gör mig en enda jävla dugg gladare, men jag har fått ännu mer bekräftelse på att ex många gånger gör livet lite mer komplicerat att leva:
Idag ringde MuskelPutte och berättade att bilen pappa lovat honom att åka runt i på StoraStadens gator på studentdagen - den vart helt plötsligt uppbokad på annat håll....
Skånska väninnan ringde och berättade att hon fått sina misstankar bekräftade; hennes ex har systematiskt under ett par års tid tömt båda barnens sparkonton på ganska mycket pengar - pengar som det inte ens ursprungligen är han som har satt in och detta har han lyckats med genom att förfalska hennes signatur....
Väninnan i norr har ett ex som på pin kiv och av ren prestige tänker förstöra sonens studentfirande genom att dyka upp oinbjuden....
Och på vilka är det som uppgiften att lösa/hantera detta faller?
Jo, på mammorna så klart.
Naturligtvis vill jag (och de flesta andra mammor också) finnas till för våra barn till 100% - men när det gång efter gång innebär att papporna kan bära sig åt som jag vet inte vad och att allting på något magiskt sätt alltid ordnar sig ändå kan det ibland kännas på gränsen till övermäktigt.
Nej - jag är ingen manshatare, jag ogillar bara å det skarpaste människor som inte vet att uppföra sig mot andra och för tillfället råkar de i dessa fall tillhöra det manliga könet.
måndag 31 maj 2010
Detta livet - det enda (?)
Jag har en sjuhelvetes massa åsikter om allt - och lite till. En del ventilerar jag glatt, andra ruvar jag en stund på, jag är aldrig medvetet elak men jag står alltid för vad jag tycker. Jag är noga med att poängtera - speciellt i skrift - att det här är min egna och högst personliga åsikt. Jag kan ibland överväga att byta ståndpunkt om man kan motivera mig till det. Det är klart att det irriterar folk att jag är jag och dessutom är det ganska högljutt och bestämt!
Jag är fullt medveten om att en del av mina åsikter är kontroversiella, andra är förlegade och mossiga, andra åter igen smått chockerande - men det är mina åsikter.
Häromsistens kom jag i diskussion med en man som bestämt hävdade att "kvinnor är alldeles för kräsna". Jag bad honom utveckla och han riposterade då med att han blev nobbad av alla brudar; "till och med de skitfula nobbar mig för att de vet att vi snubbar är så desperata". Diskussionen gick fram och tillbaka ett tag och jag försökte puffa hans tankar lite åt det hållet att alla är olika och söker olika saker hos en eventuell partner, att det ju faktiskt kunde vara bra att veta vad man ville med sitt liv och hur man tänker sig att mannen i det livet ska vara för att det ska bli optimalt.
Men icke.
Förståelsen var noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt övergick han till att ösa galla över mig.
Ungefär i samma veva ramlade jag in i en diskussion där en flock jämförelsevis unga kvinnor diskuterade vad man kunde förvänta sig av en partner. Det var tydligen inte mycket, och jag blev sorgsen. Där fanns hon som levde med en jämnårig man och två barn i dagisåldern, mannen var arbetslös och spelade WoW hela dagarna medan kvinnan var på jobbet och barnen på dagis. Där var hon vars man skrek och svor åt henne så fort hon öppnade munnen. Där var hon som fått höra av sin man sedan 13 år tilbaka att hon nu var för fet för att ha sex med - han tände inte på henne längre, men ville inte skiljas för barnens och det sociala livets skull. Där var hon vars sambo vägrade ta med henne till svärföräldrarna eftersom "hon inte är den sortens tjej de ville se honom med". Jag skulle kunna fylla på med massor av liknande exempel - och gemensamt för dem alla var att strax efter de beklagat sig över sin respektive och fått medhåll av andra så tvärvände de och hävdade att "jamen jag älskar honom ändå, när det är bra så är det skiiiitbra"
När jag ifrågasatte vad kärlek verkligen innebär (för mig bör jag tillägga) blir det plötsligt jag som blir hatobjektet.
Förståelsen är noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt så övergår man till att ösa galla över mig.
Missförstå mig rätt nu - jag anser inte att jag är ett orakel, ett mirakel - jag har inte alla svaren och vet inte vad som är "rätt"
men
jag vet att vi alla har en skyldighet:
Att under detta enda liv vi lever se till att leva det så bra som vi bara kan. Vår största skyldighet är mot oss själva - för om inte jag mår bra kan inte min omgivning må bra.
Kasta skäppavis med skit på mig för att jag envist förfäktar den åsikten, det kan jag lätt ta. Bli gärna förnärmad när jag klampar på dina tår, då har jag åtminstone väckt dig och kanske, kanske kan jag vara det där lilla envisa gruskornet i din sko som irriterar och till slut får dig att stanna upp och fundera på vad mer exakt det är som egentligen skaver? Ta gärna illa upp för att jag skriver dig på näsan att du har ansvar för ditt eget liv, då reagerar du åtminstone och är inte död inuti.
Jag tar det, jag har inget behov av att bli omtyckt av kreti och pleti - den insikten var en del av vägen till mitt eget "tillfrisknande", min väg att ta vara på min skyldighet mot mig själv. Jag kommer att fortsätta att vara gruskornet i skon, blomflugan mitt framför ögonen, tejpen som fastnar först på vänstertummen, sen på höger långfinger för att sen häfta vid vänster lillfinger.
Och vettu vad?
Det är inte bara min skyldighet - jag gillar det också! =)
Jag är fullt medveten om att en del av mina åsikter är kontroversiella, andra är förlegade och mossiga, andra åter igen smått chockerande - men det är mina åsikter.
Häromsistens kom jag i diskussion med en man som bestämt hävdade att "kvinnor är alldeles för kräsna". Jag bad honom utveckla och han riposterade då med att han blev nobbad av alla brudar; "till och med de skitfula nobbar mig för att de vet att vi snubbar är så desperata". Diskussionen gick fram och tillbaka ett tag och jag försökte puffa hans tankar lite åt det hållet att alla är olika och söker olika saker hos en eventuell partner, att det ju faktiskt kunde vara bra att veta vad man ville med sitt liv och hur man tänker sig att mannen i det livet ska vara för att det ska bli optimalt.
Men icke.
Förståelsen var noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt övergick han till att ösa galla över mig.
Ungefär i samma veva ramlade jag in i en diskussion där en flock jämförelsevis unga kvinnor diskuterade vad man kunde förvänta sig av en partner. Det var tydligen inte mycket, och jag blev sorgsen. Där fanns hon som levde med en jämnårig man och två barn i dagisåldern, mannen var arbetslös och spelade WoW hela dagarna medan kvinnan var på jobbet och barnen på dagis. Där var hon vars man skrek och svor åt henne så fort hon öppnade munnen. Där var hon som fått höra av sin man sedan 13 år tilbaka att hon nu var för fet för att ha sex med - han tände inte på henne längre, men ville inte skiljas för barnens och det sociala livets skull. Där var hon vars sambo vägrade ta med henne till svärföräldrarna eftersom "hon inte är den sortens tjej de ville se honom med". Jag skulle kunna fylla på med massor av liknande exempel - och gemensamt för dem alla var att strax efter de beklagat sig över sin respektive och fått medhåll av andra så tvärvände de och hävdade att "jamen jag älskar honom ändå, när det är bra så är det skiiiitbra"
När jag ifrågasatte vad kärlek verkligen innebär (för mig bör jag tillägga) blir det plötsligt jag som blir hatobjektet.
Förståelsen är noll och bitterheten maximal, istället för att drabbas av insikt så övergår man till att ösa galla över mig.
Missförstå mig rätt nu - jag anser inte att jag är ett orakel, ett mirakel - jag har inte alla svaren och vet inte vad som är "rätt"
men
jag vet att vi alla har en skyldighet:
Att under detta enda liv vi lever se till att leva det så bra som vi bara kan. Vår största skyldighet är mot oss själva - för om inte jag mår bra kan inte min omgivning må bra.
Kasta skäppavis med skit på mig för att jag envist förfäktar den åsikten, det kan jag lätt ta. Bli gärna förnärmad när jag klampar på dina tår, då har jag åtminstone väckt dig och kanske, kanske kan jag vara det där lilla envisa gruskornet i din sko som irriterar och till slut får dig att stanna upp och fundera på vad mer exakt det är som egentligen skaver? Ta gärna illa upp för att jag skriver dig på näsan att du har ansvar för ditt eget liv, då reagerar du åtminstone och är inte död inuti.
Jag tar det, jag har inget behov av att bli omtyckt av kreti och pleti - den insikten var en del av vägen till mitt eget "tillfrisknande", min väg att ta vara på min skyldighet mot mig själv. Jag kommer att fortsätta att vara gruskornet i skon, blomflugan mitt framför ögonen, tejpen som fastnar först på vänstertummen, sen på höger långfinger för att sen häfta vid vänster lillfinger.
Och vettu vad?
Det är inte bara min skyldighet - jag gillar det också! =)
Mors dag - eller en farsdag?
Ja, för lite farsartat blir det ju gärna när jag umgås med mina föräldrar (läs: min mamma). Trots att jag har känt henne i 43 år nu så har jag fortfarande väldigt svårt att förstå hur en människa kan vara så oerhört fokuserad på enbart sig själv och kläcka så många underliga uttalanden.
Hon avbryter, byter samtalsämne, pratar främst med sig själv som utgångspunkt och lyckades i går vid knappa 71 års ålder verka avundsjuk och småaktig mot MumsMums och hans flickvän då hon med ett klassiskt hönsrövssnörp på munnen ifrågasatta hur Ajax "vågade släppa iväg" sin pojkvän sedan mer än 2 år tillbaka på tävling i Tokholmen med en flock tjejer. Att tjejerna ifråga är 11- 13 vägde hon inte in som faktor.....och en stund senare upprepade hon samma bedrift genom att undra om han "verkligen tyckte att det var en bra idé" att Ajax åker till Magaluf med tre tjejkompisar under en vecka för att fira studenten. Detta häver hon ur sig bara en stund efter att de unga tu berättat att de äntligen hittat en lägenhet och ska titta på den idag...
Lösryckta kommentarer, påpekanden utan relevans och allamänna klavertramp är hennes specialitet och jag fick min släng av sleven, bland annat angående mina livsval, jag också. MuskelPutte som stannade kvar och underhöll sin Kloktokiga mamma med att spela ett gammalt "DonkeyKongIsland" på tv-spel kommenterade mer än en gång att "morfar var sig inte lik" och det håller jag med om och förstår till fullo. Jag vet inte om jag ska beundra min fars uthållighet eller förbanna hans envishet som innebär att han nu i närmare 50 år levt med denna instabila kvinna. Eller kanske jag borde skriva "utsatt sig för"?
Jag hänger ju mycket på en nätcommunity och läser och förundras över vad människor utsätter sig för i sina relationer, jag har väl inte heller gjort de klokaste valen tidigare i livet så jag ska egentligen inte kasta någon dvärg, men jag tog mig till slut en funderare på vad jag ville med mitt liv, kom fram till att det jag levde i längden inte gagnade någon av oss närmast inblandade och gjorde något åt det.
Jag kommer för alltid att få leva med konsekvenserna av det beslutet - både positiva och negativa - men jag gjorde åtminstone ett aktivt val. Jag gjorde mig inte till martyr och har kastat den där offerkoftan som vi kvinnor alltför lätt iklär oss istället för att står upp för oss själva och med det bagaget jag ändock har kan jag inte riktigt förstå hur; svårt kan det vara?
Och därmed har jag - på mitt vanliga och oerhört charmiga sätt - spårat ur från det jag ursprungligen tänkte mig att skriva om...
Så, hur var DIN mors dag?
Hon avbryter, byter samtalsämne, pratar främst med sig själv som utgångspunkt och lyckades i går vid knappa 71 års ålder verka avundsjuk och småaktig mot MumsMums och hans flickvän då hon med ett klassiskt hönsrövssnörp på munnen ifrågasatta hur Ajax "vågade släppa iväg" sin pojkvän sedan mer än 2 år tillbaka på tävling i Tokholmen med en flock tjejer. Att tjejerna ifråga är 11- 13 vägde hon inte in som faktor.....och en stund senare upprepade hon samma bedrift genom att undra om han "verkligen tyckte att det var en bra idé" att Ajax åker till Magaluf med tre tjejkompisar under en vecka för att fira studenten. Detta häver hon ur sig bara en stund efter att de unga tu berättat att de äntligen hittat en lägenhet och ska titta på den idag...
Lösryckta kommentarer, påpekanden utan relevans och allamänna klavertramp är hennes specialitet och jag fick min släng av sleven, bland annat angående mina livsval, jag också. MuskelPutte som stannade kvar och underhöll sin Kloktokiga mamma med att spela ett gammalt "DonkeyKongIsland" på tv-spel kommenterade mer än en gång att "morfar var sig inte lik" och det håller jag med om och förstår till fullo. Jag vet inte om jag ska beundra min fars uthållighet eller förbanna hans envishet som innebär att han nu i närmare 50 år levt med denna instabila kvinna. Eller kanske jag borde skriva "utsatt sig för"?
Jag hänger ju mycket på en nätcommunity och läser och förundras över vad människor utsätter sig för i sina relationer, jag har väl inte heller gjort de klokaste valen tidigare i livet så jag ska egentligen inte kasta någon dvärg, men jag tog mig till slut en funderare på vad jag ville med mitt liv, kom fram till att det jag levde i längden inte gagnade någon av oss närmast inblandade och gjorde något åt det.
Jag kommer för alltid att få leva med konsekvenserna av det beslutet - både positiva och negativa - men jag gjorde åtminstone ett aktivt val. Jag gjorde mig inte till martyr och har kastat den där offerkoftan som vi kvinnor alltför lätt iklär oss istället för att står upp för oss själva och med det bagaget jag ändock har kan jag inte riktigt förstå hur; svårt kan det vara?
Och därmed har jag - på mitt vanliga och oerhört charmiga sätt - spårat ur från det jag ursprungligen tänkte mig att skriva om...
Så, hur var DIN mors dag?
lördag 29 maj 2010
Futterna...
värker, men humöret blev plötsligt på topp!
Snyggot Å och jag har gjort StoraStaden och letat kläder till henne och hittat en hel del - kanske lite för mycket *L*. Vi har fikat och hyggat oss alldeles allmänt och känt med all önskvärd tydlighet att det är för långt mellan gångerna - konstigt att det ska vara så svårt att få till något som är så trevligt? En hel del känt folk var det på stan också, många nickar och hejanden blir det och jag minns tillbaka till den tiden då exet och jag var ett alldeles nytt fenomen och gick på stan. Efter en halv vända på gågatan såg han ut som ett åskmoln i synen och när jag frågade vad som stod på fräste han till svar att "vi kommer ju för fan ingenstans, du ska ju bara stanna och prata hela tiden".
Riktigt lika mycket "apa" är jag inte nuförtiden, ohejdat många liter vatten har flutit under broarna sedan jag var discodrottning och kände alla - mycket tack vare min lärare Ludde som var dörrvakt på det då mest populära discot i stan och som släppte in mig oavsett hur fullt där var (och jag var). Att jag de första tre åren dessutom var minderårig är förhoppningsvis preskriberat....*utvikning*
Kom nånstans gjorde Å och jag idag, de bekanta jag träffade på var mest liksom jag lagom trötta medelålders kvinnor i jakt på något att ta på sig under den förhoppningsvis stundande våren och vi nöjde oss med lika trötta och i vissa fall uppgivna nickningar till varandra så vi betade rätt snabbt av de butiker som har kläder över barnstorlek *ironi* och de duggar ju tyvärr inte så himla tätt.
Som tröst för att hon inte hittade så värst mycket hon kom i - och inte jag heller för den delen, även om det främst var min plånbok som begränsade mig - bjöd Å på Napoleonbakelse och den var ooootroligt lätt att få att slinka ner!
Nu är jag hemma igen - på min soffa ligger en mätt och otroligt trött E, jag har utfodrat henne med lax såklart (var glad att du slapp det Hjärtat) och vi har pratat om våra favoritämnen; 5 och 7 och speciellt det däremellan *L* och nu sover hon sött efter att ha haft avslutningsfester på sitt jobb aka Skolan i dagarna tre. Jag har fått löfte att väcka henne om tio minuter så vi kan fortsätta babbla om detta outtömliga ämne - vi är inte för inte damer i blomman av vår ålder!! Bara en gnutta trötta....
Nähä mina vänner - vinet väntar och natten är ung, jag ska väcka skolfröken för att fortsätta babblandet och jag hoppas ni har en fin kväll!
Snyggot Å och jag har gjort StoraStaden och letat kläder till henne och hittat en hel del - kanske lite för mycket *L*. Vi har fikat och hyggat oss alldeles allmänt och känt med all önskvärd tydlighet att det är för långt mellan gångerna - konstigt att det ska vara så svårt att få till något som är så trevligt? En hel del känt folk var det på stan också, många nickar och hejanden blir det och jag minns tillbaka till den tiden då exet och jag var ett alldeles nytt fenomen och gick på stan. Efter en halv vända på gågatan såg han ut som ett åskmoln i synen och när jag frågade vad som stod på fräste han till svar att "vi kommer ju för fan ingenstans, du ska ju bara stanna och prata hela tiden".
Riktigt lika mycket "apa" är jag inte nuförtiden, ohejdat många liter vatten har flutit under broarna sedan jag var discodrottning och kände alla - mycket tack vare min lärare Ludde som var dörrvakt på det då mest populära discot i stan och som släppte in mig oavsett hur fullt där var (och jag var). Att jag de första tre åren dessutom var minderårig är förhoppningsvis preskriberat....*utvikning*
Kom nånstans gjorde Å och jag idag, de bekanta jag träffade på var mest liksom jag lagom trötta medelålders kvinnor i jakt på något att ta på sig under den förhoppningsvis stundande våren och vi nöjde oss med lika trötta och i vissa fall uppgivna nickningar till varandra så vi betade rätt snabbt av de butiker som har kläder över barnstorlek *ironi* och de duggar ju tyvärr inte så himla tätt.
Som tröst för att hon inte hittade så värst mycket hon kom i - och inte jag heller för den delen, även om det främst var min plånbok som begränsade mig - bjöd Å på Napoleonbakelse och den var ooootroligt lätt att få att slinka ner!
Nu är jag hemma igen - på min soffa ligger en mätt och otroligt trött E, jag har utfodrat henne med lax såklart (var glad att du slapp det Hjärtat) och vi har pratat om våra favoritämnen; 5 och 7 och speciellt det däremellan *L* och nu sover hon sött efter att ha haft avslutningsfester på sitt jobb aka Skolan i dagarna tre. Jag har fått löfte att väcka henne om tio minuter så vi kan fortsätta babbla om detta outtömliga ämne - vi är inte för inte damer i blomman av vår ålder!! Bara en gnutta trötta....
Nähä mina vänner - vinet väntar och natten är ung, jag ska väcka skolfröken för att fortsätta babblandet och jag hoppas ni har en fin kväll!
Skandal!!
RFSU:s nya informations/reklamfilm om siten knullträdet.se har stoppats. Siten har skapats för att man ska kunna få en överblick om hur många man indirekt haft sex med, och det kan vara oerhört viktigt att veta om man kör oskyddat - HIVsmittan ökar drastiskt hos unga igen.
Filmen finns här:http://video.se.msn.com/watch/video/har-ar-skandalfilmen/6f8eb0ec
och enligt min åsikt visar den inga "skandalösa" kroppsdelar. Det mest skandalösa jag kan komma på med filmsnutten är att trots att de öppet visar en snutt lesbisk sex så antyder de enbart gaysexbiten.
Vad ÄR det med tjejsex egentligen - varför är det så mycket mer okej än när killar har sex? Har film/sitcom/ståuppbranshen rätt när de stönar över "catfights" och kallar det för "hett"? Är det verkligen så att till och med RFSU fallit för porrfilmsmyten att tjejer kan vara "hobbyflator" och tänka sig att gå ner på en annan tjej bara för skojs skull?
ÄR det så att RFSU tycker att RFSL ska göra en ännu skandalösare film till "sin målgrupp" och därför bara touchar vid manlig homosex? Men varför finns scenen med tjejerna med då?
Ja jag vet, jag är rätt hung-up på det där och det har jag varit ett bra tag. Jag har oerhört svårt att se kvinnors sexualitet (oavsett i vilken form den kommer) som en slags "underhållning" för män. Jag avskydde sexscenen mellan Lisbeth Salander och hennes väninna. Inte för att jag är pryd, inte för att jag satt intill min dotter i biosalongen, inte för att jag är homofob utan för att den scenen var sååå uppenbart inkastad i filmen för att "hotta upp" lite. Och om jag inte missminner mig efter att ha sett tv-verisionen är dessutom minst en sexscen mellan Mikael Blomkvist och hans chef/älskarinna bortklippt från filmen...varför då?
Statistiskt sett borde vi vara fler heteronormativa människor i Sverige som kan relatera till och intressera oss för en sådan scen än en lesbisk - och förlåt mig om jag är cynisk och tillåter mig tvivla på att den lesbiska akten var avsedd för att vidga folkets vyer och skapa mer tolerans....
Nu ska jag skaka av mig lite morgonirritation och åka och shoppa kläder till snyggot Å - allt blir lite gladare med henne =)
Filmen finns här:http://video.se.msn.com/watch/video/har-ar-skandalfilmen/6f8eb0ec
och enligt min åsikt visar den inga "skandalösa" kroppsdelar. Det mest skandalösa jag kan komma på med filmsnutten är att trots att de öppet visar en snutt lesbisk sex så antyder de enbart gaysexbiten.
Vad ÄR det med tjejsex egentligen - varför är det så mycket mer okej än när killar har sex? Har film/sitcom/ståuppbranshen rätt när de stönar över "catfights" och kallar det för "hett"? Är det verkligen så att till och med RFSU fallit för porrfilmsmyten att tjejer kan vara "hobbyflator" och tänka sig att gå ner på en annan tjej bara för skojs skull?
ÄR det så att RFSU tycker att RFSL ska göra en ännu skandalösare film till "sin målgrupp" och därför bara touchar vid manlig homosex? Men varför finns scenen med tjejerna med då?
Ja jag vet, jag är rätt hung-up på det där och det har jag varit ett bra tag. Jag har oerhört svårt att se kvinnors sexualitet (oavsett i vilken form den kommer) som en slags "underhållning" för män. Jag avskydde sexscenen mellan Lisbeth Salander och hennes väninna. Inte för att jag är pryd, inte för att jag satt intill min dotter i biosalongen, inte för att jag är homofob utan för att den scenen var sååå uppenbart inkastad i filmen för att "hotta upp" lite. Och om jag inte missminner mig efter att ha sett tv-verisionen är dessutom minst en sexscen mellan Mikael Blomkvist och hans chef/älskarinna bortklippt från filmen...varför då?
Statistiskt sett borde vi vara fler heteronormativa människor i Sverige som kan relatera till och intressera oss för en sådan scen än en lesbisk - och förlåt mig om jag är cynisk och tillåter mig tvivla på att den lesbiska akten var avsedd för att vidga folkets vyer och skapa mer tolerans....
Nu ska jag skaka av mig lite morgonirritation och åka och shoppa kläder till snyggot Å - allt blir lite gladare med henne =)
fredag 28 maj 2010
Så mycket
tankar och funderingar har jag - ingen av dem varken speciellt klok eller tokig så jag vet inte om de passar in här?
Jag pratar med folk, tar del av andras vardag, läser i tidningar och på forum, kollar morgontv en sväng och funderar på mitt liv - hur passar det in i allt det här, hurdant är det och vad vill jag med det?
Mitt liv är lite som ett renoveringsprojekt känns det som just nu. Om jag inte gör A först så kan jag inte göra B sen och D som jag helst hade börjat på imorgon kan jag ju appselut inte göra innan C är avklarat och färdigtställt?
Jag har massor av lösa trådar, så många att jag borde börja virka, men jag saknar både mönster och virknål.
Hassegu vilka metaforer jag använder mig av....
Enklast för tillfället är nog helt enkelt att göra som den där galna fågeln gör med Kalle Ankas film på julafton: proppa ner i en ask och klippa av det som hänger utanför!
Jag pratar med folk, tar del av andras vardag, läser i tidningar och på forum, kollar morgontv en sväng och funderar på mitt liv - hur passar det in i allt det här, hurdant är det och vad vill jag med det?
Mitt liv är lite som ett renoveringsprojekt känns det som just nu. Om jag inte gör A först så kan jag inte göra B sen och D som jag helst hade börjat på imorgon kan jag ju appselut inte göra innan C är avklarat och färdigtställt?
Jag har massor av lösa trådar, så många att jag borde börja virka, men jag saknar både mönster och virknål.
Hassegu vilka metaforer jag använder mig av....
Enklast för tillfället är nog helt enkelt att göra som den där galna fågeln gör med Kalle Ankas film på julafton: proppa ner i en ask och klippa av det som hänger utanför!
onsdag 26 maj 2010
Men alltså!
Alla klyschor till trots - man SKA verkligen inte ropa hej....
Just när livet känns som på topp så trillar skiten in, som en avloppspropp som plötsligt lossnar.
Igår var damerna i skolan överjävligtskittristbarnsligirriterande och bär sig åt som jag vet inte vad.
Exet messar med anledning av P19:s stundande student - och inte speciellt trevligt (vem blir förvånad, räck upp handen).
Inkomsten når - lagom till sagda student - all time lowmärket på grund av efterskottsutbetalning från kommunen och pga av månadens hittils arbetade (men ej arvoderade) timmar får jag lägre belopp från tidigare "bidragsgivare".
Egentligen skulle jag inte ha varit på plats resten av veckan, pga en planerad utflykt men eftersom denna ställts in så påtalade jag idag att jag var tillgänglig - då visar det sig att ingen av mina "kollegor" ens registrerat att jag tidigare nämnt min kommande frånvaro?
Jag jobbar i snitt 6.5 h/ dag - men fick idag förelagt mig ett anställningsbevis med en 50%ig tjänst inskriven.
Syns jag?
Finns jag?
Behövs jag?
Jag inser att jag ofta har jävligt lätt för att låta kaxig men i morse var magkatarrens återkomst ett faktum och hela dagen har varit...underlig. Fick tillslut åtminstone besked om att jag skulle infinna mig imorgon men allra helst vill jag dra täcket över huvudet och inte titta fram förrän lagom till nästa helg.
*gnäller*
Just när livet känns som på topp så trillar skiten in, som en avloppspropp som plötsligt lossnar.
Igår var damerna i skolan överjävligtskittristbarnsligirriterande och bär sig åt som jag vet inte vad.
Exet messar med anledning av P19:s stundande student - och inte speciellt trevligt (vem blir förvånad, räck upp handen).
Inkomsten når - lagom till sagda student - all time lowmärket på grund av efterskottsutbetalning från kommunen och pga av månadens hittils arbetade (men ej arvoderade) timmar får jag lägre belopp från tidigare "bidragsgivare".
Egentligen skulle jag inte ha varit på plats resten av veckan, pga en planerad utflykt men eftersom denna ställts in så påtalade jag idag att jag var tillgänglig - då visar det sig att ingen av mina "kollegor" ens registrerat att jag tidigare nämnt min kommande frånvaro?
Jag jobbar i snitt 6.5 h/ dag - men fick idag förelagt mig ett anställningsbevis med en 50%ig tjänst inskriven.
Syns jag?
Finns jag?
Behövs jag?
Jag inser att jag ofta har jävligt lätt för att låta kaxig men i morse var magkatarrens återkomst ett faktum och hela dagen har varit...underlig. Fick tillslut åtminstone besked om att jag skulle infinna mig imorgon men allra helst vill jag dra täcket över huvudet och inte titta fram förrän lagom till nästa helg.
*gnäller*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
