Detta livet - det enda (?)

Jag har en sjuhelvetes massa åsikter om allt - och lite till. En del ventilerar jag glatt, andra ruvar jag en stund på, jag är aldrig medvetet elak men jag står alltid för vad jag tycker. Jag är noga med att poängtera - speciellt i skrift - att det här är min egna och högst personliga åsikt. Jag kan ibland överväga att byta ståndpunkt om man kan motivera mig till det. Det är klart att det irriterar folk att jag är jag och dessutom är det ganska högljutt och bestämt!

Jag är fullt medveten om att en del av mina åsikter är kontroversiella, andra är förlegade och mossiga, andra åter igen smått chockerande - men det är mina åsikter.

Häromsistens kom jag i diskussion med en man som bestämt hävdade att "kvinnor är alldeles för kräsna". Jag bad honom utveckla och han riposterade då med att han blev nobbad av alla brudar; "till och med de skitfula nobbar mig för att de vet att vi snubbar är så desperata". Diskussionen gick fram och tillbaka ett tag och jag försökte puffa hans tankar lite åt det hållet att alla är olika och söker olika saker hos en eventuell partner, att det ju faktiskt kunde vara bra att veta vad man ville med sitt liv och hur man tänker sig att mannen i det livet ska vara för att det ska bli optimalt.

Men icke.

Förståelsen var noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt övergick han till att ösa galla över mig.

Ungefär i samma veva ramlade jag in i en diskussion där en flock jämförelsevis unga kvinnor diskuterade vad man kunde förvänta sig av en partner. Det var tydligen inte mycket, och jag blev sorgsen. Där fanns hon som levde med en jämnårig man och två barn i dagisåldern, mannen var arbetslös och spelade WoW hela dagarna medan kvinnan var på jobbet och barnen på dagis. Där var hon vars man skrek och svor åt henne så fort hon öppnade munnen. Där var hon som fått höra av sin man sedan 13 år tilbaka att hon nu var för fet för att ha sex med - han tände inte på henne längre, men ville inte skiljas för barnens och det sociala livets skull. Där var hon vars sambo vägrade ta med henne till svärföräldrarna eftersom "hon inte är den sortens tjej de ville se honom med". Jag skulle kunna fylla på med massor av liknande exempel - och gemensamt för dem alla var att strax efter de beklagat sig över sin respektive och fått medhåll av andra så tvärvände de och hävdade att "jamen jag älskar honom ändå, när det är bra så är det skiiiitbra"

När jag ifrågasatte vad kärlek verkligen innebär (för mig bör jag tillägga) blir det plötsligt jag som blir hatobjektet.

Förståelsen är noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt så övergår man till att ösa galla över mig.

Missförstå mig rätt nu - jag anser inte att jag är ett orakel, ett mirakel - jag har inte alla svaren och vet inte vad som är "rätt"

men

jag vet att vi alla har en skyldighet:

Att under detta enda liv vi lever se till att leva det så bra som vi bara kan. Vår största skyldighet är mot oss själva - för om inte jag mår bra kan inte min omgivning må bra.

Kasta skäppavis med skit på mig för att jag envist förfäktar den åsikten, det kan jag lätt ta. Bli gärna förnärmad när jag klampar på dina tår, då har jag åtminstone väckt dig och kanske, kanske kan jag vara det där lilla envisa gruskornet i din sko som irriterar och till slut får dig att stanna upp och fundera på vad mer exakt det är som egentligen skaver? Ta gärna illa upp för att jag skriver dig på näsan att du har ansvar för ditt eget liv, då reagerar du åtminstone och är inte död inuti.

Jag tar det, jag har inget behov av att bli omtyckt av kreti och pleti - den insikten var en del av vägen till mitt eget "tillfrisknande", min väg att ta vara på min skyldighet mot mig själv. Jag kommer att fortsätta att vara gruskornet i skon, blomflugan mitt framför ögonen, tejpen som fastnar först på vänstertummen, sen på höger långfinger för att sen häfta vid vänster lillfinger.

Och vettu vad?

Det är inte bara min skyldighet - jag gillar det också! =)