och Kloktoken har gjort det där som är absoluta måsten.
Städat av golven, gjort Janssons Frestelse och potatisgratäng. Plockat fram delarna av dött djur från frysen för tillagning imorgon. Pulsat i meterdjup snö för att fånga en julgran, sågat av nämnda gran ett antal gånger för att få den i hyfsad längd. Kapat av de nedersta grenarna - som förmodligen var de snyggaste? Svurit långa ramsor för att den inte vill stå rakt i den defekta julgransfoten. Krånglat med förlängningssladdar (som jag vet att jag har flockvis av, bara inte var), trasslat ut ljuskedjan jag stulade från exet häromdagen och hängt strategiskt många kulor på lovartsidan av granen så att de ska ge lite extra tyngd åt det magra, sneda eländet =)
Handlat "det sista" två gånger men kommer förmodligen ändå att sakna ett och annat imorgon. Köpt julblomma + chokladkartong till hyresvärden med familj och levererat desamma. "Lagat" tv + box åt oss, genom att sätta i scartkabeln i tv:n och dra ut samt åter sätta i strömkabeln till boxen. Gnatat på Stumpan för att hon fortfarande vid snart 18 års ålder verkar tro att vissa saker automagiskt sköter sig själva. Berömt densamma för att hon tagit eget initiativ till att mata de magra småfåglarna och funderar nu på vad som mer ska förberedas.
Förmodligen en hel massa - men så här akut kan jag inte komma på någonting.
Faaast...hade jag kunnat så hade jag virvlat BORT all snö från ostkusten, väderleksrapporten är negativ och en klass II - varning är utfärdad vilket innebär att det blir osäkert för Hjärtat att ge sig ut på vägarna imorgon. Å ena sidan vill jag så himla gärna ha honom här på julafton när alla anna logistik löst sig så smärtfritt. Å andra sidan vill jag verkligen inte att han ska fastna i någon trafikpropp, eller än värre; åka i diket. Kan man inte utlysa dubbelt Nobelpris till den som uppfinner ett säkert sätt att teleportera sig?
GOD JUL på er alla!
torsdag 23 december 2010
onsdag 22 december 2010
Det var nog
en och annan som höjde på ögonbrynen när jag flyttade från centralvärme som ingick i hyran, ett hyfsat urval bussar, gångavstånd till bank, matbutiker, frisör, blomsteraffär, pizzerior och annat "viktigt"till lilla huset på slätten, med vedpanna, två kilometer till en liten handelsbod med magert utbud och bussar som kör förbi mig trots reflexväst...
Igår gjorde jag också det.....för veden som jag beställt för att värma mitt lilla hus med (och gudarna ska veta att värme har behövts här, utetemperaturen har varit nere på - 24 som kallast och innediton på +15) dök aldrig upp. Inte i måndags som avtalat, när mina hjälpredor satt här och väntade. Inte igår som ny överenskommelse löd, när samma hjälpredor tåligt ryckte ut igen. Inte förrän närmare klockan 23 igår kväll, när den absolut sista pinnen och gnuttan sågspån sedan länge var inkastade i pannan kom den nya veden.
Då var hjälpredorna sedan länge hemåkta och idag är de inte lediga. Alltså bär skruttiga jag ved i bitande kyla - men otroligt nog är jag rätt glad ändå. Jag tittar ut över slätten och njuter av den fantastiska utsikten och tänker att tystnaden som låter mig somna så fort jag lagt huvudet på kudden, utsikten, goda grannar som skottar snö och hälsar vänligt är värd allt det där som kan ses som negativt.
Fortsätter kylan så här så kanske jag ångrar mig igen, men förmodligen bara tillfäligt. Jag är nog inte gjord för att bo i hyreskomplex.....
Igår gjorde jag också det.....för veden som jag beställt för att värma mitt lilla hus med (och gudarna ska veta att värme har behövts här, utetemperaturen har varit nere på - 24 som kallast och innediton på +15) dök aldrig upp. Inte i måndags som avtalat, när mina hjälpredor satt här och väntade. Inte igår som ny överenskommelse löd, när samma hjälpredor tåligt ryckte ut igen. Inte förrän närmare klockan 23 igår kväll, när den absolut sista pinnen och gnuttan sågspån sedan länge var inkastade i pannan kom den nya veden.
Då var hjälpredorna sedan länge hemåkta och idag är de inte lediga. Alltså bär skruttiga jag ved i bitande kyla - men otroligt nog är jag rätt glad ändå. Jag tittar ut över slätten och njuter av den fantastiska utsikten och tänker att tystnaden som låter mig somna så fort jag lagt huvudet på kudden, utsikten, goda grannar som skottar snö och hälsar vänligt är värd allt det där som kan ses som negativt.
Fortsätter kylan så här så kanske jag ångrar mig igen, men förmodligen bara tillfäligt. Jag är nog inte gjord för att bo i hyreskomplex.....
söndag 19 december 2010
Söndag, snöiga söndag...
Den här helgen har ju gått i extrem racerfart - i fredags var jag och min underbara pappa och flyttstädade lägenheten, nu är det "bara" badrummet och hallen kvar innan det är dags för besiktning (som jag inte ser fram emot). själva städningen är ju inget större problem, det är logistiken som är det komplicerade nu sedan lilla Escrutten slutligen parkerats för gott.
Tack vare att min äldste son äger samma förmåga att planera sina liv som sin far så åkte jag även på att vara chaffis/råddare när Stumpan med band skulle spela på en fritidsgård i StoraStaden, storebror hade sedan 1½ månad tillbaka lovat att köra, men kom dagen före på att han skulle på julbord med jobbet......tack och lov hade han åtminstone tänkt så långt som till att ordna med en bil jag kunde köra med, vilket var en rätt spännande upplevelse då bilen ifråga var pansarkryssaren som exet behöll i skilsmässan och som jag inte kört på rätt några år. Lika spännande var det att musikläraren som ordnat giget och skulle åka med mig inte visste riktigt vart vi skulle, samt att gatorna i StoraStaden kändes ungefär som om de var belagda med vispat sockersmör = inte alls kul att köra i!
I lördags kom Hjärtat och då målade vi badrumsskåp och hyllor i tjusigt svart - såklart! Sen kom andre sonen med flickvän hit och vi kokade julgodis - av varierande kvalitet måste jag säga, "nötgottet" som Hjärtat ville ha har fortfarande inte stelnat, och fudgen som sonen tvivlade på någonsin skulle stelna blev seg kola istället. Men "snickerskakorna" som är alltimehighfavoriten hos alla utom mig blev som vanligt bra, kanske främst för att de inte alls ska kokas utan bara röras ihop och kläggas ut på papper och sen hålls ihop av ett chokladtäcke...
Och snöat har det gjort, mer, mer och ännu mer så att jag känner mig fullständigt insnöad - i dubbel bemärkelse. Värden har inte skottat här på ett par dagar så idag tog jag skyffeln och gick ut och tog det värsta utanför dörren och bort till soptunnan, ett tips till den som fryser är att just skotta snö, gör man det håller man sig garanterat varm!!!
Jag tyckte nog att Hjärtat borde ha ringt till chefen och sagt att han var insnöad här med mig, men han gav sig iväg hemåt - trots att vi på morgonen hörde på radion att de uppmanade alla i Kalmar län att inte ge sig ut i bil om de inte var absolut tvungna. Tack och lov är han tryggt hemkommen i allafall och nu håller vi ALLA tummarna för att det inte kommer mer snö innan jul, när han kommer hit igen (jippie!).
Jul ja....fortfarande vet jag inte riktgit hur julfirandet kommer att se ut, men jag förmodar att det blir med det som med precis allting annat som jag inte kan planera inför: det löser sig när vi är där.
En julgran ska jag nog försöka pulsa ut i vännen E:s skog och kapa också innan den 24:e. Måste nog skriva mig en "att göra"lista!
*går och gör det*
Tack vare att min äldste son äger samma förmåga att planera sina liv som sin far så åkte jag även på att vara chaffis/råddare när Stumpan med band skulle spela på en fritidsgård i StoraStaden, storebror hade sedan 1½ månad tillbaka lovat att köra, men kom dagen före på att han skulle på julbord med jobbet......tack och lov hade han åtminstone tänkt så långt som till att ordna med en bil jag kunde köra med, vilket var en rätt spännande upplevelse då bilen ifråga var pansarkryssaren som exet behöll i skilsmässan och som jag inte kört på rätt några år. Lika spännande var det att musikläraren som ordnat giget och skulle åka med mig inte visste riktigt vart vi skulle, samt att gatorna i StoraStaden kändes ungefär som om de var belagda med vispat sockersmör = inte alls kul att köra i!
I lördags kom Hjärtat och då målade vi badrumsskåp och hyllor i tjusigt svart - såklart! Sen kom andre sonen med flickvän hit och vi kokade julgodis - av varierande kvalitet måste jag säga, "nötgottet" som Hjärtat ville ha har fortfarande inte stelnat, och fudgen som sonen tvivlade på någonsin skulle stelna blev seg kola istället. Men "snickerskakorna" som är alltimehighfavoriten hos alla utom mig blev som vanligt bra, kanske främst för att de inte alls ska kokas utan bara röras ihop och kläggas ut på papper och sen hålls ihop av ett chokladtäcke...
Och snöat har det gjort, mer, mer och ännu mer så att jag känner mig fullständigt insnöad - i dubbel bemärkelse. Värden har inte skottat här på ett par dagar så idag tog jag skyffeln och gick ut och tog det värsta utanför dörren och bort till soptunnan, ett tips till den som fryser är att just skotta snö, gör man det håller man sig garanterat varm!!!
Jag tyckte nog att Hjärtat borde ha ringt till chefen och sagt att han var insnöad här med mig, men han gav sig iväg hemåt - trots att vi på morgonen hörde på radion att de uppmanade alla i Kalmar län att inte ge sig ut i bil om de inte var absolut tvungna. Tack och lov är han tryggt hemkommen i allafall och nu håller vi ALLA tummarna för att det inte kommer mer snö innan jul, när han kommer hit igen (jippie!).
Jul ja....fortfarande vet jag inte riktgit hur julfirandet kommer att se ut, men jag förmodar att det blir med det som med precis allting annat som jag inte kan planera inför: det löser sig när vi är där.
En julgran ska jag nog försöka pulsa ut i vännen E:s skog och kapa också innan den 24:e. Måste nog skriva mig en "att göra"lista!
*går och gör det*
måndag 13 december 2010
Lusselelle!
Elva nätter före jul och igår fick jag en "för-julklapp" i form av att Hjärtat kommer hit redan till helgen <3>
Idag firade vi såklart Lucia på skolan, jag satt som en staffagefigur i kulissen och gol och ungarna skötte sig exemplariskt - utom min lille tomte-wannabee som redan innan vi började öva fick sådana premiärnerver att han gick på toaletten ett oräkneligt antal gånger och till slut kom ut så grön i ansiktet att jag entledigade honom från hans tomtande.
Roligast var att tre stycken utomeuropeiska killar gav sig på att vara stjärngossar för att som de sa "kolla in era traditioner", och att de sjöng manskör i "Jag såg mamma kyssa tomten" =)
Tråkigast av allt var de gossar från ett specifikt program som inte kunde hålla inne med sina rasistiska kommentarer både innan, under och efter firandet - att inte någon avhyste dem med det snaraste är för mig oförståeligt! *mycketmycketarg*
Att å ena sidan klaga på att "utlänningarna respekterar inte vår kultur" och att sedan å andra sidan kläcka idiotkommentarer om både de uppträdande och publiken när de vill ta del av den där så beramade "kulturen" får jag inte riktigt att gå ihop?
Fast den sortens missnöjesmänniskor finner förmodligen större glädje och syfte i missnöjet i sig? Anyhoo så hade vi ett fint Luciafirande och jag väntar med spänning på att Stumpan ska komma hem och förtälja hur hennes Lussande förlöpte =)
Idag firade vi såklart Lucia på skolan, jag satt som en staffagefigur i kulissen och gol och ungarna skötte sig exemplariskt - utom min lille tomte-wannabee som redan innan vi började öva fick sådana premiärnerver att han gick på toaletten ett oräkneligt antal gånger och till slut kom ut så grön i ansiktet att jag entledigade honom från hans tomtande.
Roligast var att tre stycken utomeuropeiska killar gav sig på att vara stjärngossar för att som de sa "kolla in era traditioner", och att de sjöng manskör i "Jag såg mamma kyssa tomten" =)
Tråkigast av allt var de gossar från ett specifikt program som inte kunde hålla inne med sina rasistiska kommentarer både innan, under och efter firandet - att inte någon avhyste dem med det snaraste är för mig oförståeligt! *mycketmycketarg*
Att å ena sidan klaga på att "utlänningarna respekterar inte vår kultur" och att sedan å andra sidan kläcka idiotkommentarer om både de uppträdande och publiken när de vill ta del av den där så beramade "kulturen" får jag inte riktigt att gå ihop?
Fast den sortens missnöjesmänniskor finner förmodligen större glädje och syfte i missnöjet i sig? Anyhoo så hade vi ett fint Luciafirande och jag väntar med spänning på att Stumpan ska komma hem och förtälja hur hennes Lussande förlöpte =)
söndag 12 december 2010
Julhysteri
verkar större delen av (väst)världen vara drabbad av.
Det kokas knäck, bakas och byggs pepparkakshus, stryks lusselinnen och julpyntas med nya tomtar, glitter och plastjulgran i årets färg i parti och minut.
Jag har inte gjort nåt av ovanstående (lusselinnet fick Stumpan stryka själv idag med lite hjälp av mormor) och ärligt talat funderar jag på att inte göra det heller. Jag tillhör nämligen dem som är fullständigt övertygad om att det kommer att bli jul ändå - även utan knäck och pepparkakshus. När jag säger det IRL höjs indignerade röster från dem som hävdar att de "vill ge sina barn traditioner".
Jo, den tanken är ju faktiskt himla fin, det håller jag med om - men varför i fridens dagar måste traditioner handla om främst köpenskap och ätande, dvs konsumtion?
Själv är jag ingen ängel så sett - bortsett från plastjulgranen har jag gjort det där jag med och jag kan inte skylla ifrån mig på att nån annan förväntade sig det av mig - jag gjorde det nästan av egen fri vilja. Men sett så här i perspektiv hade jag nog hellre velat ge mina barn lite andra traditioner. Om jag inte minns alldeles fel så är det i någon av allas vår Astrid Lindgrens böcker som barnen går till den handikappade pojken och hans ensamstående mamma dagen före julafton med en korg med mat. Emil far till fattigstugan med julkorv och när Kommandoran ätit upp alla hjonens mat tar han med dem hem till gården på fest trots att det innebär att de äter upp familjens julmat. Barnen i Bullerbyn är noga med att pynta Farfars lilla kammare med både gran och röda äpplen trots att han inte kan se.
Omtanke skulle jag vilja att ordet för julen vore.
Vi är nämligen inte så långt ifrån Astrids verklighet idag igen. Fler familjer än någonsin söker bidrag hos bla Majblomman och andra organisationer medan välfärdssamhället snävas in. Folk blir utförsäkrade från både Arbetslöshets- och Försäkringskassa och FHO rapporterar att var tredje ensamstående förälder är fattig, dvs med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten.
Så om du känner att julen för dig skulle kunna bestå i något annat än knäckkokning och pepparkaksbak, om du vill att även andra ska få den där mysjulen du själv vill ha kan jag starkt rekommendera en gåva till Majblomman:
http://www.majblomman.se/Om-Majblomman/Stod-Majblomman/For-privatpersoner/
eller varför inte höra av dig till närmaste kyrka för att höra om det finns något du kan hjälpa till med?
I år köper jag nog inga julklappar och minimalt med julmat. I den utsträckning jag får några pengar över ska jag ska jag stoppa dem i Frälsningsarméns gryta för att hjälpa till att hålla den kokande.
Tro mig, jag vill inte på något sätt ge er dåligt samvete, eller vara ett pretto själv - men det är så sant som det är sagt:
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!
Det kokas knäck, bakas och byggs pepparkakshus, stryks lusselinnen och julpyntas med nya tomtar, glitter och plastjulgran i årets färg i parti och minut.
Jag har inte gjort nåt av ovanstående (lusselinnet fick Stumpan stryka själv idag med lite hjälp av mormor) och ärligt talat funderar jag på att inte göra det heller. Jag tillhör nämligen dem som är fullständigt övertygad om att det kommer att bli jul ändå - även utan knäck och pepparkakshus. När jag säger det IRL höjs indignerade röster från dem som hävdar att de "vill ge sina barn traditioner".
Jo, den tanken är ju faktiskt himla fin, det håller jag med om - men varför i fridens dagar måste traditioner handla om främst köpenskap och ätande, dvs konsumtion?
Själv är jag ingen ängel så sett - bortsett från plastjulgranen har jag gjort det där jag med och jag kan inte skylla ifrån mig på att nån annan förväntade sig det av mig - jag gjorde det nästan av egen fri vilja. Men sett så här i perspektiv hade jag nog hellre velat ge mina barn lite andra traditioner. Om jag inte minns alldeles fel så är det i någon av allas vår Astrid Lindgrens böcker som barnen går till den handikappade pojken och hans ensamstående mamma dagen före julafton med en korg med mat. Emil far till fattigstugan med julkorv och när Kommandoran ätit upp alla hjonens mat tar han med dem hem till gården på fest trots att det innebär att de äter upp familjens julmat. Barnen i Bullerbyn är noga med att pynta Farfars lilla kammare med både gran och röda äpplen trots att han inte kan se.
Omtanke skulle jag vilja att ordet för julen vore.
Vi är nämligen inte så långt ifrån Astrids verklighet idag igen. Fler familjer än någonsin söker bidrag hos bla Majblomman och andra organisationer medan välfärdssamhället snävas in. Folk blir utförsäkrade från både Arbetslöshets- och Försäkringskassa och FHO rapporterar att var tredje ensamstående förälder är fattig, dvs med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten.
Så om du känner att julen för dig skulle kunna bestå i något annat än knäckkokning och pepparkaksbak, om du vill att även andra ska få den där mysjulen du själv vill ha kan jag starkt rekommendera en gåva till Majblomman:
http://www.majblomman.se/Om-Majblomman/Stod-Majblomman/For-privatpersoner/
eller varför inte höra av dig till närmaste kyrka för att höra om det finns något du kan hjälpa till med?
I år köper jag nog inga julklappar och minimalt med julmat. I den utsträckning jag får några pengar över ska jag ska jag stoppa dem i Frälsningsarméns gryta för att hjälpa till att hålla den kokande.
Tro mig, jag vill inte på något sätt ge er dåligt samvete, eller vara ett pretto själv - men det är så sant som det är sagt:
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!
lördag 11 december 2010
Nu gör jag det igen, nu gör jag det igen....
*citerar CoU*
Fast hon trillar visst dit på fel killar, mitt är lite mer I-landsproblem än så: jag GNÄLLER!
Igår hade Stumpan inflyttningsfest så jag evakuerade. Hade fått löfte om att soffcrasha hos vännen E så jag traskade dit strax efter 18 och där var det minsann liv i luckan. De två inte helt jättesmå barnen har en förmåga att höras och synas precis totalt överallt. Som sig - alltsom oftast - bör. Det är deras hem, lillturen kommer tvärtemot vad Tommy och Annikas mamma sa inte sist och så vidare och så vidare.
Men att de oavbrutet pockar på uppmärksamhet, avbryter ohämmat, ständigt ryker ihop om minsta småsak och provocerar fram ilskeutbrott hos både sig själva och syskonet - det är i mina ögon INTE ett okej sätt att bete sig, inte ens om man är ett lågstadiebarn.
Deras mormor var också nattgäst där och hon sa något som jag tänkt mycket på under de år jag känt E men faktiskt aldrig vågat yppa: att aldrig någonsin hade hon sett syskon som så oavbrutet konkurrerar om precis exakt allting.
I morse tex blev det bråk om sista flingorna i påsen. Lillebror tar så mycket han vill ha och lämnar över påsen till storasyster som tömmer resten i sin tallrik, vänder sig till lillebror och triumferande säger "haha, jag tog det sista!" Att han redan tagit så mycket han ville ha har han redan glömt bort så han bryter ihop och skriker att han vill ha meeeeeer. Att det finns mer i en ny, oöppnad flingpaket hjälper inte, han vill ha från det gaaaaamla!! Varpå storasyster såklart fortsätter att tjata om att "jag tog aaaallt", naturligtvis enbart för att göra pojken mer upprörd.
Och så håller det på...och på.....och på....och inga förklaringar, inga resonemang, ingenting gör någon skillnad. Den här gången var jag där av ren egennytta så jag ska ju egentligen inte gnälla, för jag brukar faktiskt förlägga mina besök till hennes barnfria veckor. Men hur hemskt är egentligen inte det - jag undviker en av mina allra bästa vänner för att jag helt enkelt inte klarar av hennes barn?
Stumpans inflyttningsfest gick däremot riktigt bra - om jag inte såg alldeles miste när jag kom hem har hon numera en ny pojkvän :)
Fast hon trillar visst dit på fel killar, mitt är lite mer I-landsproblem än så: jag GNÄLLER!
Igår hade Stumpan inflyttningsfest så jag evakuerade. Hade fått löfte om att soffcrasha hos vännen E så jag traskade dit strax efter 18 och där var det minsann liv i luckan. De två inte helt jättesmå barnen har en förmåga att höras och synas precis totalt överallt. Som sig - alltsom oftast - bör. Det är deras hem, lillturen kommer tvärtemot vad Tommy och Annikas mamma sa inte sist och så vidare och så vidare.
Men att de oavbrutet pockar på uppmärksamhet, avbryter ohämmat, ständigt ryker ihop om minsta småsak och provocerar fram ilskeutbrott hos både sig själva och syskonet - det är i mina ögon INTE ett okej sätt att bete sig, inte ens om man är ett lågstadiebarn.
Deras mormor var också nattgäst där och hon sa något som jag tänkt mycket på under de år jag känt E men faktiskt aldrig vågat yppa: att aldrig någonsin hade hon sett syskon som så oavbrutet konkurrerar om precis exakt allting.
I morse tex blev det bråk om sista flingorna i påsen. Lillebror tar så mycket han vill ha och lämnar över påsen till storasyster som tömmer resten i sin tallrik, vänder sig till lillebror och triumferande säger "haha, jag tog det sista!" Att han redan tagit så mycket han ville ha har han redan glömt bort så han bryter ihop och skriker att han vill ha meeeeeer. Att det finns mer i en ny, oöppnad flingpaket hjälper inte, han vill ha från det gaaaaamla!! Varpå storasyster såklart fortsätter att tjata om att "jag tog aaaallt", naturligtvis enbart för att göra pojken mer upprörd.
Och så håller det på...och på.....och på....och inga förklaringar, inga resonemang, ingenting gör någon skillnad. Den här gången var jag där av ren egennytta så jag ska ju egentligen inte gnälla, för jag brukar faktiskt förlägga mina besök till hennes barnfria veckor. Men hur hemskt är egentligen inte det - jag undviker en av mina allra bästa vänner för att jag helt enkelt inte klarar av hennes barn?
Stumpans inflyttningsfest gick däremot riktigt bra - om jag inte såg alldeles miste när jag kom hem har hon numera en ny pojkvän :)
torsdag 9 december 2010
The multipurpose me...
Idag var jag med en av mina elever som gärna vill vara med i skolans Luciatåg på övning.
Glappkäftad som jag är sjöng jag naturligtvis med i sångerna och då kom musikläraren med den oerhört snillrika idén att jag skulle vara med i tåget. Bortsett från att det förmodligen inte finns en lussesärk på jorden som jag skulle kunna komma i och det faktum att jag inte gått i Luciatåg sedan jag var tärna i Lions Luciatåg - 86 i min pyttelilla f.d hemby så kändes det milt sagt underligt att ens tänka sig tanken att trippa fram tillsammans med en flock ungar unga nog att vara mina egna barn - så jag sa tack för erbjudandet men nej tack.
När jag lite senare på dagen kom för att sjunga i personalkören så hade han grunnat sig vid det hela en aning och kommit på en alternativ lösning. Han anser att min röst behövs - så vill jag på villkors vis inte gå med i tåget så får jag alltså:
Stå i kulissen och sjunga.
Upplägget påminner mig om nån film jag sett, där en bildskön donna utan röst att tala om står och sjunger på en scen, åsså trillar ridån ner och bakom den står hon - den mindre vackra - som rösten egentligen tillhör :-D
Jaja, egot blir ju boostat så det är klart att jag ställer upp!
Glappkäftad som jag är sjöng jag naturligtvis med i sångerna och då kom musikläraren med den oerhört snillrika idén att jag skulle vara med i tåget. Bortsett från att det förmodligen inte finns en lussesärk på jorden som jag skulle kunna komma i och det faktum att jag inte gått i Luciatåg sedan jag var tärna i Lions Luciatåg - 86 i min pyttelilla f.d hemby så kändes det milt sagt underligt att ens tänka sig tanken att trippa fram tillsammans med en flock ungar unga nog att vara mina egna barn - så jag sa tack för erbjudandet men nej tack.
När jag lite senare på dagen kom för att sjunga i personalkören så hade han grunnat sig vid det hela en aning och kommit på en alternativ lösning. Han anser att min röst behövs - så vill jag på villkors vis inte gå med i tåget så får jag alltså:
Stå i kulissen och sjunga.
Upplägget påminner mig om nån film jag sett, där en bildskön donna utan röst att tala om står och sjunger på en scen, åsså trillar ridån ner och bakom den står hon - den mindre vackra - som rösten egentligen tillhör :-D
Jaja, egot blir ju boostat så det är klart att jag ställer upp!
tisdag 7 december 2010
Jag har bestämt
nämnt det nån gång tidigare: att jag inte gillar att gnälla.
Men jag gör ju det ändå, gnäller alltså. Utom i helgen - då fräste jag som en vattendroppe på en het stekpanna, eller en katt som kommer i närkontakt med en sån där slemmig hund....
Jag gör det ibland, när kontrollbehovet blir för stort, stressen pressar på och folk i min omgivning inte kan läsa mina tankar och självmant förstå min logiska planering. Ni ser genast, och jag vet alltid, att det där ju är fullständigt omöjligt. Ändå fräser jag. Jag fräste på mina snälla flyttkarlar i helgen och jag skäms för det. Men jag tror att om jag minns rätt så bad jag om ursäkt.
Det är faktiskt det enda positiva med min fräsighet - att jag även har lärt mig att be om ursäkt. Med risk för att nu hissa mig själv alldeles för högt så måste jag säga att det är stort, det där att kunna be om förlåtelse istället för att låta den där kommentaren ligga och jäsa som en surdeg och växa sig större och segare tills den helt plöstligt en dag väller över alla bredder och likt en blob jag en gång i min barndom läste om i en Stålmannentidning förtär allt och alla i sin omgivning.
Faktum att att jag så här i perspektiv mer och mer inser vilken otroligt jobbig(are) människa jag måste ha varit tidigare i livet! Jag har ju iofs aldrig trott på att det är ens fel att två träter, men nog har jag allt som oftast tyckt mig vara den missförstådda och förfördelade i flera sammanhang. Att se min egen del i sammanhanget har mest bestått i att tycka att "vaddå, jag har väl inget gjort" eller "vaddå, jag FÖRSÖKTE ju prata om det". Att mitt sätt inte är det allena saligggörande har jag fått bra hjälp av främst en speciell och insiktsfull väninna att förstå.
Åsså har jag övat mig på Hjärtat såklart. Hassegu vad den mannen har fått stå ut med - funnes det ett Nobelpris i tålamod så skulle han stå så skinande klar utan konkurrens först på plats för att få det. Aj lavv jo massor liksom!
Men jag gör ju det ändå, gnäller alltså. Utom i helgen - då fräste jag som en vattendroppe på en het stekpanna, eller en katt som kommer i närkontakt med en sån där slemmig hund....
Jag gör det ibland, när kontrollbehovet blir för stort, stressen pressar på och folk i min omgivning inte kan läsa mina tankar och självmant förstå min logiska planering. Ni ser genast, och jag vet alltid, att det där ju är fullständigt omöjligt. Ändå fräser jag. Jag fräste på mina snälla flyttkarlar i helgen och jag skäms för det. Men jag tror att om jag minns rätt så bad jag om ursäkt.
Det är faktiskt det enda positiva med min fräsighet - att jag även har lärt mig att be om ursäkt. Med risk för att nu hissa mig själv alldeles för högt så måste jag säga att det är stort, det där att kunna be om förlåtelse istället för att låta den där kommentaren ligga och jäsa som en surdeg och växa sig större och segare tills den helt plöstligt en dag väller över alla bredder och likt en blob jag en gång i min barndom läste om i en Stålmannentidning förtär allt och alla i sin omgivning.
Faktum att att jag så här i perspektiv mer och mer inser vilken otroligt jobbig(are) människa jag måste ha varit tidigare i livet! Jag har ju iofs aldrig trott på att det är ens fel att två träter, men nog har jag allt som oftast tyckt mig vara den missförstådda och förfördelade i flera sammanhang. Att se min egen del i sammanhanget har mest bestått i att tycka att "vaddå, jag har väl inget gjort" eller "vaddå, jag FÖRSÖKTE ju prata om det". Att mitt sätt inte är det allena saligggörande har jag fått bra hjälp av främst en speciell och insiktsfull väninna att förstå.
Åsså har jag övat mig på Hjärtat såklart. Hassegu vad den mannen har fått stå ut med - funnes det ett Nobelpris i tålamod så skulle han stå så skinande klar utan konkurrens först på plats för att få det. Aj lavv jo massor liksom!
måndag 6 december 2010
På plats!
Jupp, efter en massivt intensiv flyttinsats som påbörjades vid 9- tiden i fredags och avslutades ungefär 36 timmar senare är Stumpan och Kloktoken på plats i sitt lilla behändiga palats.
Allt är naturligtvis inte på plats, trots att jag tycker att det större antalet m2 är rätt fullbelamrade så har jag - om jag räknat rätt - 11 bananlådor kvar att packa upp. De som är undanställa ouppackade oräknade alltså. Jag lyckades rota reda på ett hyfsat ombyte kläder att ha på jobbet idag, men vart resten av min garderob befinner sig har jag inte den blekaste aning om!
Utöver det nämnda antalet kartonger har jag också lite möbler ute i garaget (japp, jag har garage, synd bara att min kvicksilvriga Escrutt har suckat sin sista suck) som jag inte på villkors vis vet vart jag ska ställa? Jag förstår inte riktigt hur mycket saker jag har lyckats samla på mig sedan jag evakuerade från exet och "fallfärdiga rucklet" för ganska så exakt fyra år sedan, för att inleda mitt nya spartanska liv.
Spartanskt - my *ss liksom! Jag som länge försökt hävda att jag är minimalist får väl skamset böja nacken och inse att jag skulle kunna möblera ett större antal colombianska hyddor utan större uppoffring....
Nåväl, oerhört tacksam är jag för all hjälp jag fått, främst från Lillefar och Hjärtat som har burit, kånkat och släpat - även på ett lass ved som kom som en (ganska kostsam) skänk från himlen för att jag ska kunna värma upp mitt lilla hem. Vedvärme liksom - inget är som den! Imorgon är jag ledig från jobbet och förutom att brottas med resterande bananlådor och deras innehåll ska jag också försöka fotografera mitt nya hem och kanske ha lite bildvisning här =)
Allt är naturligtvis inte på plats, trots att jag tycker att det större antalet m2 är rätt fullbelamrade så har jag - om jag räknat rätt - 11 bananlådor kvar att packa upp. De som är undanställa ouppackade oräknade alltså. Jag lyckades rota reda på ett hyfsat ombyte kläder att ha på jobbet idag, men vart resten av min garderob befinner sig har jag inte den blekaste aning om!
Utöver det nämnda antalet kartonger har jag också lite möbler ute i garaget (japp, jag har garage, synd bara att min kvicksilvriga Escrutt har suckat sin sista suck) som jag inte på villkors vis vet vart jag ska ställa? Jag förstår inte riktigt hur mycket saker jag har lyckats samla på mig sedan jag evakuerade från exet och "fallfärdiga rucklet" för ganska så exakt fyra år sedan, för att inleda mitt nya spartanska liv.
Spartanskt - my *ss liksom! Jag som länge försökt hävda att jag är minimalist får väl skamset böja nacken och inse att jag skulle kunna möblera ett större antal colombianska hyddor utan större uppoffring....
Nåväl, oerhört tacksam är jag för all hjälp jag fått, främst från Lillefar och Hjärtat som har burit, kånkat och släpat - även på ett lass ved som kom som en (ganska kostsam) skänk från himlen för att jag ska kunna värma upp mitt lilla hem. Vedvärme liksom - inget är som den! Imorgon är jag ledig från jobbet och förutom att brottas med resterande bananlådor och deras innehåll ska jag också försöka fotografera mitt nya hem och kanske ha lite bildvisning här =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
