag inte längre. Plommon ätes numera med stor försiktighet, fikon likaså, jag har full koll på hur många jag kan - och inte kan - äta på en dag. Nu har det gått därhän att jag inte kan äta frukost längre. Eller ja, det beror på vad den består av naturligtvis. Grovbröd, flingor, müsli - ja allt i den vägen tenderar att dansa salsa upp och nedför min matstrupe hela dagen. Fil, (choklad)mjölk och yoghurt likaså. Juice, kaffe och thé ger halsbränna.
Alternativet är alltså att INTE äta frukost - men det vet vi ju alla tack vara Socialstyrelsen hur o-bra det är. Pest eller kolera alltså.
Därför ber jag:
Till den som tog min plåtmage, var snäll och lämna tillbaka den!
måndag 17 januari 2011
Det ligger
något i uttrycket "den enes död, den andres bröd". Jag tycker uppriktigt synd om S som "gått i väggen" - men tack vare honom så har jag jobb ända fram till 17 juni. Jag tycker minst lika mycket synd om kollegan D som halkade i helgen och bröt armen, men tack vare henne så har jag inte bara jobb utan jobb på heltid ett tag framöver - med tanke på att det var högerarmen på en högerhänt person så kan det vara i de fem veckor hon fick besked om att hon måste vara gipsad.
Något jag inte alls uppskattar är mitt eget humör. Som jag tidigare nämnt har jag inte PMS utan MMS (MittiMensSpänningar). Tydligen ska man bli "kossig" när man har PMS, vad det nu innebär? Eftersom jag istället har MMS så blir jag låg, lägre än en sjunken båt (den enda textrad av *lf L*nd*ll som jag tycker är något att ha) och har då djupa existensiella funderingar.
Främst om mig själv och mitt liv och vad det innehåller, djupare än så är jag tyvärr inte :( Weltschmertz är liksom inget för mig, det är alldeles för stort och omfattande för att jag ska hinna fundera på det i tre - fyra dagar och när de dagarna har gått studsar jag ju liksom upp igen, likt en sådan där docka med rundad botten (en för övrigt ganska bra liknelse rent fysiskt) som man hade när man var liten.
Fast det kanske är nyttigt för en sådan som mig att ta sig en funderare ungefär var 28:e dag för att liksom utvärdera livet so far? Jag har ju en tendens att annars bara ramla på, på gott och ont - flyta med och "hålla god min" har ju varit min grej i alldeles för många år tidigare och det visade ju sig inte vara alltför välgörande för mitt mående. Det kanske är nyttigt för alla att reflektera lite över vad som händer och sker - eller inte händer och sker - vare sig man är kvinna och har PMS,MMS eller EMS - eller om man är man och inte har M alls?
Något jag inte alls uppskattar är mitt eget humör. Som jag tidigare nämnt har jag inte PMS utan MMS (MittiMensSpänningar). Tydligen ska man bli "kossig" när man har PMS, vad det nu innebär? Eftersom jag istället har MMS så blir jag låg, lägre än en sjunken båt (den enda textrad av *lf L*nd*ll som jag tycker är något att ha) och har då djupa existensiella funderingar.
Främst om mig själv och mitt liv och vad det innehåller, djupare än så är jag tyvärr inte :( Weltschmertz är liksom inget för mig, det är alldeles för stort och omfattande för att jag ska hinna fundera på det i tre - fyra dagar och när de dagarna har gått studsar jag ju liksom upp igen, likt en sådan där docka med rundad botten (en för övrigt ganska bra liknelse rent fysiskt) som man hade när man var liten.
Fast det kanske är nyttigt för en sådan som mig att ta sig en funderare ungefär var 28:e dag för att liksom utvärdera livet so far? Jag har ju en tendens att annars bara ramla på, på gott och ont - flyta med och "hålla god min" har ju varit min grej i alldeles för många år tidigare och det visade ju sig inte vara alltför välgörande för mitt mående. Det kanske är nyttigt för alla att reflektera lite över vad som händer och sker - eller inte händer och sker - vare sig man är kvinna och har PMS,MMS eller EMS - eller om man är man och inte har M alls?
söndag 16 januari 2011
Mer från djurparken!
Egentligen borde jag ju inte bli så fascinerad, jag "borde" kanske vara lite mer blasé - jag har ju trots allt varit landsortsbo i större delen av mitt liv och bara bott i stad korta perioder. Ändå är det något märkligt att ha vilda (eller kanske snarare "otama") djur så tätt inpå knuten som jag har nu för tiden.
Häromdagen var äldste sonen hos mig för att hämta sin hund. Strax innan han skulle åka hem kom hyresvärden med sin stora muskedundermaskin och plogade min infart och gårdsplan, han är noggrann och kör mycket fram och tillbaka och gjorde så även den dagen. Så fort han var klar stegar son + hund ut och vips far hund iväg och jagar hare. Hare + hund skrämmer upp en annan hare som far iväg åt andra hållet varpå hund far efter den, men tvärvänder och kommer tillbaka i ett huj, efter sig har han nämligen två rådjur som han och haren träffat på bakom mitt uthus.....
Nån dag senare kommer jag hem med bussen, eftersom hållplatsen ligger bortanför mitt hus åker jag alltså förbi det, kastar en blick in mot det och funderar på varför Stumpan står på infarten? När jag klivit av bussen och kommit närmare huset ser jag att det alls inte är 1 Stumpa som står där utan 2 rådjur. De krafsar frenetiskt i rabatten för att försöka hitta något att äta...så sedan dess har jag lagt ut lite smått och gott till dem - jag har inte möjlighet att utfodra dem på riktigt, men jag bidrar med lite morotsskal, äppelbitar och sånt som blir över i hushållet. Bra för djuren (hoppas jag) och bra för min sophantering =)
Inte så bra bilder, det är inte helt lätt att fota genom köksfönstret utan att skrämma modellen ;-)
tisdag 11 januari 2011
När det otänkbara händer...
Igår fick jag veta att en bekant gått bort.
En relativt ung kvinna som efterlämnar man och tre barn.
Bara en kort stund efter jag fått dödsbudet fick jag också höra de första spekulationerna och hur, var och varför. För mig är det fruktansvärt nog att hon gått bort, oavsett hur.
Att dessutom spä på de efterlevandes sorg med att sprida rykten om en människa som knappt har kallnat faller mig inte på något vis in.
Att - som vissa - om och om i min Facebookstatus skriva antydningar om att jag minsann visste det här före alla andra är mig fullständigt främmande.
Alla sms, telefonsamtal och andra kontakter har besvarats på samma sätt: jag vet om att hon gått bort, ja, jag har hört rykten om dödsorsak men eftersom det enbart är rykten för jag dem inte vidare.
Helt plötsligt är JAG boven för att jag inte vill skvallra.
Att även jag har ett samvete och inte vill utsätta mig och det för att delta i byskvallret ses som ett svek. "Klart du måste berätta vad du hört".
Nej, det måste jag inte. Den dagen jag med säkerhet vet vad som har hänt ska jag berätta det - om inte annat för att bidra till att stävja ryktena - men innan dess är jag tyst.
Jag tror det kallas "respekt"?
En relativt ung kvinna som efterlämnar man och tre barn.
Bara en kort stund efter jag fått dödsbudet fick jag också höra de första spekulationerna och hur, var och varför. För mig är det fruktansvärt nog att hon gått bort, oavsett hur.
Att dessutom spä på de efterlevandes sorg med att sprida rykten om en människa som knappt har kallnat faller mig inte på något vis in.
Att - som vissa - om och om i min Facebookstatus skriva antydningar om att jag minsann visste det här före alla andra är mig fullständigt främmande.
Alla sms, telefonsamtal och andra kontakter har besvarats på samma sätt: jag vet om att hon gått bort, ja, jag har hört rykten om dödsorsak men eftersom det enbart är rykten för jag dem inte vidare.
Helt plötsligt är JAG boven för att jag inte vill skvallra.
Att även jag har ett samvete och inte vill utsätta mig och det för att delta i byskvallret ses som ett svek. "Klart du måste berätta vad du hört".
Nej, det måste jag inte. Den dagen jag med säkerhet vet vad som har hänt ska jag berätta det - om inte annat för att bidra till att stävja ryktena - men innan dess är jag tyst.
Jag tror det kallas "respekt"?
måndag 10 januari 2011
Och just
som jag skulle logga ut fick jag syn på en reklamannons i listen.
Inte vilken annons som helst, utan en som förmedlar otrohet. Dating för gifta och sambos.
I texten står det "Gör livet levande - ha en affär". Jag hoppas bara att alla partners till medlemmarna är införstådda med att deras respektive reggat sig där :(
Ja, jag har åsikter - bland dem finns den att man reder ut det man har innan man letar nytt, och det finns väldigt, väldigt, väldigt få undantag från den regeln, allt annat är enbart undanflykter och (själv)bedrägeri.
Inte vilken annons som helst, utan en som förmedlar otrohet. Dating för gifta och sambos.
I texten står det "Gör livet levande - ha en affär". Jag hoppas bara att alla partners till medlemmarna är införstådda med att deras respektive reggat sig där :(
Ja, jag har åsikter - bland dem finns den att man reder ut det man har innan man letar nytt, och det finns väldigt, väldigt, väldigt få undantag från den regeln, allt annat är enbart undanflykter och (själv)bedrägeri.
Vet ni om...
att det sitter 30 pers i Nicaragua som har läst min blogg?
När älsklingen var här under helgerna visade han mig vart man kan se statistiken över sidvisningar och sånt, det som jag inte ens letat efter tidigare - nu är jag som besatt av att kolla den. Den är inte mycket att skryta med, men jag är ju en ruggig kalenderbitare så det var ändå intressant att få information om vilken sorts webbläsare mina besökare använder sig av...*L*
Nåt som däremot är ruggigt trist är att min vedleverantör lovar runt men håller tunt. Imorgon är han en vecka sen med den beställda och betalade veden. Under tiden har jag varit runt till alla jag vågar tigga av och tiggt en kasse här och en låda där så att Stumpan och jag ska slippa frysa ihjäl, ikväll eldade jag den sista barkbiten och nu sätter mitt mod och min stolthet stopp för "lånandet".
Jag misstänker dessutom att ungfan ljuger för mig, han lovade på eget initiativ att komma under onsdagen, men hördes inte av. På torsdagen messade jag och frågade och då hade han blivit fördröjd. På lördagen ringde jag och frågade och då hade kopplingen till släpet gått sönder, ny reservdel väntades in idag och inga av mina andra förslag till lösningar godtogs - så avslutade han samtalet med "jag kommer hem imorgon eftermiddag/kväll och försker lösa det då". Alltså var han inte ens hemma...och idag svarar han varken på sms eller samtal.
Min vedgenerösa lilla granne M, en av "kyrktanterna" sa att hon inte var så förvånad över att han inte höll vad han lovat - henne hade han nämligen lovat att måla hus åt - två somrar i rad. Trots mängder av sms och telefonsamtal även där så är huset fortfarande omålat.
Missförstå mig rätt - han är egentligen en väldigt arbetsam och trevlig grabb, men han lovar mer än vad han kan hålla och då blir irritationen större än om han helt enkelt sagt "Jag kan inte förrän...." Jag förstår inte riktigt vad som driver folk till att ta på sig att göra saker de inte genomför?
I byn finns även en elektriker som jobbar på det sättet - han fnattar runt som en skadskjuten hare och pillar lite här, och pillar lite där för att sedan lämna jobbet oavslutat och åka vidare till nån annan han lovat...och lämna ett oavslutat jobb även där för att åka till nån tredje osv osv. Folk som känner till honom undviker numera att nalita honom annat än för fullständigt akuta - och små -arbeten.
Anyhoo så känner jag att jag måste hitta någon mer pålitlig vedleverantör - men var, så här års?
Tips mottages tacksamt ;-)
När älsklingen var här under helgerna visade han mig vart man kan se statistiken över sidvisningar och sånt, det som jag inte ens letat efter tidigare - nu är jag som besatt av att kolla den. Den är inte mycket att skryta med, men jag är ju en ruggig kalenderbitare så det var ändå intressant att få information om vilken sorts webbläsare mina besökare använder sig av...*L*
Nåt som däremot är ruggigt trist är att min vedleverantör lovar runt men håller tunt. Imorgon är han en vecka sen med den beställda och betalade veden. Under tiden har jag varit runt till alla jag vågar tigga av och tiggt en kasse här och en låda där så att Stumpan och jag ska slippa frysa ihjäl, ikväll eldade jag den sista barkbiten och nu sätter mitt mod och min stolthet stopp för "lånandet".
Jag misstänker dessutom att ungfan ljuger för mig, han lovade på eget initiativ att komma under onsdagen, men hördes inte av. På torsdagen messade jag och frågade och då hade han blivit fördröjd. På lördagen ringde jag och frågade och då hade kopplingen till släpet gått sönder, ny reservdel väntades in idag och inga av mina andra förslag till lösningar godtogs - så avslutade han samtalet med "jag kommer hem imorgon eftermiddag/kväll och försker lösa det då". Alltså var han inte ens hemma...och idag svarar han varken på sms eller samtal.
Min vedgenerösa lilla granne M, en av "kyrktanterna" sa att hon inte var så förvånad över att han inte höll vad han lovat - henne hade han nämligen lovat att måla hus åt - två somrar i rad. Trots mängder av sms och telefonsamtal även där så är huset fortfarande omålat.
Missförstå mig rätt - han är egentligen en väldigt arbetsam och trevlig grabb, men han lovar mer än vad han kan hålla och då blir irritationen större än om han helt enkelt sagt "Jag kan inte förrän...." Jag förstår inte riktigt vad som driver folk till att ta på sig att göra saker de inte genomför?
I byn finns även en elektriker som jobbar på det sättet - han fnattar runt som en skadskjuten hare och pillar lite här, och pillar lite där för att sedan lämna jobbet oavslutat och åka vidare till nån annan han lovat...och lämna ett oavslutat jobb även där för att åka till nån tredje osv osv. Folk som känner till honom undviker numera att nalita honom annat än för fullständigt akuta - och små -arbeten.
Anyhoo så känner jag att jag måste hitta någon mer pålitlig vedleverantör - men var, så här års?
Tips mottages tacksamt ;-)
söndag 9 januari 2011
Åh halleda!
Som en bekant (och mycket skånsk person) brukar säga.
När jag gick på jullov den 21 december så kändes det som om jag hade en fullständigt ändlös räcka lediga dagar framför mig. Nog hade jag betydligt fler än folk i gemen, med tanke på hur ogeneröst placerade i veckan de här helgerna har varit men ändå nalkas slutet.
Jag försökte vara ståndaktig, ställa klockan på 9 för att så sakteliga vänja mig in i den där vederstyggliga dygnsrytmen som inte alls är min - men ack så gott det är att somna om efter att ha stängt av larmet!
Imorgon skräller det igång vid 05.15 och jag är alls inte säker på att jag är en människa så dags. Vi ska börja med studiedag, ett heldagsmöte där varje arbetslag redogör för hur det arbetar för att uppnå målen i kvalitetssäkringen. Känns ju lagom intressant för mig som över huvud taget inte alls varit inblandad i det hela?
Positivt i det negativa är väl att eleverna inte börjar förrän på tisdag - min lediga dag - och alltså inte möter mig förrän på onsdag, tills dess bör jag ha kommit lite mer in i rätt rytm. Eller så sover jag till 11 på tisdag också *rodnar*
Ingenting är omöjligt!!!
När jag gick på jullov den 21 december så kändes det som om jag hade en fullständigt ändlös räcka lediga dagar framför mig. Nog hade jag betydligt fler än folk i gemen, med tanke på hur ogeneröst placerade i veckan de här helgerna har varit men ändå nalkas slutet.
Jag försökte vara ståndaktig, ställa klockan på 9 för att så sakteliga vänja mig in i den där vederstyggliga dygnsrytmen som inte alls är min - men ack så gott det är att somna om efter att ha stängt av larmet!
Imorgon skräller det igång vid 05.15 och jag är alls inte säker på att jag är en människa så dags. Vi ska börja med studiedag, ett heldagsmöte där varje arbetslag redogör för hur det arbetar för att uppnå målen i kvalitetssäkringen. Känns ju lagom intressant för mig som över huvud taget inte alls varit inblandad i det hela?
Positivt i det negativa är väl att eleverna inte börjar förrän på tisdag - min lediga dag - och alltså inte möter mig förrän på onsdag, tills dess bör jag ha kommit lite mer in i rätt rytm. Eller så sover jag till 11 på tisdag också *rodnar*
Ingenting är omöjligt!!!
lördag 8 januari 2011
Motvalls käring vänder kappan...
Envist hävdade jag under lång tid att jag aldrig skulle.....sådana skulle inte komma över min tröskel, än mindre på mina fötter - de oerhört oklädsamma imitationerna av en "sko" som kallas för Foppatofflor.
Det verkade som om ALLA sprang runt i dem, till vilken slags klädsel som helst men överepresenterat bland husvagnsfolket. Överallt i alla möjliga och omöjliga sociala sammanhang dök de upp, ibland förklädda till nåt "snyggare" med de små clipsen man kan dekorera dem med.
Jag fortsatte att vägra, skor har tidigare varit något nästan heligt för mig och jag hoppar hellre över att köpa än köper det som jag inte är 100% på att jag vill ha och att de är "jag". Jag var till och med så envis att jag vägrade hoppa i någon annans "foppisar" för att gå snabba ärenden. Tänk om någon skulle se mig och tro att jag faktiskt var en "sån där" - foppisägare?
Men tänk vad man kan ändra sig!
I våras skulle jag på skämt och bara för att ytterligare inskärpa i vännen A att jag INTE tänkte införskaffa dylika fotbeklädnader prova ett par. Naturligtvis gick jag hem med ett par svarta. Sedan dess har jag nästan bott i dem, jag har utan att skämmas åkt till StoraStaden i dem, jag tror till och med att jag hade dem på konserten i somras och jag har haft dem som inneskor på jobbet under hösten/vintern.
Det gick tom så långt att jag beklagade mig för att jag inte hade flera, åtminstone ett par att ha här hemma på de tyvärr så kalla golven. Så gissa vad jag fick i julklapp av ovan nämnda A?
Det verkade som om ALLA sprang runt i dem, till vilken slags klädsel som helst men överepresenterat bland husvagnsfolket. Överallt i alla möjliga och omöjliga sociala sammanhang dök de upp, ibland förklädda till nåt "snyggare" med de små clipsen man kan dekorera dem med.
Jag fortsatte att vägra, skor har tidigare varit något nästan heligt för mig och jag hoppar hellre över att köpa än köper det som jag inte är 100% på att jag vill ha och att de är "jag". Jag var till och med så envis att jag vägrade hoppa i någon annans "foppisar" för att gå snabba ärenden. Tänk om någon skulle se mig och tro att jag faktiskt var en "sån där" - foppisägare?
Men tänk vad man kan ändra sig!
I våras skulle jag på skämt och bara för att ytterligare inskärpa i vännen A att jag INTE tänkte införskaffa dylika fotbeklädnader prova ett par. Naturligtvis gick jag hem med ett par svarta. Sedan dess har jag nästan bott i dem, jag har utan att skämmas åkt till StoraStaden i dem, jag tror till och med att jag hade dem på konserten i somras och jag har haft dem som inneskor på jobbet under hösten/vintern.
Det gick tom så långt att jag beklagade mig för att jag inte hade flera, åtminstone ett par att ha här hemma på de tyvärr så kalla golven. Så gissa vad jag fick i julklapp av ovan nämnda A?
Jupp, ett par oerhört (o)snygga melerade i rosa! =)
För trots att jag fallit till föga och använder dem, t.o.m kan erkänna att de är behändiga och bekväma - så tycker jag fortarande att de är oerhört fula!
*ostolt ägarinna*
fredag 7 januari 2011
Nu åkte han ut!
Det har påpekats mig att han var alltför tanig, ja rentav lite klen. Frågan om vad han egentligen klarade av väcktes. Jag fick kommentarer från mina vänner om att jag borde skaffat nån bättre och det skrattades åt oss. Men för mig betyder inte utseendet hela världen, nej nästan tvärtom så är det KÄNSLAN som är det viktiga och känslor väckte han i massor hos mig....så länge det nu varade.
För faktum är att jag blev mer än trött på honom efter ett tag, känslorna varade inte alls lika länge som jag hade hoppats. Jag tvivlar dessutom i högsta grad på att de överhuvudtaget var besvarade? När han så visade sig vara mer till besvär än till glädje, bland annat genom att som de allra flesta av sina gelikar skräpa ner och aldrig städa undan efter sig kände jag att det var dags att säga tack för den här tiden. Så småningom kommer jag förmodligen att skaffa en ny men fram tills dess:
Tack för den här tiden, lilla julgran!
Idag lyckades
vädret, intresset och orken sammanfalla något så när vilket innebär att jag fotat mitt lilla hem:
Det här är - på visst avstånd - den lilla by jag bor i. Den består av sex hus varav ett varit en småskola och så en enorm ladugård och ett gäng lador och uthus. Precis till vänster om ladan till höger i bild ligger mitt hus =)
Här har vi så det snötyngda huset. Att det är snöfritt på halva taket är Stumpans förtjänst, hon har nämligen rummet inunder och dess medeltemperatur ligger nog på 25 grader...Jag kunde inte låta bli
att fundera lite.
På julafton avstod mina föräldrar från att köra hit eftersom vädret/väglaget var för dåligt och eftersom min syster avstått från att köra till dem eftersom vädret/väglaget var för dåligt.
Igår körde vi till dem trots väglag och väder. Är vi för snälla eller helt enkelt korkade?
Till att börja med fick jag skotta en liten stig från ytterdörren och ut till vägen. Eftersom jag numera bor i öppet odlingslandskap var det inte bara snö som kommit uppifrån utan även sådan som blåst kring som bildade drivor på upp emot en meter. När jag väl skottat mig fram till vägen upptäckte jag att den inte plogats, vilket innebar ca 25 cm löskörd snö. Ute på väg 23 var det plogat, men av någon underlig anledning verkar snöplogarna nu kasa en tio cm ovanför vägytan vilket innebar en hel massa snö kvar.
Dessutom körde folk så man kan tycka att de kanske borde ha stannat hemma? Visst, det gick inte att se filmarkeringarna på vägen, men om det ovanför ens huvud dyker upp en...två...tre stora skyltar som visar hur man successivt närmar sig en avfart åt vänster så borde man kanske inte behöva gira ut framför bakomvarande trafik sekunden innan vägen delar sig?
Man behöver kanske inte svänga ut med 24 meter lastbil ut på 90-väg rakt framför annalkande trafik?
Man behöver kanske inte köra om i en uppförsbacke, även om bilen framför kör oändligt långsamt eftersom den - tillfälligt - fastnat bakom en snöplog?
Jag ska nog inte ge mig ut i trafiken nåt mer - inte förrän jag kan lita på att folk kör med vett och sans, vilket torde innebära: aldrig.
På julafton avstod mina föräldrar från att köra hit eftersom vädret/väglaget var för dåligt och eftersom min syster avstått från att köra till dem eftersom vädret/väglaget var för dåligt.
Igår körde vi till dem trots väglag och väder. Är vi för snälla eller helt enkelt korkade?
Till att börja med fick jag skotta en liten stig från ytterdörren och ut till vägen. Eftersom jag numera bor i öppet odlingslandskap var det inte bara snö som kommit uppifrån utan även sådan som blåst kring som bildade drivor på upp emot en meter. När jag väl skottat mig fram till vägen upptäckte jag att den inte plogats, vilket innebar ca 25 cm löskörd snö. Ute på väg 23 var det plogat, men av någon underlig anledning verkar snöplogarna nu kasa en tio cm ovanför vägytan vilket innebar en hel massa snö kvar.
Dessutom körde folk så man kan tycka att de kanske borde ha stannat hemma? Visst, det gick inte att se filmarkeringarna på vägen, men om det ovanför ens huvud dyker upp en...två...tre stora skyltar som visar hur man successivt närmar sig en avfart åt vänster så borde man kanske inte behöva gira ut framför bakomvarande trafik sekunden innan vägen delar sig?
Man behöver kanske inte svänga ut med 24 meter lastbil ut på 90-väg rakt framför annalkande trafik?
Man behöver kanske inte köra om i en uppförsbacke, även om bilen framför kör oändligt långsamt eftersom den - tillfälligt - fastnat bakom en snöplog?
Jag ska nog inte ge mig ut i trafiken nåt mer - inte förrän jag kan lita på att folk kör med vett och sans, vilket torde innebära: aldrig.
torsdag 6 januari 2011
Det som göms i snö....
Lämpligt nog toksnöar det idag.
Lämpligt, eftersom vi ska ut och åka ett antal mil på vägar som iallafall hittils inte ser ett enda dugg plogade ut.
Jaja, skulle jag inte återkomma så hittar ni väl mig när det börjar töa framåt våren =)
Lämpligt, eftersom vi ska ut och åka ett antal mil på vägar som iallafall hittils inte ser ett enda dugg plogade ut.
Jaja, skulle jag inte återkomma så hittar ni väl mig när det börjar töa framåt våren =)
onsdag 5 januari 2011
Ibland inser jag
att jag är lite för självupptagen - eller ska vi kalla det "fast i mitt eget huvud"?
På julaftonsnatten hade jag ett ärende att uträtta och närmade mig kvinnan jag hade i uppdrag att prata med och börjde med "Hejharduhört...". Där avbröt hon mig och svarade på något helt annat, något som låg henne själv väldigt nära om hjärtat - varpå jag i min tur ganska bryskt avbröt henne för att återuppta min röda tråd innan den slingrade sig bort. Jag fick mitt ärende uträttat - men när det väl var gjort borde jag ju ha kunnat fråga henne om det där hon uppenbarligen så gärna ville prata om? Men det fanns liksom inte för mig, jag nollställde min hjärna efter förättat värv, sade hejdå och gick.
Häromdagen ringde samma kvinna mig i samma ärende, vi pratade en stund om det och saker som angränsade till det och sedan började hon helt plötsligt prata om något tv-program som jag sett nån enstaka gång. Men jag hade återigen fastnat i min egen hjärna och det enda som nu kretsade runt därinne var de nya saker jag nu måste komma ihåg, och ta tag i med anledning av hennes telefonsamtal. Så återigen avfärdade jag henne med ett "tack för att du ringde" och sa hejdå.
Nu, några dagar senare har det gått upp för mig att jag förmodligen har uppfattats som tämligen otrevlig och avvisande, kvinnan ifråga är relativt nyinflyttad och försöker naturligtvis så gott det går att skapa kontakt. Och jag som i många herrans år har gått och gnällt över hur svårt det är att "komma in" i småbyar, hur insnöade folk är och hur envist de håller fast vid redan befintliga kontakter - och så gör jag likadant!?
Usch, jag måste göra bot och bättring. *skäms*
På julaftonsnatten hade jag ett ärende att uträtta och närmade mig kvinnan jag hade i uppdrag att prata med och börjde med "Hejharduhört...". Där avbröt hon mig och svarade på något helt annat, något som låg henne själv väldigt nära om hjärtat - varpå jag i min tur ganska bryskt avbröt henne för att återuppta min röda tråd innan den slingrade sig bort. Jag fick mitt ärende uträttat - men när det väl var gjort borde jag ju ha kunnat fråga henne om det där hon uppenbarligen så gärna ville prata om? Men det fanns liksom inte för mig, jag nollställde min hjärna efter förättat värv, sade hejdå och gick.
Häromdagen ringde samma kvinna mig i samma ärende, vi pratade en stund om det och saker som angränsade till det och sedan började hon helt plötsligt prata om något tv-program som jag sett nån enstaka gång. Men jag hade återigen fastnat i min egen hjärna och det enda som nu kretsade runt därinne var de nya saker jag nu måste komma ihåg, och ta tag i med anledning av hennes telefonsamtal. Så återigen avfärdade jag henne med ett "tack för att du ringde" och sa hejdå.
Nu, några dagar senare har det gått upp för mig att jag förmodligen har uppfattats som tämligen otrevlig och avvisande, kvinnan ifråga är relativt nyinflyttad och försöker naturligtvis så gott det går att skapa kontakt. Och jag som i många herrans år har gått och gnällt över hur svårt det är att "komma in" i småbyar, hur insnöade folk är och hur envist de håller fast vid redan befintliga kontakter - och så gör jag likadant!?
Usch, jag måste göra bot och bättring. *skäms*
Trettondagsgnäll:
Imorgon ska jag, ungarna + deras respektive åka på senkommen/kombinerad jul- och trettondagsmiddag hos moråfar. StoraSyster med familj kom ju äntligen dit och firade nyår så nu är vägen banad och klar för oss andra ;-)
Jag tror inte att mina aningar om dagen skulle vara nån högoddsare om nån mot förmodan skulle vilja spela på dem. För min mor är ju mat synonymt med kärlek och hon har effektivt stängt både ögon och andra sinnen för att jag i mesta möjliga mån under de ungefär fyra senaste åren försöker undvika kött från fyrfotadjur.
Alltså kommer jag inte att äta revben, köttbullar, prinskorv och andra liknande saker.
Jag beklagar mig inte för det, jag äter mer än gärna "bara" ägg, sill och Jansson. Men hon kommer att klaga över att jag inte äter, över att jag inte VILL HA, som hon säger...dvs att jag dissar hennes omtanke/kärlek som hon visar med mat...
Men...hur omtänksamt och kärleksfullt är det att servera det som hon faktiskt borde ha insett/lärt sig efter den här tiden att jag faktiskt inte mår bra av?
Jaja, jag ska inte gnälla mer över det - jag borde ju också ha lärt mig och ffa lärt mig att inte ta illa vid mig när hon vid varje tillfälle lyckas vända det till att det är jag som är den som felar...
Jag tror inte att mina aningar om dagen skulle vara nån högoddsare om nån mot förmodan skulle vilja spela på dem. För min mor är ju mat synonymt med kärlek och hon har effektivt stängt både ögon och andra sinnen för att jag i mesta möjliga mån under de ungefär fyra senaste åren försöker undvika kött från fyrfotadjur.
Alltså kommer jag inte att äta revben, köttbullar, prinskorv och andra liknande saker.
Jag beklagar mig inte för det, jag äter mer än gärna "bara" ägg, sill och Jansson. Men hon kommer att klaga över att jag inte äter, över att jag inte VILL HA, som hon säger...dvs att jag dissar hennes omtanke/kärlek som hon visar med mat...
Men...hur omtänksamt och kärleksfullt är det att servera det som hon faktiskt borde ha insett/lärt sig efter den här tiden att jag faktiskt inte mår bra av?
Jaja, jag ska inte gnälla mer över det - jag borde ju också ha lärt mig och ffa lärt mig att inte ta illa vid mig när hon vid varje tillfälle lyckas vända det till att det är jag som är den som felar...
lördag 1 januari 2011
I julehelgen
- som för övrigt har varit alldeles tacknämligt übertrevlig med Hjärtat, ungarna och goda vänner - fick jag även ett utomhusdjur. En fälthare (envisas jag med att det är, och inte en kanin!) skottade sig en grop utanför mitt köksfönster och låg sedan där och gottade sig....i kylan.
Sen tog den sig en runda och bäst vad det var så var den tillbaka igen och vi var såklart tvungna att springa i fönstret och glana lite då och då för att se om han var kvar. Det var han - ända tills igår då vi efter att ha ömkat den (i våra tankar) hungriga stackaren lade ut lite mat till honom. Sedan dess är han på rymmen - det kanske är så att han är rädd för grönkål?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
