Klokskaper och tokerier

Nu

2011-04-04T09:33:00.000-07:00

ger jag upp efter nittisjätton försök att få till ett inlägg med läsbara styckeindelningar :( Klokskapsbloggen är härmed återflyttad till: http://catten.bloggplatsen.se Det vore väldigt trevligt att återse er där :)

Det drar ihop sig

2011-04-02T03:03:00.000-07:00

till födelsedag här i Lilla Gulan (som jag döpt om mitt hus till, "Roteminnet" gör ju ingen människa glad liksom). Inget jämnt dock. Inte för att jag har firat så värst många jämna födelsedagar så värst stort. Min senaste "firade" jag i desolate solitude och totalt nöjd med det, härjad under en otrevlig skilsmässa som jag var. Den kommande borde jag - enligt vissa av mina vänner - börja planera redan nu, för "det kan vara svårt att få tag i rätt lokal". Detta förutsätter ju iofs att man ens är intresserad av att dra ihop en hel bunt med vitt skilda människor och köra in dem i nåt slags lokal för att hylla och ära mig? Som det ser ut nu (sex år innan) så är jag inte det bittersta intresserad. Men det var ju denna födelsedagen det gällde - den inte jämna - eller den kanske extra jämna, helt beroende på hur man ser det för fyra är ju ett jämnt tal och jag fyller två fyror - det borde väl bli dubbeljämnt? En present har jag redan fått, min omtänksamma Muskel-Putte dök upp igår med en ENOOORM kartong och ur den packade jag en......microvågsugn. Hjärtat och sonen har länge tyckt att jag behövt en dylik appamojäng - även om jag personligen anser att de fem år jag varit utan en sådan har funkat alldeles ypperligt. MEN - nu har jag en så nu får jag ju såklart börja använda den.....till att värma thévatten och tina bröd i. Kanske poppa sådana där mindre smakliga micro-popcorn också för nåt mer vet jag inte riktgt vad jag skulle kunna ha den till? Men SNYGG är den! :) Och alldeles strax kommer den andre (eller förste, även där beroende på hur man ser det) sonen för att hämta mig och Stumpan till födelsedagsfirande x 3 hos MoråFar. 1:e Son har fyllt 22, jag fyller 44, LilleFar fyller 73. Det blir på gott och ont. Det goda är främst menyn: kroppkakor a la morsan och att jag får bonusträffa Hjärtat....åsså ungarna och LilleFar såklart. Det mindre goda ska jag bespara er om ni inte redan kan ana det, eller till och med känner till det. Nog om detta.....kroppkakorna väntar! =)

Rapport från skvallerhålan:

2011-03-31T00:09:00.000-07:00

Häromdagen blev jag ordentligt varse om att jag flyttat tillbaka till LillaByn. Tyvärr inte genom en delegation av förnäma högt uppsatta personer med blomsterkvastar och presentkort till Byn (fåtaliga) butiker utan genom..........TADAAAAA: skvaller! Den här gången om mig själv. Jag har - för ett ytterst litet fåtal personer, vilka jag räknar som nära vänner - berättat något ganska personligt om mig själv. Jag har inte bett någon av dem att hålla det hemligt, dels för att det inte är av den digniteten och dels för att åtminstone jag personligen anser att en sådan sak på något sätt underförstått inte är något man för vidare till kreti och pleti. Tydligen delade inte alla mina vänner den uppfattningen - för en dag när jag loggade in på Facebook fick jag - från en ytlig bekant, en av de mest lösmynta i samhället och tillika en person som för övrigt aldrig någonsin hör av sig, kommeterar eller gillar statusar - en chattfråga där h*n ville veta aaaaaaaaaaaaaaaaallt om just det här personliga. Jag tackade hövligt för visat intresse och sa att det i och för sig inte var någon hemlighet men att sådant diskuterar jag med dem det vederbör och avrundade med att skriva att jag förutsatte att h*n kan och vill respektera min önskan om att själv få vara den som om behovet uppstår, berättar det för dem jag vill (nej, jag är INTE gravid). Gissa om det svaret uppskattades? Tvärtom kära ni.....jag upplystes i en allt annat än hövlig ton om att h*n "bara ville vara till hjälp" men om det inte dög då fick jag väl skylla mig själv om de rykten som spreds blev felakriga - för rykten skulle uppenbarligen spridas, oavsett min önskan? Eftersom det inte var så oerhört svårt för mig att lista ut varifrån personen ifråga hade hört berättas om mig skickade jag även iväg ett sms till den jag tyvärr tvingats inse hanterat mig och min personliga integritet valhänt för att be att ingen vidare information skulle spridas - och absolut inte till skvallerbyttan. Och här kommer Tiotusenkronorsretoriskafrågan: Har jag fått något svar på mitt sms, har jag fått någon reaktion whatsoever? Naturligtvis inte, det är förmodligen lättare att stoppa huvudet i sanden och låtsas inte förstå sitt iofs lilla men dock felsteg. Det här med personligt ansvar är en stor och vansklig sak.....

Imorgon

2011-03-28T09:52:00.000-07:00

ska jag äntligen vara ledig. Det låter ju något, efter att ha varit ledig en hel lång helg - fredagen inräknad! Fast jag vet inte - den här helgen som just passerat måste väl ha varit en av de kortaste i manna/kvinnominne? Inte enbart beroende på den där timmen som någon - oklart vem - stal ifrån oss när vi intet ont anande låg och snusade och sov på lördagsnatten. Inte enbart beroende på att jag tyckte att Hjärtat inte mer än hann komma hit förrän han plötsligt skulle åka hem igen. Inte enbart beroende på att vi hade massor av planer om vad som skulle göras i helgen och faktist inte fick någonting av det gjort... Nej, jag tror faktiskt att det var något o-magiskt med den här gågna helgen och fler sådana o-magiskheter betackar jag mig väldeliga för! Men just det - det var ju min lediga tisdag jag hade för ögonen nu och jag gissar att den kommer att vissla förbi ännu snabbare än helgen, speciellt som jag har tänkt mig att göra en hel massa saker. Det är ett tag sedan jag var ledig på min lediga tisdag faktiskt och då borde jag kanske sätta mig i soffan och bara njuta av den? Fast....egennyttig som jag är ringde jag istället min lille far med baktanken att han kunde komma hit och entusiasmera mig till diverse arbete som jag egentligen tycker är rätt kul - men inte att utföra ensam. Pilutta mig liksom....inte får han komma hit själv, han tar såklart med morsan också och då blir det ju inget utomhusarbete - då blir hon ju ensam inomhus och det går ju inte :( Jaja, det blir sällan som man tänkt sig - kanske speciellt inte när man är så ego som jag?

Men det är väl lite konstigt?

2011-03-24T13:32:00.000-07:00

Är det bara jag?

Är det kvinnligt?

Är det rent av mänskligt?

Det här med att ha konstant dåligt samvete alltså. För det spelar banne mig ingen roll, jag kan nog ha dåligt samvete för jordbävningen i Japan, trots att jag bevisligen inte var där och gick med tunga steg - men det kanske är min tyngd på DENNA sidan jordklotet som orsakat den? Ja, ungefär lika logiskt löper mina tankebanor om det på lite närmare håll.

Idag har jag dåligt samvete för att vännen H - som varit i Asien och där lovat att shoppa på sig lite pryttlar till mig och Stumpan - bara lyckats få tag på de sammanlagt två saker jag och kompisen M ville ha, och inget av de sju Stumpan beställde. Hon har väntat, längtat och sett fram emot att paketet ska anlända och idag när hon fick sms om att det kommit blev hon alldeles jätteglad - och jag fick kämpa med henne för att hålla tårarna tillbaka när hon öppnade det och insåg att hon blev utan. Om man är 8 år eller 18 år - det gör lika ont i vilket fall.

Jag har ett konstant dåligt samvete för att hon har en far som skiter i henne, så till den milda grad att han inte ens kommer ihåg att betala ut underhåll, ringa henne på hennes födelsedag eller vilken annan sketen torsdag som helst och som utan att ens kommentera saken låter henne upptäcka att han ger bort både hennes kläder och saker till sin nya kvinnas något yngre dotter.

Jag har dåligt samvete för att jag har vänner som hör av sig och kommer och hälsar på mig - när hon är utfryst ur klassen och inte längre har ork att försöka skapa nya kontakter.

Jag har till och med mitt i min egen glädje dåligt samvete för att jag träffat Hjärtat och att jag mår så bra tillsammans med honom - när hon blir illa behandlad av killar som fångar hennes intresse, höjer hennes förhoppningar och sen tvärslutar att höra av sig.

Och det här är ju alltså bara ett av mina tre barn.....och sen kommer Hjärtat, LilleFar, vännerna, huset, jobbet och allt annat som jag kan förebrå mig för att jag inte ordnar mer med.

Är det bara jag eller?

Jag är ju

2011-03-24T09:33:00.000-07:00

en "list- tok" så trots att jag inte fått någon utmaning, och för att hålla lite liv i min tynande blogg kletar jag in en lista här:

Skor: Har varit en fullständig sko-fetishist i större delen av mitt liv men har med åren blivit så jämrans kräsen att jag hellre låter bli att handla än köper något som inte är fullständigt PERFEKT!

Sneakers: Vet jag faktiskt inte riktigt vad det är ...jag har ett par Reebok Walkingshoes nu, och jag tokgillade mina Rykö men för övrigt går allt vad träningsdojjor och tygskor heter fetbort!

Jeans: Aldrig - känner mig som om jag vore iklädd tvångströja när jag har jeans :(

T-shirt: Aldrig det heller. Har aldrig i mitt liv haft en snygg t-shirt och aldrig sett nån som jag tyckt det om heller....Överhuvudtaget går tröjor med tryck bort - ja, tröjor i stort faktiskt - jag är mer av en blus/skjort/bussarong/klänningmänniska.

Underkläder:Funktionella, alltid svarta. Inget bjäfs och prål, det är inte jag liksom...

Väska: Är jag så illa tvungen att ha eftersom jag har för få fickor på mina kläder för att få rum med det jag vill/behöver ha med mig en vanlig dag. Och när jag ändå har handväska så är den fullproppad med diverse skit som jag egentligen inte behöver. Insexnyckel, nagelsax, virknål och sånt....

Plånbok: Tidigare en oversized hjälphjärna ala almanacksmodell, men sedan jag lärde mig kalenderfunktionen i mobilen har jag reducerat plånboken till det minstaste jag kunde hitta. Med barnsäkert knäppe, så att jag inte ska impulshandla för mycket ;-)

Solglasögon: Jorå, en absolut nödvändighet eftersom jag annars kisar i solen och drar på mig huvudvärken från helvetet.

Klocka: Har en sjupersnygg som jag köpte främst för armbandets skull för mååånga år sedan. Nu är armbandet slitet och fult och jag hittar inget godtagbart som ersättning och då får klockan på mobilen duga - för övrigt är min arbetsplats fullsketen med klockor både högt och lågt så jag reder mig...

Smycken: Oja, jag ÄLSKAR bling-bling, men det ska vara exakt "rätt" - jag bär inte vad som helst ba'fatt det är av ett visst märke eller en viss prisnivå - handlar gärna lågprisvarianter eftersom jag har en fantastisk förmåga att tappa både öronhängen och ringar. Ena favvoringen har jag faktiskt fått av StoraSyster, en sån där som har varit en liten gaffel tidigare. Den andra i glasfusionteknik har jag designat själv och är mycket nöjd med :) Öronhängen ska vara stora och dingliga - men inte tacky för det.

TV: Neh....vi har tre stycken gamla tjocktv i hemmet men jag kollar väldigt sällan på någon av dem...

Mobiltelefon: Den billigaste möjliga som jag kan ringa, messa och kalendra mig på. Det räcker bra för mig.

Dator: En stationär HP. Som det mesta i teknikväg i min närhet; funktionell men inte glammig.

Lotion: Nah, sånt är jag dålig på - vilket tyvärr innebär att jag går runt och dammar på vinterhalvåret och lovar mig själv att "snart" börja smörja in mig...

Deodorant: Jorå, det använder jag. Helst deostick men en favorit är Niveas "Pearl" som doftar alldeles lagom - fast den hade de inte där jag akuthandlade sist så det blev en annan ur deras sortiment och den klibbar och stinker. Men beggars can't be choosers så jag får väl använda den ett tag till - så länge jag härdar ut!

Tandkräm: Där är jag en allätare - fast jag äter förstås inte tandkräm, det blir så bubbligt i magen :)

Schampo/Balsam: Schampo, ja - byter sort då och då, för det har hårfrisörskan sagt att jag ska. Eftersom jag har Sveriges rakaste hår som inte trasslar ens om jag tuperar det har jag aldrig riktigt förstått syftet med att använda balsam?

Tvål: Ja, till händerna - just nu en som doftar honung och mandel.

Parfym: DKNY:s "Delicious" och en billighetsgrej jag hittade som doftar vanilj - den är god!

Mineralvatten: Nah, det dricker Hjärtat så det räcker för oss båda två - jag föredrar vatten utan bubblor.

Vin: Jag tål inte tanninerna i rött vin så bra så därför håller jag mig helst till vitt, hittade ett jag gillade som hette "Twisted" men som naturligtvis var en tillfällighetsvara och hädanefter måste beställas - och jag dricker så sällan vin att jag såklart inte kommer ihåg att beställa till de (få) tillfällen jag hade velat ha det...

Drink: Chokladoman som jag är så säger jag nog "White Russian" - inget finlir här inte ;-)

Bröd: Ja, ju mer "fågelmat" det är i brödet, desto bättre. Men jag är inte mycket för mackor faktiskt...

Mat: är bra. Men jag tycker att jag blir sämre och sämre på att både laga och äta - tydligen tvärtemot den allmänna trenden?

Glass: Ja GUD ja! Glass är inte ett alternativ, det är en livsnödvändighet! En gräddig mjukglass skulle jag kunna döda för när jag är på det humöret och chokladglass går så klart alltid hem. Ica har en som heter "Trippel Chokladrippel" och den mina vänner - den skulle jag nog kunna leva på!?

Godis: Periodvis - ibland kan det gå flera veckor utan att jag äter något, sen tokäter jag ett tag och så gör jag uppehåll igen. Choklad såklart - favoriten just nu är mörk med tranbär, och lakrits funkar också. Men sega råttor och tantpraliner överlämnar jag till pöbeln ;-)

Säng: Ja, det har jag en. Märke okänt, men den är hård och bra och jag sover som en klubbad säl i den - allra bäst med sällskap!

Magasin: Say what? Det jag inte har i mitt hem och det jag inte använder har åkt till bättre behövande. "Rensa i röran med Feng Shui" är (bortsett från barnen och Hjärtat) det bästa som hänt mig!

Hur kan det vara möjligt?

2011-03-21T08:49:00.000-07:00

Idag hade vi två personal sjuka - igen´+ en som var tvungen att gå tidigare på grund av ett möte. När T och jag räknade efter kom vi fram till att vi troligtvis inte varit fullbemannade alla dagar i en enda hel vecka sedan vårterminen startade. En del dagar är jag tre personer, en del två och väldigt sällan den enda jag ska vara. Intressant nog så är det alltid jag, som är sist in som ska täcka upp för de som är frånvarande. Ännu intressantare är att jag över tid fått mer och mer ansvar för den mest autistiska eleven, tillika den elev som har svårast för förändring och trots det är det jag som ska rucka på tidigare uppgjorda planeringar.

Nu går det snart inte längre, personal kommer tillbaka trots att de egentligen inte ännu är friska - vilket innebär att de kan smitta oss andra, att de kör slut på sig själva och får gå hem en runda till.

Idag gick jag till rektor med frågan om hur vi ska lösa den här veckan, vi som släpar oss till jobbet går på knäna, den individanpassade undervisningen som vi slitit så med att ta fram faller i flera delar varje vecka när vi får pussla med personalresurserna. Vi måste ha vikarie, vi kan inte fortsätta med att täcka upp för varandra!

Svaret jag får är kortfattat: Det FINNS INGA vikarier.

Jag vill inte påstå att någon är en lögnare, men nog undrar jag - i det rådande arbetsmarknadsläget, kan det verkligen vara möjligt att det inte finns någon eller några människor som både kan och är lämpliga att vikariera hos oss?

Eller är det helt enkelt så att det av ren bekvämlighet, eller av ohejdad vana helt enkelt inte eftersöks några vikarier?

Jag vet vilket alternativ jag tror på......

Inte är jag

2011-03-15T11:03:00.000-07:00

ensam om att ibland tycka att det blir lite för mycket?

För det är lite mycket nu, både på en global och en högst personlig nivå - även om det är stor skillnad mellan jodbävnings/tsunami/kärnkraftskatastrofen i Japan och mitt lilla liv. Mitt lilla liv är inte ens i katastrofläge utan bara lite snurrigt. Om ni undrar så är det i allra högsta grad bra med kärleken, det är väl en av få saker jag inte tänker klaga över ;-)

Något annat jag inte heller tänker klaga över utan mest bara fundera lite kring är det faktum att en av lärarna på skolan ringde till mig idag, i egenskap av privatpersoner båda två. Det är nämligen så här [kort bakgrundshistoria] att Stumpan gör sin praktik på min arbetsplats. Stumpan har, och har i många år haft sin alldeles egna klädsmak: goth goes punk goes trash goes....nånting annat?

Igår och idag har hon haft samma utstyrsel på sig: en slags kort "tubklänning" i svart, med skinnjacka över, hudfärgade nylonstrumpor, strumpebandshållare och så svarta nylonstrumpor överst samt stålhättekängor. Inte your average stekarbrud, och även om jag ibland har både höjt på ögonbrynen och varnat henne för att hon kommer att bli bedömd efter sin klädsel så har jag alltid varit stolt över att hon har en egen stil och att hon vågar stå för den.

Men idag fick jag alltså ett samtal från en kollega som sade att h*n hade "ett problem". Problemet är alltså Stumpans klädsel. Det hade inkommit klagomål på den från både lärare och elever. Fegt nog har ingen, varken mer eller mindre vuxen individ vågat ta upp saken med henne själv, inte ens läraren ifråga utan h*n bad mig tala med henne för att "få till stånd en förändring".

Naturligtvis blev hon illa berörd. Både av det faktum att folk blivit upprörda av hennes klädsel, att ingen vågat ta det face2face med henne och inte minst för att hon ska respektera andras åsikter och/eller ideologier/religioner och klä på sig.....men ingen respekterar hennes rätt att klä sig som hon vill?

Kalla mig gärna främlingsfientlig, men om Stumpan hade menat att de slöjbärande kvinnorna och turbanbärande männen på skolan hade stridit mot hennes ideologiska uppfattning så är jag OERHÖRT tveksam till om någon lärare hade ringt hem till dem och begärt en förändring i deras klädsel?

Jag vet inte jag - men hänsyn och respekt är väl något som måste verka båda vägarna för att vara värda sin innebörd?

Så insnöad att

2011-03-01T09:14:00.000-08:00

hälften kunde vara nog är jag.

Tack och lov inte insnöad i bokstavlig bemärkelse, jag är mer än nöjd med den flingformiga nederbörd vi har haft hittills den här vintern så för min del behöver det alls inte komma mer.

Nej, jag är insnöad vad gäller mitt fokus just nu. Det existerar enbart två samtalsämnen för mig för tillfället: ved och jobbet.

Ved på grund av den bristfälliga tillgången, priset och sena leveransen av den.

Jobbet på grund av det krisläge vi befinner oss i och har gjort sedan veckan innan sportlovet.

Åsså kryddar jag till det med lite födelsedagsfirande med ojämna mellanrum och sen tog tid och ork liksom tvärslut.

Blogga, det är en hastgöra i väntan på antingen ved eller buss till jobbet, eller telefonsamtal om ved eller jobbet.

Förstår ni hur insnöad jag är?

28:e februari

2011-02-28T12:55:00.000-08:00

Idag för 18 år sedan föddes min väldigt välkomne tredje son, Felix.

Trodde jag.

Eftersom alla jag kände som hade barn av olika kön påstod att det var så stora skillander mellan att vänta en flicka eller en pojke och jag hade exakt lika mycket halsbränna, lika lite cravings, lika mycket "raktfram"mage och lika överj****ligt mycket foglossningar som vid de tidigare två graviditeterna som resulterat i söner så förväntade jag mig såklart en tredje son.

Jag pratade mycket med barnmorskan om det under timmarna på förlossningen, hur "likadant" allting hade varit. Så pass mycket likadant att vi inte ens funderat över ett flicknamn utan bestämt oss för just Felix.

Men så ploppade tillslut den där ungen äntligen ut och när barnmorskan höll upp den och sa "Grattis, det blev en flicka" så var det inte enbart lustgasen som talade när jag väldigt ironiskt sa "Ha. Ha. Skitkul liksom".

Fast otroligt nog så hade hon rätt, hennes ögon svek henne inte och inte mina heller när jag konstaterade att trots alla "likadanor" så var det faktiskt en liten tjej. En alldeles ljuvlig sådan med stora blåklintsblåa ögon och en alldeles jättetät och rufsig kalufs, och så hade vi helt plötsligt fått oss en "lillatyttel".

Idag fyller hon "vuxen" - men en gång "lillatyttel", alltid "lillatyttel", lagom bortskämd och alltid övervakad och lite extra omhuldad av storebröderna :)

Grattis på din dag min skruttunge, oavsett hur gammal du blir kommer du ALLTID att vara mammas bäbis!

Skam

2011-02-22T09:12:00.000-08:00

är en obehaglig känsla och egentligen är det ju för väldigt få saker vi ska känna skam. Istället ska vi vara stolta och glada, och bara skämmas lite till husbehov om vi har gjort något RIKTIGT galet...

Men jag vet inte...jag kan liksom skämmas å andras vägnar?

Mr Bean är en sådan, och Ove i "Solsidan" - de blir liksom bara för mycket och så skäms jag på nåt sätt ställföreträdande åt dem - trots att jag vet att de bara är hittepå.

Jag kan skämmas by proxy för annat också. Bloggaren jag läste för en stund sedan som skopade, öste, vräkte beröm över sin egen matlagning "trots att jag egentligen inte kan nånting om matlagning och bara rör ihop". Och Facebookvännen som gång på gång omåttligt stolt rapporterar resultat och kommentarer på sina tentor, papers och skrivningar. En annan bloggare som generöst beskriver sin kommande bok och vilka höjder den kommer att nå drabbas också av min tanke om att "eget beröm luktar illa". För så sa man när jag var barn och det är en av de mindre kloka sakerna jag släpat med mig genom åren.

Och så är det ju jag som är dum när jag skäms- för vem är jag att bedöma huruvida de har "rätt" att vara stolta eller inte?

Människan som lagar så god mat kanske är uppvuxen på snabbmakaroner, i bästa fall med en klick ketchup som dekoration och kanske verkligen skapar fantastiska maträtter som är fullständigt delikata - vad vet jag? FB- vännen har kanske sett sig själv som en ganska obildbar person och haft låg självkänsla utan att jag vet om det och gör en slags upprättelse av sin person iom de här studierna - så nära vänner är vi inte att jag sitter inne med den kunskapen liksom.

Och författaren in spe.....ja, det kanske faller sig så att det blir århundradets bestseller? Mary Shelley och Magaret Mitchell hade (mig veterligen) inte publicerat någonting innan de skrev sina verk som - oaktat kvalitet - onekligen lever kvar, både i original och omarbetade till mer eller mindre igenkännelig form.

Mig själv ska jag också försöka att sluta skämmas över och istället vara stolt över vad jag kan och vem jag är. Så det så!

Det händer inte

2011-02-19T08:54:00.000-08:00

sällan att jag, så där lagom vrålhungrig att jag behöver äta NU, tittar in i mina köksskåp och frustrerat suckande skakar på huvudet över hur oerhört lite där finns som kan bli en måltid.

För jag har ju på nåt underligt sätt en förutfattad mening om vilka ingredienser som "bör" ingå, trots att jag föredrar att avstår från kött. Ändå tittar jag främst efter nånslags köttråvara när jag är i matlagningstagen? Märkligt.

Men glädjande nog hittar jag ju sällan någon sådan, förutom i frysen och då kan jag ju inte äta omedelbums och alltså får jag experimentera. Idag tyckte jag att det var alldeles ovanligt tomt i mina skåp men si, jag kunde ändå få ihop en alldeles ypperligt fungerande måltid. Det följer inte GI, inte tallriksmodellen och ingen annan av mig känd och rekommenderad "diet" eller vad jag nu ska kalla det - men mätt och nöjd blev jag! Kanske främst för att jag fortfarande (efter 4½ år) lagar mat till närmare fem än en eller två personer?

Idag blev det ostfylld tortellini med parmesanost, färska stekta champinjoner, paprika och fetaost. Har jag nämnt att jag gillar ost? ;-)

Sol ute, sol inne...

2011-02-19T02:35:00.000-08:00

sol i hjärta, sol i sinne...

heter det ju i den där gamla poesiboksversen. Sol ute är det verkligen idag och om jag hade haft nåt annat ställe där det var lä förutom precis i vinkeln under mitt köksfönster hade bylsat på mig massa kläder, tagit en filt, en god bok och gått ut och satt mig i solen. "Så varför gör inte gnällkärringen det", tänker ni då. Det beror helt enkelt på att just där i vinkeln där det är lä, där ligger en alldeles enorm snödriva, och den har jag ingen vidare lust att sitta i :(

Men en liten sväng har jag varit ute och inspekterat "ägorna". Det känns som om jag inte riktgit har haft möjlighet att göra det tidigare. Visst tog jag en snabbtitt första gången jag var här, men då låg ju fokus främst på huset och insidan av det, inte så väldigt mycket på trädgård och möjligheterna där.

Visst såg jag ett och annat och visst började det snurra planer redan då men nu när solen skiner och det faktiskt finns hopp om en vår och jag till yttermera visso faktiskt BOR här och är innehavare till alla de här möjligheterna, då exploderar planerna. Uj vad jag vill mycket för det här stället och uj vad mycket man faktiskt skulle kunna ordna till och uj vad det kommer att kosta pengar....

Fast...sånt där har ju en tendens att lösa sig under resans gång, och det som inte blir gjort det här året blir gjort nästa, eller nästa igen. För om det blir som jag tänker mig så kommer jag att bo kvar här, ett bra tag. Dagar som den här glömmer jag (nästan) bort hur mycket jag hatar att frysa, och funderingarna på vart nästa lass vad ska komma ifrån blir liksom undanträngda och jag ser bara underbara arbetsamma trädgårdsdagar i solen framför mig.

Lite drömmare måste man väl få vara?

Finns det

2011-02-15T02:54:00.000-08:00

några arbetsplatser utan intriger, härskartekniker och oupplösta konflikter?

Mig veterligen har jag aldrig jobbat på någon och jag har skuttat runt rätt rejält i mitt liv. Jag upplevde det väl inte när jag var riktigt ung, och på ett ställe var det "bara" verksamhetschefen som ägnade sig åt sådant men bortsett från dem så har jag stött på det överallt.

I kyrkan, i äldreomsorgen, i skolan, på fabrik, på hotell, på dagis och överallt annanstans.

Inte enbart i personalgrupper med övervägande kvinnliga anställda, även om jag förstått att det är överepresenterat där. Män påstås var mer raka och öppna och även mer benägna att lösa sådana konflikter än kvinnor. F*n vet. Den värsta jag stött på i alla sådana kategorier var en man, tillika chef/arbetslagsledare.

Nu är jag i det igen. Två kollegor som jobbat sedan Hedenhös konkurrerar om övertaget och kör därmed över alla och varandra - även eleverna och deras föräldrar. Men i veckan tror, hoppas och bävar jag för att det ska ta hus i h-vete. På fredag ska föräldrarna ha privat möte med rektor för att diskutera personalen och situationen i klassen. Flera elever har uppgett hemma att de är rädda för ett par av lärarna. Flera elever vägrar att delta i vissa lektioner. Flera elever har behov, intressen och önskemål som inte tillgodoses och flera elever visar på en tillbakagång i sin utveckling.

Själv ser jag hur vi bedriver mer förvaring än verksamhet vissa dagar, hur vi utsätter eleverna för fullständigt oacceptabla situationer som i vissa fall till och med kan vara skadliga eller farliga. Jag ser - och drabbas av - oviljan att vara kollegial, att ställa upp, att stötta till där det finns behov, jag ser och drabbas av ett mångårigt inpinkat revir som på inga villkor överträds från något håll. Jag har försökt att lyfta frågan på arbetslagsmöten, men jag är ju ny så jag ska bara vara tyst. Dessutom har jag redan trampat på så många ömma tår genom att visa mig vara någon annan, något mer än vad jag förväntades vara att allt jag säger är fel.

Men jag tillhör ju den sorten som inte KAN, inte VILL vara tyst - så jag går dit där man vill och måste lyssna. Jag "skvallrar". Jag har gått till chefen. inte en, inte två utan flera gånger. Inte för att höja mig själv i jämförelse med andra utan för att vi faktiskt arbetar med levande människor och allt det vi gör och säger - eller inte gör och säger - gör skillnad för dem och för att det är mitt förbannade ansvar att höja min röst när saker är fel.

Och nu är det för mycket som är fel. Jag hoppas att mätet på fredag kan bli upptakten till att rätta till det som är fel, om det så ska kosta mig jobbet!

Ouch!

2011-02-14T09:47:00.000-08:00

Visst kan det tyckas charmigt, ekonomiskt och miljövänligt att värma sitt boende med enbart biologiskt bränsle. Men det kostar att ligga på topp kan jag säga.....

I morse var det inte så farligt kallt, mitt samvete säger mig dock att jag borde gå upp lite tidigare och elda för att få lite "grundvärme" - men resten av mig säger "ligg kvar i sängen så länge det går" och bekväm som jag är stiger jag inte upp förrän det är ett absolut måste. Det har funkat tidigare men idag straffade det sig. För trots att det inte har varit mer än 6-7 minusgrader så innebar den uteblivna morgoneldningen att inomhustempen låg på knappa 12 grader när jag kom hem idag. Det är en aaaaaaning för kallt!

Och fortfarande nu, nästan tre timar av tokeldande senare har inte tempen höjts till mer än strax över 15 grader. Det är också för kallt. Dessutom tror jag inte att det är bra för vare sig hus, rör eller folk att det är så kyligt inomhus, dagens outfit är nämligen fleecefilt. Fast den är ju åtminstone svart....

*går och eldar lite till*

Jag vet!

2011-02-13T07:32:00.000-08:00

Att det inte är Alla Hjärtans Dag förrän imorgon - men eftersom jag fått min första Valentingåva någonsin måste jag ju lägga upp bild på den nu:

Mitt Hjärta är nog en av de absolut omtänksammaste människor jag träffat på och tyvärr är jag alltför förvirrad för att nå upp i närheten av den nivån. I fredags när han dök upp i mitt hem hade han med sig är mitt (snart) 44-åriga livs första Valentingåva: rosor, vin och choklad. Inte dumt alls må jag säga!

Nån gång ska jag försöka komma ihåg att fira honom till jul, födelsedag eller Alla Hjärtan....

Vad gäller Alla Hjärtans Dag förresten, så måste jag erkänna att det faktiskt glädjer mig att läsa i lokaltidningen så väl som i aftonblaskorna att fler och fler skolor "förbjuder" eller i alla fall avråder elevråden att medverka till inköp och utdelning av rosor imorgon. Det KAN verka som en fin gest, men ack hur känns det inte för dem som inte får varken en röd kärleksros eller en gul vänskapsros? Det kan bli oerhört utmärkande att vara en av få i en klass som inte får något av det och det kan bli alldeles för mycket populäritetstävling när någon får flockvis av blommor oavsett om h*n förtjänat dem eller inte. Jag vet, för jag har - genom mina barn - upplevt det där...

Men min present från mitt Hjärta är jag rent löjligt glad för och jag hoppas att han vet att jag älskar honom tonvis om jag inte presentat honom.....

8 februari

2011-02-08T07:36:00.000-08:00

Att säga att jag minns den här dagen för 20 år sedan som igår är att överdriva. Men jag minns en hel del viktiga (och en del osmakliga) detaljer.

Framför allt minns jag att jag idag för 20 år sedan fick mitt andra barn, min fantastiskt fina son =)

Jag minns att jag bönat och bett om att få slippa bli igångsatt, så som jag blev när hans storebror inte heller ville komma ut på utlovat datum. Jag minns att jag fick min vilja igenom och hade gått nästan tre veckor över tiden. Jag minns att storebror och jag hade varit hos vännen M och ätit nässelsoppa och att jag fick en fruktansvärd diarré (det var en av de osmakliga detaljerna) och att vi var på biblioteket när jag fick den första sammandragningen. Jag minns lättnaden över att slippa det där droppet, och jag minns också hur otroligt motspänstig han trots allt var...

Jag minns bilfärden in till StoraStaden, den enda dagen den vintern som det faktist VAR vinter, snön vräkte ner och vägarna var glashala. Jag minns lustgasen och alla ....hmmm...intressanta åsikter jag delgav de närvarande, främst OM de närvarande. Jag minns - med skräck - skalpelektroden och CTG-bältet som mätte de oregelbundna hjärtslagen. Jag minns den alldeles för överburna magra lilla varelsen som efter mycket möda och stort besvär till slut låg utanpå min mage istället för inuti.

Jag minns lyckan, och jag känner den ännu. <3

Det finns

2011-02-07T08:31:00.000-08:00

mycket, och många i mitt liv som är viktig(t/a) men ända sedan i november nån gång känns det som om mitt liv främst kretsar kring en enda sak:

Ved.

Eller snarare hur man anskaffar BRA sådan. Kollegan/vännen L:s sambo erbjöd sig oerhört tjänstvilligt att skaffa fram ett gäng. Det gjorde han ganska så omgående efter min inflytt, tack och lov - hemlevererat. Men....den var inte helt billig, och egentligen alldeles för torr så det sa nästan som "voff" när jag närmade mig pannan med ett vedträ. Sen hittade jag lille J. Billig ved, gratis hemleverans...men mest tallytor och småspäntor, och dessutom inte helt pålitligt när han kunde tänkas dyka upp. Nu har jag hittat en annan ännu yngre J. Han hade "prima björkved" till ett inte speciellt bra pris men vad gör en damsel in distress, eller kyla snarare?

Igår var han - med väldigt kort varsel vilket jag är mycket tacksam över - här och avlevererade vad han, som han sade, "hade skrapat ihop". Inte billigt som sagt, och en slant kostade det att få det hemlevererat men är det prima så är det. Idag är jag en aning tveksamt till innebörden av ordet "prima". Veden känns inte helt torr och det är inte speciellt lätt att få fyr i pannan :(

Var i hela fridens dagar hittar man den OPTIMALA veden/leverantören/priset?

*sucka*

Det är inte lätt

2011-02-01T07:09:00.001-08:00

att bete sig vuxet när man har en mamma som i vissa lägen uppför sig som en treåring.

Då menar jag inte som en yster treårig häst utan som en trotsigt tjurig mänsklig treåring. Vi har ju aldrig haft någon nära relation, min mamma och jag. I början av mitt liv berodde det på den postpartumdepression hon fick när det var jag och inte en lillebror som tittade ut. Vad det berodde på sen var väl till stor del det kvarstående faktumet att jag inte var det barn jag förväntades vara - chocken gick kanske aldrig över?

Jag har alltid varit den som inte gjort så som man "ska" göra och min skilsmässa var förmodligen droppen som fick morsan att svämma över. Det ska ärligt sägas att vi gör försök, både hon och jag, men det vill sig liksom aldrig riktigt och det får väl vara så då....

Men ibland undrar jag om hon inte gör det svårare än vad det behöver vara? Ända sedan innan jul har jag ett flertal gånger påtalat att föräldrarna är varmt välkomna hem till mig, närhelst det passar. Hittils har hon varit här en gång, i nån timme. När jag upprepar min stående inbjudan så får jag rent löjligt tunna undanflykter, det är för kallt, det är för dåligt väder, för dåligt väglag osv osv. Det har hon ju iofs haft rätt i, men ovanstående dåligheter har inte hindrat dem från att åka till andra och hälsa på.

Alltså frågade jag idag vad jag gjort den här gången för att förtjäna detta bemötande. Fick jag något svar? Nej. Bara en massa förorättat svammel om allt möjligt som inte alls hade med min fråga att göra och sedan ett ursäktande om att det måste ätas middag innan det var dags att åka ytterligare nån annanstans än hem till mig....

Fast...det som gör mig allra mest ledsen och besviken är att min pappa - som jag VET gärna vill komma hit - inte har stake nog att åka ifrån henne och låta henne sitta hemma och tjura? Men iofs så får han väl igen för det när han kommer hem i så fall.

Uttrycket "dysfunktionell familj" har fått ett ansikte.

Ömsom vin, ömsom vatten

2011-02-01T04:52:00.000-08:00

har det varit i helgen. Den började ju mindre trevligt med en jordfästning men fylldes på med att Hjärtat kom till oss framemot kvällen och det är ju alltid en stämningshöjare.

På lördagen var det "Kulturnatt" för 20:e året i rad i min StoraStad så vi (eller snarare jag) bestämde att vi skulle vara lite kulturella och åka dit. Vi inledde kvällen - efter lite käbbel mellan mig och Stumpan om vart vi skulle äta - med ett besök på http://www.spicenrice.se/vaxjo_menu.html , en inte jättecharmig restaurang men med mer än godkänd mat. Det är inte ofta jag äter ute så det kändes extra bra att BÅDE kunna göra ungen till viljes och få bra mat :)

Stumpan gick snart på sitt håll till sina vänner medan jag gjorde vad jag kunde för att få MumsMums och Målarflikkan att joina oss, men han var alltför kräsen för att estimera de nöjen som kulturnatten erbjöd så därför gick vi först till Stadsbiblioteket och insöp lite eletronicamusik/graffitikonst utanför och sedan fortsatte vi att virra runt där inne, och deltog bl.a i en tipsfråga om timmerhus. Inte för att jag vet varför, mer än möjligtvis för utsikten att vinna det vandringspris som Hjärtat upptäckte att vår vän E:s exman vunnit året innan?

Efter det släpade jag med mig Hjärtat till Smålands Muséum där en bekant till mig skulle uppträda med sin kör http://www.blandadkonfekt.se/ . De hade haft en uppskattad show på en av stadens restauranger och för oss som inte hade tid/råd/möjlighet att se dem då kom nu ett nytt tillfälle att höra populärmusik i annorlunda körsättningar. Suveränt bra kan jag säga!

Efter det snabbpromenerade vi till http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4xj%C3%B6_domkyrka för att lyssna till ett program med Wiehe/Afseliuslåtar. Hyfsat program, men eftersom kyrkan var mer än knökfull vilket innebar dels att vi fick stå och dels att det blev bastuvarmt så avvek vi efter ungefär en halvtimme. Planen var att möta upp Stumpan och ta oss till ett ställe som heter "Macken", ett socialt företag som bla sysslar med renovering/återvinning av möbler, samt att där lyssna på reggaebandet http://www.myspace.com/tribevibes.

Sagt och gjort - efter en promenad längs Sandgärdsgatan där vi som hastigast tittade på den nya glaskonsten som satts upp där äntrade vi den lånade bilen och for ut mot ett mindre välrennomerat bostadsområde. Det såg lite underligt ut, den "Mack" som jag tog för givet att det handlade om var mörklagd, men en bit bort lyste marshaller upp det M som är signifikativt för versamheten. Baracken bakom M:et var lugubert upplyst, utanför stod människor och rökte, till och med jag som anser mig vara hyfsat fördomsfri - eller åtminstone villig att få mina fördomar krossade - tyckte att det såg lite spooky ut....

Så jag får lov att erkänna att vi aldrig gick in, vi vände och åkte hem igen. Jag för min del nöjd med kvällen - det är bara att erkänna att jag inte är ung längre felåt, inte är VAN vid att vara ute och nattramla! :)

I fredags

2011-01-31T07:59:00.000-08:00

var jag på begravning.

Det var - milt sagt - fruktansvärt.

Begravningar är aldirg några muntra tillställningar vad jag vet, men de jag hittils varit på har främst varit fina minnesstunder för gamla/äldre människor som levt sina liv till fullo, fått se barn och kanske barnbarn växa upp, som har jobbat, varit sociala och på det stora hela haft goda liv. Då sörjer man såklart, men vet också på något sätt att "det var dags".

I fredags gällde den förvisso oerhört fina minnesstunden en kvinna i mitten av livet. En kvinna med små barn och en (såvitt jag vet) omtänksam man. En kvinna med ett socialt respektabelt yrke. En kvinna utan några kända missbruks- eller sociala problem. En kvinna som inte kunde be om hjälp. En kvinna som till slut inte orkade med att leva det liv hon levde utan valde att avsluta det.

Vi var många som ville hedra henne med att närvara vid begravningen. Närmare bestämt en hel kyrka full och jag var förmdligen inte den enda som tänkte: "Varför anade jag inget?". Kanske lärde jag mig där och då slutligen att det inte är varken fel eller farligt att be om hjälp.....

Jag hade velat

2011-01-26T05:39:00.001-08:00

skriva ett interssant, eller humoristiskt eller åtminstone engagerande inlägg idag.

Det kan jag inte.

(Icke)Plåtmagen är utslagen och med den även hjärnan. Jag lider av det jag alldeles egendiagnosticerat kallar för "stressafasi" vilket innebär att jag inte kan stava (jag backstegar och rättar mer än vad jag skriver) eller ens säga rätt ord på rätt plats. Igår när jag pratade med Hjärtat dök helt randomly ordet "gurka" upp i min mun - på fullständigt fel plats. Vad jag fick den där gurkan ifrån har jag ingen aning om.

Så något långt och intressant och engagerande inlägg blir det inte. Trots att jag egentligen har alldeles fullt med viktigheter jag skulle vilja dryfta:

Vargjakten.

Att det säljs barnkläder i samma cl men ändå olika stora till pojkar och flickor.

Att rasismen breder ut sig på nätforum där man kan vara anonym.

Kylan.

Alla andra orättvisor.

Men det där har ju andra redan skrivit om så att jag för tillfället lider av skrumphjärna och -mage är kanske inte någon större förlust.....

Den stora kärleken

2011-01-23T08:39:00.000-08:00

till det skrivna ordet bär jag (förhoppningsvis) för alltid med mig. Ända sedan min StoraSyster meddelst nypningar, hårluggande och verbala hot "tvingade" mig att lära mig att läsa som fyraåring har jag läst det mesta jag kommit över inom de mest disparata områden.

Som 6-7 åring gick jag igenom mina föräldrars ganska innehållslösa bokhylla och hittade en bok där som såg väldigt spännande ut. Den läste jag med stort intresse och kanske lade den grunden till min något morbida litterära inriktning, för det var nämligen ett samlingsverk över svenska olösta mordgåtor.

Innan ni hinner brista ut i klagosånger över oansvariga föräldrar så ska jag passa på att nämna att jag naturligtivs inte var dummare än att jag läste den i lönndom (på samma sätt som jag några år senare läste LilleFars undangömda "Riff" och "Raff").

Häromdagen var jag med min nya bästis Vaktmästare S och letade möbler i dammiga skrymslen av den jätteskola jag arbetar på och i den bokhylla jag ville lägga beslag på fanns en hel massa böcker, även de av olika slag. S erbjöd mig generöst att ta vilka jag ville ha. Matematik- och kemiböckerna ratade jag undantagslöst, likaså en uppsättning Atlas från 1989. Men så fann jag ett guldkorn!

I hyllan, med den väldigt speciella bindningen i rött och svart med en guldblixti relief på bokryggen stod - tyvärr inte min barndoms favoritbok "Olösta svenska mord" - utan dess kusin, eller kanske syssling: "Vårt samhälles olycksbarn". Den innehåller kapitel som "Från ratten till rätten", "Dunkla drifter" och "Don Juan & co gör affärer".

Med all rätta ska den nu få efterträda Nils Ahlands "Odöd, blek och hungrig - vampyren i bok och film" som min godnattlektyr! =)

Hmmm okej

2011-01-21T09:05:00.001-08:00

Det måste bli ett tredje inlägg idag, eftersom jag är en sådan kalenderbitare tillika egotripp och inte kan låta bli att kolla min statistik....

Intressant nog finns min blogg "pingad" på en rysk variant av blogglista. Med kyrilliska bokstäver och allt.

Lika intressant är att ett av sökorden till min blogg är "jordförankring spett".

Jag får nog börja skriva lite mer spännande inlägg.

Tolkningsbart.

2011-01-21T08:54:00.000-08:00

Idag berättade jag för kära vännen L som har en något mer "upphöjd" position på arbetsplatsen än jag att jag i veckan varit inte mindre än tre personer (nej, jag är inte schizofren, inte ännu) på klassens schema på en och samma dag. Ingen av dem är jag egentligen...

"Jag vet" , svarade hon, "allt det du gör och din entusiasm är noterad på högre ort, med tanke på framtida pensionsavgångar."

Jahopp liksom.

Nu ska jag inte vara som jag brukar och måla upp scenarier och skapa mig en massa förhoppningar. Men nog fanken lät det bra? ;-)

Jag saknar

2011-01-21T08:36:00.000-08:00

verkligen min gamla plåtmage.

När jag var barn gick jag fram som en skördetröska (har jag hört från min kärleksfulla mor) och smakade på eller åt allt. Utom "mos", men det är en heeeelt annan historia.

Anyhooo så vet jag inte om jag var född sådan eller om jag blev sån, härdad alltså. Jag kunde nämligen äta vad som helst utan att bli dålig i magen. På något av visen, utan att bli alltför explicit.

Jag minns som i ett förklarat skimmer sommarloven hos mormor. Hon var i och för sig en himla mysig och omtänksam mormor som stekte så många pannkakor jag ville ha och sydde Barbiekläder i parti och minut av överblivna lappar från den tiden hon var hemsömmerska och cyklade runt i småbyarna och tog mått på kärringarna och sen satt hemma på kammaren och försörjde sig och två barn på städrockar, benkläder (forna tider trosor alltså), en och annan finklänning men fram för allt : spirellakorsetter! Jisses anåda vad mycket pynt och fnyssel det finns att pynta en korsett med, men som blir minst lika snyggt på en Barbiekreation!

Måste lägga en länk här: http://en.wikipedia.org/wiki/Spirella

Nu kom jag bort ifrån ämnet visst - det är nog så med barndomsminnen - man kan lätt förlora sig i dem!

Vad jag egentligen ville säga att jag mindes som i ett förklarat skimmer är hur jag praktiskt taget bodde i moromors plommonträd av sorten Viktoria och systematiskt åt mig igenom grenarnas dignande bördor allt eftersom de mognade. Jag levde i det trädet hela sensommaren mitt elfte år. Nja, kanske klättrade jag ner nån enstaka stund för att kila bort till fotbollsplan och kolla när killarna hade träning - men egentligen var min passion mer riktad mot Viktoriaplommonen. Essensen av den här utläggningen är att beskriva att jag alltså hade en plåtmage.

Det har jag inte längre. Plommon ätes numera med stor försiktighet, fikon likaså, jag har full koll på hur många jag kan - och inte kan - äta på en dag. Nu har det gått därhän att jag inte kan äta frukost längre. Eller ja, det beror på vad den består av naturligtvis. Grovbröd, flingor, müsli - ja allt i den vägen tenderar att dansa salsa upp och nedför min matstrupe hela dagen. Fil, (choklad)mjölk och yoghurt likaså. Juice, kaffe och thé ger halsbränna.

Alternativet är alltså att INTE äta frukost - men det vet vi ju alla tack vara Socialstyrelsen hur o-bra det är. Pest eller kolera alltså.

Därför ber jag:

Till den som tog min plåtmage, var snäll och lämna tillbaka den!

Det ligger

2011-01-17T11:19:00.000-08:00

något i uttrycket "den enes död, den andres bröd". Jag tycker uppriktigt synd om S som "gått i väggen" - men tack vare honom så har jag jobb ända fram till 17 juni. Jag tycker minst lika mycket synd om kollegan D som halkade i helgen och bröt armen, men tack vare henne så har jag inte bara jobb utan jobb på heltid ett tag framöver - med tanke på att det var högerarmen på en högerhänt person så kan det vara i de fem veckor hon fick besked om att hon måste vara gipsad.

Något jag inte alls uppskattar är mitt eget humör. Som jag tidigare nämnt har jag inte PMS utan MMS (MittiMensSpänningar). Tydligen ska man bli "kossig" när man har PMS, vad det nu innebär? Eftersom jag istället har MMS så blir jag låg, lägre än en sjunken båt (den enda textrad av *lf L*nd*ll som jag tycker är något att ha) och har då djupa existensiella funderingar.

Främst om mig själv och mitt liv och vad det innehåller, djupare än så är jag tyvärr inte :( Weltschmertz är liksom inget för mig, det är alldeles för stort och omfattande för att jag ska hinna fundera på det i tre - fyra dagar och när de dagarna har gått studsar jag ju liksom upp igen, likt en sådan där docka med rundad botten (en för övrigt ganska bra liknelse rent fysiskt) som man hade när man var liten.

Fast det kanske är nyttigt för en sådan som mig att ta sig en funderare ungefär var 28:e dag för att liksom utvärdera livet so far? Jag har ju en tendens att annars bara ramla på, på gott och ont - flyta med och "hålla god min" har ju varit min grej i alldeles för många år tidigare och det visade ju sig inte vara alltför välgörande för mitt mående. Det kanske är nyttigt för alla att reflektera lite över vad som händer och sker - eller inte händer och sker - vare sig man är kvinna och har PMS,MMS eller EMS - eller om man är man och inte har M alls?

Mer från djurparken!

2011-01-16T04:41:00.000-08:00

Egentligen borde jag ju inte bli så fascinerad, jag "borde" kanske vara lite mer blasé - jag har ju trots allt varit landsortsbo i större delen av mitt liv och bara bott i stad korta perioder. Ändå är det något märkligt att ha vilda (eller kanske snarare "otama") djur så tätt inpå knuten som jag har nu för tiden.

Häromdagen var äldste sonen hos mig för att hämta sin hund. Strax innan han skulle åka hem kom hyresvärden med sin stora muskedundermaskin och plogade min infart och gårdsplan, han är noggrann och kör mycket fram och tillbaka och gjorde så även den dagen. Så fort han var klar stegar son + hund ut och vips far hund iväg och jagar hare. Hare + hund skrämmer upp en annan hare som far iväg åt andra hållet varpå hund far efter den, men tvärvänder och kommer tillbaka i ett huj, efter sig har han nämligen två rådjur som han och haren träffat på bakom mitt uthus.....

Nån dag senare kommer jag hem med bussen, eftersom hållplatsen ligger bortanför mitt hus åker jag alltså förbi det, kastar en blick in mot det och funderar på varför Stumpan står på infarten? När jag klivit av bussen och kommit närmare huset ser jag att det alls inte är 1 Stumpa som står där utan 2 rådjur. De krafsar frenetiskt i rabatten för att försöka hitta något att äta...så sedan dess har jag lagt ut lite smått och gott till dem - jag har inte möjlighet att utfodra dem på riktigt, men jag bidrar med lite morotsskal, äppelbitar och sånt som blir över i hushållet. Bra för djuren (hoppas jag) och bra för min sophantering =)

Inte så bra bilder, det är inte helt lätt att fota genom köksfönstret utan att skrämma modellen ;-)

När det otänkbara händer...

2011-01-11T21:38:00.000-08:00

Igår fick jag veta att en bekant gått bort.

En relativt ung kvinna som efterlämnar man och tre barn.

Bara en kort stund efter jag fått dödsbudet fick jag också höra de första spekulationerna och hur, var och varför. För mig är det fruktansvärt nog att hon gått bort, oavsett hur.

Att dessutom spä på de efterlevandes sorg med att sprida rykten om en människa som knappt har kallnat faller mig inte på något vis in.

Att - som vissa - om och om i min Facebookstatus skriva antydningar om att jag minsann visste det här före alla andra är mig fullständigt främmande.

Alla sms, telefonsamtal och andra kontakter har besvarats på samma sätt: jag vet om att hon gått bort, ja, jag har hört rykten om dödsorsak men eftersom det enbart är rykten för jag dem inte vidare.

Helt plötsligt är JAG boven för att jag inte vill skvallra.

Att även jag har ett samvete och inte vill utsätta mig och det för att delta i byskvallret ses som ett svek. "Klart du måste berätta vad du hört".

Nej, det måste jag inte. Den dagen jag med säkerhet vet vad som har hänt ska jag berätta det - om inte annat för att bidra till att stävja ryktena - men innan dess är jag tyst.

Jag tror det kallas "respekt"?

Och just

2011-01-10T12:39:00.000-08:00

som jag skulle logga ut fick jag syn på en reklamannons i listen.

Inte vilken annons som helst, utan en som förmedlar otrohet. Dating för gifta och sambos.

I texten står det "Gör livet levande - ha en affär". Jag hoppas bara att alla partners till medlemmarna är införstådda med att deras respektive reggat sig där :(

Ja, jag har åsikter - bland dem finns den att man reder ut det man har innan man letar nytt, och det finns väldigt, väldigt, väldigt få undantag från den regeln, allt annat är enbart undanflykter och (själv)bedrägeri.

Vet ni om...

2011-01-10T12:24:00.000-08:00

att det sitter 30 pers i Nicaragua som har läst min blogg?

När älsklingen var här under helgerna visade han mig vart man kan se statistiken över sidvisningar och sånt, det som jag inte ens letat efter tidigare - nu är jag som besatt av att kolla den. Den är inte mycket att skryta med, men jag är ju en ruggig kalenderbitare så det var ändå intressant att få information om vilken sorts webbläsare mina besökare använder sig av...*L*

Nåt som däremot är ruggigt trist är att min vedleverantör lovar runt men håller tunt. Imorgon är han en vecka sen med den beställda och betalade veden. Under tiden har jag varit runt till alla jag vågar tigga av och tiggt en kasse här och en låda där så att Stumpan och jag ska slippa frysa ihjäl, ikväll eldade jag den sista barkbiten och nu sätter mitt mod och min stolthet stopp för "lånandet".

Jag misstänker dessutom att ungfan ljuger för mig, han lovade på eget initiativ att komma under onsdagen, men hördes inte av. På torsdagen messade jag och frågade och då hade han blivit fördröjd. På lördagen ringde jag och frågade och då hade kopplingen till släpet gått sönder, ny reservdel väntades in idag och inga av mina andra förslag till lösningar godtogs - så avslutade han samtalet med "jag kommer hem imorgon eftermiddag/kväll och försker lösa det då". Alltså var han inte ens hemma...och idag svarar han varken på sms eller samtal.

Min vedgenerösa lilla granne M, en av "kyrktanterna" sa att hon inte var så förvånad över att han inte höll vad han lovat - henne hade han nämligen lovat att måla hus åt - två somrar i rad. Trots mängder av sms och telefonsamtal även där så är huset fortfarande omålat.

Missförstå mig rätt - han är egentligen en väldigt arbetsam och trevlig grabb, men han lovar mer än vad han kan hålla och då blir irritationen större än om han helt enkelt sagt "Jag kan inte förrän...." Jag förstår inte riktigt vad som driver folk till att ta på sig att göra saker de inte genomför?

I byn finns även en elektriker som jobbar på det sättet - han fnattar runt som en skadskjuten hare och pillar lite här, och pillar lite där för att sedan lämna jobbet oavslutat och åka vidare till nån annan han lovat...och lämna ett oavslutat jobb även där för att åka till nån tredje osv osv. Folk som känner till honom undviker numera att nalita honom annat än för fullständigt akuta - och små -arbeten.

Anyhoo så känner jag att jag måste hitta någon mer pålitlig vedleverantör - men var, så här års?

Tips mottages tacksamt ;-)

Åh halleda!

2011-01-09T08:52:00.000-08:00

Som en bekant (och mycket skånsk person) brukar säga.

När jag gick på jullov den 21 december så kändes det som om jag hade en fullständigt ändlös räcka lediga dagar framför mig. Nog hade jag betydligt fler än folk i gemen, med tanke på hur ogeneröst placerade i veckan de här helgerna har varit men ändå nalkas slutet.

Jag försökte vara ståndaktig, ställa klockan på 9 för att så sakteliga vänja mig in i den där vederstyggliga dygnsrytmen som inte alls är min - men ack så gott det är att somna om efter att ha stängt av larmet!

Imorgon skräller det igång vid 05.15 och jag är alls inte säker på att jag är en människa så dags. Vi ska börja med studiedag, ett heldagsmöte där varje arbetslag redogör för hur det arbetar för att uppnå målen i kvalitetssäkringen. Känns ju lagom intressant för mig som över huvud taget inte alls varit inblandad i det hela?

Positivt i det negativa är väl att eleverna inte börjar förrän på tisdag - min lediga dag - och alltså inte möter mig förrän på onsdag, tills dess bör jag ha kommit lite mer in i rätt rytm. Eller så sover jag till 11 på tisdag också *rodnar*

Ingenting är omöjligt!!!

Motvalls käring vänder kappan...

2011-01-08T05:34:00.000-08:00

Envist hävdade jag under lång tid att jag aldrig skulle.....sådana skulle inte komma över min tröskel, än mindre på mina fötter - de oerhört oklädsamma imitationerna av en "sko" som kallas för Foppatofflor.

Det verkade som om ALLA sprang runt i dem, till vilken slags klädsel som helst men överepresenterat bland husvagnsfolket. Överallt i alla möjliga och omöjliga sociala sammanhang dök de upp, ibland förklädda till nåt "snyggare" med de små clipsen man kan dekorera dem med.
Jag fortsatte att vägra, skor har tidigare varit något nästan heligt för mig och jag hoppar hellre över att köpa än köper det som jag inte är 100% på att jag vill ha och att de är "jag". Jag var till och med så envis att jag vägrade hoppa i någon annans "foppisar" för att gå snabba ärenden. Tänk om någon skulle se mig och tro att jag faktiskt var en "sån där" - foppisägare?

Men tänk vad man kan ändra sig!

I våras skulle jag på skämt och bara för att ytterligare inskärpa i vännen A att jag INTE tänkte införskaffa dylika fotbeklädnader prova ett par. Naturligtvis gick jag hem med ett par svarta. Sedan dess har jag nästan bott i dem, jag har utan att skämmas åkt till StoraStaden i dem, jag tror till och med att jag hade dem på konserten i somras och jag har haft dem som inneskor på jobbet under hösten/vintern.

Det gick tom så långt att jag beklagade mig för att jag inte hade flera, åtminstone ett par att ha här hemma på de tyvärr så kalla golven. Så gissa vad jag fick i julklapp av ovan nämnda A?

Jupp, ett par oerhört (o)snygga melerade i rosa! =)

För trots att jag fallit till föga och använder dem, t.o.m kan erkänna att de är behändiga och bekväma - så tycker jag fortarande att de är oerhört fula!

*ostolt ägarinna*

Nu åkte han ut!

2011-01-07T07:34:00.001-08:00

Det har påpekats mig att han var alltför tanig, ja rentav lite klen. Frågan om vad han egentligen klarade av väcktes. Jag fick kommentarer från mina vänner om att jag borde skaffat nån bättre och det skrattades åt oss. Men för mig betyder inte utseendet hela världen, nej nästan tvärtom så är det KÄNSLAN som är det viktiga och känslor väckte han i massor hos mig....så länge det nu varade.

För faktum är att jag blev mer än trött på honom efter ett tag, känslorna varade inte alls lika länge som jag hade hoppats. Jag tvivlar dessutom i högsta grad på att de överhuvudtaget var besvarade? När han så visade sig vara mer till besvär än till glädje, bland annat genom att som de allra flesta av sina gelikar skräpa ner och aldrig städa undan efter sig kände jag att det var dags att säga tack för den här tiden. Så småningom kommer jag förmodligen att skaffa en ny men fram tills dess:

Tack för den här tiden, lilla julgran!

Idag lyckades

2011-01-07T06:47:00.000-08:00

vädret, intresset och orken sammanfalla något så när vilket innebär att jag fotat mitt lilla hem:

Det här är - på visst avstånd - den lilla by jag bor i. Den består av sex hus varav ett varit en småskola och så en enorm ladugård och ett gäng lador och uthus. Precis till vänster om ladan till höger i bild ligger mitt hus =)

Här har vi så det snötyngda huset. Att det är snöfritt på halva taket är Stumpans förtjänst, hon har nämligen rummet inunder och dess medeltemperatur ligger nog på 25 grader...

Jag kunde inte låta bli

2011-01-07T00:56:00.000-08:00

att fundera lite.

På julafton avstod mina föräldrar från att köra hit eftersom vädret/väglaget var för dåligt och eftersom min syster avstått från att köra till dem eftersom vädret/väglaget var för dåligt.

Igår körde vi till dem trots väglag och väder. Är vi för snälla eller helt enkelt korkade?

Till att börja med fick jag skotta en liten stig från ytterdörren och ut till vägen. Eftersom jag numera bor i öppet odlingslandskap var det inte bara snö som kommit uppifrån utan även sådan som blåst kring som bildade drivor på upp emot en meter. När jag väl skottat mig fram till vägen upptäckte jag att den inte plogats, vilket innebar ca 25 cm löskörd snö. Ute på väg 23 var det plogat, men av någon underlig anledning verkar snöplogarna nu kasa en tio cm ovanför vägytan vilket innebar en hel massa snö kvar.

Dessutom körde folk så man kan tycka att de kanske borde ha stannat hemma? Visst, det gick inte att se filmarkeringarna på vägen, men om det ovanför ens huvud dyker upp en...två...tre stora skyltar som visar hur man successivt närmar sig en avfart åt vänster så borde man kanske inte behöva gira ut framför bakomvarande trafik sekunden innan vägen delar sig?

Man behöver kanske inte svänga ut med 24 meter lastbil ut på 90-väg rakt framför annalkande trafik?

Man behöver kanske inte köra om i en uppförsbacke, även om bilen framför kör oändligt långsamt eftersom den - tillfälligt - fastnat bakom en snöplog?

Jag ska nog inte ge mig ut i trafiken nåt mer - inte förrän jag kan lita på att folk kör med vett och sans, vilket torde innebära: aldrig.

Det som göms i snö....

2011-01-06T01:21:00.000-08:00

Lämpligt nog toksnöar det idag.

Lämpligt, eftersom vi ska ut och åka ett antal mil på vägar som iallafall hittils inte ser ett enda dugg plogade ut.

Jaja, skulle jag inte återkomma så hittar ni väl mig när det börjar töa framåt våren =)

Ibland inser jag

2011-01-05T13:11:00.000-08:00

att jag är lite för självupptagen - eller ska vi kalla det "fast i mitt eget huvud"?

På julaftonsnatten hade jag ett ärende att uträtta och närmade mig kvinnan jag hade i uppdrag att prata med och börjde med "Hejharduhört...". Där avbröt hon mig och svarade på något helt annat, något som låg henne själv väldigt nära om hjärtat - varpå jag i min tur ganska bryskt avbröt henne för att återuppta min röda tråd innan den slingrade sig bort. Jag fick mitt ärende uträttat - men när det väl var gjort borde jag ju ha kunnat fråga henne om det där hon uppenbarligen så gärna ville prata om? Men det fanns liksom inte för mig, jag nollställde min hjärna efter förättat värv, sade hejdå och gick.

Häromdagen ringde samma kvinna mig i samma ärende, vi pratade en stund om det och saker som angränsade till det och sedan började hon helt plötsligt prata om något tv-program som jag sett nån enstaka gång. Men jag hade återigen fastnat i min egen hjärna och det enda som nu kretsade runt därinne var de nya saker jag nu måste komma ihåg, och ta tag i med anledning av hennes telefonsamtal. Så återigen avfärdade jag henne med ett "tack för att du ringde" och sa hejdå.

Nu, några dagar senare har det gått upp för mig att jag förmodligen har uppfattats som tämligen otrevlig och avvisande, kvinnan ifråga är relativt nyinflyttad och försöker naturligtvis så gott det går att skapa kontakt. Och jag som i många herrans år har gått och gnällt över hur svårt det är att "komma in" i småbyar, hur insnöade folk är och hur envist de håller fast vid redan befintliga kontakter - och så gör jag likadant!?

Usch, jag måste göra bot och bättring. *skäms*

Trettondagsgnäll:

2011-01-05T10:30:00.000-08:00

Imorgon ska jag, ungarna + deras respektive åka på senkommen/kombinerad jul- och trettondagsmiddag hos moråfar. StoraSyster med familj kom ju äntligen dit och firade nyår så nu är vägen banad och klar för oss andra ;-)

Jag tror inte att mina aningar om dagen skulle vara nån högoddsare om nån mot förmodan skulle vilja spela på dem. För min mor är ju mat synonymt med kärlek och hon har effektivt stängt både ögon och andra sinnen för att jag i mesta möjliga mån under de ungefär fyra senaste åren försöker undvika kött från fyrfotadjur.

Alltså kommer jag inte att äta revben, köttbullar, prinskorv och andra liknande saker.

Jag beklagar mig inte för det, jag äter mer än gärna "bara" ägg, sill och Jansson. Men hon kommer att klaga över att jag inte äter, över att jag inte VILL HA, som hon säger...dvs att jag dissar hennes omtanke/kärlek som hon visar med mat...

Men...hur omtänksamt och kärleksfullt är det att servera det som hon faktiskt borde ha insett/lärt sig efter den här tiden att jag faktiskt inte mår bra av?

Jaja, jag ska inte gnälla mer över det - jag borde ju också ha lärt mig och ffa lärt mig att inte ta illa vid mig när hon vid varje tillfälle lyckas vända det till att det är jag som är den som felar...

I julehelgen

2011-01-01T05:47:00.000-08:00

- som för övrigt har varit alldeles tacknämligt übertrevlig med Hjärtat, ungarna och goda vänner - fick jag även ett utomhusdjur. En fälthare (envisas jag med att det är, och inte en kanin!) skottade sig en grop utanför mitt köksfönster och låg sedan där och gottade sig....i kylan.

Sen tog den sig en runda och bäst vad det var så var den tillbaka igen och vi var såklart tvungna att springa i fönstret och glana lite då och då för att se om han var kvar. Det var han - ända tills igår då vi efter att ha ömkat den (i våra tankar) hungriga stackaren lade ut lite mat till honom. Sedan dess är han på rymmen - det kanske är så att han är rädd för grönkål?

'twas the night before christmas

2010-12-23T10:17:00.000-08:00

och Kloktoken har gjort det där som är absoluta måsten.

Städat av golven, gjort Janssons Frestelse och potatisgratäng. Plockat fram delarna av dött djur från frysen för tillagning imorgon. Pulsat i meterdjup snö för att fånga en julgran, sågat av nämnda gran ett antal gånger för att få den i hyfsad längd. Kapat av de nedersta grenarna - som förmodligen var de snyggaste? Svurit långa ramsor för att den inte vill stå rakt i den defekta julgransfoten. Krånglat med förlängningssladdar (som jag vet att jag har flockvis av, bara inte var), trasslat ut ljuskedjan jag stulade från exet häromdagen och hängt strategiskt många kulor på lovartsidan av granen så att de ska ge lite extra tyngd åt det magra, sneda eländet =)

Handlat "det sista" två gånger men kommer förmodligen ändå att sakna ett och annat imorgon. Köpt julblomma + chokladkartong till hyresvärden med familj och levererat desamma. "Lagat" tv + box åt oss, genom att sätta i scartkabeln i tv:n och dra ut samt åter sätta i strömkabeln till boxen. Gnatat på Stumpan för att hon fortfarande vid snart 18 års ålder verkar tro att vissa saker automagiskt sköter sig själva. Berömt densamma för att hon tagit eget initiativ till att mata de magra småfåglarna och funderar nu på vad som mer ska förberedas.

Förmodligen en hel massa - men så här akut kan jag inte komma på någonting.

Faaast...hade jag kunnat så hade jag virvlat BORT all snö från ostkusten, väderleksrapporten är negativ och en klass II - varning är utfärdad vilket innebär att det blir osäkert för Hjärtat att ge sig ut på vägarna imorgon. Å ena sidan vill jag så himla gärna ha honom här på julafton när alla anna logistik löst sig så smärtfritt. Å andra sidan vill jag verkligen inte att han ska fastna i någon trafikpropp, eller än värre; åka i diket. Kan man inte utlysa dubbelt Nobelpris till den som uppfinner ett säkert sätt att teleportera sig?

GOD JUL på er alla!

Det var nog

2010-12-22T03:41:00.000-08:00

en och annan som höjde på ögonbrynen när jag flyttade från centralvärme som ingick i hyran, ett hyfsat urval bussar, gångavstånd till bank, matbutiker, frisör, blomsteraffär, pizzerior och annat "viktigt"till lilla huset på slätten, med vedpanna, två kilometer till en liten handelsbod med magert utbud och bussar som kör förbi mig trots reflexväst...

Igår gjorde jag också det.....för veden som jag beställt för att värma mitt lilla hus med (och gudarna ska veta att värme har behövts här, utetemperaturen har varit nere på - 24 som kallast och innediton på +15) dök aldrig upp. Inte i måndags som avtalat, när mina hjälpredor satt här och väntade. Inte igår som ny överenskommelse löd, när samma hjälpredor tåligt ryckte ut igen. Inte förrän närmare klockan 23 igår kväll, när den absolut sista pinnen och gnuttan sågspån sedan länge var inkastade i pannan kom den nya veden.

Då var hjälpredorna sedan länge hemåkta och idag är de inte lediga. Alltså bär skruttiga jag ved i bitande kyla - men otroligt nog är jag rätt glad ändå. Jag tittar ut över slätten och njuter av den fantastiska utsikten och tänker att tystnaden som låter mig somna så fort jag lagt huvudet på kudden, utsikten, goda grannar som skottar snö och hälsar vänligt är värd allt det där som kan ses som negativt.

Fortsätter kylan så här så kanske jag ångrar mig igen, men förmodligen bara tillfäligt. Jag är nog inte gjord för att bo i hyreskomplex.....

Söndag, snöiga söndag...

2010-12-19T07:13:00.000-08:00

Den här helgen har ju gått i extrem racerfart - i fredags var jag och min underbara pappa och flyttstädade lägenheten, nu är det "bara" badrummet och hallen kvar innan det är dags för besiktning (som jag inte ser fram emot). själva städningen är ju inget större problem, det är logistiken som är det komplicerade nu sedan lilla Escrutten slutligen parkerats för gott.

Tack vare att min äldste son äger samma förmåga att planera sina liv som sin far så åkte jag även på att vara chaffis/råddare när Stumpan med band skulle spela på en fritidsgård i StoraStaden, storebror hade sedan 1½ månad tillbaka lovat att köra, men kom dagen före på att han skulle på julbord med jobbet......tack och lov hade han åtminstone tänkt så långt som till att ordna med en bil jag kunde köra med, vilket var en rätt spännande upplevelse då bilen ifråga var pansarkryssaren som exet behöll i skilsmässan och som jag inte kört på rätt några år. Lika spännande var det att musikläraren som ordnat giget och skulle åka med mig inte visste riktigt vart vi skulle, samt att gatorna i StoraStaden kändes ungefär som om de var belagda med vispat sockersmör = inte alls kul att köra i!

I lördags kom Hjärtat och då målade vi badrumsskåp och hyllor i tjusigt svart - såklart! Sen kom andre sonen med flickvän hit och vi kokade julgodis - av varierande kvalitet måste jag säga, "nötgottet" som Hjärtat ville ha har fortfarande inte stelnat, och fudgen som sonen tvivlade på någonsin skulle stelna blev seg kola istället. Men "snickerskakorna" som är alltimehighfavoriten hos alla utom mig blev som vanligt bra, kanske främst för att de inte alls ska kokas utan bara röras ihop och kläggas ut på papper och sen hålls ihop av ett chokladtäcke...

Och snöat har det gjort, mer, mer och ännu mer så att jag känner mig fullständigt insnöad - i dubbel bemärkelse. Värden har inte skottat här på ett par dagar så idag tog jag skyffeln och gick ut och tog det värsta utanför dörren och bort till soptunnan, ett tips till den som fryser är att just skotta snö, gör man det håller man sig garanterat varm!!!

Jag tyckte nog att Hjärtat borde ha ringt till chefen och sagt att han var insnöad här med mig, men han gav sig iväg hemåt - trots att vi på morgonen hörde på radion att de uppmanade alla i Kalmar län att inte ge sig ut i bil om de inte var absolut tvungna. Tack och lov är han tryggt hemkommen i allafall och nu håller vi ALLA tummarna för att det inte kommer mer snö innan jul, när han kommer hit igen (jippie!).

Jul ja....fortfarande vet jag inte riktgit hur julfirandet kommer att se ut, men jag förmodar att det blir med det som med precis allting annat som jag inte kan planera inför: det löser sig när vi är där.

En julgran ska jag nog försöka pulsa ut i vännen E:s skog och kapa också innan den 24:e. Måste nog skriva mig en "att göra"lista!

*går och gör det*

Lusselelle!

2010-12-13T09:03:00.000-08:00

Elva nätter före jul och igår fick jag en "för-julklapp" i form av att Hjärtat kommer hit redan till helgen <3>

Idag firade vi såklart Lucia på skolan, jag satt som en staffagefigur i kulissen och gol och ungarna skötte sig exemplariskt - utom min lille tomte-wannabee som redan innan vi började öva fick sådana premiärnerver att han gick på toaletten ett oräkneligt antal gånger och till slut kom ut så grön i ansiktet att jag entledigade honom från hans tomtande.

Roligast var att tre stycken utomeuropeiska killar gav sig på att vara stjärngossar för att som de sa "kolla in era traditioner", och att de sjöng manskör i "Jag såg mamma kyssa tomten" =)

Tråkigast av allt var de gossar från ett specifikt program som inte kunde hålla inne med sina rasistiska kommentarer både innan, under och efter firandet - att inte någon avhyste dem med det snaraste är för mig oförståeligt! *mycketmycketarg*

Att å ena sidan klaga på att "utlänningarna respekterar inte vår kultur" och att sedan å andra sidan kläcka idiotkommentarer om både de uppträdande och publiken när de vill ta del av den där så beramade "kulturen" får jag inte riktigt att gå ihop?

Fast den sortens missnöjesmänniskor finner förmodligen större glädje och syfte i missnöjet i sig? Anyhoo så hade vi ett fint Luciafirande och jag väntar med spänning på att Stumpan ska komma hem och förtälja hur hennes Lussande förlöpte =)

Julhysteri

2010-12-12T10:14:00.000-08:00

verkar större delen av (väst)världen vara drabbad av.

Det kokas knäck, bakas och byggs pepparkakshus, stryks lusselinnen och julpyntas med nya tomtar, glitter och plastjulgran i årets färg i parti och minut.

Jag har inte gjort nåt av ovanstående (lusselinnet fick Stumpan stryka själv idag med lite hjälp av mormor) och ärligt talat funderar jag på att inte göra det heller. Jag tillhör nämligen dem som är fullständigt övertygad om att det kommer att bli jul ändå - även utan knäck och pepparkakshus. När jag säger det IRL höjs indignerade röster från dem som hävdar att de "vill ge sina barn traditioner".

Jo, den tanken är ju faktiskt himla fin, det håller jag med om - men varför i fridens dagar måste traditioner handla om främst köpenskap och ätande, dvs konsumtion?

Själv är jag ingen ängel så sett - bortsett från plastjulgranen har jag gjort det där jag med och jag kan inte skylla ifrån mig på att nån annan förväntade sig det av mig - jag gjorde det nästan av egen fri vilja. Men sett så här i perspektiv hade jag nog hellre velat ge mina barn lite andra traditioner. Om jag inte minns alldeles fel så är det i någon av allas vår Astrid Lindgrens böcker som barnen går till den handikappade pojken och hans ensamstående mamma dagen före julafton med en korg med mat. Emil far till fattigstugan med julkorv och när Kommandoran ätit upp alla hjonens mat tar han med dem hem till gården på fest trots att det innebär att de äter upp familjens julmat. Barnen i Bullerbyn är noga med att pynta Farfars lilla kammare med både gran och röda äpplen trots att han inte kan se.

Omtanke skulle jag vilja att ordet för julen vore.

Vi är nämligen inte så långt ifrån Astrids verklighet idag igen. Fler familjer än någonsin söker bidrag hos bla Majblomman och andra organisationer medan välfärdssamhället snävas in. Folk blir utförsäkrade från både Arbetslöshets- och Försäkringskassa och FHO rapporterar att var tredje ensamstående förälder är fattig, dvs med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten.

Så om du känner att julen för dig skulle kunna bestå i något annat än knäckkokning och pepparkaksbak, om du vill att även andra ska få den där mysjulen du själv vill ha kan jag starkt rekommendera en gåva till Majblomman:

http://www.majblomman.se/Om-Majblomman/Stod-Majblomman/For-privatpersoner/

eller varför inte höra av dig till närmaste kyrka för att höra om det finns något du kan hjälpa till med?

I år köper jag nog inga julklappar och minimalt med julmat. I den utsträckning jag får några pengar över ska jag ska jag stoppa dem i Frälsningsarméns gryta för att hjälpa till att hålla den kokande.

Tro mig, jag vill inte på något sätt ge er dåligt samvete, eller vara ett pretto själv - men det är så sant som det är sagt:

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!

Nu gör jag det igen, nu gör jag det igen....

2010-12-11T09:07:00.000-08:00

*citerar CoU*

Fast hon trillar visst dit på fel killar, mitt är lite mer I-landsproblem än så: jag GNÄLLER!

Igår hade Stumpan inflyttningsfest så jag evakuerade. Hade fått löfte om att soffcrasha hos vännen E så jag traskade dit strax efter 18 och där var det minsann liv i luckan. De två inte helt jättesmå barnen har en förmåga att höras och synas precis totalt överallt. Som sig - alltsom oftast - bör. Det är deras hem, lillturen kommer tvärtemot vad Tommy och Annikas mamma sa inte sist och så vidare och så vidare.

Men att de oavbrutet pockar på uppmärksamhet, avbryter ohämmat, ständigt ryker ihop om minsta småsak och provocerar fram ilskeutbrott hos både sig själva och syskonet - det är i mina ögon INTE ett okej sätt att bete sig, inte ens om man är ett lågstadiebarn.

Deras mormor var också nattgäst där och hon sa något som jag tänkt mycket på under de år jag känt E men faktiskt aldrig vågat yppa: att aldrig någonsin hade hon sett syskon som så oavbrutet konkurrerar om precis exakt allting.

I morse tex blev det bråk om sista flingorna i påsen. Lillebror tar så mycket han vill ha och lämnar över påsen till storasyster som tömmer resten i sin tallrik, vänder sig till lillebror och triumferande säger "haha, jag tog det sista!" Att han redan tagit så mycket han ville ha har han redan glömt bort så han bryter ihop och skriker att han vill ha meeeeeer. Att det finns mer i en ny, oöppnad flingpaket hjälper inte, han vill ha från det gaaaaamla!! Varpå storasyster såklart fortsätter att tjata om att "jag tog aaaallt", naturligtvis enbart för att göra pojken mer upprörd.

Och så håller det på...och på.....och på....och inga förklaringar, inga resonemang, ingenting gör någon skillnad. Den här gången var jag där av ren egennytta så jag ska ju egentligen inte gnälla, för jag brukar faktiskt förlägga mina besök till hennes barnfria veckor. Men hur hemskt är egentligen inte det - jag undviker en av mina allra bästa vänner för att jag helt enkelt inte klarar av hennes barn?

Stumpans inflyttningsfest gick däremot riktigt bra - om jag inte såg alldeles miste när jag kom hem har hon numera en ny pojkvän :)

The multipurpose me...

2010-12-09T10:09:00.000-08:00

Idag var jag med en av mina elever som gärna vill vara med i skolans Luciatåg på övning.

Glappkäftad som jag är sjöng jag naturligtvis med i sångerna och då kom musikläraren med den oerhört snillrika idén att jag skulle vara med i tåget. Bortsett från att det förmodligen inte finns en lussesärk på jorden som jag skulle kunna komma i och det faktum att jag inte gått i Luciatåg sedan jag var tärna i Lions Luciatåg - 86 i min pyttelilla f.d hemby så kändes det milt sagt underligt att ens tänka sig tanken att trippa fram tillsammans med en flock ungar unga nog att vara mina egna barn - så jag sa tack för erbjudandet men nej tack.

När jag lite senare på dagen kom för att sjunga i personalkören så hade han grunnat sig vid det hela en aning och kommit på en alternativ lösning. Han anser att min röst behövs - så vill jag på villkors vis inte gå med i tåget så får jag alltså:

Stå i kulissen och sjunga.

Upplägget påminner mig om nån film jag sett, där en bildskön donna utan röst att tala om står och sjunger på en scen, åsså trillar ridån ner och bakom den står hon - den mindre vackra - som rösten egentligen tillhör :-D

Jaja, egot blir ju boostat så det är klart att jag ställer upp!

Jag har bestämt

2010-12-07T02:32:00.000-08:00

nämnt det nån gång tidigare: att jag inte gillar att gnälla.

Men jag gör ju det ändå, gnäller alltså. Utom i helgen - då fräste jag som en vattendroppe på en het stekpanna, eller en katt som kommer i närkontakt med en sån där slemmig hund....

Jag gör det ibland, när kontrollbehovet blir för stort, stressen pressar på och folk i min omgivning inte kan läsa mina tankar och självmant förstå min logiska planering. Ni ser genast, och jag vet alltid, att det där ju är fullständigt omöjligt. Ändå fräser jag. Jag fräste på mina snälla flyttkarlar i helgen och jag skäms för det. Men jag tror att om jag minns rätt så bad jag om ursäkt.

Det är faktiskt det enda positiva med min fräsighet - att jag även har lärt mig att be om ursäkt. Med risk för att nu hissa mig själv alldeles för högt så måste jag säga att det är stort, det där att kunna be om förlåtelse istället för att låta den där kommentaren ligga och jäsa som en surdeg och växa sig större och segare tills den helt plöstligt en dag väller över alla bredder och likt en blob jag en gång i min barndom läste om i en Stålmannentidning förtär allt och alla i sin omgivning.

Faktum att att jag så här i perspektiv mer och mer inser vilken otroligt jobbig(are) människa jag måste ha varit tidigare i livet! Jag har ju iofs aldrig trott på att det är ens fel att två träter, men nog har jag allt som oftast tyckt mig vara den missförstådda och förfördelade i flera sammanhang. Att se min egen del i sammanhanget har mest bestått i att tycka att "vaddå, jag har väl inget gjort" eller "vaddå, jag FÖRSÖKTE ju prata om det". Att mitt sätt inte är det allena saligggörande har jag fått bra hjälp av främst en speciell och insiktsfull väninna att förstå.

Åsså har jag övat mig på Hjärtat såklart. Hassegu vad den mannen har fått stå ut med - funnes det ett Nobelpris i tålamod så skulle han stå så skinande klar utan konkurrens först på plats för att få det. Aj lavv jo massor liksom!

På plats!

2010-12-06T11:34:00.000-08:00

Jupp, efter en massivt intensiv flyttinsats som påbörjades vid 9- tiden i fredags och avslutades ungefär 36 timmar senare är Stumpan och Kloktoken på plats i sitt lilla behändiga palats.

Allt är naturligtvis inte på plats, trots att jag tycker att det större antalet m2 är rätt fullbelamrade så har jag - om jag räknat rätt - 11 bananlådor kvar att packa upp. De som är undanställa ouppackade oräknade alltså. Jag lyckades rota reda på ett hyfsat ombyte kläder att ha på jobbet idag, men vart resten av min garderob befinner sig har jag inte den blekaste aning om!

Utöver det nämnda antalet kartonger har jag också lite möbler ute i garaget (japp, jag har garage, synd bara att min kvicksilvriga Escrutt har suckat sin sista suck) som jag inte på villkors vis vet vart jag ska ställa? Jag förstår inte riktigt hur mycket saker jag har lyckats samla på mig sedan jag evakuerade från exet och "fallfärdiga rucklet" för ganska så exakt fyra år sedan, för att inleda mitt nya spartanska liv.

Spartanskt - my *ss liksom! Jag som länge försökt hävda att jag är minimalist får väl skamset böja nacken och inse att jag skulle kunna möblera ett större antal colombianska hyddor utan större uppoffring....

Nåväl, oerhört tacksam är jag för all hjälp jag fått, främst från Lillefar och Hjärtat som har burit, kånkat och släpat - även på ett lass ved som kom som en (ganska kostsam) skänk från himlen för att jag ska kunna värma upp mitt lilla hem. Vedvärme liksom - inget är som den! Imorgon är jag ledig från jobbet och förutom att brottas med resterande bananlådor och deras innehåll ska jag också försöka fotografera mitt nya hem och kanske ha lite bildvisning här =)

Jag minns som igår

2010-11-30T04:55:00.000-08:00

hur jobbigt det vara att om och om igen få frågan "Är det inte dags snart" när jag var gravid. Alla tre sötungarna valde ju också att stanna kvar inne i tryggheten lite extra länge så jag fick frågan måååånga gånger.

Nästan lika jobbigt, men bara nästan, har det varit att de senaste månaderna få frågan "hur går det med flytten" - eftersom jag lika lite där har kunnat ge något klart svar.

Men NU vet jag, för idag var jag och hämtade ut nycklen och nu är det liksom bara att GO FOR IT. Shit vad jag INTE vill jobba mer den här veckan ;-)

Och btw så var jag lite paranoid när jag stressade upp mig över att värden inte svarade på mobilen. Han hade inte stängt av den och dissat mig -jag fick tag i hans fru på hemtelefonen idag och hon berättade att de upptäckt först igår att den inte fungerade....

Nä, det går

2010-11-29T10:21:00.000-08:00

ju inte riktigt som det var tänkt - som alltid?

Egentligen borde jag ju ha nästan 40 års erfarenhet av att det jag planerar sällan eller aldrig blir som jag hade tänkt mig, så varför blir jag fortfarande så oerhört låg när det inte funkar?

Jag är en visionär, i det småtta i och för sig, men dock. Jag planerar, funderar och strukturerar. Jag organiserar och logistikiserar (ja, det ordet finns nu) och så *pangtjoff* så faller allt som ett korthus.

Det BLIR en flytt, men NÄR den blir vet jag fortfarande inte. Förhoppningsvis till helgen. Om min blivande hyresvärd behagar svara i telefonen i veckan och inte - som i helgen - antingen befinna sig utanför täckningsområdet alt. stänga av telefonen TROTS att vi hade avtalat att höras.

Fast jag fick en fin helg ändå, även utan Hjärtat eftersom de andra som är mitt hjärta nära dök upp och bakade lussebullar med mig: alla tre älsklingsungarna och mina två "kärdöttrar" var här i lördags. Det var minsann mer värt än flyttslit i snöstorm det! =)

Sötast ever x 2

2010-11-22T06:41:00.001-08:00

Det finns små vardagliga händelser som verkligen kan lysa upp ens dag - sådan som inte får någon plats varken i tabloiderna eller i världshistorien men som ger mig en härlig "må bra"känsla. Idag *schabadabam* inträffade inte mindre än TVÅ sådana.

Först får jag ett sms från Stumpan där hon frågar om hon mööööööjligtvis kan få låna en hundralapp tills studiebidraget kommer. Jag svarar med en smärre föreläsning om vikten av att få sina pengar att räcka hela månaden och avslutar med att fråga vad som är så viktigt att det inte kan vänta tills nästa vecka när hon har egna pengar. Då svarar den lilla sötnöten att hon ska gå och fika - med Han med stort H som hon haft en crush på i nån månad nu.....Hassegu liksom - klart att ungen ska låna en hundring, hon kan få två om hon vill! ;-)

En stund senare kommer jag släpande på matkassar ut från stormarknaden (och tvärtemot den villfarelsen som många män lever i så är det INTE min hobby att handla mat) och utanför kommer vad jag gissar är mormor, mamma och en gosse i fyraårsåldern. Gossen får syn på mig, tvärstannar och skiner upp i världens leende. Med förundran och förtjusning i rösten säger han: "Nämen HEJ, är DU här!? Vad gör DU här!?"
Jag svarar denna för mig helt obekante lille sötnos att jag har handlat mat, och frågar vad han själv gör där. Lika strålande berättar han att han OCKSÅ ska handla mat; "god mat" och vinkar sedan ett glatt hejdå när han går in i butiken.

Det spelar just ingen som helst roll att han tog miste på mig och någon annan, hela hans uppenbarelse sken av glädje för att jag träffade mig (som egentligen är nån helt annan än han tror) just där och just då- Hur han reagerar när han inser att han tog miste vet jag inte och kommer aldrig att få veta - men det kändes så gott att göra någon så passens glad som den lille blev - även om det inte egentligen var mig han blev glad av att se =)

Till skillnad

2010-11-13T13:32:00.000-08:00

från hos så många andra så minskar mitt behov av bloggande när det händer saker i mitt irl-liv.

Med tanke på den enooooooooooooooooooooooooorma skörden inlägg som trillat in här på sista tiden så förstår ni nog att det är lite mycket nu?

Kort uppdatering;

Jobbet - november ut (minst).

Flytten - troligtvis första och andraadventslördagarna *sucka lite*

Kärleken - lika underbar =)

Sömnbehovet - MASSIVT!!

Godnatt.

Idag skulle jag

2010-11-01T12:31:00.000-07:00

ha njutit av att ha höstlov, första dagen.

Istället gick det allra mesta emot mig och nu har jag hållit på och krånglat hela dagen så pass att jag har världens skallebank.

Så nu går jag och lägger mig.

Japp, ni läste rätt. Mesta nattugglan ever går och lägger sig.

Nu.

Skön söndag

2010-10-31T11:02:00.000-07:00

med extra lång sovmorgon.... =)

När jag frågat ungarna i klassen vad de sak göra hela långa höstlovet svarar de:

Sova.

När jag frågat Stumpan vad hon ska göra hela långa höstlovet svarar hon:

Sova.

När jag frågar mig själv vad jag ska göra hela långa höstlovet svarar jag:

Sova.

Eller åtminstone ta sovmorgon varenda dag. Sen ska jag nog åka och fortsätta det jag påbörjade idag - rensa på min inte så lilla tomt. De tidigare hyresgästerna verkar inte ha brytt sig så mycket om den, inte under senare tid iallafall - men det kanske blir så när man vet att man är på väg ifrån någonting? - så idag for jag dit beväpnad med en sekatör, det i stort sett enda trädgårdsredskap jag äger.

Jag klippte ner en massa visset och döttt, beskar utväxter från befintliga träd, hittade en sopborste och sopade undan en hel massa lönn- och eklöv från infarten och konstaterade att en kratta är ett nödvändigt inköp med det snaraste. Lite tid måste jag också lägga på att rensa hängrännorna från ovan nämnda lövsorter så att det inte blir översvämning på mitt garagetak.

Gräsmattan är ENORM så kratta hela den ren från löv känns som ett Sisyfosarbete. Med tanke på att det är så öppet landskap att oavsett var jag deponerar det ihopkrattade så lär en hel del av det blåsa tillbaka....Jag har ialla fall konstaterat att jag inte lär sakna fritidssysselsättning framöver =) En del av det sly jag rensade bort avslöjade en kulle med fågelbad och förmodligen en och annan perenn också.

Mitt i klippandet så kom jag på att jag nog behövde pipa in till grannen, en av mina "kyrktanter" och berätta att jag är på G nu. Hon blev så glad så och trugade utan större besvär i mig kaffe och fyra sorters kakor, samt lovade att nästa gång jag kom in så skulle det inte bli så "dåligt" fika utan nybakat.....Hmmm, det bådar ju gott för min form - dvs den runda.

Imorgon ska jag ringa målaren och meddela vårt val av färg och tapeter, sen kan han - vad mig anbelangar - sätta igång precis när han vill och med tanke på att han och frugan hans ska åka till solen den 26 så avser han ju att vara färdig i mitt lilla hus tills dess och sen är det "bara" att börja bära....

Nystart, omstart - kalla det vad ni vill men det ska bli skönt för både kropp och själ att få flytta!

Redan måndag igen?

2010-10-25T15:22:00.001-07:00

Eller, jag får korrigera mig - det är tisdag nu - och jag är ledig idag, därför kan jag sitta här och uggla mig =)

Helgen har ju som vanligt gått i en enda vift när Hjärtat har varit här, det är märkligt att de rätta helgerna är så mycket kortare än de feliga?

Något mer positivt är att jag fått förlängt hos de rara ungdomarna och ska stanna november ut och det gillar jag. Tänk, jag som aldrig mer skulle jobba med...ja, vad säger man som är politiskt korrekt?

Begåvningsbegränsade?
Utvecklingsstörda?
Intellektuellt handikappade?

CP-barn får jag inte säga för Stumpan, även om jag säger det med kärlek i rösten så det ska jag sluta med! Härliga är de iallafall, ungdomarna och jag stormtrivs trots att vi har en och annan kontrovers. Igår fick jag veta att jag både "är som en mamma" och att jag inte "är en bra tompis" efterom jag inte låter dem härja hur vilt som helst. Sorry mates, men det här är en skola, inte Monty Pythons flygande cirkus =)

Idag ska jag försöka ta mig till min blivande hyresvärd och lämna av ett tapetprov - ett oerhört fantasifullt sådant. Jag har fått löfte om nya tapeter i vardagsrum och mitt sovrum och jag hittade en tapet som passade mig som tummen i vanten; ett stillsamt melerat grått mönster. som ska användas i bägge rummen. Vilken veritabel färgexplosion jag är!

Vilket påminner mig om väninnan U som plockade fram en halsduk hon stickat och försökte prångla på mig. Den var.....jätttegrön. Jag föll inte ens för den när hon påstod att jag "som är så mörk kan ha vilka färger som helst". Nä. Inte jättegrönt - det skulle vara som att gå runt med ett gigantiskt fluffigt slime runt halsen. Minns ni dem förrsten, slimen?

Jag minns att jag hade ett sådant som jag tappade i sanden på en badplats i Karlskrona - det slimet blev sig aldrig likt igen :( Vilka besvikelser barndomen bjöd på.....

Och å vad jag tappar tråden, mitt liv är som en sönderklippt stickning just nu känns det som - fullt med tappade trådar överallt. Bäst jag går och nattar mig!

Skolmaten

2010-10-18T14:49:00.001-07:00

har ju varit ett kärt tvisteämne under många år - redan i forntiden när jag var barn hade jag kamrater som klagade, men jag kan inte minnas att jag - som alltid varit ett snällt och väluppfostrad barn - någonsin klagade? Möjligtvis på den stekta strömmingen. Inte på fisken i sig, för det har jag alltid gillat utan på det faktum att den inte var stekt utan förkolnad.

Under tidens gång har jag ju vid flera senare tillfällen haft anledning att besöka, och äta i skolmatsalar och faktiskt tyckt att skolmaten försämrats. I de flesta fall för att den tillagats centralt och sedan varmhållits och forslats till den plats där den ska förtäras, och näst på listan efter det har användandet av hel- och halvfabrikat kommit.

Men idag nåddes nog nåt slags all- time high, eller snarare low. På matsedeln stod att läsa:

Måndag 18/10: "Vad huset erbjuder"

Redan där kändes det smått illavarslande. En måndagsmiddag, tomma kylar och frysar, helgtrötta mattanter....vad månde det bliva?

Jodå, det ska jag berätta, vare sig ni vill eller inte. Det blev vattenkokta makaroner. inte bara kokta utan IHJÄLkokta och så där ruggigt institutionsgrå som de blir när de varmhålls. Till det serverades vad som påstods vara kycklingnuggets. Inte friterade, inte gyllenstekta utan bara......bruna. Jämnbruna, utan stekyta och alltså värmda snarare än tilagade. Och bruna. så brunt kycklingkött har jag aldrig sett, trots att jag tillbringat rätt mycket tid av både hemma och yrkesliv i kök och matsalar.

När man så skar i den här påstådda kycklingen fann man att de yttersta mm av den var gråbruna, och mitten var mer grårosa. Till detta serverades ingen sås, ingen chutney, ingen salsa. Bara kethup och så en sorglig strimlad rödkål, helt utan några andra grönsaker. För detta ska då personalen vara beredd att betala 55:-. Jag kan säga att till och med jag som äter pedagogiskt (=gratis) undrade om maten ens var värd min tid?

Jag tycker inte att det är underligt att ungdomarna klagar på skolmaten ibland!

Nog med gnäll, jag ska vara positiv och räkna dagar istället. One down and four to go tills Hjärtat kommer hit. Yyyyyyyyey!!

Det finns

2010-10-17T10:16:00.000-07:00

mindre vassa knviar - och så finns det de som man förmodligen aldrig kan slipa?

Igår var det en grabb hemma hos mig för att titta på min lägenhet. Han hade inte sin spouse med sig, men väl en 4-åring som tydligen trodde att han kommit till en ny och spännande lekplats...och grabben parkerade sig vid köksbordet utan att verka ha en tanke på varken att kolla in lägenheten eller styra med sin vildbatting.

Men utöver det verkade det i förstone bra, grabben sade sig kunna flytta in när som helst men så småningom kröp det fram en hel del som fick mig att börja fundera över när "när som helst" egentligen kunde bli.

Dels för att den sjövilda 4-åringens mamma - som inte lever ihop med pappan - också måste flytta om barnomsorgen ska kunna funka. Dels för att grabbens nuvarande kvinna tydligen var väldigt petig med tapeterna, väl vetandes att de inte skulle få nya sådana när de flyttar in. Hur lägenheten f.ö ser ut verkar hon inte vara intresserad av. Dels för att hans intygande att han kunde flytta fick mig att fråga om han bor privat, men det gör han inte utan hos samma hyresvärd som jag....som alltså som brukligt är har tre månaders uppsägningstid. Den trodde han sig kunna komma undan lätt, så lääänge som han bott hos just det hyresbolaget!

Hans uttalande gjorde mig ännu mer förundrad eftersom jag vet att han är hela 21 år, men han följde upp det med att säga att ojojojoj vad länge han bott hos dem, det var nog, jaaaaa alltså det var nog i rappet ungefär fyra år!

Jo. Jag kan förstå att när man är 21 så är fyra år en smärre evighet, men jag är rädd att bostadsbolaget inte kommer att se honom som den långvariga och trogna kund han kanske är om han jämför med andra i sin bekantskapskrets? Mina fyra år här gav åtminstone inte mig någon rabatt vad gällde uppsägningstid men jag kände att jag kanske inte behövde skriva det på näsan på honom - jag tänkte att han ju kommer att få fullt upp med att skaffa ny lägenhet åt exet och med att övertyga sin nuvarande om att tapeterna duger.......alltså blir det ingen flytt i brådrasket för Kloktoken :(

Du vet

2010-10-15T09:16:00.000-07:00

att du har blivit gammal när du träffar bekanta i den lokala butiken en fredagskväll och följande samtal utspelar sig:

" - Hejhej, hur är det?
- Jotack, det är synd att klaga. Själv då?
- Det är jämna plågor, men det är väl ingen idé att klaga."

Åsså kollar man ner i varandras korgar och konstaterar att där låg varken groggvirke eller kondomer...

Jag vet inte jag - är det hösten eller åldern, men jag tycker att det bästa med fredagskvällarna just nu är att få krypa ner i soffan och dra en filt över mig, vare sig har har Hjärtat hos mig eller inte så blir det inte precis nåt partyliv. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag saknar det eller inte men kan ju inte låta bli att tänka på vad min kloka lillefar sa. I och för sig angående sönerna och deras ficlkvänner men förmodligen lika tänkvärt oavsett ålder:

"Man måste hitta på nåt tillsammans också! Inte bara sitta i soffan framför tv:n, för då blir den grå vardagen bara ännu gråare"

Fast nu närmar sig tråkiga, ruggiga novemeber och då är ju frågan hur man ska få energi till att göra något över huvud taget?

Tips någon?

Tyärr är det typiskt

2010-10-14T10:35:00.000-07:00

att det blir ett visst arbetsklimat när det är en könshomogen grupp. I det här fallet handlar det om damerna jag arbetar med på skolan och klimatet jag talar om är det där man intensivt försöker upprätthålla maktstrukturer oavsett vad det kostar både elever och personal.

Det ar ju inte utan viss glädje som jag upptäckte att en av DS-pojkarna fattade tycke för mig och gärna gjorde uppgifter tillsammans med mig som han tvärvägrar i vanliga fall. Första dagarna tyckte alla de ordinarie också att det var positivt "så länge det varar" som en av dem uttryckte det. Det varar fortfarande, men nu är det med en betydligt mer besk ton det uttalas att "det kan ju kloktoken göra som har så god hand med S".

Vissa pedagoger favoriserar vissa elever, kör över andra vuxnas beslut och regler, tar egna initiativ som inte är förankrade i gruppen till synes för att skaffa sig en favoritposition utan att verka reflektera över vad det innebär för ungdomen, för kollegorna och för den pedagogiska situationen.

Alltså har alla också lagt sig till med egna strategier för att undvika konflikter - istället för att en gång för alla lösa situationen. Någon har som standardsvar "ja jag vet inte....." och sätter upp en förvirrad min för att slippa ta tag i ansvar. En annan skyller ständigt ifrån sig, på allt och alla. En tredje baktalar de(n) som är frånvarande. Det knycks på nackar, rynkas på ögonbryn och nsörps på munnar.

Ändå tokgillar jag det här jobbet! För ungarnas skull. Responsen från dem är underbar, visst gör jag fel och tokar till det på grund av min brist på kunskap om schema, arbetsuppgifter och tider men än så länge har det inte hänt något fatalt och jag försöker att fråga, fråga och fråga. Det svåra är att jag inte alltid får några svar. Men ungarna verkar gilla mig ändå =)

Idag fick jag en kärleksförklaring från G, som förra veckan totalvägrade att låta mig komma nära och om och om igen upprepade att jag inte var "hans tompis". Det har han glömt nu och idag kom han och la armen om mig när vi var ute på promenad och sa "jaj äjjskaj dej å jaj vijj pussa dej på mujjej, du äj en sötnos!"

Sen pratade vi länge om känslor. Vad man får och inte får göra med vem, skillnader och likheter mellan att "älska" och att "tycka om" - det var lika givande för mig som för ungarna. trots att de med siffror på ett papper klassas som mindre intelligenta betyder det inte på något vis att de inte kan och vill resonera om saker och ting och lära sig hur man fungerar tillsammans med andra. Jag tror till fullo på att vi kan lära oss massor av varandra. Hög- och "låg"intelligenta. I-lands- och U-landsfolk. Män och kvinnor. Alla som på något sätt kan kallas för "motsatser" skulle lära sig något av ett utbyte.

Dessutom är jag mycket stolt att kunna säga att jag fått löneförhöjning sedan i våras; 10 kronor mer/timme - för "det är du mer än väl värd" som rektor sa, samtidigt som han generöst la på 2 timmars arbetstid/vecka då jag egentligen skulle ha haft obetald håltimme. Jag gillar honom också :-D

*i slutänden mycket nöjd Kloktok*

Allt eller inget

2010-10-12T05:44:00.001-07:00

är ju en riktigt kul film med den engelska orginaltiteln "The full monty".

Mitt liv är också lite "full" för tillfället. Från total sysslolöshet till om inte full sysselsättning till åtminstone fullt ös. Förra veckan fick jag erbjudande om ett omedelbart månadslångt vik på gymnasiesärskolan och naturligtvis hoppade jag på det.

Så nu har jag i några dagar försökt lära mig att relatera till tio ungdomar med varierande grad av Downs syndrom, autism och CP-skador. Det är banne mig inte lätt, min förslöade hjärna får jobba på högvarv för att bemöta var och en av dem som de förtjänar och behöver.

Ett misstag kan sällan slätas över enkelt utan kan ta en hel dag att reparera. I torsdags bad jag en av flickorna att inte kittla sin bordsgranne under lunchen och hela resterande dagen samt även fredagen fick jag så gott som oavbrutet veta att hon "bara skojade". I går lät jag mattanten lägga upp pyttipanna åt en annan tjej och det tog ungefär 20 minuter att gottgöra för det - hon kan nämligen ta mat SJÄLV!! Jag sjabblade till TEACCH-bilderna för hela ena gruppen då jag blandade ihop vilka bildpärmar som hörde till vilken ungdom och till klassrummet.

Fast lite bra blir det ju så klart ibland också, en av killarna took a liking för mig och var med både på samling och nere i bildsalen, något han ytterst sällan gör. Lite teckenspråk har också fastnat, en hel del tecken för djur, de flesta färgerna, buss, sjuk, regn, sova och sol. Mitt ECDL-kort har jag också fått nytta av då jag fick lära en av lärarna hur man markerar och fetstilar en text ;-)

Man lär sig något nytt varje dag - även av de som allmänt betraktas som "mindre begåvade" än det stora flertalet av oss.

Vet ni...

2010-10-11T07:01:00.000-07:00

ibland gillar jag att vara gnällig.

Speciellt när det visar sig att min gnällreaktion faktiskt inte var så dum ändå....

Om ni minns så skrev jag för ett bra tag sedan om att jag anmält ett reklaminslag från tv till Reklamombudsmannen? Det var ju det där rosa varumärket man skulle tillsätta för att få tvätten riktigt ren, den stressade pappan satt i den framkörda bilen och tutade på mamman som var inne och klädde barnen, hon hittade en fläck på sonens tröja och i minnet blickar hon tillbaka på hur allt arbete med tvätten var förgäves. Eftersom det var enbart kvinnan som sysslade med tvätten surnade jag till och tyckte att reklamen var könsrollskonserverande och anmälde den.

Idag fick jag besked om att inslaget fällts! Yey för mig liksom =)

Ett litet, men dock ett strå draget till stacken för ett jämlikare samhälle?

RO:s beslut:

Anmäld reklam Reklamfilm för fläckborttagningsmedlet Vanish
Annonsör Valora Trade Sweden AB,
Reklamproducent Uppgift saknas
Anmälare Privatperson
Uttalande
Reklamombudsmannens opinionsnämnd finner att reklamfilmen är könsdiskriminerande. Den strider därmed
mot artikel 4 i Internationella Handelskammarens (ICC:s) regler för reklam och marknadskommunikation.

Reklamen:
Reklamfilmen visar en man som sitter i en bil utanför ett hus och tutar. Inuti huset håller en kvinna på att klä ett barn. En kvinnoröst säger ”Skynda, pappa väntar. Oh nej, en fläck! Är det inte så frustrerande att hitta en fläck på sina rena kläder. Allt arbete i onödan. Stryka, hänga upp, sortera, tvätta. Till ingen nytta. Det hade inte hänt om du hade använt Vanish Oxi Action. Tillsätt en skopa Vanish till ditt tvättmedel vid varje tvätt oavsett om du ser fläckar eller inte. Jag tar inga risker. Vanish, lita på rosa, farväl till fläckar”.

Samtidigt visas tillbakablicksbilder när mamman tvättar, hänger och stryker tvätten.

Anmälan:
Anmälaren menar att filmen är negativt könsrollskonserverande och att den inte hör hemma i ett svenskt medium år 2010.

Annonsörens yttrande:
Annonsören anser att det är riktigt tråkigt och beklagligt att denna anmälan kommit in och beklagar att anmälaren uppfattat företagets reklamfilm för varumärket Vanish som negativ könsrollskonserverande. Detta är en viktig aspekt som alltid beaktas innan en film visas på TV. Den berörda reklamfilmen vill spegla en vardaglig situation som belyser frustrationen av att hitta en fläck på kläderna, trots att de redan tvättats. I just denna film har man valt en rollfördelning där pappan kör fram bilen medan kvinnan sätter på barnen kläderna. Det hade
givetvis kunnat vara det motsatta förhållandet då det är en del av dagens jämställda samhälle att både kvinnor och män tar hand om hushållssysslorna. Målgruppen för Vanish är därför alla som har ett behov av fläckborttagning, och inte ett specifikt kön.
Enligt artikel 4 i ICC:s regler för reklam och marknadskommunikation får reklam inte vara diskriminerande i fråga om bland annat kön. Enligt praxis anses reklam som konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna och framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt som könsdiskriminerande. Att det i denna film är en kvinna som tar hand om tvätten och klär på barnen, kan inte vara tillräckligt för att reklamfilmen ska anses vara kränkande eller nedvärderande, då det lika väl kunnat vara en man.

Opinionsnämndens bedömning:
Enligt artikel 4 första stycket i Internationella Handelskammarens (ICC:s) regler för reklam och marknadskommunikation
får reklam inte uppamma eller överse med någon form av diskriminering, inbegripet sådan som hänför
sig bland annat till kön. Enligt praxis anses reklam som konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna och som
framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt som könsdiskriminerande (schabloniserande reklam).
Uttalande
Ärende 1004-68
2010-09-15
Uttalande
Ärende 1004-68
2010-09-15
Stiftelsen Reklamombudsmannen
Jungfrugatan 10, 114 44 Stockholm Tel: 08-662 05 50, Fax: 08-662 05 02 www.reklamombudsmannen.org
Samhället strävar genom olika åtgärder mot mer jämställda föräldraskap, i vilka båda föräldrarna har lika ansvar för barnen och förväntas aktivt ansvara för uppgiften att vårda barn och ta hand om hushåll. Som annonsören också antyder i sitt yttrande tar också båda föräldrarna i dag ett mera jämställt ansvar för barn och hushållsgöromål än förr.
Genom att i reklamfilmen genomgående visa mamman i rollen som den som tar ansvar för barn och tvätt förmedlas en bild av att det är mamman i en familj som främst har eller tar ett sådant ansvar, till skillnad mot pappans mindre ansvar. Att i marknadsföringen ge uttryck för en sådan förlegad syn på ansvaret för barn och hushållsarbetet i en familj konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna. Det är nedvärderande för kvinnor och män. Reklamombudsmannens opinionsnämnd finner därför att den anmälda reklamfilmen är könsdiskriminerande
och att den därmed strider mot artikel 4 i ICC:s regler.

En lång dags färd mot natt

2010-10-01T08:48:00.000-07:00

har jag varit med om idag...

En lång och onekligen trevlig dag faktiskt. Kära A och jag har farit runt som de lantlollor vi är och nogsamt hållit oss i utkanten av den StoraStaden. Köpcenter och kringområden duger alldeles ypperligt åt oss med vår begränsade vana av utbud och socialt gnussande med okändingar, city undviker vi i mesta möjliga mån!

Jag storhandlade i en av de där "utomkringbutikerna" - ungefär exakt det jag hade tänkt att handla: diskmedel och rengöringsmedel. Sen for vi ju runt som tokar och käkade lite gott, kollade på tapeter i oändliga mängder och konstaterade att min smak är inte i enlighet med det för tillfället rådande tapetmodet. Jag vill ha en enkel mellangrå omönstrad tapet i mitt sällskapsrum. Vad som finns är rena rama motsatsen till enkelt. Det är sammet, det är metallic, det är stoooora flådiga blommor i skarpa färger, det är zebra, leopard och tigermönstrat och det är INTE jag liksom....

A köpte på sig ett lager med fölseprepenter eftersom hennes 7 - åriga dotter är bjuden på icke mindre än fem kalas under innevarande månad och var för övrigt rätt modest i sitt shoppande - men tittat i stort sett överallt har vi gjort! Bland annat i en nyöppnad skoaffär där jag faktiskt upplevde dagens highlight.

Nä, jag är ingen skofetishist - för att vara kvinna *fördomar mig* så har jag inte ens speciellt många par skor, gillar inte ens att prova även om jag inte kunde låta bli att prova ett par sådana där hyperfula "gungskor" - och jag kan rapportera att de var inte alls så bekväma som det påstås!

Highlighten bestod faktiskt av äldste sonens svärmor som dök upp bbland alla dessa skor och naturligtvis blev ihjälbabblad av mig. Några sylar i vädret fick hon dock och det var under en av mina sällsynta andningspauser som hon berättade att hennes dotter tyckte att det var så himla kul att träffa mig och sitta och prata.

Wow liksom....en 19-årig pingla tycker att det är intressant att sitta och prata med mig. Gissa om jag blev stolt!

Det är banne mig värt betydligt mer än både diskmedlet jag köpte och smörgåstårtebakelsen med rent löjligt mycket räkor på som A bjöd på till fredagslunch. Jag tycker nog att jag är en människa som är rätt lätt att glädja =)

Nu längtar jag faktiskt efter att det snart ska bli natt, den här dagen har varit intensiv!

Vad hade vi inte missat?

2010-09-30T08:34:00.000-07:00

Om vi inte hade haft ett mångkulturellt samhälle, hur mycket hade vi inte missat då?

Vi hade missat en hel massa jättebehändiga ord - från medeltiden och framåt ungefär. Med ursprung i latinet, grekiskan, franskan, turkiskan, tyskan och på senare tid även engelskan.

Vi hade missat olika slags kläder, de av många så älskade jeansen tillexempel. Haremsbrallerna gör väl iofs inte så mycket om vi hade sluppit men...ändå liksom.

Vi hade missat - åh hemska tanke - otroligt mycket mat! Alltifrån de ursprungligen turkiska kåldolmarna till pizzan och falafeln. Och vi hade missat baklavan!

Jag kan leva utan en vaktaklänning (garderob), ännu lättare kan jag leva utan jeans men banne mig om jag skulle kunna leva utan den söta, feta baklavan? Igår gjorde jag ett kap när jag "råkade" trilla över en presentförpackning med blandad baklava. Det är så löjligt gott. Men mättande.

Idag behöver jag nog ingen middag.....

Var sa du att du bodde?

2010-09-30T06:20:00.000-07:00

En av de saker som jag svor ve och förbannelse över på den tiden jag var handelsträdgårdsägare och fick hemleveranser var att så många av de som skulle ha flådiga blomgrupper till jul inte bodde på en gatuadress utan på ett husnamn. Ni vet "Persgård" eller "Månsagården" typ...

När jag sen fått kläm på vad de flesta husen/gårdarna hette så började jag tycka att det var lite mysigt - jag menar, visst vill man hellre bo på "Lyckan" än på Stationsgatan liksom?

Nu ska jag ju också få ett husnamn istället för en gatuadress och jag började såklart, min vana trogen att fundilura över vad den lilla stugan kunde heta - glömde ju såklart att fråga värden, vars hus btw heter "Haga". Ett annat av husen heter "Tannatorp" och det finns "Björkemon" och jag vet inte vad...så vad kan då mitt lilla charmiga hus kallas?

Lyckans Höjd?

Lyckebo?

Björkelund?

Granetorp?

Aplamon?

Enedungen?

Jag kollade upp det på nätet och joråsåatte...

Roteminnet.

Jupp, så är det.

Roteminnet.

Hur mysigt låter inte det då?

*suckar*

Får man döpa om hus som man hyr?

Jag fick

2010-09-29T16:13:00.000-07:00

ingen utmaning någonstans ifrån - men jag gör den ändå för som ni vet så älskar jag ju sådana här "kändiswannabee"grejer!

Kärleken i mitt liv: Den största och otvivelaktliga är naturligvis till barnen. Och så Hjärtat. Och pappa. Och vännerna.

Min favoritfärg är svart och rosa. Enligt andra kan jag "ha vilka färger som helst" men de är de enda jag trivs i.

Jag är fantastiskt glad över att jag lever ett så bra liv som jag gör.

Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska förhålla mig till min omvärld, men jag lär mig mer för varje dag som går.

Min dröm är den om en vänligare värld, både på personnivå och internationellt.

Jag tror på människans inneboende godhet, trots allt

Jag kommer förmodligen aldrig att hoppa bungeejump, kela med en spindel eller tycka att diskriminering på grund av etnicitet, religion eller sexualitet är okej.

On the move...

2010-09-29T10:24:00.000-07:00

Snabba beslut brukar vara okloka beslut, men den här gången känns det inte så.

Igår var vi nämligen och tittade på det lilla huset, och idag bestämde vi oss. Idag har jag sagt upp lägenhet, fast telefoni, bredband, tvkanalsabonnemang och mest suttit i telefonkö överallt.

Anyhoo så kommer Stumpan och jag under hösten/vintern nån gång - beroende på hur fort jag får en efterträdare på den här lägenheten - att flytta till ett charmigt litet hus i en stor trädgård. Ett hus med två sovrum och toalett på övervåningen, med två rum, badrum och fräscht kök (och DISKMASKIN!) på bottenvåningen. Med fin veranda och stor balkong, pannrum/tvättstuga och ett garage som redan är uthyrt till äldste sonen för vinterförvaring av hans sommarbil =)

Ett hus mitt ute i ingenstans skulle man kunna säga - "byn" som den ligger i består av sju hus, varav ett bebos av en av mina bästa väninnor, ett annat av en av mina kyrktanter och resten av medlemmar från en och samma ursprungsfamilj. Tvärs över vägen ligger en ladugård där vi kommer att kunna hämta "äkta" komjölk - som vi iofs inte dricker, jag pga jag helt enkelt inte dricker mjölk och Stumpan pga laktosintolerans - men det är tanken som räknas.

Jag pratade med de nuvarande hyresgästerna angående värden - som jag känner lite grann sedan tidigare, men inte alls från sådana här sammanhang - och de sa att han var bra, lätt att ha att göra med och mån om både huset och hyresgästerna. Vid ett tillfälle hade det blivit stopp i avloppet och som tack för att mannen i huset fixade det själv drog värden av en hel månadshyra. En annan gång bad han om hjälp med att byta en vindskiva på garaget och när han fick syn på att tre - fyra takpannor var trasiga lade han om hela taket - så jag tror inte att det blir några problem att komma överens med honom heller.

Vi har en vacker utsikt över åkrar och betesmarker, kossor som promenerar inpå husknuten (så flug/myggdörrar och - fönster kommer att behövas), busshållplatsen 100 meter från infarten och cykelavstånd till vännerna i min förra Byhåla, som jag nu alltså återvänder till. Jag har suttit i telefonkö i stort sett hela dagen för att flytta och avsluta olika abonnemang och trots skrämselhickan jag fick av olika vänner tidigare i veckan angående uppsägnings-, öppnings- och flyttningsavgifter klarade jag mig oförskämt bra och fick faktiskt inga sådana alls utan tvärtom mobilt bredband och telefoni billigare än vad jag har här.

Stumpan får klara sig utan extra tv-kanaler ett tag, eller se det hon vill se via nätet istället - jag valde att prioritera bredband framför tv och det hade hon inget emot. Lite klurifikt var det att ange ett avslutnings/startdatum för de olika abonnemangen eftersom jag ju ännu inte vet riktigt när vi flyttar - men att vara utan nätuppkoppling ett tag har väl ingen dött av? Eventuellt kan jag bli den första.... ;-)

Hjärtat kommer "äntligen" att få lite att pyssla med i mitt hem, jag har redan en del projekt planerade. Sömnen har tagit tid på sig de senaste nätterna och även i drömmarna har jag möblerat, planterat och funderat. Men det känns bra. Så himla bra.

Både att slippa lägenheten med allt vad det innebär av busliv, både i byn och huset. Ikväll skriker grannarna igen, både barnet och de vuxna så att betongväggarna nästan bågnar. Jag byter lätt vedhantering mot det. Hur lätt som helst liksom....

Men okej alltså...

2010-09-26T10:27:00.000-07:00

Tvåsamhet är jäkligt bra - jag kan inte säga det på nåt annat sätt. Eller jo, det skulle jag förmodligen kunna om jag la manken till, eller om jag ville lämna ut mig och Hjärtat och våra förehavanden här i bloggen - men det vill jag ju inte så jag säger bara "Hjärtathelger is da shiet".

Något som var med skit än "da sheit" var kryddpartyt jag fylld av socialt patos gick på i eftermiddags. Min "in-law" H har bjudit mig på homeparty efter homeparty sedan våra ungar började dejta och jag har tack och lov haft anledning att tacka nej tidigare. Nu kände jag att det nog var dags att säga ja.

Jag ångrade mig rätt omgående. Dels för att vi in alles var 10 pers, varav en var den entusiastiska men ack så gröna försäljerskan och 6 pers var familjen. Ähem. Där uppstår alltså det andra "dels"et. För är man så få så måste man handla.....

"Det är inget köptvång" sägs det ju alltid i inbjudan, men hur lätt är det när vi till slut bara är tre personer som sitter där med beställningslistor? Och dessuotm han det provsmakats i parti och minut på än det ena och än det andra - då känner jag mig tillslut nästan skyldig att köpa nåt...åtminstone nåt litet.

Kryddparty känns ju åtminstone lite okej att gå på, där säljs ju sådant jag faktiskt kan ha användning för, till skillnad från plast-, ljus -, underkläds - , och sminkpartyn. Men till skillnad från de ovanstående finns inget "litet" att köpa så "svooosch" så hade jag handlat för över 200 spänn. Inga många pengar men ändå....

Fast jag får väl se det som så att jag fullgjort min sociala plikt för ett tag framöver - jag lyckades till och med le mot en liten knubbig och nerspydd baby och vara hyfsat trevlig mot dess stolta moder. Jeezuzz..det där tog på mina krafter, jag tillhör ju de där ytterst okvinnliga kvinnorna som inte faller i trans över sådana knytt ba'fatt de råkar finnas i närheten. Jag faller inte heller i trans över löksoppepulver á 279 lusidorer som är såååå bara att dryga ut/krydda köttbullarna/tacofärsen/såsen/köttsoppan/färslimpan/whatever med.

Den här eftermiddagen gav mig en påminnelse om varför jag slutade gå på hempartyn för i runda slängar 10 år sedan. Enda undantaget jag kan tänka mig nu är om någon i min bekantskapskrets mot förmodan skulle bli så frimodig att hon skulle boka ett party med "leksaker för vuxna". Fast då ruinerar jag väl mig där med.....men på nåt betydligt kuligare än löksoppepulver i allafall....

Yey!?

2010-09-23T05:54:00.001-07:00

Senast på tisdag ska jag titta på hus.

Det känns......

Jo, det känns faktiskt bra. Även om det då börjar brinna lite i knutarna vad gäller uppsägning av mitt nuvarande boende - jag vill ju gärna inte skjuta det ytterligare en månad framför mig liksom. Jag är ju sådan att när jag verkligen VILL någonting då vill jag det NU - helst igår.

Som att träffa Hjärtat tillexempel. Det är alldeles för länge sedan sist, nästan hela 14 dagar och det är rent löjligt länge. Jag är helt klart positivt inställd till särboförhållanden - jag skulle inte vilja pådyvla någon det tveksamma nöjet att leva tillsammans med mig och mitt humör (och en Stumpa med samma humör, hon ingår ju i paketet) men långdistansförhållanden blir jag mer och mer tveksam till nyttan med.

Fast som Hjärtat så positivt påpekade igår när jag gnällde så skulle en flytt för mig ju faktiskt innebära att vi kommer en hel mil närmare varandra- avståndet minskar alltså till 13 mil....hmmm....ytterligare en sak att lägga till på listan över fördelar med det lilla huset...

Att flytta - eller inte flytta?

2010-09-21T09:19:00.000-07:00

Jag har sugit på en karamell ett tag....I somras fick jag veta att det skulle finnas ett hus för uthyrning strax utanför min förra lilla Byhåla. En charmig liten "undantagsstuga" i 1½ plan med två sovrum och vardagsrum/matrum och det övriga som brukar finnas.

Jag ringde upp ägaren och satte upp mig på "intresselistan" och innan helgen fick jag veta att nu var turen kommen till mig. Jag har inte varit och tittat på insidan ännu men ska göra de ASAP och eftersom jag är en rättskaffens person så infade jag såklart om att jag har tre månaders uppsägning på mitt nuvarande boende, men det var lungt, de kunde hålla huset till mig - det behövde dessutom renoveras lite så det var bara bra om de fick lite tid på sig för det. Då började såklart tvivlen komma...vill jag verkligen flytta?

Fördelar:

Närmare vännerna i Byhålan
Närmare kören
Fristående boende - inga "väggivägggrannar" som klampar i trapp och visslar nätterna igenom
Inga moppepojkar som kör runt, runt, runt
Billigare hyra för större yta
Trädgård
Garage
Många promenadstråk i närheten
Cykelavstånd till Byhålan
Elpatron för "nödfall"
Busshållplats nästan utanför dörren

Nackdelar:

Vedeldning, var köper jag ved, vad kostar det, hur mycket behöver jag?
Inga ackumulatortankar
Ligger verkligen "på landet" - tvärs emot vad jag tänkt mig att bo
Inget gångavstånd till affär/apotek osv som jag har nu
Snöskottning
Privatägt - tänk om jag kommer på kant med värden?

Jag ser ju att fördelarna till antalet är fler än nackdelarna - men kan nackdelarna bli så mycket större för sinnet att det blir jobbigt? Har jag nämnt nån gång att jag tänker för mycket? ;-)

Och tiden den går..

2010-09-20T06:42:00.000-07:00

och aldrig blir bloggen skriven i. Men nu kanske!?

Jag är fortfarande sjuk, det är väl den främsta anledningen till att jag inte skrivit. Jag har fortfarande en hel massa tankar, bara lite svårt att få plats att formulera dem bland allt snor som finns i mitt huvud :(

Men en hel del har ju hänt sen sist:

I Malmö var vi och ÅH vad trevligt det var! Med 13 tjejer/kvinnor/damer på resa kan ni förstå att det blir ju en hel del babbel =) Vi hann med otroligt mycket på kort tid även utan att stressa, bl a ett guidat besök på anrika Hipp där vi fann inte mindre än tre beröringspunkter mellan vår hemtrakt/medlemmar i kören och Malmö/anställda på Hipp. Världen är bra liten.

Vi åt gott flera gånger, både latinamerikanskt och indiskt, vi gick på stan och fick både historisk och shoppingunderhållning. Vi åkte båttur på kanalerna och såg stan från vattnet, vi promenerade ut till Västra Hamnen och såg vattnet från stan - och bron och Torson. Jag träffade raraunderbara GladaKatarina (tack igen vännen) och racerpratade. Vi kom hem till landsort igen som rätt slagna men oerhört nöjda hjältinnor!

Det finns inte längre någon fet, lat, gul katt hos Hjärtat. Akut njurproblematik och en oförsäkrad bonnkatt är ingen bra ekvation. Eftersom dessutom ingen konstant förbättring eller fullständig bot kunde utlovas fick kissen sluta sina dagar - ingen ska behöva plågas i ovisshet.

Ett sensationsval har vi genomlevt. Sensationellt ur flera synvinklar. En journalist skrev att SD:s roll i regeringen kommer att bli "en rysare". Jag håller med, av mer än en anledning. Jag känner mig beklämd - inatt blev Sverige en ännu kallare plats att bo på. Ordet "solidaritet" fick ny innebörd och verkar nu betyda "mer åt dem som redan har" och ordet "motivation" låter skrämmande likt "hot och tvång"...Vårt nya välfärdsland är numera "normalt" enligt Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard - hur kan det komma sig... att jag inte alls känner mig trygg i den sortens normalitet?

Egosamhället breder ut sig....till och med med hjälp av dem som inte på något vis tjänar på att tycka så. Är man ensamstående, lågutbildad, långtidsarbetslös mamma med ett handikappat barn och lever på A-kassa, bostadsbidrag, underhållsbidrag och vårdbidrag - är man då i rätt position för att rösta på Alliansen för att "de har lovat att fixa mer jobb"? Ja, jag vet att det hänt. Som en ytterligare upplysning kan jag berätta att kvinnan ifråga är väldigt blond - nästan mer på insidan än utsidan verkar det som..

Andra människor nästan skryter med att de inte röstat alls för "de bryr sig VERKLIGEN inte om politik, det är så trist".

Jaha.

Jo, politik kan vara oerhört trist - det kan jag hålla med om - om man väljer att se det under den etiketten; "politik". Men om man istället ser det som "mina framtida villkor" så kanske det inte är så trist längre? Folk borde åtminstone kunna masa sig iväg och rösta blankt om de nu inte alls orkar sätta sig in partipolitiken? Då har man använt sig av sin medborgerliga rättighet, och visat att man inte ger ett ruttet lingon för något av de etablerade partierna.

Nä, jag är ju ingen politisk bloggare, lika lite som jag är modebloggare så därför blir det inte mer sådant här - även om jag har en hel massa tankar. Nu ska jag återgå till det jag pausade ifrån, nämligen papperssorterande. Jag letar av en alldeles speciell anledning efter ett alldeles speciellt litet papper som jag var tvärsäker på att jag hade precis exakt där det borde vara. Det var det dock inte - men en hel massa andra papper har jag hittat.

Faderskapserkännande från 1989 tex - tror ni det behöver sparas längre? En faktura på en försäkring tagen på Stumpan när hon föddes -93? Antagningsbeskedet från universitetet -99? Ja jäklar vad mycket skräp jag har samlat på mig "omifallatt"!

*återgår till rensandet*

Imorgon

2010-09-10T12:58:00.000-07:00

tänker vi drabba Malmö - en bunta medelålders damer och två något yngre från minsta Byhålan ska göra storstan osäker....

Eller snarare blir det väl så att det är vi som blir osäkra?

Anyhoo ska vi ha rent horribelt roligt och underhålla oss med både kultur, god mat och förhoppningsvis lite utgång för de av oss som orkar på lördagskvällen.

Måste bara komma ihåg att ta med tågbiljetter och bokningsnummer till hotellet - vore ju sketlyckat om jag skulle glömma det för 13 pers liksom....

Egentligen VET jag

2010-09-09T06:32:00.000-07:00

ju precis vad jag tänker och tycker och oftast hur jag känner och fungerar också.

Men ibland är det himla bra att få ventilera de där tyckåtänkarna med någon som är en bit ifrån, nån som inte själv är intrasslad i just det utan har en lite distansierad syn på det hela.

Det var väl ursprungligen inte därför http://medelaldersochtjockastpamitten.blogspot.com/ Yasha ringde till mig igår men under tiden vi babblade om ditt och datt - mest datt faktiskt så omskapades en och annan av de där många tankarna som svirrar runt i mitt huvud och jag tror - noter att jag bara tror, men jag tror iallafall - att jag blev en liten aning klokare av det, men kanske även en aning tokigare, eftersom jag ju är jag?

Erbjudandet om en soffplats i tjejlyan lät lockande, Stumpan kunde tänka sig att följa med och ligga skaffötters - tänk, en hel FLOCK med tjejer/kvinnor på en ganska begränsad yta. Undrar hur lång tid det skulle ta innan världskriget bröt ut? Ungefär samtidigt som våra menstruationscykler korrigerades efter varandra skulle jag tro. För det vet ni väl, lever flera kvinnor i samma hushåll så jämkar naturen ihop det så att alla ska ha PMS samtidigt. Mindre listigt av naturen kan jag tycka?

Fundrade ut att det faktiskt är nästan tre år sedan jag var i Tokholmen senast och med tanke på att jag i helgen ställer kosan mot Malmö/Skåne som jag inte besökt på ungefär lika länge (och där ska jag bl.a träffa http://gladakatarina.bloggplatsen.se/) är det kanske dags snart?

Högst upp på

2010-09-08T07:20:00.000-07:00

min "att köpa"-lista och numera till 100% prioriterat är nån form av allergimedicin.

Hastigt och lustigt beslöt jag mig i söndags för att åka till Hjärtat. Jag visste sedan tidigare besök att jag blir sjuk av hans ludenboll till hårande allergenbesmittade inomhuskatt (nä, jag är inte förtjust i hur han får mig att må) men hade ju såklart - mot bättre vetande - inte beväpnat mig med antiallergener när det blev en sådan här rivstart.

Så söndagen fick ju funka utan meddusiner.

Måndagen likaså eftersom jag ändå skulle åka hem på tisdagen.

Men på tisdagen var mitt huvud så rejält intryckt i en glasburk med locket tight påskruvat att det inte kom på fråga att drömma om att sätta sig i bilen och åka hem.

En natt till med Älskot var ju iofs inte på något sätt fel men nu säger jag: aldrig mer!

Då menar jag förstås inte att åka till byn vid havet, utan att åka dit beväpnad med så massiva doser meddusin som jag kan få tag på. Jag gillar nämligen inte att vara instängd - klaustrofobin gäller även entrappment i mitt eget huvud :(

Idag

2010-09-02T10:19:00.001-07:00

har ingenting hänt.

Jag tror inte jag har tänkt en aktiv tanke.

Inte läst nåt intressant nånstans.

Inte gjort nåt mer spännande än vardagsinköp på matbutiken.

Inte kommunicerat med någon om nåt med nåt speciellt innehåll.

Inte...nä, jag har appselut ingenting att blogga om idag.

Så då låter jag väl bli =)

Det enda jag skulle kunna skriva om vore väl hur mycket jag saknar mitt Hjärta - jag tror jag blev lite bortskämd i sommar när vi träffades lite oftare och längre än vanligt - men skulle jag börja skriva om HUR mycket jag saknar så skulle det tvärtom bli ett sjupermegajättelångt inlägg och för att vara helt ärlig så skulle det ju inte förändra något - jag skulle fortfarande sakna lika mycket när jag skrivit klart!

Ibland händer det

2010-08-31T09:32:00.001-07:00

att äpplet faller långt från päronträdet.

Jag tänker på väninnan P som är uppvuxen under värsta hippeeran, gått i demonstrationståg i hela sitt liv, är en så "typisk proggare" som man kan vara i vårt nya materialistiska 2000-tal. Hennes son gjorde lumpen efter gymnasiet - ett val mamma inte alls var nöjd med, men som hon respekterade fullt ut eftersom det var just det: hans val - hans liv.

Han har gillat att göra värnplikten, gott kamratskap och intressanta lärdomar, han gjorde ett aktivt val, trots att han gått ett gymnasieprogram som han lätt kunde fått jobb efter. I våras - lagom till den muck som mamman så ivrigt efterlängtade - fick hon veta att han bestämt sig för att skriva på för ytterligare 2½ år. Jag minns inte terminologin, men han ska alltså vidareutbildas för att kunna skickas utomlands, till verkliga krigshärdar.

När hon berättade det för mig var det med blanka ögon och lätt darrande röst och jag förstår henne fullt ut. Att inse att det lilla barn som man skyddat och värnat efter bästa förmåga nu själv är stor nog att ta beslut att utsätta sig för livsfara måste kännas hårt. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det skulle kännas.

Jag förstår hans tanke om att kunna finnas till och göra gott - men jag förstår ännu mer hennes känslor, som mor.

Det här inlägget är inget ställningstagande varken för eller emot våra utlandstrupper, inte heller är det ett politiskt ställningstagande (trots P:s uttalande att hon mycket väl skulle kunna tänka sig att rösta på S efter Monas uttalande om att ta hem trupperna). Det är helt enkelt en reflektion över att jag är glad över att det finns vissa saker som jag inte måste förhålla mig till på ett närmare plan än så här.

Trots att

2010-08-28T13:43:00.000-07:00

jag har åkt på värsta killförkylningen kunde jag inte låta bli att åka på "tjejmiddag" hos en väninna ikväll. Det sällskap som var inbjudet brukar alltid bjuda på intressanta diskussioner och jag tänkte att även om jag känner mig som om huvudet var fyllt av bomull och därefter instoppat i en glasburk med ordentligt påskruvat lock kan jag åtminstone lyssna på när de andra underhåller mig med sina intellekt.

Så blev det - vi hade en givande kväll med mycket bra prat, bland annat en match-makingsekvens som tyvärr inte gav nåt utfall.

Och jag vet att det är barnsligt av mig, men det roade mig faktiskt att få höra av vännen P att hon trodde att exet och jag blivit ihop igen när hon såg honom i den lokala mataffären ihop med *trumvirvel* min efterträderska. Nu har jag hört från fem olika håll att hon är oerhört lik mig och tja, vad kan man säga - jag har tydligen lagt ribban ;-)

Nåt annat som jag kan fundera på ibland när hjärnan går på tomgång är att av de fyra män som jag på allvar kan kalla för mina ex har tre stycken efter mig skaffat sig en mörkhårig, vänsterhänt Camilla.....coincidences?

Ja, ni ser vad som roar mig; inte så avancerade saker alltså =)

Full

2010-08-23T07:48:00.000-07:00

av alkohol var jag inte i helgen - men full av glädje, även om jag lyckades klämma in lite gnäll också =)

Älsklingen var nämligen omtänksam nog att ta mig med på F*rever Y*ung konserten i Kalmar och det var njutbart! Drösvis med folk och drösvis med gooood musik och så lite läsk att toppa upplevelsen med....

Min rankinglista:

1. Ultravox

På en klar och obesudlad förstaplats, masspsykos och total nostalgitripp är väl de ord som bäst beskriver konsertens andra akt. De gamla godingarna lät precis som de ska, nämligen som FÖRR! Jag till och med dansade med den här gamla slitna kroppen, det säger väl allt....

2. Human League

Klara tvåor - även de för att de lät som de gjorde på den gamla goda tiden och för att de hade en helt underbar liten basist/keyboardistpojke som var själva sinnebilden för entusiasm, det märktes att han verkligen gillar att stå på scen! Att de fick vara avslutande akt var ett bra val, jag gick hem med en känsla av tillfredsställelse =)

3. Alphaville och Lustans Lakejer

De får dela på tredjeplatsen, hade inte Alphaville förfallit till en massa skrikande elgitarrer hade de varit ensamma på placeringen, nu var det Marions oändliga "studsande köttbulleenergi" som räddade dem.... Lustans Kinde är lika mycket posör nu som för 20 år sedan och det faktum att han presenterade sina bandmedlemmar (samtliga betydligt yngre än honom) som hans söner från olika heta nätter med kändisar och att även han hade en obändigt entusiastisk basist lyfte hela akten.

4. Reeperbahn

Jag vet inte vad jag ska säga om dem egentligen - de spelade ett par av mina gamla favoriter men Olle hade problem med rösten, läste en del text innantill och dissade några låtar som "gråtmild tonårsprosa" - trots att det var dem han var där för att spela och dem vi kommit för att höra?

?. Jacob Hellman

Egentligen vill jag inte ge honom någon placering alls, han hörde inte riktigt till i den här laguppställningen och om honom och hans band skramlade det mest tycker jag...tyvärr.

Övrigt att gnälla över:

Att man inte fick ta med sig stolar in på området - vad tror de att en flock medelålders människor ska ta sig till? Ha pålivochdödkamper med fällstolar?

Att köerna till baren var nästintill milslånga och att vattnet var slutsålt före midnatt. Halllå liksom - vi är som sagt medelålders!

Att vissa medelålders människor inte hittat gränsen för sin alkoholtolerans :(

Men all-in-all VAR det ju såklart en toppenkväll, musik är livet ju!

Åsså åkte

2010-08-15T06:32:00.000-07:00

han hem igen, Hjärtat.

2 x en vecka har vi levt samboliv nu i sommar och jag tror att det varit trevligare för mig än för honom, stackaren....

För jag är trött.

Och när jag är trött blir jag gnällig, osocial och lättiritterad.

Jag har försökt att påtala att tröttheten beror på mitt jobb. Ett väldigt trivsamt jobb, men ett som får mig att känna mig som om jag blivit överkörd av en mangel varje dag när klockan närmar sig 16. Tyvärr, tyvärr går den manglingen ut över nära och kära och för att vara helt, fullständigt och totalt ärlig (och oerhört politiskt inkorrekt) så längtar jag tils jag blir arbetslös igen. Åtminstone från just den här sortens arbetsuppgifter.

Egentligen var det något jag visste redan innan, men jag är nog en sån där som in i det längsta lever på hoppet och den här gången hoppades jag att det skulle gå bättre. För att det var kortare tid. För att det var under de varma månaderna. För att jag rent allmänt mår betydligt bättre nu än för två år sedan. För att....tja, för att jag ville det!

Men så blidde det inte, och Hjärtats vistelse här har mest präglats av att jag gnällt. Fast bra har jag haft det och han kan lätt få ta semester igen och vara ledig med mig, när jag också är ledig!

Idag

2010-08-07T11:24:00.001-07:00

är det ett år sedan jag med kaxig attityd utåt, men ganska skakig på insidan, åkte de vindlande vägarna till lilla byn vid havet för att träffa Hjärtat. Man kan nog säga att det blev vi där och då - trots att jag inte vågade erkänna det riktigt,varken för mig själv eller för honom

Tänk, ett helt år - eller kanske bara ett år, för det känns som om det varit mycket längre. Så självklar är han i mitt liv nu och det hoppas jag innerligt att han kommer att förbli. Vi har fortfarande mycket att lära om och av varandra men det är väl så det ska vara - hela livet är ju en upptäcktsfärd!

Idag firar han på sitt håll med konsert med sonen och jag firar med en påse cheeseballs - men på nåt sätt ska vi fira det hela nästa vecka. Jag tyckte mig höra ett önskemål som inkluderade sprejgrädde, men riktigt hur den skulle användas gick inte fram ;-)

Jag lever

2010-08-03T07:51:00.000-07:00

men det är nätt och jämnt och det jag lever gör jag inne i en egen liten bubbla dit bara de allrasom närmaste hittar och får rum.

Återigen har jag hamnat där där jag är supermegaurkass på att höra av mig till folk, ens med ett uselt litet sms, bloggkonnentar eller -inlägg eller vaffan som helst - höjden var i söndags när vännen C ganska sårat ringde för att kolla om jag kom på 40-årskalas, sista OSA-dagen var liksom passerad....

Jag vet hur och varför jag hamnar i bubblan, jag vill inte vara där men har svårt att ta mig för att göra något åt det. Förhoppningsvis spricker den i slutet av augusti när jag går av mitt sjuperkuliga men oerhört tröttande semestervik och om det är till någon tröst som helst så TÄNKER jag en hel del på er under tiden!

Det ringde på min dörr

2010-07-25T12:16:00.000-07:00

och eftersom jag var helt övertygad om att det var Stumpan som kom hem och ville skoja med mig kikade jag inte i det där lilla excellenta tittögat jag har utan slängde upp dörren, beredd på det mesta - men inte på att där skulle stå en vilt främmande karl utanför.

I och för sig en liten och tanig karl, klädd i beige - han såg ut ungefär som den där beiga mannen från "Macken" om ni minns?

Han frågade mig försynt om jag kände till en W**** A***** som skulle bo i trappen. Det gjorde jag inte - för i min svale är det något så ovanligt som bara "svenska" namn på namntavlan. Det sa jag, och lade sedan till att han kanske möjligtvis tillhörde dem som bor högst upp i den lägenheten som är omarkerad nere på tavlan i porten.

Då blev mannen nyfiken och frågade mer och jag berättade det lilla jag känner till - som visade sig vara en hel del; vilket land männen i lägenheten kommer ifrån, vem som är deras arbetsgivare och var h*n bor och vilka underligt oregelbundna arbetstider männen har.

Den beiga mannen hade redan ringt på i nämnda lägenhet och inte fått något svar, och frågade mig mer om arbetsgivaren jag nämnt men där hade jag inget att tillägga. Så här i efterhand slog det mig: har jag blivit en angivare nu? Jag har redan tidigare spekulerat i om huruvida de här gossarna jag sett nån enstaka gång verkligen är ordentligt anställda och hur i fridens dagar det kan komma sig att lägenheten inte har något namn på sig, när den står som uthyrd i bostadsbolagets anteckningar? För det har den här kloktokssnokaren såklart tagit reda på.

Skulle det vara så att den lille beigea mannen är nån slags kontrollant tycker jag på ett plan synd om de utomnordiska arbetarna som tagit chansen att kunna försörja sig i Sverige, men kommer att gotta mig åt att arbetsgivaren i fråga förhoppningsvis kläms åt - för man utnyttjar inte dem som har det svårt, och man svartanställer inte när arbetslösheten är så hög i vårt land!

Ett klart etiskmoraliskt dilemma - men gjort är gjort.....

Ba'så atte ni vet!

2010-07-25T05:15:00.000-07:00

I morgon kommer Hjärtat hit för att serva mig på sin semester. Det jätteråsa förklädet är nytvättat och skåpen fyllda med mat, golven nysvabbade och badrummet skurat - han lovade nämligen att hålla stället i samma skick som det är när han kommer.......moahahaha!

En till passion utöver min snickarpojke har jag också hittat:

Det påstås att den ska smaka passionsfrukt och chili, men av chilin känns inget och det gör så lite så. Jag har varit såld på passionsfrukt sedan jag (vad jag vet) åt det för första gången i Göteborg på NK:s restaurangbuffé nån gång på tidiga 80-talet när StoraSyster bodde där och jag våldgästade henne så gott som varje helg. Det var också då jag gick på Donken för första gången, i det legendariska Femman-huset, på väg till tåget hem. Den passionen höll dock inte i sig, främst för att deras veggoburgare verkade vara gjorda på innehållet i en burk konserverade ärtor och morötter som passerats till brun sörja :(

Egentligen borde jag inte äta Marabouchoklad heller - jag är fullt medveten om att de innehåller mer kakasmör och socker än kakao och att choklad med högre kakaohalt helt klart är att föredra, både ur smak- och hälsosynpunkt - men är man en passionerad kvinna så är man ;-)

Vad är det med sommaren?

2010-07-20T11:59:00.000-07:00

Eller kanske snarare "vad är det med FOLK på sommaren"?

Folk som inte har hörts av med minsta lilla viskning på flera månader trillar plötsligt ner i inboxar både här och där med "Åååååh vi mååååååååååååååååste träffas snart, det vore sååååååååååå kul att ses i sommar!!!" med ingen eller liten variation. Jag är förmodligen ganska udda, men jag gillar att umgås med folk året om faktiskt...

Det är inte bara sedan länge förlorade så kallade vänner som hör av sig - denna veckan har inte mindre än fyra före detta på den tiden det begav sig potentiella "significant other"kandidater hört av sig - fortfarande singlar (eller singlar igen) och tycker att vi "mååååste ses". Det tycker inte jag - och upplyser vänligt men bestämt att jag numera har ett Hjärta och inte är ett dugg intresserad av att träffa just nån mer än bara honom.

Då får jag svar om att "Men vi är ju vuxna människor! Vi kan väl träffas som vänner bara?"

Vänner?

Vi var inte vänner då det begav sig, vi var inte vänner efter vi slutade höras av - hur kan vi plötsligt bli vänner efter en massa tids tystnad? Och vilket skulle syftet vara med att träffas? Fikar eller tar en öl gör jag med mina befintliga vänner och vänners vänner - det räcker bra för mig! Att det är mig helt likgiltigt vad de anser om min mentala status beroende på ovanstående faktum går dem också förbi så jag undrar verkligen: vad ÄR det med folk på sommaren?

En annan sak som jag finner betydligt mer skrattretande och skulle vilja räkna på sannolikheten för (om jag hade kunnat någon högre matematik) är att inte mindre än tre av mina "föredettor" har ersatt mig med kvinnor vid namn Camilla. Ett ännu märkligare sammanträffande är att två av dem dessutom (liksom jag) är tjockisar, mörkhåriga och vänsterhänta...

Mycket funderingar blir det när hjärnan är kokt av sommarvärmen - en sommar som har chansen att gå till historien som den varmaste på 109 år!

Jag måste säga

2010-07-19T08:50:00.000-07:00

att dagarna går undan nuförtiden - speciellt helgerna!

Jag toktrivs med att jobba med lille H, han är tjänstvilligheten personifierad och ingenting är för tungt eller besvärligt utan görs med ett leende. Idag fick vi dock bakläxa och det irriterade oss båda två - mig som vanligt och lite ovanligare för honom. Vi sliter som djur med att vattna, rensa ogräs och gräsröja och hinner faktiskt inte så mycket mer än det - förutom sådant som vi passar på att ta när vi ändå springer förbi och har jämnt skägg med att hinna med.

Häromveckan var ju den nye herden inne och lånade spett och slägga för att jordförankra en torkvinda och det lånade vi såklart gärna ut. Samtidigt sa han att han skulle ta ett snack med kyrkorevisorn G om vad för trädgårdsskötsel som skulle ingå i hyresavtalet och vi hoppades - naivt nog - på att det nya herdeparet skulle vilja ta lite mer ansvar än vad den tidigare herden gjort. Men icke så.

Inte nog med att spett och slägga ff inte är tillbakalämnade, idag hade den gode herden även ringt till G och begärt att vaktmästarna skulle rensa den icke föraktliga uppfarten från ogräs....vi tala alltså om en uppfart som är ca 25 meter lång och en grusplan framför huset som kan vara ungefär 45 - 50 m2. Jomen visst - den har vi ju all tid och ork i världen att stå och skyffla!!! Han och frugan har semester tre veckor till och kanske skulle ta ett nappatag med den, de som har tid? *muttrar*

Redan förra helgen konstaterade jag ju att helgerna borde användas till att vila upp sig på men jag har tydligen inte riktigt förstått vad det betyder? Det var ju dags att åka till lilla byn vid havet i fredags, men vad jag fullständigt hade missat var att det var den lördagen som årets stora begivenhet gick av stapeln: vattenfestival!

Det var en väldigt trevlig helg i stort, men i korthet kan jag nog nöja mig med att konstatera att all vätska jag kom i närheten av inte var vatten och att jag är lite för gammal för sådant och av artisterna såg och hörde jag inte jättemycket. Dock minns jag Brolles "Playing with fire" och den är faktiskt riktigt bra!

Anyhoo innebar detta våldsamma festande att jag ännu en måndag är tröttare och mer sliten än vad jag var på fredagen - men vaddå, man lever ju bara en gång! =)

Ovanpå

2010-07-14T12:07:00.000-07:00

att jag faktiskt är ganska trött är jag också....nedstämd, låg, blue eller nåt i den stilen.

MumsMums ringde igår och berättade att hans pappa beställt hem en container till fallfärdiga rucklet för att rensa de två enorma förvaringsutrymmen som finns där; klädkammaren och källaren. Han undrade om det var något jag ville ha, och med tanke på att jag var där för ungefär två år sedan och då hjälpte till med en storröjning som resulterade i tre fyllda hästsläp så avböjde jag.

Men vid lunch när jag tog en sväng ner på byn insåg jag att det inte bara röjdes skräp - det röjdes ALLT!!! Betydligt mer än vad jag föreställt mig när jag fick frågan, för även de många och långa snedgarderoberna på övervåningen tömdes - på som sagt ALLT. Det lilla fåtal babykläder jag sparat, bl.a hemstickat av farmor och mormor. Alla leksaker. Alla barnböcker, inklusive mina egna gamla. Alla minnessaker som jag stoppat undan i kartonger från resor och utflykter. Det vill säga så gott som hela mina barns barndom ligger nu i en container och ska demoleras och det mina vänner, det känns inte så bra....

Dessutom ringde jag till Morsan för att gratulera på hennes högtidsdag, dagen hon delar med vår nygifta kronprinsessa. Naturligtvis för sent. Naturligtvis efter att alla andra redan bombat henne med fiiiina kort och långa telefonsamtal. Naturligtvis när Lillefar, hon och hennes kära syster som är "hemma" från Amörrrkat skulle sätta sig och äta så hon hann inte mycket mer än berätta vilken sjupertrevlig dag det haft hos StoraSyster i hennes sommarstuga i helgen och att hon gick på penicillin efter nåt elakt insektsbett och att de varit här och gjort ditt och där och gjort datt. Om mig, de mina och mitt jobb nämndes inget - förutom kommentaren "när du nu tvunget ska arbeta" - underförstått "när jag inte gör mig ledig för att fira hennes födelsedag".

Att jag erbjöd mig att komma inom en stund på fredag var inte intressant - då skulle man dinera på ett närbeläget pensionat och jag var iofs välkommen - om jag åkte hem och dushade och bytte kläder efter jobbet. Att det innebär ett antal extra mil och tid därtill fanns ingen förståelse för. Då erbjöd jag mig att stanna till på söndag för att vara social och säga grattis - men då var det ingen mening för då har Amörrkanskan åkt hem.

Hur vuxen jag än blir, och hur medveten jag än blir så är det bitvis jobbigt som fan att vara ett barn som dissas av sin morsa...

Man kan ju

2010-07-13T12:03:00.000-07:00

-på förekommen anledning - undra vad "på riktigt" innebär?

För nu har det hänt igen, någon har tvärsäkert och kategoriskt uttalat sig om att det Hjärtat och jag känner för varandra inte är "på riktigt" eftersom vi inte åtminstone smider långt gångna planer på att flytta ihop, vi firar ju bevars snart ett år tillsammans!

Märkligt är det, för hade vi varit 20 och velat flytta ihop efter ett år ihop så hade förmodligen olyckskorparna kraxat i högan sky, men nu - när vi båda har förpliktelser annorstädes, är socialt etablerade i respektive byhåla och jadda jadda så ska det helt plötsligt skyndas på?

Jag är plågsamt medveten om att man bara har ett liv och att man ska vårda det, men om det innebär att köra spikraka fåror och blunda för allt annat än en enda sak så är inte det att "vårda" för mig. Dessutom ska det kännas bra för OSS TVÅ, det ska varken till vänner och bekanta eller almanackor för att ta beslut om en sådan massiv händelse.

Nu ska det här inte handla om eventuella flyttanden eller inte utan om något jag tycker verkar blir mer och mer allenarådande: "it's my way or the highway!" Jag läste idag vad en kvinna skrivit angående solskydd och att inte vara ute mellan 11 och 14 i den sortens solsken vi haft de senaste dagarna och hon menade att eftersom hon, hennes man och deras barn inte brände sig eller for illa i solen så är solen inte farlig, men KAN alltså inte bränna sig.

Det är kanske så - min, och endast och allenast MIN åsikt och upplevelse är det sanna. Så är det ju i och för sig, min upplevelse är ju min, men jag vill banne mig inte bli påprackad någon annans och tvingas leva efter den. Att man kan bränna sig i solen är både MuskelPutte och Stumpan levande bevis på, de har befunnit sig på varsin kust på ömse sida om landet i helgen och båda två - som ärvt sin fars pigmentering - är sorgligt röda på alldeles för stora delar av kroppen.

Men alltså borde jag titta på dem och anse att det rödflammiga är vaddå? En hallucination från min sida? Psykosomatiskt från deras? För någon okänd privatperson har sagt att man inte kan bränna sig? På samma sätt kommer jag att fortsätta att inte låta mig påverkas i större utsträckning än med en liten irritation över att andra tror sig veta vad som är bäst för mig, helt oprövat och hypotetiskt, utifrån deras alldeles egna funderingar...

Det ÄR kul att jobba!

2010-07-12T08:01:00.000-07:00

Men jag önskar att jag hade det där med sysselsättning lite mer jämt fördelat över året...och i morse önskade jag att jag kunnat lära mig att säga nej. Exet och ungarna kan jag neka nuförtiden, men kuligheter är svårare.

Kalaseriet i lördags blev så där himla kul som det kan vara att få ingå i ett glatt och positivt sammanhang men ändå utan att vara i den inre kretsen med allt vad det innebär av att vara uppklädd, intresserad och underhållande social. Jag höll mig mest i diskbaljan och K trodde mig inte ett spår när jag sa att min absoluta hatsysselsättning var att diska....men jag hatar ju oreda och rörighet ännu mer så det var bara att ge sig på (hand)disk efter närmare 70 personer.

För det var ett äkta småländskt bonnakalas med mat i mängder; en synnerligen massiv kall buffé följd av ostkaka med glass, sylt och grädde och fram på nattakröken kaffe och tårta. Ännu äktare blev det av det faktum att så gott som alla fat var fullständigt länsade, det sägs ju att en smålänning svälter i en vecka innan han ska på kalas för att riktigt ha nytta av det....

Klockan två gav vi upp och åkte hem och nästa dag kavade jag mig stelt ur sängen för att åka med bästaste A till H-stad för att hälsa på hennes föräldrar i husvagnen på säsongscampingen och för att hämta hem MuskelPutte som tillbringat helgen i en stuga tillsammans med kompisar. Höjden av otur - eller kanske klantighet - hade de haft; vid besök på badstranden blev en av dem bestulen på en styck hypermodern pekskärmsmobil á 5800 pengar, en digitalkamera samt plånbok med körkort, id-kort, betalkort, tankkort samt en sjuhelsikes massa andra plastkortsgrunkor som han fått/köpt via skolan där han utbildar sig inom tunga transporter. Tur att det finns mammor som sitter hemma och bara läääängtar efter att få börja ringa och spärra och nybeställa plastbitar..

Anyhoo så förstår jag dem som inte riktigt fattar vart semestern tar vägen - sju timmar i den underbara solen visslade förbi som ingenting och under resan hem var det svårt att hålla ögonen öppna trots intensivbabbel.

Och idag...idag har det varit VARMT!! Fast värmen är inte det värsta på jobbet. Värst är alla bromsar, blindknaggar och myggor som verkar svärma oavbrutet kring mig, jag har så många bett, stick och blaffor att jag inte kan räkna dem - och det är höjden av orättvisa att de inte alls bryr sig om lille H. Men jag väljer att se det från den positiva sidan; jag är förmodligen godast! =)

Det är lite jobbigt

2010-07-10T06:03:00.000-07:00

att som jag - ha sin dator placerad i vardagsrummet. Inte för att jag drivs av obehärskad längtan att porrsurfa när jag har besök, eller för att min vitmaktmusik hörs ut genom balkongen....

Nej, det är just nu för att vardagsrummet vetter mot söder och idag mina vänner - idag är det VARMT!! Jag kan svära på att det skiljer tre - fyra grader mellan köket och vardagsrummet och köket är minsann inte svalt det heller. Jag kollade termometern som sitter i köksfönstret, där det varit skugga i ungefär fyra timmar när jag kollade och den visade på modesta 32 grader.

Jag vill verkligen inte klaga på solen och värmen, jag gillar det absolut - men kanske i lite mer för våra förhållanden normala värden? 25 grade är tillräckligt för mig, varför drämma till med över 30 liksom, det är väl slöseri? De överskjutande graderna skulle väl kunna sparas till nån kall och regning dag istället?

Har man sedan som jag tillräckligt med underhudsfett för att värma både mig, en valross och en grizzlybjörn i babyformat så känns det en aning överdrivet med den här sortens värme, jag var ju knappast frusen av mig innan?

Ovanpå det ska jag i denna mindre kylslagna dag *ironi* roa mig med att jobba. En väninna sysselsätter sig bl.a som "kalaskokerska" och frågade i veckan om jag kunde tänka mig att assistera henne i köket vid ett 50-årskalas och det ville jag naturligtvis. Jag ska vara där om en timme och för att vara riktigt ärlig så börjar jag nog ångra mitt löfte.

Detta i vetskapen om att kalaset ska hållas i en maskinhall byggd av korrugerad plåt.....och att maten samt den efterföljande disken ska bäras mellan hallen och huset till det på intet sätt överdimensionerade köket där merparten tydligen ska handdiskas...

Jag måste nog börja tänka över mina beslut lite.

Men jag gillar fortfarande sol och värme - tro inget annat liksom ;-)

Jag har insett

2010-07-08T11:42:00.000-07:00

att jag nog kan bli näst intill manisk ibland.

En av de få manierna jag kan drabbas av är städmani. Det tog sig uttryck i Hjärtats förråd som jag virvlade igenom som en subtropisk tromb tidigare i somras, och nu tar det sig uttryck i prästgårn's trädgård. Tanken i tisdags var att åka upp med megaklipparen och förvandla den försummade ängsmarken åter till gräsmatta och den tanken förvandlades hastigt till en utrensning.

Inte enbart för att jag faktiskt tycker att det är riktigt KUL att rensa, utan också för att jag i det här fallet inte alls såg syftet med välklippta gräsmattor när allt annat i trädgården såg ut som nåt som Gud hade glömt för i runda slängar 40 år sedan.

Så - beväpnad med såg, grensax och sekatör angrep jag syrenhäckar som förvandlats till monsterskog, rosenbuskage som var till 70% döda, små träd som självsått sig på olämpliga ställen och tillåtits växa sig fyra - fem meter höga, fruktträd som hade fler döda grenar än levande, blommande buskar som tagits över av hassel och/eller lönn och vi har kört, kört och kört klipp - sju traktorsläp in alles på två dagar och i morgon när nyanställda kyrkoherden rullar in med sitt bohag kan han åtminstone inte klaga på trädgårdens skick.

Mitt skick är lite sämre. Nyponrosor har envisa små taggar, trots handskar sitter spetsarna fast förankrade i flera av mina fingrar. Jag är sönderriven på armar och ben av alla grenar jag klättrat omkring i, åkt på och burit. Överkroppen, halsen, nacken och ansiktet är tjusigt dekorerad av mygg-, broms- och blindknaggsbett och jag har överdoserat på nässelstygn så pass att mina skenben och vader är domnade.

Men jag klagar inte - jag är totalnöjd med vår arbetsinsats och jag har förstått att de kommande sex veckorna kommer att bli hur bra som helst - lille H opponerar sig inte ett enda dugg mot mina vilda idéer, trots att jag idag till och med kastade en ostfylld tortellini på honom....av misstag såklart ;-) Enda kommentaren han fällde när han skrattat klart var att "det här kan nog kanske bli de sex intressantaste och galnaste veckorna i mitt liv hittils".

Nädå, jag är mycket noga med att påtala för honom att det EGENTLIGEN inte är min avsikt att bossa med honom - jag har bara så mycket bättre ordning på mig än vad han har på sig*L* Lite kär i honom är jag eftersom han med en glad min och stor förståelse har tagit på sig att göra en del slitarbeten som min kropp bara inte klarar av. Köra gräsröjaren till exempel - det är min kropp helt enkelt inte skapt för, dels på grund av min krockskadade nacke och rygg, dels på grund av att selen man ska bära den i för avlastning på intet sätt är kompatibel med de kvinnligare delarna av min anatomi - jag bular ut för mycket på ställen där man inte bör bula ut om man ska ha den där selen på sig!

Men det handlar faktiskt om tjänster och gentjänster - han avskyr det i hans tycke enformiga arbetet med att vattna, så det sköter jag. Nu förutsätter jag att de har rätt i det de sa på nyheterna; att det ska regna inatt och då slipper jag vattna, men han får fortsätta handskas med röjsågen. Det kallar jag en bra deal! =)

Har jag nämnt att jag gillar mitt jobb?

Och dagarna bara

2010-07-06T09:42:00.000-07:00

rasslar förbi - nyss var det midsommar och nu är det snart mitt i sommaren! (Ja, det ÄR skillnad på det)

Helgen rasslade ju såklart förbi enbart och allenast för att Hjärtat var här - märkligt vad mycket snabbare en "tillsammanshelg" går än en "ensamhelg"? I helgen inte bara njöt jag av sällskap, jag blev med både elektrisk grill till balkongen och ny mobiltelefon tack vare honom. Jag gjorde ett tappert försök att köpa en elgrill redan sommaren -07 som var min första här på balkongen, men då gjorde jag ett minst lika tappert försök att elektrifiera mig själv (med hjälp av en styck elgrill och ett pekfinger som kom för nära grilltrådarna) så jag lade ner tankarna på grillning och satt bara och var avundsjuk på alla andra som kunde.....Men nu kan jag också och på två dagar grillade jag två gånger =)

Ny mobil hade jag ju redan fått egentligen, men så lyckades mannen i mitt liv mackla sönder sin och behövde få tillbaka den han så generöst gett mig - så alltså går han och köper en ännu nyare till mig? Ja, det är enklare än vad det verkar; den jag fått (låna) hade plats för minneskort, den nyinköpta hade det inte och eftersom jag inte behöver nåt minneskort så var det ju inte så svårt att räkna ut vem som skule ha vilken telefon.

Måndagen och tisdagen har också gått i racerfart - så är det tydligen när man arbetar? Större delen av måndag förmiddag tillbringade jag i ett cementrör nere i marken där jag försökte få en stillastående vattenpump att börja pumpa igen så att de stackars plantorna som flämtande förtvinade i solen skulle kunna få lite vatten. Det var också rätt enkelt att lösa - bara att slå på strömmen som en ovetande målare hade slagit ifrån när han skulle tapetsera prästgårn' - som alltså levererar strömmen till pumpen.

Medan jag väntade på vatten fick jag förevisa ALLT i maskinhallen för en ytterst nyfiken liten Leopold, 3 år som var med pappa på benåkern för att vattna. Tänk jag hade glömt att i den åldern finns ALLTID en fullständigt resonabel följdfråga till allting som sägs, nämligen "vaffö då?". Resten av dagen -som gick åt till vattning av ungefär 300 gravrabatter med snigelätna blommor funderade jag också rätt mycket på "vaffö då"....

Ett "vaffö då" som man mycket väl kan grunna på är det faktum att just nu på kyrkogården arbetar jag: kvinna, 43 år med en gedigen universitetsutbildning inom missbrukarvård och pedagogik samt H, gosse, 27 år med en lika gedigen universitetsexamen i biblioteksvetenskap. Det är förmodligen sant det som sägs, att aldrig någonsin tidigare har akademikerarbetslösheten varit så hög?

Inte så att jag på något sätt misstycker till att arbeta med det jag ftf gör, eller "nöjer mig" med det i brist på annat, tvärtom stormtrivs den här knakande gamla kroppen med att få röra på sig och ta rejäla handtag - jag tycker mest att det är rätt underligt att det är så svårt att komma in på arbetsmarknaden för oss båda - som har valt att utbilda oss inom de områden där vi upplysts om att det skulle råda brist på arbetskraft inom överskådlig tid?

Herr R tittade in en sväng i går och lyckades skrämma upp lille bibliotekarien genom att fråga om "damen i svart" - jag alltså - hade gjort några otillbörliga närmanden ännu....Stackarn, han visste inte om han skulle skratta eller gråta när herr R och jag drog igång i samma goda och raljerande stil som förr. Nu svarar han på tilltal och ler lite nervöst när jag babblar öronen av honom på rasterna men håen vet om han någonsin kommer att våga starta ett snack med mig om nånting annat än det som handlar om specifika arbetsuppgifter....

Praktisk är han dock, för hittils har han inte protesterat ett enda dugg när jag har talat om för honom vad vi ska sysselsätta oss med för arbete under dagarna - jag gissar att om han inte hade upplevt det som blasfemiskt hade han förmodligen sagt "amen" varje gång efter jag har pekat med hela handen.

Ujujujuj vilken styrande satkärring jag är.....

Musik

2010-07-01T12:07:00.000-07:00

är - och har alltid varit - oerhört viktigt i mitt liv. Mer än normalförvirrad som jag är så har jag för det mesta ingen aning om vem som sjungit/spelat vad, vilket år, med vilket band tidigare och framför allt inte på vilket skivbolag. Det är liksom inte viktigt för mig och på senare tid har jag tydligen varit en källa till muntration för att jag inte har full koll på sånt...

Det är ju tonerna, ljudet, orden, känslan som är det viktiga!

Påverkad av musiken blir jag också - ibland mer än vad jag trott. Snickarpojken a.k.a Hjärtat fixade en gratis Spotify åt mig ganska så snabbt efter vi lärt känna varandra och för det - och en massa annat också naturligtvis - ska jag alltid vara honom tacksam. Där har jag hittat gamla godingar och nya fenomen, plockat ihop de allrasom tokigaste listorna och hyggat mig nåt oerhört. Mina listor visar förmodligen mer på min lätt schizoida läggning än vilket DSM-IV test som helst. Man återfinner tex en lista som heter "AlternativMammansGothåblandatlista" och där har jag en låt som egentligen borde vara en annan...

Låt mig förklara.

1986 var jag på den allra första Hultsfredsfestivalen och hörde Freddie Wadling sjunga, livspremiär för mig - och vilken premiär det var! Anyhoo har jag fortsatt att uppskatta, ja nästan älska hans röst och när han för några år sedan sjöng in ett antal välkända psalmer smälte mitt hjärta ännu mer. Jag Spotifysökte på dem men hittade bara en annan man som sjöng just DEN låten som jag ville höra, och det nästan lika bra som käre Freddie. Så Toni Holgersson hamnade i min lista och just idag såg jag att den låten på något mirakulöst sätt hade försvunnit?

Sååå, jag sökte mer på herr Holgersson och fann att han var med och sjöng på - i mitt tycke - mästerverket "Den flygande holländaren" - där vad som brukar kallas V.A sjöng Cornelis Vreeswijks sånger i sin egen tolkning. Så snabbt som min prinskorvsfingrar tillät skapade jag en lista just med namnet "Holländaren".

Nu - efter många och långa utläggningar är jag på väg att närma mig pudelns kärna: fan vad musik kan göra mig melankolisk! 1988 när den här skivan kom ut var jag 21 år, väntade mitt första barn och kände att jag hade det mesta och det bästa kvar av livet....

Livet blev väl inte riktigt som jag i min naivitet och oskuldsfulla förhoppning trodde, men under senaste åren har det bara blivit bättre och bättre, det senaste alldeles toppenbra faktiskt - och ändå sitter jag här med en liiiiiiten ågrenklump i magen - jag är nog rätt bra på självplågeri - även om jag inte på något sätt önskar mig tillbaka där jag varit.

Jag ska lyssna klart på listan, tugga i mig den spräckta stoltheten och imorgon är en annan dag - då kommer mitt Hjärta och allt blir lika tippelitoppen igen! =)

Kan det vara så att

2010-06-29T12:39:00.001-07:00

det som jag tidigare kallat "huvudvärken från helvetet" är migrän?

Jag har känt det så här ett par gånger tidigare under de senaste åren men aldrig riktigt "diagnosticerat" vad det varit, men nu har jag hört från tre olika håll att mina symptom - huvudvärk ända ut i tändernas tuggytor, illamående så att jag knappt vågar blinka av rädsla för att vomera och frossbrytningar - är detsamma som de upplever när de har migrän.

Ogillas starkt.

Igår sa jag - eller snarare viskade - till Stumpan att om vi hade haft en pistol hemma så hade hon gärna fått skjuta mig och jag slipper mer än gärna att känna så här fler gånger. Jaja, livet är kanske inte tänkt att vara problemfritt?

Amatörernas afton

2010-06-27T02:41:00.001-07:00

har kommit och gått och rubrikerna i tidningarna har varit lika svarta som de brukar. Att folk aldrig lär sig liksom?

Vad är det som får 10 ungdomar att packa in sig i en bil och ge sig ut på färd?
Vad är det som får någon att slå ihjäl någon annan, eller sexuellt våldföra sig på någon?
Vad är det som får en människa att verbalt hoppa på en gammal vän och förstöra stämningen på en fest?
Vad är det som får en pappa att dreglande däcka i soffan inför sina barn och gäster?
Vad är det som får någon att överlasta sin båt och ge sig ut på havet - utan flytväst så klart?

Alkoholen - påstås det.

Men varför finns det då massor med människor som också dricker alkohol, men som aldrig skule få för sig att göra något av ovanstående? För att man känner sina gränser? För att man lärt sig att hantera drogen alkohol? För att man är mån om både sitt eget och andras välbefinnande? För att man inte vill låta något ta kontrollen öven den människa man egentligen är - eller för att man faktiskt är medveten om den där inre människan man har, och inte vågar låta den få kontrollen?

Det kanske är djupa tankar så här i midsommaraftonens kölvatten men jag undrar verkligen - är det värt det? För mig personligen är det så att jag både kan ha och mista alkoholen - jag brukar halvt på skämt, halvt på allvar säga att "sådana som ni blir när ni har druckit lite, sådan är jag när jag är helt nykter". Sanning med modifikation såklart - men jag behöver ingen "hämningslösare" i form av sprit, jag är så bra på att skratta, tramsa och sexa även sprollans nykter.

Är det i själva verket därför man dricker - för "våga" lite mer? Isåfall, med hänvisning till första stycket i texten, kan jag tycka att folk "vågar" lite FÖR mycket.....

Naturligvis dricker jag också alkohol - och naturligtvis händer det att jag också får i mig lite för mycket. Jag är ingen ängel, jag har också gjort dumheter. Jag har kört bil onykter - 300 meter för att slippa p-böter. Jag har kräkts dagen efter så att min barn har hört det. Jag har slagits på fyllan när jag var i tonåren. Jag har varit sexuellt "påstridig" eller vad man ska kalla det, det är ju svårt att våldta en man. Jag har varit mer verbalt frimodig i onyktert tillstånd. Men jag har lärt mig något vid varje tillfälle och jag är tacksam för att jag lagt den lärdomen på minnet så att jag inte upprepar misstagen.

Och bortsett från att jag som vanligt tänker alldeles för mycket så har jag haft en fin midsommar - med Hjärtat såklart =)

Jag tänker ibland...

2010-06-22T10:44:00.000-07:00

Just nu tänker jag på det där med att "anpassa sig".

Det måste man ju, åtminstone hjälpligt, för att passa in i offentliga och sociala sammanhang? Man måste jämka lite för att fungera med andra individer - både för sin egen och för andras skull. Men hur mycket är "hjälpligt" och hur mycket kan och får man kräva av andra att de ska anpassa sig?

Vissa saker är för en del helt självklara, och vissa saker är lika självklart tabu. Men när det finns de som inte tycker likadant - vem/vilka ska anpassa sig? Vad är självklart att göra avkall på, eller att anstränga sig för att göra?

För att göra det hela lite mindre hypotetiskt:

Jag är en ivrig hängare på en community där allt mellan himmel och jord diskuteras. Jag ska ärligt erkänna att jag hänger allra mest i sex- och samlevnadsdelen av forat, jag råkar nämligen vara oerhört intresserad av just sex- och samlevnad.

Anyhoo - där finns just nu en tråd som handlar om en kvinna, en gift tvåbarnsmor vars man (sedan ganska lång tid tillbaka) nu det senaste året har tjatat på henne att de ska ta med en andra kvinna i sitt sexliv. Ingen specifik kvinna och inte för att han vill ha sex med henne utan för att han vill att hans fru ska det.

Frun vill absolut inte - hon attraheras inte det minsta av kvinnor och ser alltså inte vitsen med det hela. Mannen fortsätter att hinta och tjata, hon fortsätter att förklara sin ståndpunkt, de har diskuterat det sansat och de har grälat om det och faktum kvarstår. Han vill - hon vill inte.

Hur långt ska man jämka för att anpassa sig?

Trött men glad och nöjd

2010-06-20T09:17:00.000-07:00

med min vecka hos Darlingen är jag!

Det är rätt underligt att när jag går här hemma och trampar så går tiden så snigellångsamt, men fem dagar i lilla Byn vid Havet liksom bara visslar förbi...

I och för sig så har jag aktiverat mig, men bara med sådant som jag tycker är roligt (åsså lite disk också, men det försvinner i den allmänna positivismen):

Jag har högtryckstvättat plank och utemöbler (men inte oljat/lackat/målat - för det är inge kul), storrensat förråd (eller snarare omorganiserat för sååå himla mycket kastade vi inte), tandemmålat en ytterdörr, grävt ner ett par funchior, sightseeat lite allmänt, cyklat en härlig runda (på den bästa cykeln såklart), varit i K-kna och shoppat loss på "nödvändigheter", badat fötterna i det iskalla havet och bara haft det allmänt bra.

Väl hemma igen förväntas jag förstå att en förkyld 17-åring inte kan plocka upp kläder från badrumsgolvet, eller ställa sin disk NERE I hon istället för bredvid samt att halva utensilieförrådet från köket står vid MIN dator eftersom det på något underligt vis är mer praktiskt så?

Sommarlov i en vecka och hon är redan fullständigt upp- och nedvänd....

MEN - jag är glad, jag är glad, jag är glad ändå! *intalar mig*

Anyhoo så får hon nog lära sig lite ändring, det är 14 dagar tills jag börjar jobba och under de åtta veckorna jobbet varar så är det faktiskt hon som får vara in charge of hushållet och sköta alla de där småsakerna som på nåt magiskt sätt verkar sköta sig själva när man är liten; byta toarulle, gå ut med soporna, sätta på hatten på tandkrämstuben, boka tvättid och allt annat sånt där kuligt! Det är inte det att hon inte KAN - det är snarare det att "nån" vanligtvis gör det, så hon slipper att ens tänka på det. Mitt fel - som vanligt ;-)

Men just nu ska jag bara njuta av mitt allmänna varande - it's good to be me!

Det är fortfarande mest gnäll här...

2010-06-14T15:10:00.000-07:00

Just idag har jag exet och hans underbara slutledningsförmåga att tacka för det. Ty emedan han enligt egen utsaga har "stått för" så mycket ekonomiskt för våra gemensamma barn under den tid vi levde tillsammans anser han inte att det finns någon som helst anledning för honom att utöver detta reglera sin underhållsskuld till mig.

Nähä.

Ex är - åtminstone de ex som finns i min närhet - underliga varelser, och ibland undrar jag om de kommer från samma planet som vi andra, ibland undrar jag vilken sten de krupit upp under i från och ibland undrar jag....hur man gör sig av med dem?

En mig väldigt närstående person berättade om sitt ex, som tyckte det kändes relevant att leverera en styck utskällning för att det gemensamma barnet inte ätit innan det avhämtades. Att barnet ifråga hade vägrat att äta någon av de föreslagna matvarorna togs inte med i tankegången - man gör bara inte så mot sitt barn!!

Nähä.

Anyhoo...så har jag nu stillat mitt sinne och istället för att väldigt utförligt förklara för just mitt ex hur han skulle kunna reglera sin skuld till mig genom att dra ner på sin konsumtion - med tanke på vad Stumpan visade mig i StoraStaden idag att "pappa köpt" - bara svara helt kort på det som är relevant i hans långa och milt sagt aggressiva och oförskämda sms.

För sms är det jag får från den konflikträdde stackaren - de få gånger han mött mig face2face efter separationen har han inte varit tillnärmelsevis så kaxig som i sms:en och på msn. Intressant....

Men för att ändå avsluta både det här inlägget och den här dagen en gnutta positivt tänker jag berätta att jag minishoppat idag: tyg till ett par capribyxor till moi! Tillika 10 stycken armband samt ett styck JÄTTEROSA nagellack. Allt för den horribla summan av 170 kronor. Dessutom ska jag alldeles strax gå och sova och drömma om Hjärtat...

Parrrrtytime liksom =)

Lite avis

2010-06-13T12:13:00.001-07:00

blev vi igår, Stumpan och jag....

Hon hade en kompis här som glatt berättade om sitt sommarjobb. Kul för henne, verkligen, och lika kul att hon hoppas kunna spara ihop stålars till nästa år då hon tar studenten och gärna vill åka till N.Y en vecka!

Mindre glada för hennes skull blev vi väl inte - men lite fundersamma på hur orättvist livet ibland faller sig - en stund senare när kompisens mobil ringer och hon blir erbjuden ännu ett sommarjobb....som hon så klart lika glatt tackade ja till. Förstå mig rätt nu bara - som vanligt är vi/jag inte missunsamma, bara lite avundsjuka!

Som en pendang till mitt förra inlägg angående hur märkligt det är att ungdomar över 16 inte kostar något på sommarlovet kan jag foga en annan intressant sak:

Eftersom jag har så låg inkomst har jag fått något från FK som heter "underhållsstöd vid växelvis boende". I mars anmälde jag ju (en månad för sent tack vara att exet bröt sitt löfte att fixa det hela) att Stumpan flyttat hit på heltid och i samband med det ansökte jag även om hjälp från dem att få det underhåll jag är berättigad till för henne från exet.

Ganska snabbt fick jag avslag på min ansökan om underhåll för februari och mars, dels på grund av Stumpan inte var folkbokförd hos mig from från 5 mars - dvs att jag gjort ansökan en månad för sent och dels på grund av att man bara kan få underhåll från FK from en månad efter att ansökan gjorts, dvs from april. Ok - so far, so good, regler är regler.

MEN, när jag häromdagen fick ett nytt brev från FK om att jag var återbetalningsskyldig för "underhållsstödet för växelvis boende" eftersom min son (?) varit bosatt på heltid hos mig sedan mars blev jag smått förvirrad. Att de har ett personnummer att gå på och att jag klart och tydligt skrivit ut Stumpans förnamn (som definitivt inte kan tolkas som något annat än ett kvinnonamn) förbryllade med - men inte lika mycket som det faktum att jag inte kan få det ena underhållet eftersom hon inte är skriven här och jag kan inte få det andra underhållet eftersom hon är skriven här? Detta alltså under en och samma månad?

Någon hjälp med att begära ut underhållet för april månad får jag inte heller - exet har ju betalat för maj och juni, om än väldigt sent och endast underrättat Stumpan (?) via Facebook (?) om sina försenade inbetalningar så aprilpengarna får jag väl se mig om i månen efter.

Usch, jag börjar känna mig lite bitter här....

Något som väger upp bitterheten är såklart det låååånga telefonsamtalet med http://http://medelaldersochtjockastpamitten.blogspot.com/ Veronica, all hjälp jag får av http://gladakatarina.bloggplatsen.se/ Katarina inför Malmöresan i höst, tänkvärda samtal med väninnan E och så klart som alltid mitt Hjärta http://denlillesnickarpojken.blogspot.com/

Aj lavv jo ål liksom!

Dags att andas ut..

2010-06-10T04:44:00.000-07:00

eller kanske tid att börja andas?

Här har firats student i dagarna två - först målarflikkan Ajax i tisdags och sedan Muskelputte igår.

Utan att förveckla mig in i för många detaljer kan jag ju säga att det har krävts en viss planering. Planering som jag i förstone fått veta att jag inte behöver bry mig om, men som sedan huxflux har lämpats över på mig. Det har varit diskussioner om ekonomi, ansvar och rättigheter - men underligt nog inga skyldigheter....

Hur som haver så hade sonen en JÄTTEFIN student, han var precis så nöjd och glad som en student ska vara på sin dag (även om den äldre generationen var mycket noga med att påpeka att det inte är någon konst att ta studenten nu förtiden), jag är mer än nöjd med min insats även om jag bara sov knappa två timmar natten innan av ren nervositet över huruvida min sitstaminutenplanering skulle gå i lås hela vägen - men det gjorde den och imorgon börjar gossen jobba "på allvar".

Jag kan inte vara tillräckligt tacksam för att båda mina pojkar valt yrkesinriktade utbildningar och även fått jobb direkt efter studenten inom just den genre de utbildat sig till. Det kallar jag

FLYT!

Idag gör jag ingenting, imorgon slutar Stumpan skolan - sen är det 10 långa veckors sommarlov. Är det någon som har några veckors jobb till henne? Varken hon eller jag ser så värst mycket fram emot en så lång ledighet, vi vet båda av erfarenhet att sovmorgnarna är skönast de första två- tre veckorna och sen blir sysslolösheten mest bara påfrestande. Ekonomin är ju inte heller på topp under sommaren när studiebidraget uteblir. På ett sätt är det naturligtvis fullt förståeligt - det är ju ersättning för deras arbete i skolan. På ett annat sätt är det fullständigt ofattbart - barnbidraget kommer ju 12 månader om året? Så barn under 16 får kosta på sommaren, men inte de över 16?

För...sanningen är ju den att även om de rent praktiskt kan arbeta och tjäna ihop en slant i den åldern så dräller det ju inte precis med sommarjobb...Hon har sökt, både de anordnade av skola/kommun/landsting och en del andra men till det förstnämnda var det närmare 650 sökande till 45 jobb, plus att de så behändigt hade glömt att notera på ansökningshandlingarna att hon var tvungen att vara skriven i den kommun där hon går i skolan och det är hon ju inte, vi bor i grannkommunen..så, inget sommarjobb och inga pengar :(

Nåväl, det har gått förut och får väl gå i år igen även om det känns snopet och ärligt talat ganska tråkigt. Ännu tråkigare blir det ju (på sätt och vis) eftersom jag ju ska jobba hela juli och augusti och därmed blir det inte ens några dagsutflykter. Det återstår att se - "tag inte ut morgondagens bekymmer i förväg" brukar kunna vara mitt motto så jag kör väl på det!

Fy vad jag är slarvig!

2010-06-07T02:33:00.000-07:00

Flera dagar utan blogginlägg och det som till slut kommer är inte ens roligt?

Jag har lite fullt upp med att LEVA och som allt annat i mitt liv verkar det komma i skov. I helgen var det Hjärtat för hela slanten och jag kan ju inte gärna kliva upp mitt i natten när han sover för att blogga? Förresten är jag alldeles för blyg för att blogga om våra helger....

Om någon mot förmodan skulle undra så var ovanstående mening djupt ironisk. Nä, vissa saker bör hållas privata, det har till och med jag fattat. Men är det nån som undrar över något så är det bara att fråga! Eller inte.....

För det handlar ju inte enbart om mig längre. Det finns en significant other som jag måste lära mig att ta hänsyn till, utan att därför begränsa mig själv och vrida mig ur mig själv. Tack och lov är han (ja, jag menar dig Hjärtat) inte på något sätt omöjlig men så här över tid har jag kommit fram till att vi är oerhört olika i mångt och mycket.

Inget fel i det, absolut inte - "opposites attract" heter det ju och tantpralinerna vill jag ändå inte ha. Det enda jag kan komma på är riktigt opraktiskt är att jag älskar att åka karusell men inte han. Fast å andra sidan så har jag ju då en "designated bagholder"?

Bäst av allt (förutom det där som ni inte får fråga om) är väl ändå att vi faktiskt kommer överens. Jag ska tydligen inte vara bra på det men det kanske är så att det beror på vem ens med/motpart är? Om huruvida man kan diskutera och enas om vad som funkar för just oss två och inte styvnackat säger "så här ska jag ha det".

Jag vet att jag är urkass på att planera till exempel (jag har ju övat mig i form för det) men är det nu så att det verkligen behövs planeras så får jag lyfta mig i håret och skaka fram en plan.

Av hänsyn.

Av omtanke.

Av...kärlek?