Jag har bestämt

nämnt det nån gång tidigare: att jag inte gillar att gnälla.

Men jag gör ju det ändå, gnäller alltså. Utom i helgen - då fräste jag som en vattendroppe på en het stekpanna, eller en katt som kommer i närkontakt med en sån där slemmig hund....

Jag gör det ibland, när kontrollbehovet blir för stort, stressen pressar på och folk i min omgivning inte kan läsa mina tankar och självmant förstå min logiska planering. Ni ser genast, och jag vet alltid, att det där ju är fullständigt omöjligt. Ändå fräser jag. Jag fräste på mina snälla flyttkarlar i helgen och jag skäms för det. Men jag tror att om jag minns rätt så bad jag om ursäkt.

Det är faktiskt det enda positiva med min fräsighet - att jag även har lärt mig att be om ursäkt. Med risk för att nu hissa mig själv alldeles för högt så måste jag säga att det är stort, det där att kunna be om förlåtelse istället för att låta den där kommentaren ligga och jäsa som en surdeg och växa sig större och segare tills den helt plöstligt en dag väller över alla bredder och likt en blob jag en gång i min barndom läste om i en Stålmannentidning förtär allt och alla i sin omgivning.

Faktum att att jag så här i perspektiv mer och mer inser vilken otroligt jobbig(are) människa jag måste ha varit tidigare i livet! Jag har ju iofs aldrig trott på att det är ens fel att två träter, men nog har jag allt som oftast tyckt mig vara den missförstådda och förfördelade i flera sammanhang. Att se min egen del i sammanhanget har mest bestått i att tycka att "vaddå, jag har väl inget gjort" eller "vaddå, jag FÖRSÖKTE ju prata om det". Att mitt sätt inte är det allena saligggörande har jag fått bra hjälp av främst en speciell och insiktsfull väninna att förstå.

Åsså har jag övat mig på Hjärtat såklart. Hassegu vad den mannen har fått stå ut med - funnes det ett Nobelpris i tålamod så skulle han stå så skinande klar utan konkurrens först på plats för att få det. Aj lavv jo massor liksom!

På plats!

Jupp, efter en massivt intensiv flyttinsats som påbörjades vid 9- tiden i fredags och avslutades ungefär 36 timmar senare är Stumpan och Kloktoken på plats i sitt lilla behändiga palats.

Allt är naturligtvis inte på plats, trots att jag tycker att det större antalet m2 är rätt fullbelamrade så har jag - om jag räknat rätt - 11 bananlådor kvar att packa upp. De som är undanställa ouppackade oräknade alltså. Jag lyckades rota reda på ett hyfsat ombyte kläder att ha på jobbet idag, men vart resten av min garderob befinner sig har jag inte den blekaste aning om!

Utöver det nämnda antalet kartonger har jag också lite möbler ute i garaget (japp, jag har garage, synd bara att min kvicksilvriga Escrutt har suckat sin sista suck) som jag inte på villkors vis vet vart jag ska ställa? Jag förstår inte riktigt hur mycket saker jag har lyckats samla på mig sedan jag evakuerade från exet och "fallfärdiga rucklet" för ganska så exakt fyra år sedan, för att inleda mitt nya spartanska liv.

Spartanskt - my *ss liksom! Jag som länge försökt hävda att jag är minimalist får väl skamset böja nacken och inse att jag skulle kunna möblera ett större antal colombianska hyddor utan större uppoffring....

Nåväl, oerhört tacksam är jag för all hjälp jag fått, främst från Lillefar och Hjärtat som har burit, kånkat och släpat - även på ett lass ved som kom som en (ganska kostsam) skänk från himlen för att jag ska kunna värma upp mitt lilla hem. Vedvärme liksom - inget är som den! Imorgon är jag ledig från jobbet och förutom att brottas med resterande bananlådor och deras innehåll ska jag också försöka fotografera mitt nya hem och kanske ha lite bildvisning här =)

Jag minns som igår

hur jobbigt det vara att om och om igen få frågan "Är det inte dags snart" när jag var gravid. Alla tre sötungarna valde ju också att stanna kvar inne i tryggheten lite extra länge så jag fick frågan måååånga gånger.

Nästan lika jobbigt, men bara nästan, har det varit att de senaste månaderna få frågan "hur går det med flytten" - eftersom jag lika lite där har kunnat ge något klart svar.

Men NU vet jag, för idag var jag och hämtade ut nycklen och nu är det liksom bara att GO FOR IT. Shit vad jag INTE vill jobba mer den här veckan ;-)

Och btw så var jag lite paranoid när jag stressade upp mig över att värden inte svarade på mobilen. Han hade inte stängt av den och dissat mig -jag fick tag i hans fru på hemtelefonen idag och hon berättade att de upptäckt först igår att den inte fungerade....

Nä, det går

ju inte riktigt som det var tänkt - som alltid?

Egentligen borde jag ju ha nästan 40 års erfarenhet av att det jag planerar sällan eller aldrig blir som jag hade tänkt mig, så varför blir jag fortfarande så oerhört låg när det inte funkar?

Jag är en visionär, i det småtta i och för sig, men dock. Jag planerar, funderar och strukturerar. Jag organiserar och logistikiserar (ja, det ordet finns nu) och så *pangtjoff* så faller allt som ett korthus.

Det BLIR en flytt, men NÄR den blir vet jag fortfarande inte. Förhoppningsvis till helgen. Om min blivande hyresvärd behagar svara i telefonen i veckan och inte - som i helgen - antingen befinna sig utanför täckningsområdet alt. stänga av telefonen TROTS att vi hade avtalat att höras.

Fast jag fick en fin helg ändå, även utan Hjärtat eftersom de andra som är mitt hjärta nära dök upp och bakade lussebullar med mig: alla tre älsklingsungarna och mina två "kärdöttrar" var här i lördags. Det var minsann mer värt än flyttslit i snöstorm det! =)

Sötast ever x 2

Det finns små vardagliga händelser som verkligen kan lysa upp ens dag - sådan som inte får någon plats varken i tabloiderna eller i världshistorien men som ger mig en härlig "må bra"känsla. Idag *schabadabam* inträffade inte mindre än TVÅ sådana.

Först får jag ett sms från Stumpan där hon frågar om hon mööööööjligtvis kan få låna en hundralapp tills studiebidraget kommer. Jag svarar med en smärre föreläsning om vikten av att få sina pengar att räcka hela månaden och avslutar med att fråga vad som är så viktigt att det inte kan vänta tills nästa vecka när hon har egna pengar. Då svarar den lilla sötnöten att hon ska gå och fika - med Han med stort H som hon haft en crush på i nån månad nu.....Hassegu liksom - klart att ungen ska låna en hundring, hon kan få två om hon vill! ;-)

En stund senare kommer jag släpande på matkassar ut från stormarknaden (och tvärtemot den villfarelsen som många män lever i så är det INTE min hobby att handla mat) och utanför kommer vad jag gissar är mormor, mamma och en gosse i fyraårsåldern. Gossen får syn på mig, tvärstannar och skiner upp i världens leende. Med förundran och förtjusning i rösten säger han: "Nämen HEJ, är DU här!? Vad gör DU här!?"
Jag svarar denna för mig helt obekante lille sötnos att jag har handlat mat, och frågar vad han själv gör där. Lika strålande berättar han att han OCKSÅ ska handla mat; "god mat" och vinkar sedan ett glatt hejdå när han går in i butiken.

Det spelar just ingen som helst roll att han tog miste på mig och någon annan, hela hans uppenbarelse sken av glädje för att jag träffade mig (som egentligen är nån helt annan än han tror) just där och just då- Hur han reagerar när han inser att han tog miste vet jag inte och kommer aldrig att få veta - men det kändes så gott att göra någon så passens glad som den lille blev - även om det inte egentligen var mig han blev glad av att se =)

Till skillnad

från hos så många andra så minskar mitt behov av bloggande när det händer saker i mitt irl-liv.

Med tanke på den enooooooooooooooooooooooooorma skörden inlägg som trillat in här på sista tiden så förstår ni nog att det är lite mycket nu?

Kort uppdatering;

Jobbet - november ut (minst).

Flytten - troligtvis första och andraadventslördagarna *sucka lite*

Kärleken - lika underbar =)

Sömnbehovet - MASSIVT!!

Godnatt.

Idag skulle jag

ha njutit av att ha höstlov, första dagen.

Istället gick det allra mesta emot mig och nu har jag hållit på och krånglat hela dagen så pass att jag har världens skallebank.

Så nu går jag och lägger mig.

Japp, ni läste rätt. Mesta nattugglan ever går och lägger sig.

Nu.