Inte är jag

ensam om att ibland tycka att det blir lite för mycket?

För det är lite mycket nu, både på en global och en högst personlig nivå - även om det är stor skillnad mellan jodbävnings/tsunami/kärnkraftskatastrofen i Japan och mitt lilla liv. Mitt lilla liv är inte ens i katastrofläge utan bara lite snurrigt. Om ni undrar så är det i allra högsta grad bra med kärleken, det är väl en av få saker jag inte tänker klaga över ;-)

Något annat jag inte heller tänker klaga över utan mest bara fundera lite kring är det faktum att en av lärarna på skolan ringde till mig idag, i egenskap av privatpersoner båda två. Det är nämligen så här [kort bakgrundshistoria] att Stumpan gör sin praktik på min arbetsplats. Stumpan har, och har i många år haft sin alldeles egna klädsmak: goth goes punk goes trash goes....nånting annat?

Igår och idag har hon haft samma utstyrsel på sig: en slags kort "tubklänning" i svart, med skinnjacka över, hudfärgade nylonstrumpor, strumpebandshållare och så svarta nylonstrumpor överst samt stålhättekängor. Inte your average stekarbrud, och även om jag ibland har både höjt på ögonbrynen och varnat henne för att hon kommer att bli bedömd efter sin klädsel så har jag alltid varit stolt över att hon har en egen stil och att hon vågar stå för den.

Men idag fick jag alltså ett samtal från en kollega som sade att h*n hade "ett problem". Problemet är alltså Stumpans klädsel. Det hade inkommit klagomål på den från både lärare och elever. Fegt nog har ingen, varken mer eller mindre vuxen individ vågat ta upp saken med henne själv, inte ens läraren ifråga utan h*n bad mig tala med henne för att "få till stånd en förändring".

Naturligtvis blev hon illa berörd. Både av det faktum att folk blivit upprörda av hennes klädsel, att ingen vågat ta det face2face med henne och inte minst för att hon ska respektera andras åsikter och/eller ideologier/religioner och klä på sig.....men ingen respekterar hennes rätt att klä sig som hon vill?

Kalla mig gärna främlingsfientlig, men om Stumpan hade menat att de slöjbärande kvinnorna och turbanbärande männen på skolan hade stridit mot hennes ideologiska uppfattning så är jag OERHÖRT tveksam till om någon lärare hade ringt hem till dem och begärt en förändring i deras klädsel?

Jag vet inte jag - men hänsyn och respekt är väl något som måste verka båda vägarna för att vara värda sin innebörd?

Så insnöad att

hälften kunde vara nog är jag.

Tack och lov inte insnöad i bokstavlig bemärkelse, jag är mer än nöjd med den flingformiga nederbörd vi har haft hittills den här vintern så för min del behöver det alls inte komma mer.

Nej, jag är insnöad vad gäller mitt fokus just nu. Det existerar enbart två samtalsämnen för mig för tillfället: ved och jobbet.

Ved på grund av den bristfälliga tillgången, priset och sena leveransen av den.

Jobbet på grund av det krisläge vi befinner oss i och har gjort sedan veckan innan sportlovet.

Åsså kryddar jag till det med lite födelsedagsfirande med ojämna mellanrum och sen tog tid och ork liksom tvärslut.

Blogga, det är en hastgöra i väntan på antingen ved eller buss till jobbet, eller telefonsamtal om ved eller jobbet.

Förstår ni hur insnöad jag är?

28:e februari

Idag för 18 år sedan föddes min väldigt välkomne tredje son, Felix.

Trodde jag.

Eftersom alla jag kände som hade barn av olika kön påstod att det var så stora skillander mellan att vänta en flicka eller en pojke och jag hade exakt lika mycket halsbränna, lika lite cravings, lika mycket "raktfram"mage och lika överj****ligt mycket foglossningar som vid de tidigare två graviditeterna som resulterat i söner så förväntade jag mig såklart en tredje son.

Jag pratade mycket med barnmorskan om det under timmarna på förlossningen, hur "likadant" allting hade varit. Så pass mycket likadant att vi inte ens funderat över ett flicknamn utan bestämt oss för just Felix.

Men så ploppade tillslut den där ungen äntligen ut och när barnmorskan höll upp den och sa "Grattis, det blev en flicka" så var det inte enbart lustgasen som talade när jag väldigt ironiskt sa "Ha. Ha. Skitkul liksom".

Fast otroligt nog så hade hon rätt, hennes ögon svek henne inte och inte mina heller när jag konstaterade att trots alla "likadanor" så var det faktiskt en liten tjej. En alldeles ljuvlig sådan med stora blåklintsblåa ögon och en alldeles jättetät och rufsig kalufs, och så hade vi helt plötsligt fått oss en "lillatyttel".

Idag fyller hon "vuxen" - men en gång "lillatyttel", alltid "lillatyttel", lagom bortskämd och alltid övervakad och lite extra omhuldad av storebröderna :)

Grattis på din dag min skruttunge, oavsett hur gammal du blir kommer du ALLTID att vara mammas bäbis!

Skam

är en obehaglig känsla och egentligen är det ju för väldigt få saker vi ska känna skam. Istället ska vi vara stolta och glada, och bara skämmas lite till husbehov om vi har gjort något RIKTIGT galet...

Men jag vet inte...jag kan liksom skämmas å andras vägnar?

Mr Bean är en sådan, och Ove i "Solsidan" - de blir liksom bara för mycket och så skäms jag på nåt sätt ställföreträdande åt dem - trots att jag vet att de bara är hittepå.

Jag kan skämmas by proxy för annat också. Bloggaren jag läste för en stund sedan som skopade, öste, vräkte beröm över sin egen matlagning "trots att jag egentligen inte kan nånting om matlagning och bara rör ihop". Och Facebookvännen som gång på gång omåttligt stolt rapporterar resultat och kommentarer på sina tentor, papers och skrivningar. En annan bloggare som generöst beskriver sin kommande bok och vilka höjder den kommer att nå drabbas också av min tanke om att "eget beröm luktar illa". För så sa man när jag var barn och det är en av de mindre kloka sakerna jag släpat med mig genom åren.

Och så är det ju jag som är dum när jag skäms- för vem är jag att bedöma huruvida de har "rätt" att vara stolta eller inte?

Människan som lagar så god mat kanske är uppvuxen på snabbmakaroner, i bästa fall med en klick ketchup som dekoration och kanske verkligen skapar fantastiska maträtter som är fullständigt delikata - vad vet jag? FB- vännen har kanske sett sig själv som en ganska obildbar person och haft låg självkänsla utan att jag vet om det och gör en slags upprättelse av sin person iom de här studierna - så nära vänner är vi inte att jag sitter inne med den kunskapen liksom.

Och författaren in spe.....ja, det kanske faller sig så att det blir århundradets bestseller? Mary Shelley och Magaret Mitchell hade (mig veterligen) inte publicerat någonting innan de skrev sina verk som - oaktat kvalitet - onekligen lever kvar, både i original och omarbetade till mer eller mindre igenkännelig form.

Mig själv ska jag också försöka att sluta skämmas över och istället vara stolt över vad jag kan och vem jag är. Så det så!

Det händer inte

sällan att jag, så där lagom vrålhungrig att jag behöver äta NU, tittar in i mina köksskåp och frustrerat suckande skakar på huvudet över hur oerhört lite där finns som kan bli en måltid.


För jag har ju på nåt underligt sätt en förutfattad mening om vilka ingredienser som "bör" ingå, trots att jag föredrar att avstår från kött. Ändå tittar jag främst efter nånslags köttråvara när jag är i matlagningstagen? Märkligt.


Men glädjande nog hittar jag ju sällan någon sådan, förutom i frysen och då kan jag ju inte äta omedelbums och alltså får jag experimentera. Idag tyckte jag att det var alldeles ovanligt tomt i mina skåp men si, jag kunde ändå få ihop en alldeles ypperligt fungerande måltid. Det följer inte GI, inte tallriksmodellen och ingen annan av mig känd och rekommenderad "diet" eller vad jag nu ska kalla det - men mätt och nöjd blev jag! Kanske främst för att jag fortfarande (efter 4½ år) lagar mat till närmare fem än en eller två personer?

Idag blev det ostfylld tortellini med parmesanost, färska stekta champinjoner, paprika och fetaost. Har jag nämnt att jag gillar ost? ;-)

Sol ute, sol inne...

sol i hjärta, sol i sinne...

heter det ju i den där gamla poesiboksversen. Sol ute är det verkligen idag och om jag hade haft nåt annat ställe där det var lä förutom precis i vinkeln under mitt köksfönster hade bylsat på mig massa kläder, tagit en filt, en god bok och gått ut och satt mig i solen. "Så varför gör inte gnällkärringen det", tänker ni då. Det beror helt enkelt på att just där i vinkeln där det är lä, där ligger en alldeles enorm snödriva, och den har jag ingen vidare lust att sitta i :(

Men en liten sväng har jag varit ute och inspekterat "ägorna". Det känns som om jag inte riktgit har haft möjlighet att göra det tidigare. Visst tog jag en snabbtitt första gången jag var här, men då låg ju fokus främst på huset och insidan av det, inte så väldigt mycket på trädgård och möjligheterna där.

Visst såg jag ett och annat och visst började det snurra planer redan då men nu när solen skiner och det faktiskt finns hopp om en vår och jag till yttermera visso faktiskt BOR här och är innehavare till alla de här möjligheterna, då exploderar planerna. Uj vad jag vill mycket för det här stället och uj vad mycket man faktiskt skulle kunna ordna till och uj vad det kommer att kosta pengar....

Fast...sånt där har ju en tendens att lösa sig under resans gång, och det som inte blir gjort det här året blir gjort nästa, eller nästa igen. För om det blir som jag tänker mig så kommer jag att bo kvar här, ett bra tag. Dagar som den här glömmer jag (nästan) bort hur mycket jag hatar att frysa, och funderingarna på vart nästa lass vad ska komma ifrån blir liksom undanträngda och jag ser bara underbara arbetsamma trädgårdsdagar i solen framför mig.

Lite drömmare måste man väl få vara?

Finns det

några arbetsplatser utan intriger, härskartekniker och oupplösta konflikter?

Mig veterligen har jag aldrig jobbat på någon och jag har skuttat runt rätt rejält i mitt liv. Jag upplevde det väl inte när jag var riktigt ung, och på ett ställe var det "bara" verksamhetschefen som ägnade sig åt sådant men bortsett från dem så har jag stött på det överallt.

I kyrkan, i äldreomsorgen, i skolan, på fabrik, på hotell, på dagis och överallt annanstans.

Inte enbart i personalgrupper med övervägande kvinnliga anställda, även om jag förstått att det är överepresenterat där. Män påstås var mer raka och öppna och även mer benägna att lösa sådana konflikter än kvinnor. F*n vet. Den värsta jag stött på i alla sådana kategorier var en man, tillika chef/arbetslagsledare.

Nu är jag i det igen. Två kollegor som jobbat sedan Hedenhös konkurrerar om övertaget och kör därmed över alla och varandra - även eleverna och deras föräldrar. Men i veckan tror, hoppas och bävar jag för att det ska ta hus i h-vete. På fredag ska föräldrarna ha privat möte med rektor för att diskutera personalen och situationen i klassen. Flera elever har uppgett hemma att de är rädda för ett par av lärarna. Flera elever vägrar att delta i vissa lektioner. Flera elever har behov, intressen och önskemål som inte tillgodoses och flera elever visar på en tillbakagång i sin utveckling.

Själv ser jag hur vi bedriver mer förvaring än verksamhet vissa dagar, hur vi utsätter eleverna för fullständigt oacceptabla situationer som i vissa fall till och med kan vara skadliga eller farliga. Jag ser - och drabbas av - oviljan att vara kollegial, att ställa upp, att stötta till där det finns behov, jag ser och drabbas av ett mångårigt inpinkat revir som på inga villkor överträds från något håll. Jag har försökt att lyfta frågan på arbetslagsmöten, men jag är ju ny så jag ska bara vara tyst. Dessutom har jag redan trampat på så många ömma tår genom att visa mig vara någon annan, något mer än vad jag förväntades vara att allt jag säger är fel.

Men jag tillhör ju den sorten som inte KAN, inte VILL vara tyst - så jag går dit där man vill och måste lyssna. Jag "skvallrar". Jag har gått till chefen. inte en, inte två utan flera gånger. Inte för att höja mig själv i jämförelse med andra utan för att vi faktiskt arbetar med levande människor och allt det vi gör och säger - eller inte gör och säger - gör skillnad för dem och för att det är mitt förbannade ansvar att höja min röst när saker är fel.

Och nu är det för mycket som är fel. Jag hoppas att mätet på fredag kan bli upptakten till att rätta till det som är fel, om det så ska kosta mig jobbet!