Fy vad jag är slarvig!

Flera dagar utan blogginlägg och det som till slut kommer är inte ens roligt?

Jag har lite fullt upp med att LEVA och som allt annat i mitt liv verkar det komma i skov. I helgen var det Hjärtat för hela slanten och jag kan ju inte gärna kliva upp mitt i natten när han sover för att blogga? Förresten är jag alldeles för blyg för att blogga om våra helger....

Om någon mot förmodan skulle undra så var ovanstående mening djupt ironisk. Nä, vissa saker bör hållas privata, det har till och med jag fattat. Men är det nån som undrar över något så är det bara att fråga! Eller inte.....

För det handlar ju inte enbart om mig längre. Det finns en significant other som jag måste lära mig att ta hänsyn till, utan att därför begränsa mig själv och vrida mig ur mig själv. Tack och lov är han (ja, jag menar dig Hjärtat) inte på något sätt omöjlig men så här över tid har jag kommit fram till att vi är oerhört olika i mångt och mycket.

Inget fel i det, absolut inte - "opposites attract" heter det ju och tantpralinerna vill jag ändå inte ha. Det enda jag kan komma på är riktigt opraktiskt är att jag älskar att åka karusell men inte han. Fast å andra sidan så har jag ju då en "designated bagholder"?

Bäst av allt (förutom det där som ni inte får fråga om) är väl ändå att vi faktiskt kommer överens. Jag ska tydligen inte vara bra på det men det kanske är så att det beror på vem ens med/motpart är? Om huruvida man kan diskutera och enas om vad som funkar för just oss två och inte styvnackat säger "så här ska jag ha det".

Jag vet att jag är urkass på att planera till exempel (jag har ju övat mig i form för det) men är det nu så att det verkligen behövs planeras så får jag lyfta mig i håret och skaka fram en plan.

Av hänsyn.

Av omtanke.

Av...kärlek?