Mors dag - eller en farsdag?

Ja, för lite farsartat blir det ju gärna när jag umgås med mina föräldrar (läs: min mamma). Trots att jag har känt henne i 43 år nu så har jag fortfarande väldigt svårt att förstå hur en människa kan vara så oerhört fokuserad på enbart sig själv och kläcka så många underliga uttalanden.

Hon avbryter, byter samtalsämne, pratar främst med sig själv som utgångspunkt och lyckades i går vid knappa 71 års ålder verka avundsjuk och småaktig mot MumsMums och hans flickvän då hon med ett klassiskt hönsrövssnörp på munnen ifrågasatta hur Ajax "vågade släppa iväg" sin pojkvän sedan mer än 2 år tillbaka på tävling i Tokholmen med en flock tjejer. Att tjejerna ifråga är 11- 13 vägde hon inte in som faktor.....och en stund senare upprepade hon samma bedrift genom att undra om han "verkligen tyckte att det var en bra idé" att Ajax åker till Magaluf med tre tjejkompisar under en vecka för att fira studenten. Detta häver hon ur sig bara en stund efter att de unga tu berättat att de äntligen hittat en lägenhet och ska titta på den idag...

Lösryckta kommentarer, påpekanden utan relevans och allamänna klavertramp är hennes specialitet och jag fick min släng av sleven, bland annat angående mina livsval, jag också. MuskelPutte som stannade kvar och underhöll sin Kloktokiga mamma med att spela ett gammalt "DonkeyKongIsland" på tv-spel kommenterade mer än en gång att "morfar var sig inte lik" och det håller jag med om och förstår till fullo. Jag vet inte om jag ska beundra min fars uthållighet eller förbanna hans envishet som innebär att han nu i närmare 50 år levt med denna instabila kvinna. Eller kanske jag borde skriva "utsatt sig för"?

Jag hänger ju mycket på en nätcommunity och läser och förundras över vad människor utsätter sig för i sina relationer, jag har väl inte heller gjort de klokaste valen tidigare i livet så jag ska egentligen inte kasta någon dvärg, men jag tog mig till slut en funderare på vad jag ville med mitt liv, kom fram till att det jag levde i längden inte gagnade någon av oss närmast inblandade och gjorde något åt det.

Jag kommer för alltid att få leva med konsekvenserna av det beslutet - både positiva och negativa - men jag gjorde åtminstone ett aktivt val. Jag gjorde mig inte till martyr och har kastat den där offerkoftan som vi kvinnor alltför lätt iklär oss istället för att står upp för oss själva och med det bagaget jag ändock har kan jag inte riktigt förstå hur; svårt kan det vara?

Och därmed har jag - på mitt vanliga och oerhört charmiga sätt - spårat ur från det jag ursprungligen tänkte mig att skriva om...

Så, hur var DIN mors dag?