Jag tror mig om att vara den sortens människa som kan se det goda i de allra flesta - eller i alla fall se bortom det som för tillfället inte är bra - men det finns människor som jag har en aaaaning svårare för.
Idag träffade jag en av dem - en gosse som dök upp helt oförmodat. Han är inskriven i klassen men har uppemot 90% frånvaro. När han väl är på plats gör han (enligt kollegorna som haft äran att träffa honom tidigare) ingenting och gnäller mest över att han är trött, hungrig och är förbannad på CSN:s "löjliga" regler om närvarobaserat studiemedel.
Utöver detta är han dessutom en av de #%&$£@ som misshandlade min P21 för fyra år sedan.
Jag kan inte påstå att jag hoppade av glädje över att få återse honom -för övrigt har jag bara sett honom face2face en gång tidigare - vid rättegången. Eller fejs och fejs - han vågade inte titta på mig, trots att han lovat min son att han skulle k****a mig....rejält!
Anyhoo - grabben fick sitt straff, rättsystemet har sagt sitt och därmed är händelsen utagerad, och har han inte dykt upp mer än under en lektion på mina dryga tre veckor är väl sannolikheten rätt liten att jag ska stöta på honom igen och om jag gör det är jag (förhoppningsvis och troligtvis) tillräckligt professionell för att inte lägga hans tidigare ord och agerande honom till last.
Men innerst inne och allra mest är jag ju trots allt en (höns)mamma.....eller en lejoninna - som försvarar sina ungar till sista blodsdroppen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar