Nu åkte han ut!

Det har påpekats mig att han var alltför tanig, ja rentav lite klen. Frågan om vad han egentligen klarade av väcktes. Jag fick kommentarer från mina vänner om att jag borde skaffat nån bättre och det skrattades åt oss. Men för mig betyder inte utseendet hela världen, nej nästan tvärtom så är det KÄNSLAN som är det viktiga och känslor väckte han i massor hos mig....så länge det nu varade.

För faktum är att jag blev mer än trött på honom efter ett tag, känslorna varade inte alls lika länge som jag hade hoppats. Jag tvivlar dessutom i högsta grad på att de överhuvudtaget var besvarade? När han så visade sig vara mer till besvär än till glädje, bland annat genom att som de allra flesta av sina gelikar skräpa ner och aldrig städa undan efter sig kände jag att det var dags att säga tack för den här tiden. Så småningom kommer jag förmodligen att skaffa en ny men fram tills dess:

Tack för den här tiden, lilla julgran!

Idag lyckades

vädret, intresset och orken sammanfalla något så när vilket innebär att jag fotat mitt lilla hem:

Det här är - på visst avstånd - den lilla by jag bor i. Den består av sex hus varav ett varit en småskola och så en enorm ladugård och ett gäng lador och uthus. Precis till vänster om ladan till höger i bild ligger mitt hus =)

Här har vi så det snötyngda huset. Att det är snöfritt på halva taket är Stumpans förtjänst, hon har nämligen rummet inunder och dess medeltemperatur ligger nog på 25 grader...

Jag kunde inte låta bli

att fundera lite.

På julafton avstod mina föräldrar från att köra hit eftersom vädret/väglaget var för dåligt och eftersom min syster avstått från att köra till dem eftersom vädret/väglaget var för dåligt.

Igår körde vi till dem trots väglag och väder. Är vi för snälla eller helt enkelt korkade?

Till att börja med fick jag skotta en liten stig från ytterdörren och ut till vägen. Eftersom jag numera bor i öppet odlingslandskap var det inte bara snö som kommit uppifrån utan även sådan som blåst kring som bildade drivor på upp emot en meter. När jag väl skottat mig fram till vägen upptäckte jag att den inte plogats, vilket innebar ca 25 cm löskörd snö. Ute på väg 23 var det plogat, men av någon underlig anledning verkar snöplogarna nu kasa en tio cm ovanför vägytan vilket innebar en hel massa snö kvar.

Dessutom körde folk så man kan tycka att de kanske borde ha stannat hemma? Visst, det gick inte att se filmarkeringarna på vägen, men om det ovanför ens huvud dyker upp en...två...tre stora skyltar som visar hur man successivt närmar sig en avfart åt vänster så borde man kanske inte behöva gira ut framför bakomvarande trafik sekunden innan vägen delar sig?

Man behöver kanske inte svänga ut med 24 meter lastbil ut på 90-väg rakt framför annalkande trafik?

Man behöver kanske inte köra om i en uppförsbacke, även om bilen framför kör oändligt långsamt eftersom den - tillfälligt - fastnat bakom en snöplog?

Jag ska nog inte ge mig ut i trafiken nåt mer - inte förrän jag kan lita på att folk kör med vett och sans, vilket torde innebära: aldrig.

Det som göms i snö....

Lämpligt nog toksnöar det idag.

Lämpligt, eftersom vi ska ut och åka ett antal mil på vägar som iallafall hittils inte ser ett enda dugg plogade ut.

Jaja, skulle jag inte återkomma så hittar ni väl mig när det börjar töa framåt våren =)

Ibland inser jag

att jag är lite för självupptagen - eller ska vi kalla det "fast i mitt eget huvud"?

På julaftonsnatten hade jag ett ärende att uträtta och närmade mig kvinnan jag hade i uppdrag att prata med och börjde med "Hejharduhört...". Där avbröt hon mig och svarade på något helt annat, något som låg henne själv väldigt nära om hjärtat - varpå jag i min tur ganska bryskt avbröt henne för att återuppta min röda tråd innan den slingrade sig bort. Jag fick mitt ärende uträttat - men när det väl var gjort borde jag ju ha kunnat fråga henne om det där hon uppenbarligen så gärna ville prata om? Men det fanns liksom inte för mig, jag nollställde min hjärna efter förättat värv, sade hejdå och gick.

Häromdagen ringde samma kvinna mig i samma ärende, vi pratade en stund om det och saker som angränsade till det och sedan började hon helt plötsligt prata om något tv-program som jag sett nån enstaka gång. Men jag hade återigen fastnat i min egen hjärna och det enda som nu kretsade runt därinne var de nya saker jag nu måste komma ihåg, och ta tag i med anledning av hennes telefonsamtal. Så återigen avfärdade jag henne med ett "tack för att du ringde" och sa hejdå.

Nu, några dagar senare har det gått upp för mig att jag förmodligen har uppfattats som tämligen otrevlig och avvisande, kvinnan ifråga är relativt nyinflyttad och försöker naturligtvis så gott det går att skapa kontakt. Och jag som i många herrans år har gått och gnällt över hur svårt det är att "komma in" i småbyar, hur insnöade folk är och hur envist de håller fast vid redan befintliga kontakter - och så gör jag likadant!?

Usch, jag måste göra bot och bättring. *skäms*

Trettondagsgnäll:

Imorgon ska jag, ungarna + deras respektive åka på senkommen/kombinerad jul- och trettondagsmiddag hos moråfar. StoraSyster med familj kom ju äntligen dit och firade nyår så nu är vägen banad och klar för oss andra ;-)

Jag tror inte att mina aningar om dagen skulle vara nån högoddsare om nån mot förmodan skulle vilja spela på dem. För min mor är ju mat synonymt med kärlek och hon har effektivt stängt både ögon och andra sinnen för att jag i mesta möjliga mån under de ungefär fyra senaste åren försöker undvika kött från fyrfotadjur.

Alltså kommer jag inte att äta revben, köttbullar, prinskorv och andra liknande saker.

Jag beklagar mig inte för det, jag äter mer än gärna "bara" ägg, sill och Jansson. Men hon kommer att klaga över att jag inte äter, över att jag inte VILL HA, som hon säger...dvs att jag dissar hennes omtanke/kärlek som hon visar med mat...

Men...hur omtänksamt och kärleksfullt är det att servera det som hon faktiskt borde ha insett/lärt sig efter den här tiden att jag faktiskt inte mår bra av?

Jaja, jag ska inte gnälla mer över det - jag borde ju också ha lärt mig och ffa lärt mig att inte ta illa vid mig när hon vid varje tillfälle lyckas vända det till att det är jag som är den som felar...

I julehelgen

- som för övrigt har varit alldeles tacknämligt übertrevlig med Hjärtat, ungarna och goda vänner - fick jag även ett utomhusdjur. En fälthare (envisas jag med att det är, och inte en kanin!) skottade sig en grop utanför mitt köksfönster och låg sedan där och gottade sig....i kylan.

Sen tog den sig en runda och bäst vad det var så var den tillbaka igen och vi var såklart tvungna att springa i fönstret och glana lite då och då för att se om han var kvar. Det var han - ända tills igår då vi efter att ha ömkat den (i våra tankar) hungriga stackaren lade ut lite mat till honom. Sedan dess är han på rymmen - det kanske är så att han är rädd för grönkål?