Inte för att det

gör mig en enda jävla dugg gladare, men jag har fått ännu mer bekräftelse på att ex många gånger gör livet lite mer komplicerat att leva:

Idag ringde MuskelPutte och berättade att bilen pappa lovat honom att åka runt i på StoraStadens gator på studentdagen - den vart helt plötsligt uppbokad på annat håll....

Skånska väninnan ringde och berättade att hon fått sina misstankar bekräftade; hennes ex har systematiskt under ett par års tid tömt båda barnens sparkonton på ganska mycket pengar - pengar som det inte ens ursprungligen är han som har satt in och detta har han lyckats med genom att förfalska hennes signatur....

Väninnan i norr har ett ex som på pin kiv och av ren prestige tänker förstöra sonens studentfirande genom att dyka upp oinbjuden....

Och på vilka är det som uppgiften att lösa/hantera detta faller?

Jo, på mammorna så klart.

Naturligtvis vill jag (och de flesta andra mammor också) finnas till för våra barn till 100% - men när det gång efter gång innebär att papporna kan bära sig åt som jag vet inte vad och att allting på något magiskt sätt alltid ordnar sig ändå kan det ibland kännas på gränsen till övermäktigt.

Nej - jag är ingen manshatare, jag ogillar bara å det skarpaste människor som inte vet att uppföra sig mot andra och för tillfället råkar de i dessa fall tillhöra det manliga könet.